Är jag en gamer-feminist?


Jag är snart 36 år gammal (i mars) och jag har spelat tv-spel i ungefär 30 år. Under den livstiden har jag upplevt en hel del som gamer.
Det var skitcoolt att spela som en machoaktig manlig hjälte i till exempel Pro Wrestling, där min King Slender sopade banan med Star Man och alla andra brottare. Eller som Ryu Hayabusa i Ninja Gaiden. Donatello i Teenage Mutant Ninja Turtles-spelen var min favoritsköldpadda.  (och det är han fortfarande) Jag föredrog alltid Luigi framför Mario i de legendariska Super Mario-spelen, även om jag spelade gärna som den rödklädde rörmokaren.

När det gällde att välja karaktär i spel valde jag alltid en manlig karaktär. De killar jag spelade tillsammans ville inte styra en tjej, och jag hade samma tanke. Ett bra tag.
Styrde man en tjejig karaktär så var man en mes typ. Fast ibland valde jag en tjej av ren jävelskap.

Det här var i början av min period som gamer. Men de spel som man var ”tvungen” att spela som kvinna, de spelade jag faktiskt. Metroid med Samus Aran var ett praktexempel.
Då var det inga som helst problem.
Men om man spelade Mario Kart 64, så ville ingen vara Peach, för alla tyckte att hon var sämst för att hon var tjej. Tyvärr hade jag samma skitstövelaktiga attityd också.

När det

När det gällde att välja spelkaraktär i Mario Kart 64 så ville inte jag och mina killkompisar välja Peach för att hon var tjej. Hon blev en sorts hackkyckling och det är ärligt talat en dålig ursäkt. När jag tänker tillbaks till slutet av 1990-talet, så inser jag att man var en douchebag på grund av ologiska motiveringar. Idag kan jag styra en kvinnlig karaktär i ett Mario Kart-spel utan att skämmas.

Men så insåg jag något en dag. Jag blev mer och mer intresserad av att spela med kvinnliga karaktärer. Det var tack vare Final Fantasy VI.
Jag brydde mig mycket om Terra och hennes ständiga kamp om att hitta sig själv. Hennes magiska krafter var en äkta tillgång när jag kämpade mot fienderna i mitt favoritspel. Celes var en annan kvinnlig karaktär som jag brydde mig om, och hon är en av Final Fantasy VI’s bästa karaktärer. Det var något äkta med henne.
Tillsammans med Terra, öppnade Celes mina ögon för en värld där man faktiskt kan spela med karaktärer med det motsatta könet. Dixie Kong i Donkey Kong Country 2: Diddy’s Kong Quest har en fantastisk flugförmåga som var guld värt.
Peach, som jag nämnde förut, var faktiskt riktigt bra i Super Mario Bros 2. Även där, en bra flygförmåga. Fast det visste jag ju tidigare men inte med samma ögon som senare. Dessutom tycker jag att hon är en av mina favoritfighters i Super Smash Bros-spelen.
Jag återupptäckte Samus Aran i mästerverket Super Metroid och jag kände mig trygg med denna starka kvinna. I Metroid Prime var hon mer än så. Hon var en gudinna med eldkraft starkare än Rambo, Terminator, Solid Snake tillsammans.
Länge kunde jag välja vilken fighter som helst i Street Fighter II och jag hade Blanka och Dhalsim som favoriter länge. Men så upptäckte jag senare med den nya synen, att Chun-Li var dom överlägsna. Världens bästa fighter i ett spel någonsin. Punkt.

Terra

Terra fick mig att öppna ögonen. När jag spelade Final Fantasy VI för första gången insåg jag den viktiga faktorn att kvinnliga spelkaraktärer var – och är – precis lika bra som manliga. Denna bild kommer ifrån Final Fantasy Anthology till Playstation.

Men tycker jag inte om manliga karaktärer längre? Det är klart att jag gör.
Solid Snake, Link, Leon S. Kennedy, Sub-Zero med flera är rena badasses. Det går utmärkt att spela med dom.

Men om jag får välja mellan Jill Valentine eller Chris Redfield i Resident Evil så väljer jag gärna Jill först.
Rosalina i Mario Kart 8 är given. Lara Croft i rebooten av Tomb Raider är helt fantastisk.

På senaste tiden har kvinnliga karaktärer vuxit och blivit starkare än någonsin. De känns mer intressanta än de manliga, även om männen är bra. Joel i mästerverket The Last Of Us överglänstes av enastående Ellie.
Jag älskar Bayonetta. Visst, hon är lite väl porrig med sina poser men vilken förbannat cool och kraftfull karaktär hon är. Därför blev jag glad att hon vann Smash Bros Ballot och att hon kommer vara med i Super Smash Bros till Wii U/3DS.
I Star Wars: Battlefront så styr jag en kvinnlig karaktär. Utan tvekan.

Jag tycker att den kvinnliga skaran i Hyrule Warriors är kanonbra och självklart blev jag glad när en kvinnlig variant av Link, Linkle, utannonserades.

Den manliga skaran av spelhjältar och skurkar har dominerat i årtionden och det är faktiskt skönt med mer kvinnliga, starka karaktärer nu. Hjältinnan i Horizon: Zero Dawn verkar fantastisk.

Mer och mer starka kvinnliga huvudkaraktärer dyker upp, och det är bara bra. Ett exempel på detta är hjältinnan i Horizon: Zero Dawn.

Mer och mer starka kvinnliga huvudkaraktärer dyker upp, och det är bara bra. Ett exempel på detta är hjältinnan i Horizon: Zero Dawn.

Det händer att jag tänker tillbaks till det förflutna och om hur jag hade för vision förr. Frågan var varför jag tyckte så om kvinnliga karaktärer då? Varför kändes de fel då?
Varför känns de helt rätt nu?

Jag tror att jag har ett svar på detta. Inga kvinnliga karaktärer känns fel. Visst, man kan störa sig på en karaktär men det ska inte bero på dess kön. Tycker jag.
Samtidigt handlar det om lärdom och respekt. Som ung visste jag inte lika mycket som jag gör nu, och under de närmaste åren har respekten bara blivit starkare.

I åratal har jag inte förstått vad feminism betydde. Vad en feminist gör. Kvinnliga gamers skrev mycket via sociala medier, artiklar och bloggar om det är för lite spelkvinnor i tv-spel. Och om det fanns några, så hade en del kvinnliga spelkaraktärer bikinis som skyddskläder. Gärna med stora bröst och figur likt ett timglas.

Det är här jag fick mig en tankeställare.
Jag började sakta att titta på historiken när det gäller tv-spel.
Dead Or Alive 3 är ett bra fightingspel, och min favoritkaraktär är faktiskt Tina Armstrong. Hennes wrestlingsteknik och råstyrka passade mig perfekt.
Vad som inte passar mig perfekt är den horribla karaktärsdesignen för kvinnorna. Silikonbröst och en klädstil som just passerat gränsen för att få porrfilmsvarning.
Begreppet ”sex säljer” stämmer tyvärr in. På mycket saker i världen. Men det betyder inte att det är en bra motivering till att ett fightingspel ska vara bra i mina ögon. Det ska vara en bra karaktärsbalans, bra kontroll och respekt för varandra.
Däremot respekterar jag de kvinnor som cosplayar som karaktärer från till exempel Dead Or Alive-spelen. Det är en helt annan sak.

Tina Armstrong

Tina Armstrong i Dead Or Alive-spelen är en asgrym fighter. Hennes wrestlingegenskaper gör henne till min favorit i de spelen. Det är däremot synd att en stor del av fokus ligger på hennes och andra kvinnors speldesign. Med väldigt få kläder, och en sexuell ”attraktion” som har lika vidrig smak som kombinationen citrusfrukter/tandkräm. Så onödigt att göra så här med en så grym fighter.

Jag började läsa om vad kvinnliga gamerskribenter skrev om. Vad de kämpar för. Och emot. Jag har läst det näthat som de utsätts för varje dag bara för att de tycker att spelbranschens syn på kvinnor är vriden.
Om det är en mognadsfråga vet jag inte, men plötsligt hade jag en helt ny synvinkel på saken.

Både Tina Armstrong och Bayonetta är helgrymma karaktärer som inte är rädda för att puckla på deras motståndare. Det betyder inte att de ska vara objekt för vissa manliga spelares runkfantasier. Seriöst.

Spelbranschen är komplicerad men det behöver inte vara det. Spel ska vara kul. Och alla ska få vara med och ha kul.

Trots att jag har fått ett nytt perspektiv på saker och ting, att jag blir glad när mer kvinnliga karaktärer tillkommer, att kvinnliga spelskribenter blir uppmärksammade på ett bra sätt och att det börjar bli lite mer balanserat så undrar jag en sak.

Är jag en gamer-feminist?

Det är faktiskt en skitsvår fråga att svara på.

En feminist kämpar för jämställdhet i samhället. Att få vara jämlika. En gamer-feminist kämpar för att kvinnor ska få lika stor värdighet som männen. Både gamers som spelkaraktärer.
Jag anser att de svenska kvinnliga spelskribenterna bara blir bättre och bättre. Det är fantastiskt att många öppnar ögonen för att se att det finns kvinnor som spelar. Tv-spel är visserligen mansdominerat men underskatta inte kvinnorna.
Respektera dom istället. Prata gärna med dom om vad de spelar, vad de tycker om för spelgenren och så istället för att säga ”men du är ju tjej, ska du spela Call Of Duty istället för (valfritt gulligt pusselspel)?”

Med tanke på mitt förflutna som gamer är jag osäker på om att jag är en gamer-feminist.
Jag tror på jämställdhet, på att både män och kvinnor har lika värderingar och att de ska få spela tillsammans utan skitprat och hat.
Jag tycker att det finns enastående spelkaraktärer därute, oavsett om de heter Link, Lara Croft, Tali, Manny Calavera eller Chun-Li.
Ett ord som gamer-feminist är något man ska förtjäna, tycker jag. Som ett svart bälte i karate ungefär. Jag tror inte att jag har gjort det. Ännu.
Det kan inte jag avgöra.
Jag har känslan av att ordet gamer-feminist betyder mer än så.
Visst, jag vill säga att jag är en gamer-feminist men jag känner att jag borde jobba lite mer på detta.

Men ordet är inte det viktigaste, utan det är vad man gör som är det viktigaste. Om det är att vara en stöttepelare, en krigare eller en omtänksam person som gör det som är rätt – i rättvisans namn. Då känner jag mig väldigt glad för att man kan hjälpa till att skapa balans i den vridna tv-spelsbranschen.
Jag borde ha insett detta tidigare. Men det är bättre sent än aldrig.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s