Recension: Castlevania – Aria Of Sorrow.


samplejn

Det tredje Castlevania-spelet till Game Boy Advance är ett speciellt spel. För det första så är Castlevania – Aria Of Sorrow det första Castlevania-spelet som utspelar sig i framtiden.
Bara det ändrar det visuella i det gotiska som det legendariska slottet erbjuder.
Eller gör det det?

Nja, Castlevania är fortfarande lika spöklikt och vackert som vanligt. Man känner igen alla fladdermöss, skelett som kastar ben på en, minotaurer med värsta huvudkapar-yxor och självklart de sabla medusaskallarna.
Seriöst, jag avskyr medusaskallarna. De flyger i en båge som går upp och ner, i en pendelliknande rörelse. Värst är de gula som förvandlar en till sten när man råkar snudda vid dom.
Fanskap.

Castlevania – Aria Of Sorrow följer likt dess föregångare till den bärbara konsolen de fotspår som tillhör mästerverket Castlevania – Symphony Of The Night. Det är alltså med ett upplägg som påminner om Nintendos klassiska Super Metroid , som uppgav subgenren ”Metroidvania”.

Som sagt, Aria Of Sorrow utspelar sig i framtiden. År 2035, till och med. Inte så värst långt fram ändå.

Soma Cruz hamnar hos det legendariska slottet och får ett uppdrag att hitta vägen hem igen efter att ha teleporterat till Castlevania. Vad han snabbt upptäcker är att han har en unik gåva.
Soma Cruz kan samla in en besegrad fiendes själ och använda dess egenskaper. Det kan till exempel vara en särskild attack eller så kan man göra saker man inte kan göra annars. Som att kuta under vatten. Vissa själar kan också ändra Somas status, så det gäller att välja klokt.

Att samla själar är kul, det påminner lite grann som att samla på Pokémon eller monster i Ni No Kuni. Därför är Castlevania – Aria Of Sorrow ett unikt spel i spelserien. Det behövs verkligen något nytt efter att ha använt samma Metroidvania-koncept sedan Symphony Of The Night.

Soma Cruz träffar en del olika personer i Castlevania: Aria Of Sorrow.

Soma Cruz träffar en del olika personer i Castlevania – Aria Of Sorrow. Men det är något som är bekant med Genya Arikado.

Aria Of Sorrow är jättevackert. De levande miljöerna och färgstarka färgerna lyfter upp spelet avsevärt. Men å andra sidan så finns det knappt något Castlevania-spel som ser hemskt ut. Det beror på hur man ser på saken.
Designen på fienderna, särskilt bossarna är riktigt läckra. Pixelperfektion som Konami gjorde allra bäst. Dock märker jag inte så mycket av futuristisk stuk eftersom Aria Of Sorrow utspelar sig i framtiden. Synd, här hade Konami ett gyllene tillfälle.
De kanske ville ha kvar det klassiska.
Ljudet är också bra, särskilt musiken. Där har aldrig Konami misslyckas på. ”Clock Tower” och ”Castle Corridor” är mina personliga favoritmelodier ifrån Aria Of Sorrow.
Kontroll fungerar också bra. Är man van med de äldre spelen så vet man hur man svingar ett svärd. De nya inställningarna, där man använder de dödade monstrens andar, bidrar till något unikt. Drar man uppåt samtidigt som man trycker på actionknappen så använder man en särskild förmåga. Givetvis kostar det magikraft, men magikraften fylls på automatiskt eller om man dricker magidrycker.

Stora skelett med stora ben.

Stora skelett med stora ben. Castlevania är sig likt.

Precis som i Symphony Of The Night och de andra två spelen till Game Boy Advance så har Aria Of Sorrow tydliga RPG-influenser. Man kan skaffa erfarenhetspoäng, och med olika kläder och vapen kan man höja sin status avsevärt. Det är ett vinnande koncept, så varför ändra på något som fungerar?

Något som jag är lite tveksam på är spelets svårighetsgrad. Visst är Castlevania fortfarande en utmanande plats men jag tycker att det är lite mer innehållslöst än till exempel Symphony Of The Night. Bossarna till exempel är inte så värst svåra. Är man van med föregångarna så kan man läsa fiendernas rörelsescheman och besegra dom relativt enkelt. Välbekanta bossar som Death dyker givetvis upp, men det finns unika bossar som är väl värda att nämna. När Soma kommer till en korridor så möter han en stor fladdermusboss, som man bekant ser i första Castlevania till NES. Men plötsligt kommer det en stor hand och klämmer sönder fladdermusen som den vore en tomat. Skvalp, blodet sprutar. I bakgrunden får man se ansiktet hos en jätte med stor mustasch. Balore heter bossen och bjuder faktiskt på en bra strid. Men det är hans entré som är mest minnesvärd.

Men som jag nämnde innan, de jädra medusaskallarna blir jag fortfarande irriterad på. Särskilt när man ska klättra uppför ett smalt klocktorn med taggar runtomkring sig.

Balore är en av spelets svåraste bossar (inte för att spelets bossar är särskilt svåra) och hans entré tillhör något av det mest unika i Castlevanias historia.

Balore är en av spelets svåraste bossar (inte för att spelets bossar är särskilt svåra) och hans entré tillhör något av det mest unika i Castlevanias historia.

Tre plus:

  1. Att samla själar från fallna fiender ger Soma Cruz unika förmågor. Det är kul att samla.
  2. Pixelperfektion och musikalisk skönhet är något som Konami aldrig misslyckats med, när det gäller Castlevania-spelen. Aria Of Sorrow är inte ett undantag. Snarare tvärtom.
  3. ”Metroidvania”-konceptet är vinnande sådant. Det är spännande och roligt att leta efter hemligheter i Draculas slott.

Tre minus:

  1. Castlevania – Aria Of Sorrow är inte så särskilt svårt. Fighterna mot bossarna är spelets största brist, på grund av att de inte är så svåra. Med vissa undantag förstås.
  2. Konami borde ha använt sig av mer framtidsgrejer eftersom Aria Of Sorrow utspelas långt fram i tiden.
  3. Storyn är lite tunn.
Hafs och slafs.

Hafs och slafs. Blodet sprutar mycket i Castlevania – Aria Of Sorrow.

Slutsats:

Än en gång har Konami lyckats med ett vinnande ”Metroidvania”-spel, men Castlevania: Aria Of Sorrow är inte utan brister. Det är lite för lätt men det vägs upp av den underbara grafiken och ännu viktigare: Att leta omkring i det vackra slottet. Upptäckarglädjen är enorm. Soma Cruz är en värdig hjälte och det är faktiskt kul att Castlevania-spel utspelar sig i framtiden även om det inte direkt syns. Soma Cruz unika egenskap att använda sig av besegrade fienders andar lyfter spelet. Detta är klart ett måste för de som älskar ett gott äventyr och Castlevania-spel i synnerhet.

Betyg: En stark trea av fem.

Castlevania – Aria Of Sorrow kom ut till Game Boy Advance 2003, utgivet och utvecklat av Konami. Det finns att ladda ned via Virtual Console, till Wii U.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s