Vägen mot Skyward Sword: Minnen av tempel med Zelda. (spoilervarningar)


Jag har haft massor av upplevelser med spelserien med Link, Zelda, Ganon och Triforce under årens gång. Allt från de första stegen till grottan där Link får sitt svärd i Legend Of Zelda till Midnas vackra uppvisning av sitt sanna jag i Twilight Princess.

Midnas sanna form i Twilight Princess.

Jag har upplevt en hel del i spelseriens 25-åriga historia.

25 år är faktiskt en lång tid.

All denna tänkande, problemlösande och fiendehackande hör Legend Of Zelda till. Mer eller mindre.

Hur ofta man hamnat i trubbel finns det alltid en lösning. Men det har varit en hel del svordomar, svett och tårar. Ja, kanske inte det sista, men Legend Of Zelda väcker många känslor.

Ta slutet av Ocraina Of Time till exempel.

När folket i Hyrule firar att Ganondorf är borta, har de en stor fest på Lon Lon Ranch. Men det är något annat som är mer känslosamt än glädjen de firar. Kung Zora och Mido sitter och sörjer de håller kärt, Zoras dotter Ruto och Links väninna Saria. Trots spelet är över 10 år gammalt så är sorgen i deras ögon väldigt starka. Det är inte många spel som är såpass gamla som fortfarande är så rörande.

Det första spelet i Zeldas historia jag klarade av var faktiskt Zelda II: Adventure Of Link. Jag hade då tyckt att tvåan var bättre än originalet. Nu är det visserligen inte så idag, men det är fortfarande en bra och underskattad uppföljare. Men det har varit en svår resa. Jakten på den där hammaren i Death Mountains labyrint var en utmaning, bland alla yxsvingande Darias. De röda var en riktig pain in the ass. De sex templen innan Great Temple var utmanande på olika sätt. Ett av mina starkaste minnen var att jag kom till Maze Temple för första gången. Att smita ifrån alla spöken som sköt mot en eller att kämpa mot Ironknuckles för femtielfte gången – en jobbig situation men jag fann vattenstövlarna i alla fall. Men jag fick stryk av Carock, som jag då inte fattade hur jag skulle besegra. Jag hade glömt bort att hämta magin Reflect! Inte konstigt att jag dog som en skrumpen tomat. Idag är det ju helt självklart lätt att besegra Carock, men än idag är Maze Temple en svår utmaning. Jag gillar dock templet för dess mystik och mörkblå färg.

Fjärde templet i Zelda II: Adventure Of Link – Maze Temple. Här slåss Link mot en riktig jobbig fiende. Den blåa Ironknuckle som slänger svärdblad hejvilt.

Att glömma saker i ett Zelda-spel är väldigt vanligt. Jag kommer ihåg när jag gick runt i Level 6 på kyrkogården i Legend Of Zeldas andra varv och blev inlåst med en blå Gohma. Jag hade pilbåge och pilar, men inga pengar. Det kostade ju en Rupee per pil. Då gjorde jag en Homer Simpson – d’oh! Så fruktansvärt typiskt eftersom den banan var riktigt svår – fan ta er, blå Wizrobes!

Ett rum med orange och blå Wizrobes, Like Likes (jag kallade dom för smörgåsar då) och dessa solar som gjorde en svärdlös var Legend Of Zeldas stora mardröm. Huga!

Alla dessa palats under spelseriens livstid – jag gillade många och hatade många. (Vattentemplen i Ocraina Of Time och Majora’s Mask – up yours!)

Men jag älskade mer än hatade förstås. Spirit Temple i Ocraina Of Time, Level 7 i Legend Of Zeldas första varv, Temple Of Time i Twilight Princess och Palace Of Darkness i Four Swords Adventures – de var några av mina favoriter.

Men om jag ska välja en personlig favorit så är det Tower of Hera i A Link To The Past. Tonerna av ”Sanctuary Dungeon”, den vackra färgen och all denna klättrande i det magnifika tornet. Jag gillar tornets stora mystik väldigt mycket och varje gång jag kommit dit så vill jag inte hamna i Dark World och besegra de åtta palatserna där. Utan stanna kvar i Heras torn. Bosstriden mot Moldorm kan vara en pina men det är ändå en fin utmaning.

Nej, jag älskar Tower Of Hera. Det är mitt favorittempel i Zelda-spelens historia. Punkt.

Tower Of Hera har en viktig sak gömd, Moon Pearl, som behövs för att klara av Dark World.

Olika karaktärer som man bryr sig om i ett Zelda-spel har olika skildringar. Anju och Kafei är ett kärlekspar man vill få ihop – men det är tragiskt att deras kärlek ska krossas av den farliga månen. (Majoras’s Mask)

Links närmaste väninna, Saria i Ocraina of Time, det kändes faktiskt lite jobbigt att lämna henne när man skulle till Hyrule Castle för första gången. Hon lär sedan Link sin egen sång just under Forest Temple – ett kusligt palats med mystik. Hon blir sedan en Sage när Link är vuxen. Men faktum består ändå att hon är en vänlig älva med hjärtat på rätta stället. Jag gillar Saria.

Saria sittandes på stubben under Forest Temple. Hon har hjärtat på rätta stället.

Minnerna är många. Glada som ledsna. Rörande som knasiga. Zeldas 25-åriga historia har rört mig djupt.

Jag har inte spelat bägge DS-spelen och The Minish Cap dock. De verkar riktigt bra.

Men jag tänker absolut inte spela de Zelda-spelen som Philips släppte ut. Nej tack.

Nu heter detta inlägg för ”vägen mot Skyward Sword”, men jag har det spelet i mina ägor – och har påbörjat spelet.

Men jag kommer absolut att få massor av nya minnen under min långa spelkarriär. Över 20 års spelande så finns det absolut något nytt att lära sig och uppleva.

Precis som en god bok (fast jag läser ju sällan), en bra film och en vacker musikton.

Jag vill till slut lägga upp en film på en fantastisk man som gjort den bästa teckning jag någonsin sett – hur han skapat detta.

Titta och beundra detta! Han är helt otrolig!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s