Återblicksrecension: Resident Evil 2.


20131105-180425.jpg

Av alla Resident Evil-spel jag spelade i slutet av 1990-talet och i början av 2000-talet är tveklöst den andra delen; Resident Evil 2. Tvåan var också min personliga favorit för den var en utmärkt Survival Horror (överlevnadsskräck) och för att spelets pussel var så kluriga.

Mesta delen av Resident Evil 2 utspelar sig i Raccoon Citys polisstation, och är än i dag en av mina favoritplatser i den legendariska spelserien.

Mesta delen av Resident Evil 2 utspelar sig i Raccoon Citys polisstation, och är än i dag en av mina favoritplatser i den legendariska spelserien.

Några månader efter skräcken på herrgården i första spelet, åker spelets manliga protagonist Leon Kennedy till Raccoon City för att börja på sitt nya jobb som polis. En legion av köttslafsande zombies attackerar Leon. Han lyckas komma undan de odöda och får med sig den kvinnliga protagonisten i Resident Evil 2; Claire Redfield. Claire letar efter sin bror Chris, som överlevde första spelet. Efter ett litet missöde separeras Leon och Claire ifrån varandra och den andra delen av Survival Horror-serien kan nu börja.

Omgivningarna är fortfarande riktigt fina och passar bra till spelets stämning fast det är lite suddigare än vad jag minns. Däremot har alla karaktärer, zombies och andra varelser åldrats avsevärt jämfört med drygt tio år sen. De är till och med fula idag. Ändå passar de i den läskiga omgivningen.

Det första som skrämde mig var den förbaskat dåliga styrningen! Jag kom ihåg att den var en svaghet men inte så här värdelös. Jag kan knappt sikta eller ens springa ifrån zombies, för man springer inte dit man är van att springa till. Jag spelade Nintendo 64-versionen förr och idag provade jag Playstation-versionen. (Via PSN)

Första mötet med ett av spelets äckligaste monster, Licker. En ikonisk scen som fortfarande fungerar.

Första mötet med ett av spelets äckligaste monster, Licker. En ikonisk scen som fortfarande fungerar.

Röstskådespeleriet är i bästa B-filmstil och kommentarerna är korta men raka. Det låter som att svaren kommer ett bra tag efter en ställd fråga, till exempel som i sekvensen med vapenaffären.

Spelets styrkor idag är utmaningen och den nostalgiska biten. Fast jag inte hade spelat Resident Evil 2 på tio år så kommer jag ihåg en del pussel men de är fortfarande kluriga. Det är också klurigt att hitta nycklar i form av spader/hjärter/ruter/klöver, schackpjäständstift, juveler och så vidare. Ibland måste man ju återvända till en plats man besökt långt tillbaks för att hitta något viktigt. Tveklöst är Raccoon Citys polisstation den läskigaste polisstation jag stött på, och än idag gillar jag att utforska den enorma platsen. Spelets soundtrack är riktigt mästerligt, till exempel så är polisstationens musik något av det bästa i Resident Evils historia. Det är stämningsfull skräck det!

Många viktiga saker tas upp i Resident Evil 2, till exempel bekantskapen mellan Leon och mystiska Ada Wong. (som Leon möter igen i del fyra och sex) Man märker att det är en särskild personkemi mellan dessa två men de är som två magneter som stöter bort varann samtidigt. Ändå finns det något där, och det är en av Resident Evils mest mytomspunna historier. Vi får här möta mannen som skapade det virus som omvandlar folk till zombies: William Birkin.

Den giftiga, sluga och mystiska Ada Wong blev snabbt en fanfavorit. Det underlig förhållandet med Leon är av seriens mest intressanta historier. Allt började i Resident Evil 2.

Den giftiga, sluga och mystiska Ada Wong blev snabbt en fanfavorit. Det underlig förhållandet med Leon är av seriens mest intressanta historier. Allt började i Resident Evil 2.

Jag tycker att William Birkin är en utmärkt antagonist och en riktigt creepy boss. Att se ett missbildat monster med ett stort öga på axeln som är på väg mot en – fy fasen. Att han kommer fler gånger och blir större gör inte saken bättre för varken Leon eller Claire. Precis som Albert Wesker är i första spelet (och femte) och Nemesis är i tredje spelet, är William Birkin en ikonisk skurk.

Hur är spelet idag jämfört med då? Slutord:

Resident Evil 2 var länge min favorit i serien. Att springa omkring i polisstationen är något jag älskade. Jag gillade idén att man kunde fortsätta äventyret med den andra karaktären och hen kunde ta en annan väg istället. Det var riktigt briljant. Spelet är fortfarande väldigt stämningsfullt och riktigt utmanande. Tyvärr har grafiken åldrats rejält, särskilt karaktärerna. Det gick ett rykte (tror jag, nu gissar jag bara) att det skulle ha gjorts en likadan remake av det här spelet som Resident Evil till Gamecube fick. Om det skulle hända så skulle stämningen ökas rejält mer. Jag fick kalla kårar av spelets styrkontroll och det är inte en positiv sak. Varför kunde inte Capcom göra kontrollen bättre då? Att sikta och skjuta på ett gäng med svarta Lickers med kass styrning är nästan en väg till döden. Resident Evil 2 är inte riktigt lika magiskt som det var för drygt tio år sedan men det är fortfarande ett riktigt bra spel med fantastisk stämning. Musiken är i världsklass och jag gillar storyn fast den är i B-filmsstil. De där tillfällen där Capcom försöker skrämma en fungerar fortfarande – ibland. Nu har jag lärt mig på tio år att inget är som det verkar. Tillsammans med remaken av första spelet och Resident Evil 4, så är del två den bästa i serien. Det må ha åldrats en hel del och brister finns men det är fortfarande riktigt bra.

William Birkin är läskig fortfarande efter så många år. Jag tycker han är en lika färgstark skurk som Wesker och Nemesis.

William Birkin är läskig fortfarande efter så många år. Jag tycker han är en lika färgstark skurk som Wesker och Nemesis.

Tre plus:

  1. Jag känner att stämningen är på topp. Det är verkligen överlevnad som gäller. Polisstationen är fortfarande en av mina favoritplatser i Resident Evil-serien.
  2. Musiken är riktigt bra, fortfarande.
  3. Spelet blir aldrig någonsin tråkigt.

Tre minus:

  1. Omgivningen är visserligen fortfarande fin men det är suddigt. Men det är inget i jämförelse mot karaktärerna som åldrats avsevärt mycket idag.
  2. Det är fruktansvärt svårt att styra Leon eller Claire. Jag sliter det lilla hår jag har kvar för jag trodde inte att kontrollen var så här jävla dålig efter så många år.
  3. Ibland är det svårt att veta vilken sak man ska ha kvar i den begränsade väskan man har med sig. Särskilt när närmaste samlarkista är flera mil bort och man behöver en viktig grej för att lösa ett pussel med – eller om man behöver plocka upp något fast det inte går eftersom det inte finns tillräckligt med uttrymme.

Betyg: En svag fyra av fem.

Resident Evil 2 finns bland annat till Playstation, Nintendo 64, Gamecube och PSN. Jag recenserade PSN-versionen.

Annonser

One thought on “Återblicksrecension: Resident Evil 2.

  1. Satte mig igår med detta faktiskt och så, men jag dog o dog o dog.. ville minnnas jag e bättre på Resident Evil. Men jag får nog bara komma in i det. Känder jäkligt härligt iallfall 😀 / SpJ

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s