Tiden som mobbad har satt sina spår.


k191274

Varje dag blir jag påmind om det. Jag ser framför mig en vit dörr med ett svart dörrhandtag.
Dörren är låst.
Det sipprar svart rök från skarvarna. Till och med svarta eldlågor.

Ibland öppnar sig dörren och inuti ser jag något fruktansvärt. Den svarta eldens flammande är som en orkan.

Sen stängs dörren igen.

Det är en känsla som jag får bearbeta varje dag.

Dörren är min sköld och inuti finns det som jag har låst in.

Mitt förflutna.

Den svarta elden symboliserar det hat som jag blivit utsatt för under en lång tid. Hatet som har tyvärr tryckt ner min självkänsla till botten.

Det var över tjugo år sedan jag stängde den vita dörren. Året var 1993.
Hösten 1993, till och med.

De sex år tidigare har varit en mardröm för mig, och än gråter jag inombords när jag tänker på det. Jag till och med gråter när jag skriver denna text.

Men jag måste skriva.

Allt började 1987, och pågick i sex års tid. De sex jobbigaste åren i mitt liv.
Jag blev utsatt för konstant mobbning. Varje dag. Allt från glåpord till total utfrysning.
Jag fick till och med stryk – särskilt en speciell gång av en av de allra värsta mobbarna.
Han gav mig knytnävsslag i ansiktet. Vänster och höger. När jag tänker tillbaks på det, så tänker jag konstigt nog på Don Flamenco i Punch Out. Alltså första gången man möter honom. Man körde en strategi med att slå vänster och höger hela tiden.
Precis så var det som hände mig den dagen.

Men att få stryk var inte det värsta. Det värsta var den utfrysning och den konstanta verbala mobbningen. Jag hade ett hett temperament och detta utnyttjade mobbarna.
Jag var alltid den som blev sist vald när vi skulle spela brännboll eller fotboll på gymnastiken. Jag fick inte vara med och leka på rasterna för jag var alltid den annorlunda.

Men jag hade faktiskt en vän. Dock kom vi inte alltid överens och tyvärr bråkade vi ofta. Men ändå kunde vi umgås med varann.

Den konstanta mobbningen gjorde mig osäker på mig själv och jag hatade skolan.
Jag hatade mobbarna.
Jag hatade mig själv.

Det enda som höll mig uppe var tre saker; helger, sommarlov och tv-spel. Helgerna och sommarloven var som att komma hem efter att ha bekämpat ett krig. Ett slag som jag mådde dåligt av.
Tv-spel var mitt största intresse och det är det fortfarande. Det lärde mig väldigt mycket om strategi,  engelska och koncentration. Det var min räddning.

Jag stod ofta i hörn på rasterna för jag visste inte vad som skulle hända. Vem som skulle kalla för hemska saker. Bli utsatt för utfrysning. Jag blev ett emotionellt skal och jag självplågade mig.

Tårarna rinner. Jag tittar på den vita dörren igen. Smärtan är obeskrivlig men den finns. Fortfarande.

En hel skola, ska ni veta. Att få 99% av skolans elever mot sig var verkligen inget jag vill vara med igen.

Hösten 1993. Jag började högstadiet. Jag var så rädd att det skulle fortsätta där. Men jag vet inte vad som hände. Det bara slutade.
Mobbandet hade tvärslutat. Den nya klassen var helt annorlunda än den klass jag var med i de sex mardrömsåren. Jag fick vänner och plötsligt var skolan kul igen.
Ännu bättre var det i gymnasiet. Den klassen var som en familj för mig.

Men mobbandet har satt sina spår.
Jag blev ärrad för livet.

Min självkänsla blev offrat för överlevnad. Jag hade inga flickvänner för det första. Jag kände mig väldigt ensam i åratal. Men det är inte det värsta.

Den känslan av att känna sig oduglig, inkompetent och värdelös är en hemsk känsla som tyvärr många mobbade känner inom sig. Personen på bilden har inget med artikeln att göra.

Den känslan av att känna sig oduglig, inkompetent och värdelös är en hemsk känsla som tyvärr många mobbade känner inom sig. Personen på bilden har inget med artikeln att göra.

Det jobbigaste är när jag ska prata med någon, särskilt i ett gruppsamtal. Folk pratar om ett särskilt ämne och när jag försöker säga något känner jag mig kvävd. Jag får inte fram något. Det är som att jag blir kastad längst bak i en lång kö. När jag till slut försöker säga något i många tillfällen så tittar folk på mig som om jag vore dum i huvudet.

Det är där det slår mig.
Den dåliga självkänslan är såpass skadad att det påverkat mitt sociala liv.
Men jag skyller inte på personerna som jag pratar med.
Nej.
Varför skulle jag göra det?
De har inte gjort något fel.

Precis likadant är det på sociala medier. Om jag läser en liten debatt som ett par stycken har på Twitter och finner det intressant, och vill skriva något så får jag en obehaglig känsla efteråt. Det är som att jag har ”dödat” ett pågående samtal.
Men det vill jag inte göra.
Det händer väldigt ofta,  men visst – många gånger blir det en trevlig debatt om saker och ting.
Men jag får samma känsla av oduglighet när jag tänker på det.
Jag skyller absolut inte på de jag skriver till.
Varför skulle jag göra det?
De har inte gjort något fel.

Problemet är mina inre ärr. Jag tror att jag söker innerst inne en sorts bekräftan eftersom jag aldrig har fått något när jag var yngre.
Under de sex mardrömsåren i grundskolan blev jag mer eller mindre avvisad.
Jag dög inte.
Jag var ful.
Jag var töntig.
Listan kan skrivas lång.

Att vara annorlunda är egentligen bara bra. Men det är också något som satt käppar i hjulet för mig.

Jag minns att jag hade en tävling här på bloggen där jag hade priser ifrån EA. Jag kände att nu var det äntligen en möjlighet att ta ett steg framåt ifrån den misär jag har kämpat för att få komma ifrån.
Men reaktionerna var inte bra.
Många skrev att det var ”fiskande” och att jag var mer eller mindre en sorts wannabe som bara ville synas.

Det var inte så jag ville ha det. Min dåliga självkänsla gjorde sig påmind igen och ärligt talat tog jag väldigt illa vid mig. Ett av mina mardrömsscenarion var att göra fel och få skit för det. Att jag inte dög.
Den vita dörren tväröppnades och den svarta elden brände mig.

Men jag skyllde inte på de som skrev. Jag försökte se med deras ögon vad de såg. Jag hade lagt upp tävlingen helt galet och nu idag förstår jag varför de reagerade. Det skulle jag också ha gjort.
Men det var inte min avsikt att göra folk sura som de blev. Många andra sidor gjorde ju liknande tävlingar.
Nu vet jag bättre.

Plötsligt stod jag där igen. Mitt i en cirkel som består av pratande människor och jag ensam i mitten. Försöker prata men ingen vill lyssna eller svara.

Vad har jag gjort för fel?

Det frågar jag mig själv än idag.
Både när det gäller pratande eller skrivande i sociala medier.

Det ligger något psykologiskt i detta. Jag tänker mer och mer om hur jag ska kunna ta mig ur det här känslosamma träsket. För det är så att när ett samtal bara tvärdör eller om att jag blir oavsiktligt utstängd så beror det på en sak.

Mig själv.

Mig och mina inre ärr.

Jag tänker inte skriva att det är andras fel när det blir så här. Absolut inte. Men jag vill bara säga att jag känner mig utfryst.

Emotionellt.

Men det är inte ert fel.

Det är mitt.
Min självkänsla har spelat mig många spratt.
Det resulterar till att jag sätter mig själv i de situationer som tyvärr uppstår varje dag. Både i muntlig och skriftlig form.

Om den där cirkeln förresten. Ni vet där omslaget till The Binding Of Isaac? Där en liten pojke ligger i fosterställning och gråter? Omkring sig finns det monster. Det är inte monstren jag reagerar på, utan på pojken. Jag känner igen mig i honom. Den ensamhet har jag känt. Det känner jag än idag.

nbm

Omslaget till The Binding Of Isaac. Monstren har inget med själva problemet att göra – det är hur pojken känner sig som jag kan relatera mig själv med. Precis den känslan har jag känt i åratal. Den bilden beskriver mer hur jag har känt och fortfarande känner inombords än tusen ord.

Jag har väldigt svårt att uttrycka mig, särskilt muntligt. Att bli mobbad i sex år leder till konsekvenser. Det har till och med gått så långt att jag har haft självmordstankar. Jag kände mig oduglig och ville dö.

Lyckligtvis har jag inte såna tankar längre.

Men det dåliga självförtroendet är kvar. Den vita dörren med det svarta handtaget likaså. Den är en symbol för vad som är min förbannelse. Jag får tyvärr leva med det. Det enda jag hoppas på att den dörren aldrig öppnas helt och hållet för att sedan aldrig stängas.

Det skulle krossa mitt hjärta fullständigt.

Min vän från grundskolan tog livet av sig 1995. Jag minns den dagen jag fick reda på det. Det var en tidig morgon och morsan, som jobbade i högstadiets cafeteria, gick fram till mig och sa att han hade begått självmord. Jag visste inte att han hade såna tankar alls. Det spreds rykten om att han kollade in kistor och liknande – men hur kan de vara säkra på det? Ingen visste hur han mådde innerst inne. Hans död blev en chock. En av de få ljusglimtar ifrån mörket som jag vandrade igenom i sex års tid hade slocknat. Än idag saknar jag honom, 20 år senare. Även om vi bråkade en del så hittade vi tillbaka till varandra på något sätt. Det är i alla fall det jag tyckte.

Jag är en person som brukar lyssna på andras problem och finnas där som ett stöd. För det vill jag. Jag vill inte att andra ska känna misär och elände. Det finns så mycket gott folk därute som förtjänar det bästa. Bara att se dom lyckliga ger mig lite hopp.
Det är så jag skulle vilja ha det. Få en hjälpande hand som tar mig ur den emotionella krisen inombords.

Ingen förtjänar sån smärta och dålig självkänsla.

Jag är glad att jag har min sambo och mina döttrar. De är verkligen mina ljusglimtar som skiner starkare än den bleka, vita dörren.

Tårarna rinner igen.

Det som har räddat mig ifrån den jobbiga tiden är som jag nämnde tv-spel, men också musik och film. Dessa faktorer byggde till den jag är idag. En kulturälskare.
Med ett uruselt självförtroende.

Trots att jag har en älskad familj så kan jag inte få bort den där jävla vita dörren med det svarta handtaget. Den måste vara där. Det är min sköld mot smärtan.

Sex år som mobbad.
För att vara den man är.

Jag förväntar mig inte att ni ska tycka synd om mig, och det vill inte jag heller. Jag vill bara släppa ut det inre trycket som gnäger i min själ.

Jag vill bara prata. Utan att känna mig som en idiot. Utan att bli utfryst. Bara få vara med. Att få skratta, föra en dialog, ställa frågor. Att ha ett vanligt samtal utan att sakta knuffas ut emotionellt och sedan känna en inre kvävning.

Jag vill inte se den vita dörren med det svarta handtaget igen.

Jag vill få tillbaka min självkänsla som blivit krossat. Laga ihop den.

Jag vill bara prata.

Snälla.

Annonser

10 thoughts on “Tiden som mobbad har satt sina spår.

  1. Jag förstår hur du känner och jag känner igen mig i mycket av det du skriver! Är inte direkt född med den bästa given på handen, båda föräldrar missbrukade alkohol när jag föddes och det har fortsatt så med det kaos som blir att leva runtomkring, med fylla (hos dem), bråk och otrygghet. Jag litar inte ett dugg på mamma när det kommer till alkohol. Det förtoendet drack hon bort redan när jag var riktigt liten. Grunden till trygghet som du ger dina barn varje dag genom att finnas där varje dag och aldrig svika dem, finns inte hos mig. Så jag söker den grundtryggheten hos andra. Hos dig, din fina familj, dina syskon och hos din egen mamma. Då vet du varför jag kallar dig min bror. Jag älskar dig och ser upp till dig, precis som ett syskon, min bror. Jag är stolt över dig och allt du åstadkommit hittills i livet. Och jag vet att jag kommer alltid att finnas här när du behöver, precis som en syster. Det du skriver är så himla viktigt även om det gör så ont! Att ibland få vräka ur sig saker som man funderar över är nyttigt och det gör att det går att läka, och att stå upp för den man har blivit. Utan dig, dina syskon och dina föräldrar hade jag inte varit där jag är idag, och jag värderar det högt idag, det kanske har sett ut som att jag har tagit det för givet ibland, men det har jag inte. Jag glömmer aldrig var jag kommer ifrån och vilken SAGOLIK tur jag faktiskt hade att en hel familj som eran faktiskt tog hand om mig, precis som en dotter/syster och vän när jag som mest behövde det! Jag hade förmodligen hamnat väldigt snett annars, om jag ens hade överlevt! Det blev ett väldigt långt inlägg, men du förstår nog nu varför jag envisas med att kalla dig min bror! Jag ÄLSKAR dig verkligen för den du är och vad du har gått igenom har format dig. För mig är du väldigt värdefull och jag skulle inte kunna tänka mig ett liv utan dig.

  2. Jerry! Jag har så mycket jag vill säga, så den här kommentaren kommer nog bli väldigt osammanhängande.
    Till att börja med vill jag säga hur modig du är som skriver om detta. Det här är inga lätta saker att ventilera, men det är SÅ bra att du gör det! Dessutom vill jag säga att jag känner igen mig.
    Jag var mobbad från låg- till högstadiet. Inte den mest allvarliga sorten (?), jag blev i alla fall inte slagen, men jag blev retad och fick höra glåpord (bland annat baserat på mitt för- och efternamn, mina glasögon och val av kläder) och jag var inte eftertraktad som vän. Jag var inte utfrusen till 100%, men jag hade bara en vän, som var mobbad precis som jag. Andra personer som jag försökte ha en vänskapsrelation med ville bestämma över mig och var heller inte att lita på.

    Under några somrar blev jag fysiskt och psykiskt mobbad av ett par tjejer som bodde i närheten av min familjs sommarstuga. Jag kan inte rabbla alla detaljer här, men minns ett tillfälle då de tryckte mig mot en vägg med en pinne mot min hals, en annan gång då vi bråkade för att jag försökte stå upp mot mig själv (visserligen inte på det bästa sättet) och det slutade att de kastade sten mot mig. Jag var så ensam på somrarna och jag ville verkligen ha vänner att leka med. Så jag gick till dem, varje dag, trots det de gjorde och kom alltid hem gråtandes.

    Min mamma har berättat för mig att jag igenom femte klass kom hem varje dag och grät och sa att jag inte ville leva. Jag minns ingenting av detta. Jag har helt förträngt det och vad som hände mig. Men jag hittade för många år sedan en skrivbok från den tiden. Där hade jag skrivit att jag var CP, att jag hatade mig själv och att jag ville dö. (Som tur är är jag väldigt rädd för döden tack vare (?) tråkiga händelser när jag var liten, så jag har aldrig försökt att ta mitt liv. Däremot brukade jag i högstadiet dagdrömma om hur jag slog sönder en spegel på toaletten, skar upp mina handleder, gick fram till mina mobbare och sa ”titta vad ni har gjort” för att sen dö framför dem. Som den ultimata martyren.)

    I högstadiet gick jag och min vän fortfarande i samma klass. Jag hälsade på en annan tjej i klassen, vi blev vänner och till slut var vi ett gäng på fem tjejer som gjorde saker ihop. Tyvärr blev jag sedan femte hjulet och de andra hittade på saker i par. Sånt som verkar vara typiskt tjejer. I gymnasiet var det en nystart för mig. Jag var så glad, och jag hittade tre tjejer som jag umgicks med. Sen började en bete sig konstigt, och jag frågade henne om det och hon sa att hon inte ville vara min vän. Fair enough. Sen började de andra två också bete sig konstigt. När vi gick i korridoren kunde de gå snabbare än mig, och om jag gick ikapp så gick de långsammare. I matsalen satte dig sig ett par stolar ifrån mig. När jag kom in i ett rum där de satt och pratade blev de helt tysta. Jag sa till min lärare att jag inte trodde att de tyckte om mig men hon sa att jag nog bara inbillade mig.

    En dag gick jag förbi tjejerna och de slutade prata tvärt. Jag tog mod till mig och frågade varför. Det var som att en damm brast. De sa att de hatade mig, att jag pratade för mycket, att jag trodde att jag var deras bästa vän och att de inte stod ut med mig. Jag bara satt och lyssnade. Plötsligt kom vår lärare fram, hon undrade hur det var och de sa ”bra” och jag hade tillräcklig sinnesnärvaro för att säga ”nej” och berättade vad som hade hänt. Efter det var jag själv och jag brukade spendera luncherna inlåst på toaletten. Jag ville inte sitta själv i matsalen. Ibland gick jag och pratade med skolsyster. Inte ens första terminen av första gymnasiet hade gått och redan var jag utan vänner. Vad var fel på mig?

    Som tur var kom det en ny tjej till klassen andra året och vi fann varandra direkt. Jag hade precis börjat spela Ocarina of Time och vi pratade om det dagarna i ända. Hon introducerade mig till Final Fantasy, jag fick prova lite av sjuan hemma hos henne. Sen var jag fast, och precis som för dig Jerry, så var spelen min tillflykt. I rollspelen fick jag spela en hjälte, som andra anslöt sig till och ofta var huvudrollerna lite udda, flummiga, roliga, pratiga, naiva – typ som jag själv. De fick vara sig själva och folk tyckte om dem ändå. Inte undra på att spelen blev min ultimata verklighetsflykt.

    Mina bästa vänner, de som jag har idag, de har jag hittat på internet, via communities, sociala medier och bloggar. Jag skapade en ny persona på nätet – Lania, som egentligen var exakt som mitt vanliga jag, bara att det var en nystart, utan mobbare. Och jag är så tacksam att mobbarna inte följde mig på nätet, som det ser ut för många unga idag. Här har jag fått vara mig själv.

    Jerry, du är inte ensam. Jag förstår hur jobbigt du har haft det, men jag blev så glad av att läsa hur allt vände för dig i högstadiet och att det blev ännu bättre i gymnasiet. Och idag har du en älskad familj, flera genuina intressen som gör dig intressant. Dina mobbare har sårat dig och ärren värker än. Men dina mobbare har inte vunnit, för du är fortfarande den du är. Du har inte ändrat dig. Och du har lyckats med så mycket – ditt tecknande, ditt skrivande, ditt spelande, ditt poddande, och inte minst din familj.

    Det här inlägget berörde mig, förstås. Det är hemskt att så många får en jobbig skolgång och barndom. Det formar en, absolut. Man reagerar på vissa sätt, tar illa vid sig ibland och folk fattar inte varför. Men man är skadad. Vi har aldrig velat någon illa, ändå har vi blivit illa behandlade. Det finns inga svar och det finns ingen rättvisa. Men, det finns en framtid. Och jag vill tro att bådas vår framtid är ljus.

    Jag vet att jag har en vän i dig (tack!) och du ska veta att du har en vän i mig.
    Bodde jag i närheten skulle jag just i denna stund knacka på din dörr för att ge dig en stor varm kram.

    • Hej Anna.
      För det första så blir jag rörd av det du skriver men också väldigt ledsen för att du genomlidit ett rent sagt helvete.
      Jag kommer också att skriva en kommentar till dig som också är osammanhängande.

      Dom här tankarna du beskriver, när du var yngre där du skrev ner de hemska saker om dig själv är något jag känner starkt igen i mig. Dom här dagdrömmarna du nämner – såna tankar har jag också haft. Bara göra slut på sig själv och säga ”far åt helvete” typ.

      Sakta men säkert kommer det glimtar av de hemska minnena jag hade ifrån årskurs 1-6 men i det stora hela är det precis som att få ett knytnävsslag i magen.

      Blutt på Twitter nämnde en kommentar på Twitter där han skrev att barn är grymma av naturen och använder sig av frasen ”det var bara på skoj”. När jag läste det dök det upp flera glimtar av det förflutna. ”Du tål inte skoj” och såna saker. Hur kan det vara skoj om han får örfilar på bakhuvudet? Mobbare brukar använda ens svagheter som deras vapen och mitt heta temperament visste de om. De visste vilka knappar de skulle trycka på. Och jag föll för det.

      De här tjejerna i högstadiet som frös ut dig förstår jag mig inte på. Hur kan man vara så känslokall? Och redan vid första terminen av högstadiet? Den här typen av utfrysning är så fruktansvärt brutalt – men jag känner igen den. Den ångest, den ensamhet man kände och den oduglighet man trodde att man hade.

      Jag är så glad att den nya tjejen och du fann varandra. Du fick upptäcka en ny värld där du fick vara en hjältinna och bygga upp till den person jag respekterar och tycker bra om.
      Men att läsa om det du har fått genomlida om – jag får tårar i ögonen av det för känslan är väldigt identisk med min.

      Sagan om Lania – om hur du har startat ett nytt liv med nya vänner – via internet – är så vackert att läsa. Du har blivit fågeln Fenix som rest sig ur askan och blivit starkare än någonsin. Jag minns när vi började skriva till varandra på Loading. Redan då förstod jag att du var en trevlig person som älskade rollspel – mycket mer än vad jag hade föreställt mig om någon annan.

      Du har hjälpt mig otroligt mycket. Mer än vad du tror.
      Jag hittade en väg till en värld med så många otroliga människor där ute som jag har som vänner på sociala medier. Hittat många sidor att läsa, och byggt upp en eget liten blogg att skriva om det jag tycker om.
      Men jag har inte kommit hit utan dig.

      Jag ser fortfarande den där dörren. Det kommer jag att göra länge. Men att veta att det finns personer som betyder något för mig som stöttar mig får mig att kunna titta bort ifrån dörren och inte tänka på att bli bränd.
      Min sambo Malin och mina döttrar. Mina syskon. Mamma. Verah.

      Du är också en av dessa personer.

      Vi har känt varann i några år och jag är så hedrad att få vara din vän. Vår vänskap har blivit ännu starkare, tycker jag. Det är så enkelt att prata med dig om våra intressen och om allmänna saker.

      Du har kämpat dig igenom ett stormhav av hat, förtryck och fördomar. Din självkänsla har också fått enorma sår och ärr. Men du har kämpat dig uppåt. Jag förstår dig mycket bättre nu, och jag tror på dig. Du har mycket kvar att ge, och vara ett stöd för dig är en självklarhet.

      Tack så hjärtligt mycket för din kommentar. Den påverkade mig jättemycket och jag ska inte glömma det. Jag skulle också vilja ge dig en varm kram för du förtjänar det så mycket.
      Tack. ❤

  3. Hej Jerry. Jag kan inte säga att jag vet hur du känner, eller att jag upplevt samma sak, men jag vet hur det är att inte må så bra – psykiskt. Händelser under barndomen formar oss till den vi är i dag, och man bör nog försöka att tänka på att det inte bara blir negativa konsekvenser av dåliga perioder i livet. Vi hade inte varit de människor vi är idag utan dessa händelser. Om allting jämt är bra får vi ingen anledning till att utvecklas eller sträva efter bättre. Men, det gör ju inte det som hänt dig till något rätt eller bra.

    Jag vill inte dra min livshistoria. Det räcker kanske med att säga att det inte var så lätt allt jämt. Det har varit en lång och krokig väg och ännu är jag inte framme. Det tar långt tid att lära sig leva med något som gjort så in i helvete ont.

    Vissa ärr bleknar aldrig. Tyvärr är det så. Det enda man kan göra är att acceptera det och hantera det. Det är bara du som vet hur dåligt du mår där inne, det är bara du som kan avgöra om du behöver hjälp med det eller inte. Känner du att du vill förändra tankesättet och lära dig hantera situationer där du känner dig utsatt så rekommenderar jag dig att läsa på om KBT. Känner man att man vill stänga dörren och gå vidare utan att älta alltför mycket är KBT otroligt bra. Nu är inte jag någon psykolog direkt, men jag har gått igenom en hel del olika ”behandlingar”. När jag läser din text tänker jag på genast tankefällor.

    Kämpa på. Man orkar mer än vad man tror.

  4. Jag tycker att ord är svårt (också pga självkänsla, tror jag), och jag känner igen mycket av de du skriver. Förstår verkligen. Och jag måste säga att du är otroligt stark och modig som har publicerat det här inlägget, för jag tror inte att många skulle våga det egentligen, även om inlägget redan var skrivet.
    Det är så väldigt bra att du vågar! För det är så många som får känna att det inte är ensamma..

    Jag tycker som sagt att ord är svårt, och ville egentligen bara kommentera med en hjärt-emoji, men det blev lite mer än så.

    Kram ❤

    • Om min text inspirerar många andra som varit utsatt av den samma svarta eld av hat som jag blev – så är jag hedrad.
      Jag känner mig ärligt talat inte speciellt stark eller modig. Jag använder mig inte av komplicerade ord när jag skriver. Jag är bara – jag. Jag använder mig av enkla ord för det är det jag kan. Det är det enda sättet jag kan göra för att beskriva den smärta som jag burit i så många år. Glimtar av de hemska minnena hemsöker mig då och då, och värst är det när jag pratar med folk i ett gruppsamtal. Då blir jag liksom sist i ledet och jag får känslan av att jag inte får prata och känner mig lägst i näringskedjan. Men det är på grund av den dåliga självkänslan. Skadan är för stor.

      Den känslan hade jag när jag pratade i min podcast också, särskilt de sista avsnitten – därför plockade jag bort den och lade det på hyllan tills jag skaffar mig det modet och börjar med det igen. Kanske.

      Det här var inte lätt att skriva – på grund av många skäl. Minnena var riktigt jobbiga att bearbeta med, det var typ 3 på natten när jag skrev, jag grät, jag var sjuk(kraftig förkylning) och jag visste inte vart jag skulle börja.
      Det enda jag kunde koncentrera mig på var att tala tyst för mig själv och hålla en inre konversation och få ihop det allra viktigaste på en gång. De mest känslomässiga delarna.

      Din kommentar värmer jättemycket och jag tackar dig otroligt mycket. Tack så mycket för din underbara omtanke. Kram ❤

  5. Pingback: Novemberregnet. En fortsättning av Tiden som mobbad har satt sina spår. | Man Of Svensätra - en gamertecknare med hjärtat på rätt ställe

  6. Vilken bra text! Men samtidigt väldigt jobbig att läsa, förstår du haft det svårt och jobbigt. Har själv blivit mobbad i hela mitt skollov skolliv. Det tog inte slut förens gymnasium. Men så var skadan redan så stor.
    Känner igen mig själv i mycket av det du skriver, utfrysningen, de smärtsamma orden man blev kallad…

    För egen del stängdes jag av helt och hållet. Blev en känslokall maskin och känner mig än större av det idag. Att jag inte vet hur folk mår. Men känner samma som du att man vill hjälpa andra, ingen ska behöva få känna det man gott igenom. Kan jag hjälpa någon annan slippa lida, så är det en bra egen tröst. Denna texten inspirerade mig verkligen att själv skriva ordentligt om min tid som mobbad.
    Tack för du vågade öppna upp dig och dela med.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s