Ålder och tv-spel är inte fiender.


New Super Mario Bros U. Ett kommande spel som kommer att accepteras av barn, unga och vuxna. Eller?

Det finns många fördomar om tv-spel, spel till PC och spelare.
Allt från att det är våldsamt till att det är syndabocken för all världens elände.
Dessa fördomar stör mig jättemycket.
Men det här inlägget handlar om en annan fördom som jag stör mig möjligtvis allra mest på.

För några veckor sen berättade jag för arbetskollegorna att jag skulle till Gamex, och de undrade vad det var.
Jag sa att det var Sveriges största spelmässa.

Då sa en kollega: ”Är inte tv-spel för barn? Bara lekande.”

Ursäkta? Vad sa du?

Varför anses det vara en lek?
Kan man bli för gammal för spel? Varför ska ålder spela roll för att man vill uppleva kultur på andra sätt än konst, musik, litteratur och film?
Skulle jag säga att en som läser böcker beter sig fjantigt eller i samma stil som min kollegas kommentar blir det ramaskri.

Jag fattar inte varför man blir kallad barnslig bara för att man håller i en kontroll och styr en huvudkaraktär i ett spel.

En del spel har faktiskt mycket djup och stark story som i en välskriven roman eller en Scorsese-film.

Är jag en 32-årig man som flyr verkligheten när jag spelar? Ja. Men det gör ”Otto”, 68 år, när han läser en Thomas Harris-bok också. Eller femtielva svenskar som tittar på valfri Beck, Wallander, Johan Falk-filmer varje söndag på TV4 med.

Ingen klagar på de som läser, tittar på film eller lyssnar på / spelar musik. Men så fort jag håller i en svart Dual Shock, ett Nintendo DS eller en IPhone för att spela spel. Då jävlar klagas det.

Jag läste en bra krönika av Sanna Valapuro på Kraid.se, där hon tar upp det här ämnet. Hon skrev det i september men ämnet är ytterst aktuellt!

”Jag väljer att tro att det här är en generationsfråga. Varje generation hämtar sin uppfattning om vad en vuxen människa är från generationen innan och försöker medvetet eller undermedvetet att anpassa sig efter den mallen när de börjar närma sig en “vuxen” ålder.” – Sanna Valapuro, Kraid.se

 

Sanna skrev att hon väljer att tro att det här är en generationsfråga. Hon har en poäng faktiskt, och jag skulle vilja vidareutveckla det lite.

Jag tror att folk, särskilt föregående generation, är rädda för förändringar. Något som är nytt.

Det har funnits länge.

Det blev ramaskri och den vita, kristna USA höll på att få en hjärtinfarkt när Elvis Presley vickade på höfterna i TV, eller när Chuck Berry spelade svängiga rocklåtar som ”Johnny B. Goode”. Rockmusik var ”svartmusik” som förkastades av den fördomsfulla högerextremismen under 1950-talets slut.

Videovåldet under 1980-talet är ett annat exempel. Motorsågsmördare, blod och gore fick många att se rött. Men det var också en rädsla för förändring. Det var inte den gyllene filmåldern längre.

 

Idag tittar folk på skräckfilm utan att de bryr sig om att de är för gamla. Rockmusik är nu nostalgiskt.

Tv-spel har funnits i flera decennier, men ändå anses det vara barnsligt för många.

När ska den tröttsamma stämpeln tvättas bort? Det finns många spel som är mer ”vuxna” än en simpel shooter. Spel med djup och en bra story.

Heavy Rain till exempel. Eller Mass Effect-serien. Den spelserien har så mycket dialog och välskriven story  så att kalla det barnsligt är bara absurt.

Med sin välskrivna story och starka dialog så är Mass Effect 2 något helt annat än barnsligt.

Nu säger jag inte att alla i föregående generation tycker illa om tv-spel.

Hur många gånger har jag och morsan spelat multiplayer i Goldeneye 007 ihop? Eller Mario Golf: Toadstool Tour? Ganska många gånger, och det är bara roligt.

Mitt starkaste spelminne är ändå en gång jag spelade Mario Kart: Double Dash. Jag körde i en egen go-kart medans morsan och farsan samarbetade. Farsan körde och morsan skötte skjutandet.

Farsan är också en jävel på Duck Hunt.

Jag tror att en dag så kommer den här ”barnsligt”-stämpeln att försvinna. Folk måste acceptera att tv-spel är ren och skär kultur, precis som film, konst, musik och litteratur är.

Om de inte inser det, kommer jag inte begripa mig på folk.

Ni kan läsa Sanna Valapuros artikel här.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s