Recension: John Fogerty – Wrote A Song For Everyone.


wrote_a_song_for_everyone-23040057-frntl

John Fogerty är en barndomshjälte för mig. I tonåren lyssnade jag mycket på honom och hans legendariska band, Creedence Clearwater Revival. Den jordnära 1960talsmusiken med känsla av blues, country, cajun och rockabilly var så simpel som den var genial. Under den korta tiden vid slutet av 1960-talet producerade Fogerty en otroligt stor skara hits på kort tid. Mannen var – och är ännu – ett musikaliskt geni.

John Fogerty fortsatte att briljera efter CCR’s upplösning, med en fin solokarriär. Det har varit tyst från honom i i vissa perioder. (det dröjde i stort sett tio år mellan albumen Eye Of The Zombie och Blue Moon Swamp) Men när han är aktiv, så är han det.

 

Nu är John Fogerty tillbaka igen med en sorts samlingsskiva med några av hans klassiska hits från CCR och sin solokarriär. Det som gör skivan så intressant är att Fogerty samlat ihop en skara kända musiker och artister som ger sångerna nytt liv med egna tolkningar när de sjunger duett med John. Dessutom har skivan två helt nyskrivna sånger av John Fogerty själv.

 

Så här tycker jag om låtarna:

  • Fortunate Son (med Foo Fighters) – Den här låten har tyngd, tack vare Foo Fighters kompande och Dave Growls aggressiva röst. Fortunate Son låter något snabbare än vanligt och är något mörkare. Det är lite synd att Fogertys vassa röst vissnat en del under åren. Men den här versionen fungerar riktigt bra. Jag hade faktiskt gärna velat höra en mer Foo Fighters-präglad version av Fortunate Son eftersom gruppen är riktigt aggresiv. Betyg: 3 av 5.
  • Almost Saturday Night (med Keith Urban) – Vem kom på idén att ha banjospelande i den här underbara låten? Det är ett snilledrag, för Almost Saturday Night (som jag vanligtvis redan älskar) får ett nytt perspektiv tack vare banjon och Nicole Kidmans make Keith Urbans vackra sångröst. Fogerty må ha tappat mycket av sin vassa ton i sångrösten men han kan faktiskt sjunga riktigt fint ändå. En jättevacker duett med härlig banjo och elgitarrtango. Betyg: 5 av 5.
  • Lodi (med Shane och Tyler Fogerty) – Lodi har fått en lite mer aggressiv ton med ett visst sound av Nashville. Shane och Tyler påminner en del om John när han var yngre men saknar det där klanget som legenden hade när han var i CCR. Jag föredrar originalet faktiskt, men denna är helt ok. Men inte mer. Betyg: 2 av 5.
  • Mystic Highway – Den ena nya låten som framförs av John Fogerty själv. Det här är en vacker countrysång som säkert spelas varmt på CMT i USA. Vacker refräng. Stor gitarrsolo i stil med CCR’s stortid som avslutar med vacker körsång. Bra! Betyg: 4 av 5.
  • Wrote A Song For Everyone (med Miranda Lambert) – Den jättefina klassikern som också är en av de sånger från Creedence-tiden som spelas minst omvandlas till en nervkittlande och harmonisk duett mellan John Fogerty och Miranda Lambert. Kvinnans röst är helt rätt för den här sången, som är bättre än någonsin. Helt genialt av Fogerty att välja henne som duettpartner och vilket val till sång. Mycket bra! Betyg: 5 av 5.
  • Bad Moon Rising (med Zac Brown Band) – Första jag tänker på är cajun. Bluegrass. Pubfest. Ändå låter den här versionen av Bad Moon Rising så väldans välbekant. Riktigt trallvänlig och varm. Jag blir glad när jag hör den här versionen. Betyg: 3 av 5.
  • Long As I Can See The Light (med My Morning Jacket) – Den underskattade låten från CCR’s storhetstid är som att sitta i en gungstol på verandan och njuta av kvällsolen på sommaren. Riktigt avkopplande. Den låter något flummigare än vanligt men man känner igen den vackra gitarrmelodin. Jag upptäckte att Fogertys sångröst fungerar riktigt bra här fast han gjorde en legendarisk version när han spelade den med Creedence. Betyg. 3 av 5.
  • Born On The Bayou (med Kid Rock) – Fylld med testosteron, så tar rapparen Kid Rock i med tårna när han sjunger den här låtens arga ton i texten. Men jag är riktigt överraskad av att Johns röst håller i den här versionen. Det är Creedence, men ändå låter det här så modernt och fräscht. Betyg: 4 av 5.
  • Train Of Fools – Den andra nya låten som framförs av John Fogerty själv. Den här är lite väl blytung och dessutom skulle den vara bättre om den kunde öka i tempo och fart. Tyvärr är den här låten väldigt seg och det händer liksom inte. Enda hållbarheten är Johns röst. Betyg: 2 av 5.
  • Someday Never Comes (med Dawes) – Den ljuvliga och underskattade låten har fått en Coldplay-behandling, särskilt när Dawes sjunger. Här visar sångarna tecken på vacker sång och hur stor låten skulle ha varit. Till och den fina avslutningen från originalet är ljuvligt i den här versionen. Underskatta inte den här låten. Betyg: 4 av 5.
  • Who’ll Stop The Rain (med Bob Seger) – En av Creedence bästa sånger har fått en mer hjärtskärande ton i med Segers sång och Fogerty ger låten mer hopp med en mer änglalik sång än vanligt. Låten kan fortfarande briljera. Det här är vackert. Betyg: 4 av 5.
  • Hot Rod Heart (med Brad Paisley) – En av Fogertys bästa sånger under sin solokarriär. Fungerar den om den görs om? Jajamänsan! Fogerty sjunger ännu bättre än i originalet, och Paisley är inte av för hackor. Hot Rod Heart har fortfarande ett härligt gung. Enda som jag saknar är den kraftiga bastrumman i originalet från Blue Moon Swamp. Annars hade den fått toppbetyg, för det här är helvetes bra. Betyg: 4 av 5.
  • Have You Ever Seen The Rain? (med Alan Jackson) – Med en av de mest kända countryartisterna någonsin låter den här legendariska sången som en äkta Nashville-kavalkad. På gott och ont. Älskar du country i Nashville stil kommer du att gilla den mycket. Jag önskar personligen att den borde haft mer sorglighet som originalet hade, då hade den varit lite bättre. Men Alan Jackson sjunger mycket bra. Betyg: 3 av 5.
  • Proud Mary (med Jennifer Hudson) – Den börjar likt Tina Turners tolkning av klassikern, men sedan börjar en helt annorlunda version av Proud Mary. Piano. Jazztrumpeter och tromboner. R ‘N’ B möter jazz i en helt unik version som påminner om både Tina Turners och Creedence Clearwater Revivals tolkningar. Hudson har en otroligt vacker gospelröst. Jag skulle dock vilja haft mer slagkraft och kanske något mer tempoökning på slutet – då hade detta varit en fullträff. Men den är inte så värst dålig ändå. Betyg: 3 av 5.

 

John Fogerty är ett geni. Han har valt ut dessa talangsfulla musiker som gett låtarna nytt liv. Jag personligen skulle gärna se en uppföljare till den här skivan, vilket jag tror kommer att hända någon dag. Ta gärna med Kris Kristofferson, Alice Cooper och The Baseballs nästa gång – eller varför inte Lady Gaga? Det kan bli riktigt kul! Wrote A Song For Everyone är inte helt perfekt men den har ett högt medelvärde. Lodi är den sämsta klassikern på skivan och tyvärr är Train Of Fools för seg, likt Rattlesnake Highway från Blue Moon Swamp. Men höjdpunkten måste ju vara titelspåret med Miranda Lambert. Den är något av det bästa jag hört på länge. Skitbra!

Wrote A Song For Everyone rekommenderas absolut till er som gillar CCR och John Fogerty, men också till er som vill höra andra tolkningar av klassikerna. Välkommen tillbaka, John Fogerty.

Ihopslagen betyg: 4 av 5.

Wrote A Song For Everyone finns ute nu i butiker. Den finns också på iTunes och Spotify.

Annonser

One thought on “Recension: John Fogerty – Wrote A Song For Everyone.

  1. Bra skrivet. Men nog är Proud Mary sämst på skivan. Kanske en världens bästa låtar dragen ner i Tina Turner smutsen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s