Recension: Rogue One – A Star Wars Story


rogueone_onesheeta_1000_309ed8f6

Mycket har hänt sedan Disney köpte Lucasfilm för en stor skattkista med pengar. I perioden mellan år 2015 till 2020 ska det gigantiska företaget släppa inte mindre än sex(!) Star Wars-filmer, alltså en film per år. Ifjol kom den sjunde kronologiska delen; The Force Awakens, som introducerade en hel värld om vad hände efter Imperiets fall. Nu har det blivit dags för en unik film som inte är en uppföljare eller en föregångare (vänta, det är det ju) utan så kallad ”spinoff” med egenskapen att utöka den enorma galaxen i Star Wars.

Det här är Rouge One: A Star Wars Story.

Så, vad är Rouge One för slags film? Vad handlar den om?

Enkelt, det handlar om de tappra rebellerna som ska stjäla ritningarna för Dödstjärnan, Imperiets ultimata vapen, ni vet de som prinsessan Leia gömmer i R2D2. (A New Hope) Tidigare visste jag att själva händelsen hade hänt, men det Rouge One gör så speciellt är att den skapar sin egen historia.
Sin egen mytologi.
Något jag kommer att bära med mig i hjärtat.
Låt mig förklara lite närmare, utan att avslöja för mycket.

Huvudkaraktären heter Jyn Erso, dotter till ingenjören Galen Erso (Mads Mikkelsen). Hennes far tvingas av Imperiet att konstruera Dödsstjärnan och det nystartade upprorstyrkan Alliansen ber därför Jyn att hitta sin far för att hitta lösningen på att förstöra det farliga vapnet. Med sig får hon med några tappra rebeller, imperiesoldater som har hoppat av och så en minst sagt (för) ärlig imperiedroid vid namn K-2SO.
Jag gillar de starka porträtten av hjältarna för de är rena hårdingar, och de känns så trovärdiga. Det finns en portion humor också, speciellt i scenerna där den programmerade K-2SO säger brutalt ärliga, men roliga, kommentarer till Jyn. Den roboten bidrar till mycket skratt.

K-2SO, den roligaste roboten i Star Wars historia. Tro mig, du kommer att älska honom.

K-2SO, den roligaste roboten i Star Wars historia. Tro mig, du kommer att älska honom.

Skådespeleriet är oväntat bra. Forest Whitaker tunga roll som Saw Gerrera är utmärkt, men jag vill lyfta fram Felicity Jones som Jyn. När jag såg trailerna tyckte jag att hon kändes stel och ärligt talat totalt ointresserad i rollen, men efter att jag har sett filmen ändrades min uppfattning direkt. Jyn är stark, målmedveten och otroligt modig. För andra gången i rad har Disney lyckats med få fram en stark, kvinnlig karaktär i huvudrollen – fast även om Daisy Ripley är bättre som Rey i The Force Awakens kan jag inte jämföra dessa två kvinnor. Båda är fantastiska på olika sätt.

En annan häftig sak är den härliga mångkulturella blandningen av protagonister, oftast får jag se asiater och personer från Mellanöstern i filmroller som skurkar, men här är de asgrymma hjältar. Jag gillar det väldigt mycket och hoppas på att se mer av den varan i kommande Star Wars-filmer.

Rouge One är en skitig film, alltså riktigt nerslitna miljöer som har varit med om mycket krig och elände från Imperiets terrorism. Star Wars har alltid handlat om politik men jag undrar om det inte har varit så tydligt i just Rogue One? Det är nästan som att jag kan dra likheter mellan protestaktionerna i det verkliga livet, jämfört med den här filmen. Imperiet är diktatur och det märks rejält nu, och det är läskigt på ett trovärdigt sätt – därför bör jag råda dig att ta en funderare innan du låter ditt sjuåriga barn titta på denna film.

Jyn Erso

Jyn Erso är en utomordentlig hjältinna med en tuff attityd.

Det är jättemycket action i Rogue One, och förbannat snyggt gjort också! Äntligen fick jag uppleva en blytung batalj på marken och i luften på planeten Scarif, med Imperial Walkers, X-Wings och Star Destroyers. Herregud, det är som jag vore tio år igen.
Tekniken är riktigt snygg, både till det praktiska men också det digitala, i form av riktigt snyggt gjort CGI. Men jag tänker inte gå in på vad jag exakt menar med CGI-scenerna utan det låter jag er få beskåda själva.

Men det mest geniala med Rogue One är det starka sambandet med A New Hope, det finns mycket saker som Disney har lyckats koppla ihop dessa två filmer på ett genuint sätt, ända in i de sista sekunderna av filmen.

Tre plus:

  1. Rogue One är en fräsch och uppfriskande tolkning av Star Wars-sagan som går sin egen väg.
  2. En perfekt koppling mellan den här filmen och A New Hope är så briljant av Disney.
  3. Riktigt bra hjältar och extra heder åt Jyn Erso och roliga K-2SO.

Tre minus:

  1. Intressant nog är faktiskt Rogue Ones offentliga antagonist Krennic inte så färgstark som tidigare Star Wars-skurkar. Oväntat tråkig.
  2. Jag förstår att John Williams musik inte är med, men visst saknar jag honom hålla i dirigentpinnen.
  3. Rogue One kan vara för mörk och läskig för yngre barn.

Slutsats:

Jag hade inga förhoppningar alls på Rogue One, men blev så otroligt överraskad av filmen. Det är som att åka bil i hög fart och plötsligt ta en sväng i en avvikande fil för att upptäcka något spännande och ja, visst är det så. Galaxen är mer grovhuggen och rustik än tidigare, men samtidigt känns det så välbekant. För andra året i rad har Disney bevisat att deras köp av Lucasfilm har gett bra resultat. Det finns många bra filmer i den legendariska filmserien, men Rogue One tillhör en av de allra bästa. Jag bugar för en lysande stjärna i himmelen och med ett glädje över hela mitt ansikte säger jag bara: Kraften är med oss. Och ja, visst är Darth Vader med för att förstärka nostalgin ännu mer.

Betyg: En solid femma av fem!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s