Recension: Luigi’s Mansion 2.


20130530-132901.jpg

Efter ett decennium, ungefär, så återvänder Luigi till spökjakt med sin dammsugare. I det här spelet så ställer elakingen King Boo till med besvär genom att splittra Dark Moon i bitar och gör alla snälla spöken till rena busar. Professor E. Gadd kontaktar en harig Luigi och skickar ut den gröne rörmokaren för att ställa saker till rätta.

Mycket känns lätt igen om man spelat föregångaren till Gamecube. Man bländar spöken med sin ficklampa och suger in dom med dammsugaren Poltergust 5000, vilket är välbekant. Det här är mitt första spel jag testar till Nintendo 3DS och måste säga att kontrollen är betydligt enklare och bättre än i föregångaren.
Men visst blir det slitsamt när man agerar dragkamp när Luigi försöker suga in spökena.
En nyhet är att Luigi kan använda ficklampan för att hitta saker som är osynliga för blotta ögat. Det är användbart till senare dessutom.

Läcker grafik! Ficklampljuset är bedårade!

Läcker grafik! Ficklampljuset är bedårande!

Förut var det bara ett stort spökhus som Luigi fick jaga i – nu är det flera. Spökhusen är indelade i banor denna gång, och Luigi får göra en del uppdrag under sökandet efter Dark Moon-bitarna. Det är tur att det är indelat i banor för uppdragen är många och oftast rätt långa.
Här dyker spelets stora akilleshäl upp; det finns inga checkpoints på banorna. Ska du spara det du presterat på banan så måste du klara den först. Mycket dåligt eftersom om Luigi blir knockad efter en halvtimmes spelande – måste du göra om allt på den banan igen. Uselt.

Hur är det att jaga spöken då? Jag tycker det är roligare än förut och mycket beror på den vackra estetiken. Grafiken är oerhört vacker och soundtracket är perfekt spöklikt. Pausmusiken är otroligt vacker.


Men det är faktiskt Luigi själv som gör hela spelet. Hans personlighet är så underbar och så utvecklad. Luigi får mig att skratta med sin slapstick-humor. Det gör en hel del med en så stark huvudroll.
Spökena är olika svåra och längre fram blir de tuffare och ännu svårare. Utmaningen är det inget fel på.

Det finns ett multiplayerläge också där man ska bland annat jaga spöken på tid. Roligt men då föredrar jag kompisar att spela med.

Tre plus:
1. Kontrollen är otroligt bra. Det är mycket mer behagligt att suga in spöken med dammsugaren i det här spelet än i Gamecube-spelet.
2. Spelet i sig är utmanande men det finns en massa saker att upptäcka.
3. Luigi. Denna underbara karaktär. Äntligen ett spel som gör honom rättvisa!

Tre minus:
1. Varför kan man inte spara när som helst? Okej, spel ska vara utmanande men Luigi’s Mansion 2 hade varit bättre med checkpoints. Jag irriterar mig på att när man blir slagen efter att ha slitit med en bana i drygt en halvtimmes spelande.
2. E.Gadd är rätt mysig men han ringer lite väl för mycket på Luigi under banornas gång.
3. Jag saknar att använda eld och ismagier som man gjorde i ettan.

Slutsats:
Nintendo brukar mjölka ur sig sina mest kända spelserier, men detta välkomnar jag.
Luigi’s Mansion 2 är en utmärkt uppföljare som överglänser originalet.
En lustig historia med bra kontroll, utmaning, estetik och en fantastisk huvudroll. Nu jävlar har Luigi fått den uppmärksamhet han förtjänat i 30 år. Synd bara på brist av checkpoints. Men jag tycker att spelet är lysande! En pärla.
Betyg: 4 av 5.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s