Recension: Legend of Zelda – A Link Between Worlds.


20131122-122149.jpg

Ett nytt Legend Of Zelda-spel är egentligen ingen uppföljare men samtidigt är det faktiskt en uppföljare. Denna krångliga mening stämmer mycket bra på det här spelet: Legend Of Zelda – A Link Between Worlds. Tveklöst, så är det här spelet en tvättäkta uppföljare till mästerverket Legend Of Zelda – A Link To The Past som kom ut till SNES för 23 år sedan. (1991) Då var jag elva år gammal.

Jag har haft många underbara minnen till A Link To The Past, och har klarat av det många gånger. Fast jag kan spelet rätt bra så finner jag det riktigt utmanande, och svårslaget. Därför är det med största förvåning och överraskning att Nintendo vågar göra en uppföljare till klassikern. A Link Between Worlds dök upp i november 2013. Då är/var jag 33 år gammal.

Link möter Lorules prinsessa Hilda. Vad har hänt med det nu öderlgada riket?

Link möter Lorules prinsessa Hilda. Vad har hänt med det nu ödelagda riket?

A Link Between Worlds utspelar sig flera generationer efter händelserna i A Link To The Past. För att göra historien kort utan att använda för många spoilers, dyker en ondskefull karaktär upp. Han heter Yuga. Han har en farlig förmåga att omvandla personer till målningar. Vad han ska ha målningarna till tänker jag inte nämna, men Link måste förstås hindra honom innan det blir riktigt otäckt. Men det är inte den enda underliga karaktär som dyker upp i Hyrule. Link får besök av en försäljare med kaninhuva, Ravio. Han ger Link ett särskilt armband i utbyte mot att han får bo i huset så länge. Det armbandet får sedan Link förmågan att omvandla sig till en målning och gå runt i väggarna för att hitta nya vägar och saker i detta nya äventyr.

Det finns givetvis en massa likheter mellan Past och Worlds. För det första utspelar Worlds sig i exakt samma plats som i Past, fast med vissa förändringar. Om man har spelat Past så bör man hitta saker och ting rätt enkelt. Vart Kakariko Villiage ligger till exempel. Eller spåmannen. Eller den där isgrottan som man hittade Ice Rod i Past. Många ställen är intakta och det är väldigt nostalgiskt samtidigt som det är underbart. Man känner igen varenda fiende man stöter på, som de gröna gelekaktusarna (eller vad än de är) fast här får man inte elchocker av dom. Såvida de inte är gula…

Palatsen är välbekanta men bjuder på riktigt bra pussel och utmaningar. Glöm inte bort att många klassiska fiender finns med, som Wallmaster - som slänger ut dig till palatsets början om han får tag på dig.

Palatsen är välbekanta men bjuder på riktigt bra pussel och utmaningar. Glöm inte bort att många klassiska fiender finns med, som Wallmaster – som slänger ut dig till palatsets början om han får tag på dig.

Men nu till förändringarna. Försäljaren Ravio öppnar en butik i Links hus. Utan tillstånd, men det skiter Ravio i. Här kan man faktiskt låna vapen som man kan ha nytta av under spelets gång. Det är verkligen intressant för många av vapnen kunde man hitta i stora skattkistor i A Link To The Past. Hookshot, hammaren, Fire Rod, Ice Rod, pilbågen och så vidare. Nämnde jag hyra? Ja, det gjorde jag. För nu kommer det stora men. Om Link blir dödad så kommer Ravios lilla fågel och rycker åt sig de prylar du hyr. Då måste du hyra dom igen. Eller köpa dom – dyrt. Ravio, din girige typ. Därför älskar jag denne karaktär. Det ska inte bli för enkelt, eller hur?

Men eftersom Ravio har de mesta vapnen i sin butik, betyder det alltså att det inte finns sånt i spelets många palats? Jag tänker inte avslöja för mycket nu, för detta måste ju upptäckas själv. Men Nintendo har verkligen sträckt ut fantasin och gjort palatsen mycket mer kluriga än tidigare. Man kan till och med vara utanför palatsen tack vare sin väggmålningsförmåga. Snacka att tänka utanför lådan. Jag känner mig verkligen hembekant i dessa palats. Texturer, statyer, fienden, fällor, och i viss mån musiken doftar verkligen A Link To The Past att jag inombords gråter av lycka. Striderna mot spelets bossar är riktigt underhållande och visst, en del är rätt simpla. Men ett par är riktigt svåra och fick mig att byta strategi. Mer sånt, Nintendo – då har ni Legend Of Zelda-serien spikat och säkrat i minst 25 år till.

När jag såg på trailern för första gången gillade jag inte den grafiska stilen men när jag spelar A Link Between Worlds på mitt Nintendo 3DS, så tycker jag att den grafiska stilen passar riktigt bra. Faktiskt så är Hyrule riktigt vackert. Ännu bättre är den underbara musiken. Många toner är ifrån A Link To The Past, och om man vill så kan man besöka Milk Bar i Kakariko Village. Där kan man pröjsa flöjtpojken som spelar en slumpvis ton från ett annat Zelda-spel. När jag hörde Zelda’s Lullaby från Legend Of Zelda – Ocraina Of Time, kände jag mig som publiken som lyssnade på Benjamin Syrsas sång på julafton.

Prinsessan Zelda från Hyrule. Hennes visdom och hjärta av guld är ett starkt stöd för Link.

Prinsessan Zelda från Hyrule. Hennes visdom och hjärta av guld är ett starkt stöd för Link.

A Link To The Past hade Dark World, som var Hyrules motsats. A Link Between Worlds har också en motsvarande värld till Hyrule. Här kallas den världen för Lorule. Det är så simpelt och genialt. Lorule är väldigt likt Dark World, allt från fiender till träsket i sydväst. Nintendo ville lyfta upp Pasts storhet och hylla den men samtidigt ville de skaka om det klassiska äventyret lite. Efter att ha hämtat Master Sword, har Link faktiskt ett intressant val. Eftersom Ravio har de flesta vapnen så kan man välja vilket palats man vill börja med. (Ja, nästan.) Poängen är att man är såpass välbeväpnad, att man inte behöver ta Lorules palats i nummerordning. Om man inte vill.

Lorules prinsessa Hilda.

Prinsessan Hilda från Lorule. Denna mystiska kvinna behöver Links hjälp för att rädda det ödelagda riket. Men vem är hon?

Hyrule har en prinsessa, Zelda. Men riket Lorule har faktiskt också en prinsessa. Hon heter Hilda, och är i behov av Links hjälp. Jag gillar att Nintendo har gett Hilda svart hår och en mer allvarlig look än Zeldas glädjerika stil. Lila är riktigt snyggt. Men är det bara jag som tänker på Sabrina – Tonårshäxan‘s fastrar som också heter Zelda och Hilda? Det kan vara en slump men något inom mig tror faktiskt inte att så är fallet.

Huvudäventyret är riktigt bra och bjuder på en upplevelse som bara Zelda-spel kan. Men det finns andra saker man kan göra i spelet om man vill. Man kan leta efter underliga bläckfiskar med snäckskal, Maimais, som är utspridda överallt i både Hyrule och Lorule. Vad händer om du hittar dom alla? Man kan även undvika hönor, springa och jaga Rupees, eller varför inte jaga Heart Pieces? Fyra sådana så får du ett helt nytt hjärta. Ett klassiskt begrepp som aldrig åldras. Man kan även använda Street Pass och kämpa mot Shadow Link. Men jag har inte gjort detta så jag kan inte nämna någon åsikt om dessa fighter.

Tre plus:

  1. A Link To The Pasts värld är precis som man minns den, men man upptäcker helt nya saker i detta storslagna äventyr. Det är en perfekt balans mellan nostalgi och nytänkande.
  2. Palatsen bjuder på mer kluriga pussel och utmaningar. De är de bästa palatsen i ett Zelda-spel på många, många år.
  3. Ravios armband öppnar en ny värld av möjligheter. Att agera som en väggmålning som rör sig är riktigt kul!

Tre minus:

  1. Visst blir man förbannad på Ravios fågel som tar tillbaks de vapen man hyr. Men det jag tycker är riktigt synd är att Nintendo inte var mer jävliga. Det är lite för enkelt att hyra om vapnen igen och köpa dom. Rupees finns överallt.
  2. När jag såg trailern trodde jag att Yuga var en kvinna. Det var synd att hon inte var det, för det skulle vara coolt att ha en kvinnlig antagonist för en gång skull.
  3. A Link Between Worlds kändes lite kort. Men det tyckte jag att A Link To The Past också var.

Slutsats:

Att göra en regelbunden uppföljare till ett av världens mest älskade spel var ett modigt drag av Nintendo. Jag är mycket glad att de gjorde det, för resultatet är bländande. Legend Of Zelda – A Link Between Worlds är för mig det bästa spelet i serien sedan Legend Of Zelda – Majora’s Mask. Vad som gör det här spelet så extraordinärt är att det behandlar Legend Of Zelda – A Link To The Past med djup respekt men samtidigt vågar sträcka ut sig till en ny nivå. Nya underbara karaktärer att älska, nya utmaningar och nygamla palats – i en bekant värld. Eller ja, två världar. Har man spelat Zelda-spel förut och älskar dom så är A Link Between Worlds ett måste. Särskilt om man älskar A Link To The Past. Nintendo, ni har gjort ett mästerverk. Igen. Tack!

Betyg: En femma av fem!

Yuga är en farlig typ - men jag tycker att han borde ha varit en kvinna. Det trodde jag han var när jag såg trailern för första gången.

Yuga är en farlig typ – men jag tycker att han borde ha varit en kvinna. Det trodde jag han var när jag såg trailern för första gången.

 

Annonser

One thought on “Recension: Legend of Zelda – A Link Between Worlds.

  1. Pingback: Magsjuka, Sherlock, Candy Crush-skandalen, Paper Mario: Sticker Star och veckan som gått. | Man Of Svensätra - en gamertecknare med hjärtat på rätt ställe

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s