Novemberregnet. En fortsättning av Tiden som mobbad har satt sina spår.


picture-jeff-rowland-station-rain-rain-two-meeting-man-woman-people-umbrellas-car-train

Hon var halv fem på morgonen när jag började skriva detta.
Jag kunde inte sova. Igen.

Dels var det på grund av att yngsta dottern låg mellan mig och hennes mamma. Precis som hon brukar göra.
Smyga mitt i natten för att lägga sig mellan sina föräldrar.
Trygghet.
Att få en snart blivande fyraårings handflata i ansiktet mitt i natten är inte direkt man önskar sig. Men det händer ofta. Ibland ligger hon på tvären så att man håller på att ramla ur sängen.
Det har visserligen hänt.

Men det är inte det huvudsakliga skälet till att jag var vaken.
Jag har grubblat väldigt mycket de närmaste dagarna.
Tänkt mycket.
Läst en massa.
Andats djupt.

Det regnar ute, halv fem på morgonen. Novemberregnet, som Guns N Roses kallar det. En mörk, dyster månad på hela året. Innan snön, glögg och tomtar dyker upp.

Mitt inlägg om tiden i grundskolan där jag var mobbad i sex år var det jobbigaste jag har skrivit. Det är väldigt känslosamt att tänka på det. Det gör jag varje dag.

Vad jag inte räknade med var reaktionerna utav det inlägget. Först kom det folk ifrån Twitter som delade av sig sin omtanke och vänlighet.
Många delade med sig sina erfarenheter och sina hemska perioder när de har blivit behandlade illa i skolan. Historierna var olika och alla har varit med om såpass otäcka saker – men den där känslan är väldigt välbekant.
Den smärta som de kände, och fortfarande gör – det är precis en liknande känsla jag fortfarande känner av.

Det smattrar på fönstren ute. Regnet är som pisksnärtar.

Jag var först väldigt tveksam till att våga publicera inlägget på Facebook, där jag har min största bekantkrets. Men jag gjorde det ändå. Kör i vind, liksom. Folk på Twitter och Instagram visste, så då kunde jag lika gärna berätta för de på Facebook också.
Vad jag inte väntade mig var folks reaktioner. Och att inlägget nådde ut till så många.
De skriver om att jag var så stark som vågade berätta om det jag känner efter mardrömsåren. Men jag känner mig ärligt talat inte stark.
Det är det min självkänsla som inte vågar tro på det.  Det har kommit till den gräns att jag tror väldigt lite på mig själv.
Men – jag blir väldigt rörd.
Jag läser varje kommentar på sociala medier, här på bloggen och på privata meddelanden. Flera gånger.
Många personer som jag inte känner alls har kommit fram till mig via Facebook berättade för mig att texten betyder något, att jag satte ord på det som de kände när de blev mobbade.

Mobbning är grymt. Elakt. Det har jag fått vara med om. Mycket länge.

Att veta ifrån personer man tycker bra om och respekterar, deras historier när de blivit mobbade får mig att gråta. Hur kan så fina människor bli behandlade så illa? Men det finns där.
Hatet.
Ordet ”annorlunda” är något som låter illa hos de som stänger ut andra bara för att de inte passar in.
Hur ens klädstil man har.
Glasögon.
Frisyr.
Plugghäst.
Hejar på fel lag i fotboll.
Mobbarna använder ens svaghet som deras vapen. Att hitta den där stubinen som ens själ att explodera är rent nöje för dom. När den mobbade gråter och känner så kränkt att man bara vill dö – är ren tillfredsställelse för mobbarna. De tycker att det är kul.

trees_autumn_rain_roads_maple_leaf_season_1600x900_wallpaper_Wallpaper_1920x1080_www.wallpaperswa.com

En person på Twitter nämnde för mig att barn är elaka av naturen.
Jag håller med.
Barn förstår inte när det är nog när de håller på med att retas, slåss eller att sno ens mössa. Och så den där meningen: ”Det är bara på skoj”. ”Tål du inte skoj?”
Hur kan det vara skoj när de inte slutar innan man faller ihop och gråter?
Skoj är det – ursäkta ordvalet – tamejfan det inte. Jag ser inte nöjet av att jävlas med en annan person bara för att se hen gråta. Det har jag aldrig gjort och det kommer jag aldrig att göra.

Jag har, som jag nämnde i inlägget, väldigt svårt att uttrycka mig. Särskilt i muntlig form. Och i gruppsamtal. Jag blir oavsiktligt reserverad för min självkänsla är så lågt. Jag vill prata. Men det kommer inte ut något. Det är som att andas in något som sätter stopp i svalget.
När jag försöker säga något blir det ofta som att folk tänker att ”jaha, sa du något?” Den känslan får jag i alla fall. Men det är inte deras fel.
Det är självkänslan som spökar.

Folk har mer eller mindre sträckt ut sina händer mot mig efter inlägget. Visat sitt stöd. I hjärtat är jag så otroligt rörd och så glad för folk bryr sig.
Samtidigt vågar jag inte tro att det är sant. Jag har fått höra många gånger i min barndom att jag inte dög. Att jag aldrig platsade in.
Därför tar jag det försiktigt. Jag vill inte att den vita dörren med det svarta handtaget ska öppnas och låta de svarta eldlågorna bränna mig igen. Det har hänt tidigare att folk varit snälla först och sedan plötsligt nonchalerar eller pratar skit bakom ens rygg. Därav min reservation.

Men tro mig, jag är otroligt rörd och jag är er evigt tacksam.

Jag har varit så osäker på vart jag skulle ta vägen. Hur skulle jag göra något åt mina inre problem? Att prata om det hade jag svårt för, för det kändes som om ingen ville lyssna.
Den natten, runt tre-slaget, orkade jag inte hålla tillbaks.
Något var tvungen att göras.
Många faktorer de närmaste veckorna fick bli grundpunkter till inläggets existens. Men det tänkte jag inte på förrän jag var mitt i skrivandet.
Mitt besök i Stockholm när det var Comic-Con var avgörande och hade stor betydelse. Jag träffade några människor som jag respekterar och några av dom har fått ta oförtjänt emot hatet. För att de är ”annorlunda” i förövarnas ögon.

Det krossar mitt hjärta. Att se andra lida på grund av förövarnas kränkningar mot deras kön, deras hudfärg, sexualitet, klädstil, att vara fel person på en plats som de anser vara deras område.
Det är för att jag känner igen den smärtan.  Historierna är olika men sorgen – den delar jag med de som har blivit drabbade.

Jag lyssnar på deras problem för jag vill hjälpa dom. Ge dom den hjälp som jag inte fick. Vara ett stöd och liksom finnas där. Det är det minsta jag kan göra.
Folk är fantastiska. De kan så mycket, får uppleva mycket och de är inspirerande.

Jag inspireras av konstnärer, filmskapare, musiker, spelskribenter men också av de som har kämpat för att nå dit där de är.
Varje teckning jag ritar är en självkurs. En utmaning.
Varje spel jag spelar är en inre resa i en värld man inte kan föreställa sig.
Varje film jag ser är en åktur i ett inre nöjesfält.
Varje låt jag lyssnar på är som att ens hand vidrör min själ vänligt. En sorts omtanke.

November är mörkrets månad. Innan julljusen tänds och doften av kardemumma sprids i huset.

Min låga självkänsla har gjort mig avundsjuk och det har lett till inte så smarta beslut. Många har fått framgångar men inte jag, typ. Men jag har lärt mig en viktig läxa. De som har framgångar har kämpat riktigt hårt för att nå dit de är idag.

Jag vill nämna en särskild kvinnlig gamer/skribent. Inte vid namn, förstås. För min respekt till henne. Hon har gjort jättemycket saker, fått vara där man drömt att få vara. Hon lyfter upp sig och visar framfötterna. Det här har retat gallfeber på många och hon har bränts av hatet. Det är först nu hon har kommit tillbaks efter en tids uppehåll och jag anser att hon är starkare än någonsin.
Avundsjuka hjälper inte. Var istället glad för de personer som är så glada för att de har kommit så långt i deras liv. Var glad för det lilla.

Det kommer att ta väldigt lång tid för mig att bygga upp självkänslan. Frågan är om den någonsin kommer att bli helt lagad?  Ärligt talat så tror jag inte det. De emotionella ärren kommer att vara kvar och jag kommer att tänka på det.
Gråta.
Dra en djup suck.
Men inlägget är förhoppningsvis ett steg i rätt riktning. Jag måste tro på det, i alla fall.

Jag vill bara säga tack så hjärtligt mycket till er som har skrivit till mig. Ni som har berättat om era hemska minnen, ni ska veta att känner samma smärta. Jag finns för er. Och om mitt inlägg om mina sex mardrömsår i grundskolan kan hjälpa andra att bearbeta sin smärta så är jag väldigt hedrad att få hjälpa till. Ni är verkligen helt fantastiska och jag är er evigt tacksam.

Jag är evigt tacksam för min sambo och min familj. Jag är tacksam för de vänner man har lärt känna de närmaste åren som dessutom blivit ännu bättre vänner.

Föräldrar, prata med era barn. Det är väldigt viktigt att ni lär barn om att alla har känslor. Att hjälpa de som är ledsna och som blir mobbade. Ingen förtjänar att få sin självkänsla krossad.
Ingen.
Ingen ska gå igenom det hemska som bland annat jag har fått gå.

Om det har tänts ett inre ljus för mig – då finns det hopp. Förhoppningsvis behöver jag inte se den där dörren längre. En dag ska jag ta en emotionell brandsläckare och släcka den där svarta elden av hat, och bevittna dess giftiga rök av vrede, fördomar och självförakt sakta blekna bort. Det är långt dit, men jag hoppas att få göra det.

nbm

Jag uppfattar det här rummet i Legend Of Zelda – Ocraina Of Time som ett rum av rädsla. Links onda skugga är så ondskefull jag minns när jag mötte honom för första gången. När jag besegrade honom var det som att bekämpa och segra över sin rädsla.

Av någon anledning tänker jag på Legend Of Zelda – Ocarina Of Time, när Link besöker Water Temple. Han kommer till ett rum som är väldigt disigt och han trampar i en enorm vattenpöl. Rummet är stort och tomt – förutom ett dött träd som står i rummets centrum. När Link märker att dörren framför är låst, vänder han sig mot trädet. Där står det en underlig gestalt. Det är hans onda skugga; Dark Link, som står där. Den här scenen och striden är något som berör mig för det känns som Link bekämpar sina inre demoner. Han vinner mot sin skugga och rummets disighet försvinner. Det döda trädet också. Han har vunnit och har fått sitt självförtroende tillbaks. Det är det jag tror när jag kämpar mot den onda skuggan. En känsla av befrielse. Det är precis den typ av befrielse jag vill uppleva när jag släcker den svarta elden. Att besegra min egen Dark Link.

Novemberregnet får gärna sluta nu.

Annonser

One thought on “Novemberregnet. En fortsättning av Tiden som mobbad har satt sina spår.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s