Recension: Axiom Verge.


axiom-verge-listing-thumb-01-us-17oct14

Axiom Verge är en äkta Metroid-kopia. Det finns inget tvivel på detta. Upplägget, utforskandet och actionmomenten är precis som i Samus Arans äventyr. Jag tycker att grafiken är riktigt härlig och doftar äkta 8-bitsretro. Det är snudd på pixelperfektion, och skaparen Tom Happ har gjort ett enastående jobb – helt själv!

Tom Happ har gjort grafiken, musiken, kodning och spelets design och det tog honom fem år att framställa det här indie-spelet. Det är riktigt bra gjort att få till ett så komplext spel som Axiom Verge är. Något känt spelföretag borde anställa den här mannen för det är riktigt bra hanterat. Eller ja, han får gärna utveckla fler indie-spel.

Axiom Verge handlar om en vetenskapsman som har dött i en olycka och har hamnat i en surrealistisk rymdvärld. Hur kom han dit? Och var är han? Och hur tar han sig därifrån? Precis som i Metroid, så är Axiom Verge fyllt av mystik och underliga varelser. Vetenskapsmannen Trace har mycket att bita i den märkliga värld han har hamnat i.

Pixelperfektion.

Pixelperfektion. Färgerna är otroligt vackra och för en retroälskare är detta en fröjd för ögonen.

Trace får precis som Samus Aran, en stor arsenal av vapen för att peppra sina fiender med. Man behöver inte samla alla vapen för att klara av spelet, men det är fascinerande att det finns så många olika sorters projektiler att välja mellan. Alla projektiler har sina styrkor och svagheter. Sen kan han få tag på en sorts stenborr som kan borra igenom bräckliga stenväggar och golv. Trace kan också vid ett senare tillfälle ”hacka” sina fiender med hjälp av radioaktiv strålning. Fienderna får då ett helt annorlunda rörelseschema och det kan vara till Traces fördel. Här har Tom Happ gjort ett bra jobb eftersom det finns så mycket att testa.

Som sagt, spelets 8-bitsgrafik är enastående. Här har Tom Happ experimenterat med olika färger och ljussättningar. Blodfyllda organiska bubblor som spräcker när Trace skjuter på dom. De enorma robothuvudena som dyker upp här och där är riktigt detaljerade. Jag skulle kunna kalla Axiom Verge för ett äkta 8-bitskonstverk. Musiken är också väldigt bra gjord och många teman är riktigt vackra.

Kontrollen är också bra och det är ganska lätt att styra Trace. Däremot kan jag ha svårt att trycka in rätt knapp om jag ska använda borren eller skjuta en förvrängarbomb – och råkar trycka på fel knapp. I vissa tillfällen, som i bossfighterna, är detta väldigt frustrerande. Jag hoppas på förbättring i en eventuell uppföljare.

Vad jag har svårt med Axiom Verge, är att i senare delen av spelet så vet jag inte vart jag ska gå. Det är lätt att gå vilse fast det finns en karta. När jag spelar en bra stund så får jag en känsla att det blir väldigt enformigt och det blir för mycket av samma. Det är synd att jag känner så, för Axiom Verge är faktiskt ett intressant spel. Men trots att det är så komplext, mystiskt och djupt så saknas det något. Jag vill inte klaga på ett spel som en person har gjort men jag saknar konkreta riktlinjer. Eller så jämför jag spelet med Metroid för mycket och det är faktiskt rätt orättvist att göra det. Men jag kan samtidigt inte låta bli.

Pang.

Pang. Bossfighterna är riktigt utmanande och de flesta bossarna ser coola ut.

Tyvärr är också spelets story lite väl komplext för spelets upplägg. Jag är visserligen glad att det inte blir tråkigt, men allt som de stora robothuvudena pratar om har jag tyvärr glömt bort, om varför de inte sitter ihop med sina kroppar och så vidare. En meny där man kan läsa om varje robothuvud vore en bra idé och om allt de pratar om skulle underlätta rejält. Tyvärr så faller det platt.

Men jag kan inte skriva att det här är ett slarvigt spel, för det är det verkligen inte. Tom Happ har gjort otroligt mycket med Axiom Verge. Jag hade bara önskat lite mer struktur och mer variation. Är jag då besviken på spelet? Ja, faktiskt. Jag hade hoppats på något mer än vad det blev i slutändan. Fan vad taskig jag känner mig när jag skriver så här, men blir jag besviken av ett spel så måste jag ju få skriva det?

Tre plus:

1. För en retroälskare så är grafiken och musiken helt underbara. Det är en fest för ögonen och öronen.

2. Vapenvariationen. Det finns så mycket vapen att välja mellan och alla har sin personliga charm.

3. En enda person har gjort hela spelet – och det är otroligt beundransvärt.

Tre minus:

1. Ibland så vet man inte vart man ska. Okej, det är en del av charmen av Axiom Verge, men riktlinjer hade inte skadat.

2. Storyn är stundvis väldigt flummig och jag glömmer tyvärr bort varför man måste göra det här och det där.

3. Efter en stunds spelande så blir jag väldigt mätt på Axiom Verge på grund av brist av variation.

De stora robothuvdena som dyker upp här och där är mystiska ting. Vad vill de?

De stora robothuvudena som dyker upp här och där är mystiska ting. Vad vill de?

Slutsats:

Axiom Verge är en besvikelse. Jag hade hoppats på mycket mer än slutresultatet. Men ljuspunkterna är riktigt starka och jag älskar spelets grafik och musik. Tom Happ har gjort en bra Metroid-kopia med sin egen personliga charm. Det räcker dock inte hela vägen, men för en retroälskare så är detta en fin resa i en komplex rymdvärld. Det är absolut värt en genomspelning och om man vill spela en speedrun så går det absolut bra. Men det kommer jag inte att göra. Ett råd är att absolut inte ha för höga förhoppningar och inte ens tänka på Metroid innan du spelar Axiom Verge.

Betyg: En svag trea av fem.

Axiom Verge finns på PC och Playstation 4. Jag har spelat och recenserat Playstation 4-versionen.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s