Funderingar kring remakes inom film.


Detta blogginlägg skriver jag för att det nu släppts en trailer på (enligt Universal Studios) en prequel av John Carpenters The Thing.

Men detta är faktiskt en remake av den klassiska filmen från 1982. Som i sin tur var en remake av en klassisk skräckfilm från 1951, som också hette The Thing.

Tredje gången gillt alltså.

Jag för min del tycker att Carpenters version ären av de filmer som får mig att rysa av obehag. Den är fruktansvärt kuslig.

Kan det bero på miljön? Isigt, snöigt och beckvart. Ett äckligt monster som lurar bakom varje hörn och väntar för att mutera sig till dig.

Ennio Morricones skräckinjagande musik. Ironiskt nog för att John Carpenter är duktig på att göra skräckfilmsmusik så lät han en av de bästa göra titelspåret.

Klokt.

Än i dag kallas den för en av de bästa skräckrullar som gjorts – då borde den även kallas för den bästa remaken?

Här är i alla fall trailern på den nya versionen som kommer i oktober.

Remakes är väldigt vanligt idag. Men så har det ju alltid varit.

Titta på alla filmer om Dracula, Frankenstein och Varulven.

Hur är egentligen en bra remake?

För mig är att värdesätta det som gjorde originalfilmen bra men också finna en helt ny väg. Visa något som inte visats förut.

Där ligger problemen bland de flesta remakes – trots den fina ytan så finns det något som vi har sett för 20-30 år sedan.

Dawn Of The Dead är för mig den bästa remaken, för där vågade Zack Snyder ta ut svängen och bidra med något nytt och fräscht med zombiegenren.

Han lät zombierna springa och gjorde dom mer farliga än någonsin.

Dess intro, med brutala zombiescener och politkernas rädsla för apokalypsen och till tonerna av Johnny Cash ”The Man Comes Around” är genialt!

The Texas Chainsaw Massacre är också ett exempel på en riktigt bra remake – den bästa i slashergenren. Varför då?

Jo, i det här fallet så hade Platinum Dunes, Michael Bay och regissören Marcus Nispel tagit väl hand om originalfilmens själ och gjort filmen mörkare. Den är ännu elakare, farligare och mer brutal än förut.

Ändå känns den fortfarande riktigt fräsch. Lägg till snyggt foto och ett bra skådespeleri av till exempel Jessica Biel så har ni en modern klassiker att beundra.

Det gjordes en prequel ett par år senare, men den hade däremot inte själen kvar. Den var tom, trots det fina fotot.

Platinum Dunes har gjort remakes av många skräckklassiker. Några bra, några besvikelser.

De är väldigt duktiga på att skapa härliga trailers. De får en att känna ett visst hopp.

Efter succéerna med TCM och The Amityville Horror (bra) så var det dags för två av skräckfilmens mest kända ikoner:

Jason Voorhees och Freddy Krueger.

När Platinum Dunes fick tillstånd att göra en remake av Friday The 13th med det som gjorde de första filmerna så klassiska applåderade en hel skräckvärld.

Trailern av Friday The 13thComic-Con blev mycket söndertittad på Youtube och senare skulle det komma en officiell teaser.

Den kändes helt rätt. Samma mörka stämning som TCM hade. Den klassiska musiken av Harry Manfredini var med! Regisserad av Marcus Nispel.

Vad kunde gå fel?

Sen kom den officiella trailern. Den var också bra, men det kändes underligt med musiken. Manfredinis musik var borta och nån typ (Jablonsky) satt vid dirigentpinnen.

Filmen i sig var väl sådär, men jag blev grymt besviken. Musiken var helt fel – för mycket ”pom-bom”-bas och lite skräckmusik. Dialogen i filmen var inte heller helt hundra. Men det värsta var ändå all överdrivna sexet som var i Friday The 13th.

Skådespeleriet var inte heller bra. Det som lyfte upp filmen var fotot och Derek Mears som Jason. Han var helt rätt! Han gjorde Jason trovärdig igen. Synd att filmen blev som den blev bara.

Året efter kom A Nightmare On Elm Street och även den blev en besvikelse. Det kunde blivit bra men det kändes som att det gick på däck utan luft. Uruselt manus, kassa skådespelare – förutom Jackie Earl Haley som Freddy Krueger och (helt bäst i filmen) Rooney Mara som Nancy. Det märks att hon är den ende av hjältarna som vågar ge rollfiguren liv. Resten verkar ha vunnit sina roller på bilbingo.

Synd att det blev så, för trailern var också bra.

 

Remakes är ingen lätt grej. Att se en sån måste vara nyskapande. Men tyvärr så är de flesta remakes idélösa och lever bara på sitt namn.

Day Of The Dead. Halloween. Last House To The Left. Även komedifilmer som Rosa Pantern är helt idélösa och skitdåliga.

 

Att remakes låter som en fluga som en dag flyger iväg är bara båg. Det har alltid funnit remakes av filmer. Titta på Batman.

Batman Begins och The Dark Night är två helt lysande nytändningar av legenden.

 

Dock önskar jag att filmvärlden skapar helt nya filmer. De försöker, men det känns simpelt med remakes nu med dagens standard.

 

Åter till The Thing då.

Trailern på nya filmen verkar helt ok. Men hur vet jag att filmen kommer att bli bra? Det vet jag ju inte förräns jag sett den.

Förutsättningarna är okej – den ser snygg ut, och producenterna bakom Dawn Of The Dead ligger bakom produktionen.

Men så tänker jag på Friday The 13th-remaken. Den hade helt rätt förutsättningar men den blev inte alls som jag föreställde mig.

Det var bara en tanke som slog mig.

Annonser

4 thoughts on “Funderingar kring remakes inom film.

  1. Vilket intressant inlägg! Jag och Robert hade faktiskt en diskussion om det häromdagen då vi tittade på My bloody Valentine. Jag tycker remakes är bra. Det finns många klassiker som skulle må bra av remakes. Speciellt skräckfilmer kan vara svåra att se långt efter deras ”prime”. Oftast kan filmer kännas föråldrade bara 10 år efter att de gjorts då vi vänjer oss med allt bättre specialeffekter och dylikt. Har man sett filmen redan så är det mycket nostalgi som gör att originalet är bra, men om man aldrig sett originalet så kan det vara svårt att förstå varför någon peppar filmen. Nu har jag sett Carpenters The Thing, men trots att jag såg den när den fortfarande var någorlunda ung så tycker jag att det är positivt med en remake. Jag vill se hur de lyckas med känslan i filmen. För det var den som gjorde filmen så bra som den var. Visserligen tror jag att det kan bli svårt att slå Carpenter (som är min favoritskräckmästare), men det blir intressant i alla fall. 🙂

    • Det är en mycket bra kommentar.
      Jag har inget emot remakes alls – så länge de känns fräscha och vågar ta till nya begrepp och inte står och trampar i samma gamla vattenpöl.
      Men det är ändå bra att remakes görs eftersom en hel del filmer förtjänar att göras i nya versioner. (föråldrade effekter, filmen blivit tråkig osv.)

      Men det verkar bli lätt att inte våga ta det där steget – att inte våga satsa på nya utmaningar. ”A Nightmare On Elm Street” är det perfekta beviset på att en remake gjorts helt fel. Brist på orignalitet, dåligt skådespeleri (förutom Mara och Haley) och dåligt filmat.

      Men jag ser gärna på remakes. Utan tvekan.
      Men den dagen de gör en remake på ”Hajen” blir jag sur. Vissa filmer bör de låta bli.

  2. Jag är kluven till fenomenet. Det kan presteras så mycket skit som garanteras att sälja pga namnet.

    Rob Zombies remake av Halloween var ett ganska menlöst mähä, rätt så långt ifrån Carpenters. Fredagen den 13:e var sisådär. Den var sevärd, men definitivt inte rätt. Har inte sett Last House To The Left, men även i original var väl den ganska halvdålig, vill jag minnas. 😉

    Däremot – jag tycker du missade åtminstone en klockren remake.
    Alexandre Aja gjorde en suverän remake av ”The Hills Have Eyes” 2006. Otäck stämning, bra casting, bra musik. Snudd på vassare än Cravens original på ett par plan. Sen gick det väl lite utför med uppföljaren förvisso.

    Har du missat Aja skulle jag rekommendera att du slår ett öga på High Tension / Haute Tension som kom 2003. Se bara till att du INTE av misstag lyckas få tag på den engelskdubbade. Välj hellre en med engelska undertitlar. Fransk film. ( http://www.imdb.com/title/tt0338095/ )

    Rörande The Thing – jag hoppas dom bibehåller det mekaniska, riktiga monstret. CG ger inte samma känsla.

    • Visst ja, ”The Hills Have Eyes” är också en bra remake, till och med bättre än originalet. Den är magstark.

      Tyvärr kommer det nog bli CG – och jag håller med. Jag gillar det mekansiska monstret i Carpenters version för den var så creepy.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s