Vad jag önskar mig i födelsedagspresenter detta år.

Om några veckor, den 26:e mars, fyller jag 37 år. Ända sedan jag startade bloggen har jag skrivit önskemål av födelsedagspresenter och det är inget fel att önska sig saker. Eller hur?

I år önskar jag mig följande saker:

Att bli fotograferad som en modell hos en duktig fotograf – varje år önskar jag mig att bli sminkad likt en modell och blivande fotograferad i en äkta studio hos en begåvad fotograf. Det har inte hänt än, och trots att chanserna är små hoppas jag fortfarande.

World of Final Fantasy (PlayStation 4) – Jag försökte få tag på detta förra året men det var slutsålt. Jag älskar Final Fantasy och detta ser underbart ut.

Friday The 13th Blu-ray Collection (filmbox) – Detta är en raritet men att få äga alla tolv filmerna med Jason Voorhees i en stor samling med högupplöst bild skulle vara guld värt för mig.

Prismacolorpennor – Jag är nyfiken på dessa konstpennor, som används av begåvade konstnärer.

Legend of Zelda: Breath of the Wild  (Wii U) – det senaste spelet i Nintendo älskade spelserie kan mycket vara det bästa Zelda-spelet på decennier och visst ser det magiskt ut?

Nintendo Switch – Detta är en högoddsare eftersom Nintendos nya konsol lär bli slutsåld på direkten vid releasen i början av mars. Men att äga en ny maskin gjord av den japanska speljätten skulle vara häftigt, och varför inte Breath of the Wild på den istället för Wii U?

The Burning (Blu-ray) – en klassisk slasherfilm på högupplöst, fysisk utgåva. Ja tack!


Legend of Zelda: Art & Artifacts (bok) – en uppföljare till vackra Hyrule Historia visar upp gudomligt bedårande konceptbilder från Zeldas och Links underbara värld.

Det finns givetvis mycket annat som jag önskar mig,  men dessa önskemål är det som jag kommer på för tillfället.

Annonser

Jerrys kärlekskalender 2016. (uppdateras fram till julafton)

image

Nu är det december igen, och en hög tid för adventskalendrar.

Jag körde en adventskalender förra året, där jag hyllade människor för de fantastiska saker som de hade gjort under det gångna året 2015.

Nu är tiden inne för det igen, men med en liten twist.

Jag kommer främst att utse mina val på sociala medier, först på Instagram och mitt konto @honkytonkgamer, med en motivering med varför jag har valt den personen, det laget, duon och så vidare. Det behöver inte vara något storslaget, även det minsta imponerar på mig. Sedan sprider jag vidare budskapet på Facebook och Twitter, för där når jag ut min poäng lättast. Däremot ska jag lägga till namnen här på bloggen ifall ni vill hålla koll på vilka som jag har valt! En ny hashtag är dessutom bekräftad och #kärlekskalender är det perfekta namnet!

Det finns så mycket misär och elände i världen, därför vill jag göra denna kalender för att vi behöver sprida omtanke, kärlek och glädje – och vilken tidpunkt är bättre än julen?

Under tiden jag utannonserar ett nytt namn lägger jag till kandidaten/erna i listan nedanför, så håll gärna utkik!

God fortsättning på december på er allihopa!

Årets kärlekskalenderkandidater 2016:

1. Jeffrey Dean Morgan, skådespelare
2. Heart_in_snow, Instagrammare
3. Det svenska damlandslaget, fotboll
4. Margot Robbie, skådespelerska
5. Skräckafton, välgörenhetsorganisation
6. Paula Fenjima Manrique, gamer, tv-profil, förebild
7. Gun Media och IllFonic, indiespel-utvecklare
8. Effie Karabuda, spelskribent, chefredaktör
9. Ludde och Louise, nygifta
10. Tilde de Paula Eby, programledare
11. Blizzard, spelutvecklare
12. Tess Asplund, medmänsklig demonstrant
13. Sophie Turner, skådespelerska
14. PSBloggen, spelsida
15. Nerdphilia, gamer, youtubare
16. The Duffer Brothers, Stranger Things regissörer
17. Niantic, appstudio
18. Slusk, konstnär
19. Ghostbusters, kvinnliga spökjägare
20. Thomas Arnroth, spelskribent, journalist
21. Ryan Reynolds, skådespelare

(listan fortsätter fram till julafton)

Mina åsikter om årets Comic-Con i Stockholm.

Jag vaknar upp på söndagsmorgonen, med en liten suck faktiskt. Det är alltså redan söndag i den nästan veckolånga visiten i huvudstaden, ända sen min ankomst i onsdags har jag promenerat omkring bland mycket människor.
Läs mer

Jerry och sommarens projekt.

Ah, semester. Jag hade längtat efter dig så mycket. När klockan slog ett på eftermiddagen förra lördagen var det som att ta studenten igen. Äntligen kunde jag påbörja min efterlängtade semester. Jag har alltid längtat efter semester varje år, men jag tror faktiskt att denna var mest efterlängtad av alla så här långt. Min kropp var trött efter ett långt arbetsår.

I och med semestern har börjat, tänkte jag berätta lite grann om mina projekt som jag har påbörjat. Eller kommer att avsluta.

Nu har vi sagt upp bredbandet och bokat upp oss för fiber. Tja, vi har redan fått fiber installerat, men det är först nu som vi kunde välja abonnemang. I september omkring så kan vi börja använda fiber, så det ska bli intressant att se hur snabbt det är. Vi valde Telia eftersom det var just Telia som grävde och skötte installationen. Jag frågade vår nuvarande (fram till sista augusti) leverantör Bredbandsbolaget om det gick att få abonnemang med fiber via dom men det gick inte. Så vårt långa abonnemang med Bredbandsbolaget fick ett slut. Så var det med det.

Årets tv-serie?

Årets tv-serie? Det är i alla fall årets största överraskning, en gyllene skatt för dom som älskar 1980-talets film/tv-seriekonst.

En tv-serie via Netflix fångade mitt intresse. Stranger Things blev plötsligt väldigt hypat och riktigt omtyckt av många. Jag tänkte ”hm, vi testar att se på Stranger Things, för det låter bra”. Och jävlar vad bra det är hittills. Jag har sett fem avsnitt än så länge och är sjukt imponerad av detta spännande science fiction-drama. Det är så 1980-tal och jag älskar upplägget. Jag får vibbar av The Goonies, Stand By Me, Arkiv X och Amazing Stories när jag ser Stranger Things. En blivande recension kommer så fort jag är klar med denna ljuvliga säsong. Men redan nu kan jag säga: Skaffa Netflix och kika på Stranger Things. Du kommer inte att ångra dig.

Jag blev klar med storyn i Odin Sphere Leifthrasir, och på något sätt lyckades jag välja karaktärerna i rätt ordning i sista boken. Jag är sugen på ta den där platinan längre fram, få se om jag hinner med det i sommar. Det är så här att jag har en skämshög att gå igenom också.

Nu fortsätter jag med Metal Gear Solid V: The Phantom Pain, ett spel som jag började med i mars men lade åt sidan när Dark Souls III kom. Sen blev det Overwatch och Odin Sphere Leifthrasir, så jag har totalt glömt bort historien med Punished Snake. Men nu är jag tillbaks med Snake och Diamond Dogs. Metal Gear Solid V: The Phantom Pain är för stort och viktigt spel för att glömmas bort. Det blev lite ringrostigt först med kontrollerna, men jag lärde mig rätt fort som tur var. Jag blir nog klar innan semestern är slut. Och då ska jag även skriva en recension.

Mitt radioprogram Jerrys Musikresa har sändningsuppehåll, men redan nu planerar jag höstens kommande avsnitt. Bland annat så ska jag försöka få till så att lyssnarna ska vara lite mer inblandade i kommande säsong. När börjar Jerrys Musikresa igen? Tanken är att det ska börja i slutet av augusti. Jag återkommer med ett utannonserat datum.

När jag blir klar med Metal Gear Solid V: The Phantom Pain, så ska jag påbörja med ett spel som jag haft ögonen på ett bra tag. Tokyo Mirage Sessions #FE ser så galet japanskt ut och det lär bli ett rollspel som jag kommer sitta längre med än vad jag gjorde med Odin Sphere Leifthrasir. Jag har en liten känsla av att Tokyo Mirage Sessions #FE är Wii U’s svar på Xenoblade Chronicles. Ett annat spel som jag ska påbörja med inom kort är Bayonetta 2, som jag köpte billigt på rea. Att jag inte tagit tag i det ännu. Mycket märkligt. Få se vad tiden säger. Originalet är ett mästerverk så jag har höga förhoppningar med uppföljaren med den vulgära häxan Bayonetta.

Jag får även lite motion, tack vare Pokémon Go. Från början hade jag inte tänkt skaffa det, men jag tänkte att det kunde vara kul att pyssla med tillsammans med barnen. Det är faktiskt nyttigt att gå ut och leta efter Pokémon som gömmer sig lite här och där. Jag tycker även att spelet lär en orientering och det är inte heller fy skam. Det finns ett par saker att klaga på, och batteritiden är ett av de problem jag har med Pokémon Go. Helvete vad det äter batteri. Spelets servers är också ett irritationsmoment när det blir svårt att logga in på Pokémon Go. Annars är det ett förfriskande spel som skapar gemenskap, motion och ett kul pyssel i sommar. Och roligt. Frågan är om folk jagar Pokémon när det är vinter också?

Suicide Squad.

Suicide Squad. Årets mest efterlängtade antihjältefilm efter mästerverket Deadpool.

Det kommer en del filmer i slutet av juli och början av augusti. Ghostbusters, Suicide Squad, Husdjurens Hemliga Liv och Jason Bourne under de närmaste veckorna. Jag vill se alla fyra, men det blir nog bara ett par av dessa under sommaren. I så fall blir det Suicide Squad och Husdjurens Hemliga Liv, eftersom hela familjen vill se den sistnämnda. Suicide Squad ser bättre ut ju mer jag ser på filmens trailers. Jared Leto kommer nog att bli en asgrym Joker, men jag undrar inte om han kommer att överglänsas av Margot Robbie i rollen som färgstarka Harley Quinn?

Vanliga mål som jag vill uppnå under semestern/sommaren 2016, är att besöka Karlstad för att se civilisation, bara för att komma iväg någonstans. Ett besök till Mormors Glasscafé i Lysvik kommer det att bli, och om ni är i närheten av Sunne så rekommenderar jag att ni besöker denna fina plats vid Fryken. Glassen är dessutom otroligt god. Det vore även gott med *motti och fläsk, men jag får se om det blir av i år. Ifjol blev det inget.

*Motti = Nävgröt. Motti och fläsk är en populär maträtt som serveras vid gamla finntorpar i Torsbytrakten. Ett säkert råd är att du slutar äta när det är som godast för då är du på väg att på bli mätt.

Äldsta dottern Carrie fyller sju år till veckan. Sju år redan? Alltså, tiden går verkligen fort. Det är när man ser barnen växa upp, som man märker att tiden flyger iväg. Nu har hon och syster Alison börjat sova i ett var sitt rum och det fungerar finfint. Däremot tror jag att de kommer att sova ihop igen när vintern kommer, för att det rum som Carrie sover i nu är dåligt isolerat. Det blir tid att renovera det rummet nästa år, så att hon orkar sova i ett helisolerat rum.

Jag kommer att fortsätta med Overwatch många gånger i sommar. Det här helfestliga multiplayerspelet har blivit en livsstil för många, bland annat mig. Jag är riktigt intresserad av att få spela som den nya karaktären Ana inom kort. Allra roligast är att spela med vänner online och prata, för då blir matcherna mer rättvisa. Och givetvis roligare.

Sen har jag gjort en annan, hemlig grej. Jag vill inte berätta något i förhand eftersom det inte är bekräftat ännu. Mer om detta längre fram.

Jag har lagt tecknandet åt sidan, och jag har inte ritat något på snart ett halvår. Jag tror att det var väldigt nyttigt för jag kände att jag hade hamnat i ett hörn och kunde inte ta mig vidare. Därför tog jag en paus på obestämd tid. Men visst kan det klia i fingertopparna ibland, för jag saknar faktiskt att rita. Kanske kan det bli en Overwatch-fanart någon gång i framtiden. Om jag känner mig redo. När det nu kan bli.

Men det viktigaste är att koppla av och inte tänka för mycket nu jag har en efterlängtad semester. Nu njuter jag av fulla muggar, solen skiner och det är gött att dricka något svalt när kroppen håller på att stekas av solstrålarna.

Ha en trevlig sommar, mina vänner och följare. Vad ska ni hitta på under er semester/sommarlov/sommar?

Vad har jag för mål egentligen?

Jag dricker en kopp halvljummet kaffe. Tungan känner en lätt bitter, bränd smak som inte är så trevlig. I hörlurarna lyssnar jag på en spellista via Spotify. Bee Gees sjunger sin klassiska Stayin’ Alive.
Ena näsborren börjar att bli tät igen. Typiskt försommaren för det är då gråbon härjar för fullt. Nysattacker sker stup i kvarten.
Jag har varit allergisk mot gråbo sedan högstadiet men jag tror att det har blivit värre på senaste tiden.

För några år sedan, på min första semesterdag, skulle jag köpa en ny TV. Jag vaknade med kraftig huvudvärk och ett tryck i ögonen. Det lugnade sig när jag kom till elektronikbutiken. Men så började jag bli yr. Ett steg framåt och jag faller rakt ner på parkettgolvet. Jag slog huvudet i golvet och glasögonen flög av. Jag orkade inte stå upp och huvudvärken blev värre än tidigare. Personalen ringde på ambulans och jag låg utomhus och spydde så inihelvete. När jag kom till akuten så visade det sig att jag hade akut bihåleinflammation. Jag hade inte haft det tidigare. Inte konstigt att mitt huvud höll på att implodera. Jag låg kvar över natten och kom hem dagen efter. Om jag förresten köpte en ny TV? Jadå. Den höll sedan dryga 8 år.

Åter till nutid. Värmen är tryckande och jag andas in en lukt av bananskal och gammalt kaffe vid lunchbordet. Men min hjärna är hyperaktiv. Jag tänker på många saker. Särskilt om framtiden. Vad jag ska göra när jag har semester om drygt fyra veckor.
Brädfodra klart garaget? Det är i alla ett mål.

Att sätta upp mål är inte svårt. Däremot att kunna nå målet är en utmaning, för det händer så mycket omkring en. Jag andas ett djupt andetag via den friska näsborren och funderar.
Har jag några mål i livet? Ja, det har jag.

Jag närmar mig 40-årsstrecket och jag börjar bli lite orolig. Inte för åldrandet eller rynkorna, det hör till mitt åldrande. Likaså de grå hårstrån på huvudet och framförallt mitt skägg.

Det jag är orolig för är att jag kanske inte kan uppnå de mål som jag vill uppnå.
För några dagar sedan var det världens största spelmässa, E3. Många sociala medier-kompisar åkte till Los Angeles för att följa spelskaparnas uppvisning av de nya spelen. Att få känna Kaliforniens varma sol i mitten av juni.
Jag drömmer om att få komma till E3 för också ta del av framtiden. Att få beskåda dess storhet.
Självklart blev jag ganska avundsjuk på de som åkte iväg. Men jag tänker också att de har åstadkommit mycket för att nå dit. Har jag det? Nej.
Jag är en simpel knegare.

Jag vill resa mer i överhuvudtaget. Den längsta resan jag hade var till Fredrikshamn, Danmark. Och då gick jag i nionde klass. Jag har åkt till Norge några gånger, men det var åratal sedan.

Men tänka sig att få uppleva det glada Tokyo. Jag menar, folket där ser så glada ut. Jag vill upptäcka Tokyos magnifika affärer, sevärdheter och dess atmosfär. På något sätt har Tokyo och Japan varit fascinerande för mig.
Även en resa till USA vore underbart. Jag vill se New York. Äta god mat i den amerikanska södern. Promenera på Los Angeles gator. Grand Canyon. Route 66.

Route 66 är den mest legendariska vägen i världen. Att få åka hela sträckan vore riktigt häftigt, att få känna den amerikanska drömmen. Kanske inte på trehjuling dock som på bilden.

Route 66 är den mest legendariska vägen i världen. Att få åka hela sträckan vore riktigt häftigt, att få känna den amerikanska drömmen. Kanske inte på trehjuling dock som på bilden.

Jag kliar mig i skägget och tittar ut genom fönstret. Jag ser en massa gräs och skog bredvid 45:an. Svensk natur är som finast när det är sommar. Men bekymret är att jag har sett den många gånger. Jag vill göra mer än att vara i Sverige, eller pyttelilla Torsby. Här finns det inte mycket att upptäcka för min del.

Jag hoppas att få uppleva Tokyo eller USA innan jag blir fyrtio år gammal. Men det är bara en dröm. Det känns inte som att det kommer att bli så. Även om jag sparar pengar så blir det kostnader. Sen ser jag många andra som flyger till soliga stränder lika ofta som man byter kalsonger.

Kaffet är slut. Den bruna ringen i botten av pappersmuggen har torkat. Nu hör jag The Shadows med låten Shadoogie. Den är härlig att höra på.

Nu är jag säker på att många kommer att säga ”jamen, du som köper spel kan väl lägga undan dom till en resa istället”? Det kan jag väl göra. Det är bara det att det är ett intresse för mig, en hobby. Precis som fotboll, rallycross eller golf är för andra. Ändå är det märkligt att många ändå lyckas med resor och privata nöjen. Väldigt märkligt. Jag festar nästan aldrig och jag brukar inte tobak så där drar jag redan in ett par kostnader.

Nu är klockan 20.22. På en lördag. Ja, jag har inte hunnit följa upp det här inlägget förrän nu. Provar ett väldigt överjäst rödvin som smakar skosulor. Jag har testat några sorters rödvin och en del är ganska goda. Men inte det här. Blärgh.

Torsby är en händelselös by som inte erbjuder mycket – om man inte är intresserad av längdskidor förstås. Det är väldigt svårt att hitta arbete här, ändå är det stor förfrågan om tjänster. Jag hade väldigt tur som fick det jobb som jag fortfarande har efter 13 år. Annars finns det bara två möjligheter att få arbete i bygden. Den ena möjligheten är att starta eget företag, som byggarbetare. Det är en väldigt het bransch här. Den andra möjligheten är att ha rätt kontakter. Annars är det enda som finns är att flytta.

Järnvägsgatan i Torsby

Järnvägsgatan i Torsby. Numera är det en enkelriktad gata, men förr i tiden var det en attraktion för raggare som åkte fram och tillbaks på fredags/lördagskvällarna.

Ska jag vara ärlig är jag faktiskt trött på Torsby innerst inne. Jag är trött på att höra på vargdebatten varje dag, om längdskidåkningen och den bisarra fascinationen som folk har för Lasse Stefanz. Sommaren i Torsby är okej, men vintern är en astråkig period.
Jag vill gärna flytta men jag har hus och arbete här. Jag kan inte bara säga upp mig och sälja huset utan att hamna på säker mark i en annan stad.
Men det som är mest tröttsamt med Torsby är att jag inte ser något spännande här. Visst, det är skönt med lugnet – men jag vill upptäcka mer. Jag blir inte yngre. Missförstå mig inte, Torsby är inte ett dåligt ställe. Det är en lugn och harmonisk plats utan bekymmer. Jag kan förstå de som återvänder till Torsby för att slappna av efter storstadsstressen. Men spänningen för kulturälskare som mig är väldigt liten. Det är bara biografen som erbjuder spänning med nya filmer. Jag kikar på fotografier på andra platser för att känna någon form av spänning.

Det är därför jag tycker om kulturen inom film och tv-spel. De tar mig till magiska platser fyllda av spänning som tyvärr inte Torsby ger mig.

Jag vet inte om jag är på väg att hamna i en depression igen, men att inte komma någonstans får mig att ”feeling the blues”. Det känns inte så värst kul för tillfället. Mitt urusla självförtroende får sig ytterligare en törn i sidan.

Det där vinet var fan inte gott. Det blir inget mer för min del.

Folk hoppar fallskärm. Dyker i Karibien. Vandrar på Londons gator. Bestiger Mount Everest. Alla uppnår olika mål och drömmar.
Jag vill inte hoppa fallskärm eller klättra uppför ett berg eftersom jag är höjdrädd. Jag är inte heller en bra simmare så att dyka är inget jag vill prova heller. Men att ligga och lapa i mig sol i Karibien kan jag tänka mig. Och dricka något godare än överjäst rödvin.
Det som är fascinerande är att folket uppnår sina drömmar och mer därtill.

Men jag är kvar här. Jag har inte direkt tagit mig någonstans. Jag gör mitt arbetspass, umgås med familjen, (tack gudskelov att jag har familjen) spelar något spel om jag hinner och sedan sover. Sen börjar det igen. Ungefär som en repris av The Big Bang Theory på femman.
Alltså, jag är lyckligt lottad som har ett jobb, sambo, barn och ett brinnande intresse för kultur. Kultur som i tv-spel, film och musik.
Men jag har inget mer än så. Jag vill ut från Torsby och upptäcka städer. Det känns som en lättnad när jag besöker Stockholm varje oktober, och även till Karlstad för att få se civilisation. Men vad finns bakom horisonten?

Åh, Tokyo.

Åh, Tokyo. Vilka sagolika byggnader du har. Precis som i de vackra animé-filmerna så ser det så vackert ut. Mitt allra största mål nu är att få uppleva denna stora stad och upptäcka dess magi.

Jag blir inte yngre, men det finns så mycket som jag vill göra och uppleva. Inget idrottande, för det intresserar mig inte ett dugg. Jag vill upptäcka nya ställen – bara det inte är snö, is och kyla. Jag vill se Tokyo innan jag hamnar i graven. Jag vill se USA innan jag hamnar på ålderdomshem. Jag behöver komma ut i världen.
Men hur ska jag göra det?

Men jag har ett par drömmar i alla fall. Det är att få uppleva Tokyo och USA. Att få uppleva kulturer som jag är intresserade av. Kanske kommer jag att göra det. Kanske kommer jag inte göra det. Nu är det söndag morgon, mitten av juni. Det regnar och är grått ute. Jag känner mer av gråbon. När luftfuktigheten är högre, så känner jag mer av allergin. Det är bara ett av skälen till att jag vill ifrån en liten, händelselös kommun med massor av gråbo.

Nu tar jag mig en kopp kaffe till, i en fin porslinskopp. Och drömmer vidare.

Önskelista när jag fyller år.

Åter igen nalkas det födelsedag, och jag närmar mig 36 år. (26:e mars om man ska vara noga) Inom drygt fyra år så är jag 40 år men ska jag vara riktigt ärlig så har jag ingen som helst ålderskris.

Tvärtom. Ålder rör mig inte i ryggen.

Grå hårstrån har jag redan börjat få, på huvudet, i skägg och mustasch. Rynkor? Javisst. Det hör liksom till att bli äldre och antagligen visare. Åtminstone så har jag lärt mig ifrån mina misstag i livet, och jag är garanterat säker på att göra några misstag till. Men vad tusan, ingen är felfri och alla gör misstag. Det gäller bara att lära sig utav dom och undvika att göra om dessa misstag.

Under de närmaste åren har jag skrivit topplistor med mina favoritfilmer, favoritspel, tv-serier och artister, och jag funderar inom kort att starta en ny nedräkning. Men än så länge låter jag det vara i dimman ett tag till.

Varje år vid det här laget så brukar jag skriva en önskelista på vad jag vill ha när jag fyller år, och det är faktiskt inget att skämmas för. Alla har väl rätten att önska sig något.

Eller hur?

Jag drar på mig läsarglasögonen, eller vänta nu. Jag har ju redan befintliga glasögon och de behöver jag för jag är så fruktansvärt närsynt. Så jag behåller de glasögonen jag har på mig och tar en noggrannare titt på vad jag önskar mig när jag fyller år.

  • Spel: The Legend Of Zelda – Twilight Princess HD. (Wii U) Gärna Collector’s Edition med Wolf Link Amiibon, men själva spelet går bra.
  • Film: Carol. Nu kommer inte storfilmen med Cate Blanchett och Rooney Mara förrän i slutet av april, men önska kan jag ju få?
  • Spel: Fallout 4. (PS4) Nu borde det väl vara tid att utforska ett atombombat Boston?
  • Prismacolor-pennor. Jag är sjukt nyfiken på dessa teckningspennor.
  • POP!-figurer. Gärna Star Wars-relaterat, Jason Voorhees eller varför inte The Walking Dead?
  • Spel: Super Mario 3D World. (Wii U) Jag har varit intresserad av Marios hyllade 3D-plattformare till Wii U.

large

  • En nunchuck till Wii U. Så att jag äntligen kan lira Rune Factory Frontier igen.
  • Att få vara fotomodell hos en riktigt begåvad fotograf.
  • Spel: Metal Gear Solid V – The Phantom Pain. (PS4) Jag måste ju fortsätta med legenden om Snake.
  • Böcker som baseras på filmer eller spel. Gärna artbooks.
  • Spel: Tales Of Zestiria. (PS4) Provspelade det här japanska rollspelet på Comic-Con i höstas och blev sugen på att fortsätta med detta ljuvliga spel.
  • Soligt väder. Är sjukt trött på snön just nu.
  • Film: Friday The 13th-boxen på Bluray. Det vore riktigt awesome att få äga denna pärla på Bluray. Men den är dyr och svår att få tag på.

viernes-13-coleccion-completa-blu-ray

  • En extra handkrontroll till PS4. Gärna i original eftersom jag litar inte på billiga kopior.
  • Film: Star Wars-filmerna på Bluray. Inför den sjunde filmen The Force Awakens som jag faktiskt har förbokat på Bluray, vore det ljuvligt att äga de sex andra filmerna till formatet.
  • Riktigt ritpapper, gärna i beige – så att jag kan utnyttja de vita färgerna bättre.
  • Vit gelpenna. Starka vita linjer är garanterat med denna juvel bland pennor.
  • Spel: Yoshi’s Wooly World. (Wii U) Jag tycker om Yoshi, och vill gärna spela detta söta spel.
  • Spel: Bayonetta 2. (Wii U) Första Bayonetta är ett kanonspel. Hoppas att få tag på denna innan det är för sent.
  • Spel: Xenoblade Chronicles X. (Wii U) Uppföljaren till det episka rollspelet är jag också nyfiken på.

Jag har mer som jag vill ha, men det räcker att skriva denna lista så här länge.

Som sagt, det är inget fel i att önska sig saker när man fyller år?

Jag är inte en spelskribent utan en simpel knegare.

21898162763_da2cfe4b6f_o

Horizon: Zero Dawn. Ett av årets mest efterlängtade spel, som jag håller ett öga på. Jag kommer nog att inskaffa det senare i år.

Jag har tänkt på en sak.
Okej, jag tänker på rätt mycket, men just är det något extra särskilt som har liksom grävt sig in i hjärnstammen.

Efter att jag har publicerat mitt blogginlägg om Eurogamers nomineringar häromveckan, så fick jag några intressanta kommentarer på min Facebooksida.
Det diskuterades om vilka som blivit nominerade och om vilka som borde ha blivit nominerade, och en person skrev att jag är lika mycket spelskribent som alla andra som håller på med att skriva om spel.

Den kommentaren fick mig att fundera. Ordentligt.

Jag har inte uppfattat mig som en spelskribent, utan mer som en kultursälskande medelålders man som tycker om att skriva om mina favoritämnen:
Tv-spel, film, musik och konst.
Men visst, det vore ju riktigt roligt att vara en äkta spelskribent. Men med det medföljer en stor portion ansvar. Det kommer mer om detta lite längre fram i detta inlägg.

Hur uppfattar jag ordet spelskribent?

En spelskribent skriver om tv-spel. Uppenbarligen. Hen skriver krönikor, recensioner och nyheter. En spelskribent ska ha koll på vad som händer.
Det finns många exempel på olika spelskribenter och journalister.

Så här långt, är det rätt självklart.

Olika spelsidor som Svampriket, svenska IGN, Loading och FZ.se tillhör de största och de viktigaste sidorna. De är konkurrenter men samtidigt så uppfattar jag dom som bästa vänner. Nästan som syskon till och med. Jag följer många av dessa skribenter/journalister på sociala medier och de har ett fantastiskt starkt band.

Sen har vi en kategori som jag kallar för passionerade gamers som älskar att blogga, podcasta och berätta om sin kärlek för tv-spel på sociala medier. (Instagram till exempel)
Videospelsklubben är en av de mest populära sidorna och det har många podcasts som är otroligt välkända. Det här är människor som har en stor förkärlek till tv-spel. Tycker man mycket om retrospel så ska man definitivt kika in på Videospelsklubben. Givetvis finns det fler gamers, främst på Instagram.

Vad alla dessa har gemensamt är den gemensamma nämnaren vid namn ”tv-spel”. Alla är gamers med en speciell roll i det enorma klockspel som drivs av tid och lust. Alla är ett kugghjul, en drivaxel (inte för att jag vet om det finns en drivaxel i ett klockspel men fysik var inte heller mitt starkaste ämne i skolan) eller en pendel som får allt att fungera.

Nu är det jag kommer in i denna berättelse.

Jag blev givetvis smickrad av att jag av personen som skrev att ”jag är lika mycket spelskribent som alla andra”, för att jag lägger mycket tid på det jag gör.
Det stämmer ju. Jag lägger mycket tid på att spela tv-spel, se på film, lyssna på härlig musik och mina teckningar.
Men är jag ärligt talat en spelskribent?
Det tycker jag inte att jag är.

Vad är då jag?

En simpel knegare, som arbetar som ansvarig på en godsmottagning. Jag är tvåbarnspappa. Jag råkar faktiskt ha en stor kärlek till mina intressen. Min kärlek till min familj är givetvis störst.

”Men du skriver ju mycket om spel?”
Ja, det gör jag. Men jag skriver mycket om film och musik också. Jag är lika mycket ett Nintendo-fan som jag är Star Wars-nörd, rockabillydyrkare, gamer-feminist och Friday The 13th-älskare.
Men jag läser mycket om tv-spel. Varje dag. Jag besöker många av de nämna spelsidor, ser på filmklipp på Youtube och lyssnar på ett par podcasts. När det dyker upp en nyhet om ett spel som jag har hållit ett öga på, då läser jag det. Har Ludde Lundblad skrivit något på Svampriket så läser jag det.
Detsamma gäller film. Star Wars och Friday The 13th ligger mig varmast om hjärtat men visst är jag nyfiken på Deadpool och Batman v Superman också. Står det något nytt om följande så läser/ser jag på det på en gång. Och hypas. Så blev det när jag såg senaste trailern för Suicide Squad. Den är riktigt genial och den kan bli riktigt läcker.
Okej, tillbaks till ämnet, jag känner att jag kom på sidospår där ett tag.

”Skriver du inte recensioner också?”
Det stämmer. Det gör jag. Men här finns det en riktigt viktig skillnad mellan mig och skribenter som recenserar nya, kommande spel.
Sony, Nintendo och Microsoft skickar ut recensionsexemplar till de, nämnda ovan, kända spelsidorna och olika tidningar flera veckor i förväg för att de ska hinna recensera lagom till spelets releasedatum.
Med detta kommer ett ansvar. Personen får inte berätta något om själva spelet innan dess, och man ska skicka tillbaks recensionsexemplaret till det spelföretag som vill att man ska recensera spelet. Man måste hålla deadline. Samma sak med filmer. Filmkritiker får gå på pressvisningar för att det ingår i deras yrken. De har samma ansvar som spelrecensenter har.
Jag, däremot, köper de spel eller filmer som jag tror verkar bra. Går på bio och betalar. Sen sitter jag ner och skriver en recension. I min takt, så länge jag minns något.

För att kunna få recensionsexemplar av ett spel kräver ganska mycket ifrån en själv. Man måste vara relativt känd för allmänheten och ens sida måste ha en stor skara besökare i veckan. Min blogg har i genomsnitt runt 30-50 besökare om dagen. Det kan bli över hundra om jag skrivit ett inlägg som folk finner intressant. Men det räcker inte för att bedriva en verksamhet som spelrecensent.
Om jag hade varit i Nintendos, Sonys och Microsofts skor skulle jag inte heller börja med att skicka ut recensionsexemplar till en spelsida med få besökare. (Som min sida) Det hade ju varit helt fel annars.
Sen vet jag inte om jag måste äga alla de senaste konsolerna för att kunna recensera. Jag har PS4 och Wii U, och har inte tänkt skaffa någon annan konsol just nu.

”Varför skriver du inte för en annan spelsida?”
Det, däremot, vore en dröm. Men då måste jag ju ha mycket tid för det. Många spelsidor skriver man för gratis och med det tajta schemat jag har med vardagen så vet jag inte om jag kan eller hinner med det. En spelsida har ju ett eget ansvar att lägga upp nya grejer varje dag och varje inblandad har sitt eget ansvar. Självklart är jag ansvarsfull, det är inte problemet. Problemet är tidsbrist. Jag hade det bekymret när jag skrev för Megazine för flera år sen, och jag vill ju inte vara en bromskloss för en sida som vill gå framåt.
Därför skriver jag själv, för en egen bloggsida. Men visst drömmer jag om att vara en del för en stor spelsajt.
Sen söker faktiskt många spelsidor främst efter kvinnliga skribenter och det tycker jag är bra. Många kvinnor har inte fått chansen tidigare, och jag tycker att det är deras tur nu.

”Säg mig, varför ska vi finna dig intressant? Vad får dig tro att vi ska ta till oss det du skriver?”
Vem har sagt att jag är intressant? Jag håller inte på att använda mig av ”clickbait”-metoden bara för att man ska komma till min blogg för att läsa för läsandet skull.
Jag skriver mina inlägg för att jag tycker att det är kul och intressant att skriva. Det tycker visserligen folket på spelsidorna om att deras jobb är kul också. Men de har ett jobb att göra.
Det jag gör här, är fritid. Men jag välkomnar definitivt er läsare till min bloggsida. Ni kommer alltid att vara välkomna här. Utan tvekan.

”Är du en spelskribent?”
Nej.
Det är jag inte.
Jag är bara jag.
Ingen annan.
Bara en person som tycker om det han tycker om att göra, och delar gärna med sig sina tankar och erfarenheter.
Jag kommer att fortsätta med att skriva här på bloggen och faktiskt ska jag utöka min recensionsdel, i alla fall tre recensioner i månaden detta år är ett mål.
Det borde inte bli svårt, på grund av de intressanta filmer och tv-spel som kommer i år. Plus, så har jag en helvetes skämshög att hinna ikapp.

Till sist så vill jag bara avsluta detta inlägg med att jag respekterar och tycker bra om de gamers och spelskribenter som satsar helhjärtat på det de tycker om.
Det beundrar jag er för.
Många av er är mina förebilder och jag lär mig mycket ifrån er.

Men jag fortsätter vara en simpel knegare på nästan 36 års ålder, som tycker om att skriva om det han tycker är kul.

Så nej, jag är inte en spelskribent.

Inte som jag ser på saken, i all fall.

Novemberregnet. En fortsättning av Tiden som mobbad har satt sina spår.

picture-jeff-rowland-station-rain-rain-two-meeting-man-woman-people-umbrellas-car-train

Hon var halv fem på morgonen när jag började skriva detta.
Jag kunde inte sova. Igen.

Dels var det på grund av att yngsta dottern låg mellan mig och hennes mamma. Precis som hon brukar göra.
Smyga mitt i natten för att lägga sig mellan sina föräldrar.
Trygghet.
Att få en snart blivande fyraårings handflata i ansiktet mitt i natten är inte direkt man önskar sig. Men det händer ofta. Ibland ligger hon på tvären så att man håller på att ramla ur sängen.
Det har visserligen hänt.

Men det är inte det huvudsakliga skälet till att jag var vaken.
Jag har grubblat väldigt mycket de närmaste dagarna.
Tänkt mycket.
Läst en massa.
Andats djupt.

Det regnar ute, halv fem på morgonen. Novemberregnet, som Guns N Roses kallar det. En mörk, dyster månad på hela året. Innan snön, glögg och tomtar dyker upp.

Mitt inlägg om tiden i grundskolan där jag var mobbad i sex år var det jobbigaste jag har skrivit. Det är väldigt känslosamt att tänka på det. Det gör jag varje dag.

Vad jag inte räknade med var reaktionerna utav det inlägget. Först kom det folk ifrån Twitter som delade av sig sin omtanke och vänlighet.
Många delade med sig sina erfarenheter och sina hemska perioder när de har blivit behandlade illa i skolan. Historierna var olika och alla har varit med om såpass otäcka saker – men den där känslan är väldigt välbekant.
Den smärta som de kände, och fortfarande gör – det är precis en liknande känsla jag fortfarande känner av.

Det smattrar på fönstren ute. Regnet är som pisksnärtar.

Jag var först väldigt tveksam till att våga publicera inlägget på Facebook, där jag har min största bekantkrets. Men jag gjorde det ändå. Kör i vind, liksom. Folk på Twitter och Instagram visste, så då kunde jag lika gärna berätta för de på Facebook också.
Vad jag inte väntade mig var folks reaktioner. Och att inlägget nådde ut till så många.
De skriver om att jag var så stark som vågade berätta om det jag känner efter mardrömsåren. Men jag känner mig ärligt talat inte stark.
Det är det min självkänsla som inte vågar tro på det.  Det har kommit till den gräns att jag tror väldigt lite på mig själv.
Men – jag blir väldigt rörd.
Jag läser varje kommentar på sociala medier, här på bloggen och på privata meddelanden. Flera gånger.
Många personer som jag inte känner alls har kommit fram till mig via Facebook berättade för mig att texten betyder något, att jag satte ord på det som de kände när de blev mobbade.

Mobbning är grymt. Elakt. Det har jag fått vara med om. Mycket länge.

Att veta ifrån personer man tycker bra om och respekterar, deras historier när de blivit mobbade får mig att gråta. Hur kan så fina människor bli behandlade så illa? Men det finns där.
Hatet.
Ordet ”annorlunda” är något som låter illa hos de som stänger ut andra bara för att de inte passar in.
Hur ens klädstil man har.
Glasögon.
Frisyr.
Plugghäst.
Hejar på fel lag i fotboll.
Mobbarna använder ens svaghet som deras vapen. Att hitta den där stubinen som ens själ att explodera är rent nöje för dom. När den mobbade gråter och känner så kränkt att man bara vill dö – är ren tillfredsställelse för mobbarna. De tycker att det är kul.

trees_autumn_rain_roads_maple_leaf_season_1600x900_wallpaper_Wallpaper_1920x1080_www.wallpaperswa.com

En person på Twitter nämnde för mig att barn är elaka av naturen.
Jag håller med.
Barn förstår inte när det är nog när de håller på med att retas, slåss eller att sno ens mössa. Och så den där meningen: ”Det är bara på skoj”. ”Tål du inte skoj?”
Hur kan det vara skoj när de inte slutar innan man faller ihop och gråter?
Skoj är det – ursäkta ordvalet – tamejfan det inte. Jag ser inte nöjet av att jävlas med en annan person bara för att se hen gråta. Det har jag aldrig gjort och det kommer jag aldrig att göra.

Jag har, som jag nämnde i inlägget, väldigt svårt att uttrycka mig. Särskilt i muntlig form. Och i gruppsamtal. Jag blir oavsiktligt reserverad för min självkänsla är så lågt. Jag vill prata. Men det kommer inte ut något. Det är som att andas in något som sätter stopp i svalget.
När jag försöker säga något blir det ofta som att folk tänker att ”jaha, sa du något?” Den känslan får jag i alla fall. Men det är inte deras fel.
Det är självkänslan som spökar.

Folk har mer eller mindre sträckt ut sina händer mot mig efter inlägget. Visat sitt stöd. I hjärtat är jag så otroligt rörd och så glad för folk bryr sig.
Samtidigt vågar jag inte tro att det är sant. Jag har fått höra många gånger i min barndom att jag inte dög. Att jag aldrig platsade in.
Därför tar jag det försiktigt. Jag vill inte att den vita dörren med det svarta handtaget ska öppnas och låta de svarta eldlågorna bränna mig igen. Det har hänt tidigare att folk varit snälla först och sedan plötsligt nonchalerar eller pratar skit bakom ens rygg. Därav min reservation.

Men tro mig, jag är otroligt rörd och jag är er evigt tacksam.

Jag har varit så osäker på vart jag skulle ta vägen. Hur skulle jag göra något åt mina inre problem? Att prata om det hade jag svårt för, för det kändes som om ingen ville lyssna.
Den natten, runt tre-slaget, orkade jag inte hålla tillbaks.
Något var tvungen att göras.
Många faktorer de närmaste veckorna fick bli grundpunkter till inläggets existens. Men det tänkte jag inte på förrän jag var mitt i skrivandet.
Mitt besök i Stockholm när det var Comic-Con var avgörande och hade stor betydelse. Jag träffade några människor som jag respekterar och några av dom har fått ta oförtjänt emot hatet. För att de är ”annorlunda” i förövarnas ögon.

Det krossar mitt hjärta. Att se andra lida på grund av förövarnas kränkningar mot deras kön, deras hudfärg, sexualitet, klädstil, att vara fel person på en plats som de anser vara deras område.
Det är för att jag känner igen den smärtan.  Historierna är olika men sorgen – den delar jag med de som har blivit drabbade.

Jag lyssnar på deras problem för jag vill hjälpa dom. Ge dom den hjälp som jag inte fick. Vara ett stöd och liksom finnas där. Det är det minsta jag kan göra.
Folk är fantastiska. De kan så mycket, får uppleva mycket och de är inspirerande.

Jag inspireras av konstnärer, filmskapare, musiker, spelskribenter men också av de som har kämpat för att nå dit där de är.
Varje teckning jag ritar är en självkurs. En utmaning.
Varje spel jag spelar är en inre resa i en värld man inte kan föreställa sig.
Varje film jag ser är en åktur i ett inre nöjesfält.
Varje låt jag lyssnar på är som att ens hand vidrör min själ vänligt. En sorts omtanke.

November är mörkrets månad. Innan julljusen tänds och doften av kardemumma sprids i huset.

Min låga självkänsla har gjort mig avundsjuk och det har lett till inte så smarta beslut. Många har fått framgångar men inte jag, typ. Men jag har lärt mig en viktig läxa. De som har framgångar har kämpat riktigt hårt för att nå dit de är idag.

Jag vill nämna en särskild kvinnlig gamer/skribent. Inte vid namn, förstås. För min respekt till henne. Hon har gjort jättemycket saker, fått vara där man drömt att få vara. Hon lyfter upp sig och visar framfötterna. Det här har retat gallfeber på många och hon har bränts av hatet. Det är först nu hon har kommit tillbaks efter en tids uppehåll och jag anser att hon är starkare än någonsin.
Avundsjuka hjälper inte. Var istället glad för de personer som är så glada för att de har kommit så långt i deras liv. Var glad för det lilla.

Det kommer att ta väldigt lång tid för mig att bygga upp självkänslan. Frågan är om den någonsin kommer att bli helt lagad?  Ärligt talat så tror jag inte det. De emotionella ärren kommer att vara kvar och jag kommer att tänka på det.
Gråta.
Dra en djup suck.
Men inlägget är förhoppningsvis ett steg i rätt riktning. Jag måste tro på det, i alla fall.

Jag vill bara säga tack så hjärtligt mycket till er som har skrivit till mig. Ni som har berättat om era hemska minnen, ni ska veta att känner samma smärta. Jag finns för er. Och om mitt inlägg om mina sex mardrömsår i grundskolan kan hjälpa andra att bearbeta sin smärta så är jag väldigt hedrad att få hjälpa till. Ni är verkligen helt fantastiska och jag är er evigt tacksam.

Jag är evigt tacksam för min sambo och min familj. Jag är tacksam för de vänner man har lärt känna de närmaste åren som dessutom blivit ännu bättre vänner.

Föräldrar, prata med era barn. Det är väldigt viktigt att ni lär barn om att alla har känslor. Att hjälpa de som är ledsna och som blir mobbade. Ingen förtjänar att få sin självkänsla krossad.
Ingen.
Ingen ska gå igenom det hemska som bland annat jag har fått gå.

Om det har tänts ett inre ljus för mig – då finns det hopp. Förhoppningsvis behöver jag inte se den där dörren längre. En dag ska jag ta en emotionell brandsläckare och släcka den där svarta elden av hat, och bevittna dess giftiga rök av vrede, fördomar och självförakt sakta blekna bort. Det är långt dit, men jag hoppas att få göra det.

nbm

Jag uppfattar det här rummet i Legend Of Zelda – Ocraina Of Time som ett rum av rädsla. Links onda skugga är så ondskefull jag minns när jag mötte honom för första gången. När jag besegrade honom var det som att bekämpa och segra över sin rädsla.

Av någon anledning tänker jag på Legend Of Zelda – Ocarina Of Time, när Link besöker Water Temple. Han kommer till ett rum som är väldigt disigt och han trampar i en enorm vattenpöl. Rummet är stort och tomt – förutom ett dött träd som står i rummets centrum. När Link märker att dörren framför är låst, vänder han sig mot trädet. Där står det en underlig gestalt. Det är hans onda skugga; Dark Link, som står där. Den här scenen och striden är något som berör mig för det känns som Link bekämpar sina inre demoner. Han vinner mot sin skugga och rummets disighet försvinner. Det döda trädet också. Han har vunnit och har fått sitt självförtroende tillbaks. Det är det jag tror när jag kämpar mot den onda skuggan. En känsla av befrielse. Det är precis den typ av befrielse jag vill uppleva när jag släcker den svarta elden. Att besegra min egen Dark Link.

Novemberregnet får gärna sluta nu.

Tiden som mobbad har satt sina spår.

k191274

Varje dag blir jag påmind om det. Jag ser framför mig en vit dörr med ett svart dörrhandtag.
Dörren är låst.
Det sipprar svart rök från skarvarna. Till och med svarta eldlågor.

Ibland öppnar sig dörren och inuti ser jag något fruktansvärt. Den svarta eldens flammande är som en orkan.

Sen stängs dörren igen.

Det är en känsla som jag får bearbeta varje dag.

Dörren är min sköld och inuti finns det som jag har låst in.

Mitt förflutna.

Den svarta elden symboliserar det hat som jag blivit utsatt för under en lång tid. Hatet som har tyvärr tryckt ner min självkänsla till botten.

Det var över tjugo år sedan jag stängde den vita dörren. Året var 1993.
Hösten 1993, till och med.

De sex år tidigare har varit en mardröm för mig, och än gråter jag inombords när jag tänker på det. Jag till och med gråter när jag skriver denna text.

Men jag måste skriva.

Allt började 1987, och pågick i sex års tid. De sex jobbigaste åren i mitt liv.
Jag blev utsatt för konstant mobbning. Varje dag. Allt från glåpord till total utfrysning.
Jag fick till och med stryk – särskilt en speciell gång av en av de allra värsta mobbarna.
Han gav mig knytnävsslag i ansiktet. Vänster och höger. När jag tänker tillbaks på det, så tänker jag konstigt nog på Don Flamenco i Punch Out. Alltså första gången man möter honom. Man körde en strategi med att slå vänster och höger hela tiden.
Precis så var det som hände mig den dagen.

Men att få stryk var inte det värsta. Det värsta var den utfrysning och den konstanta verbala mobbningen. Jag hade ett hett temperament och detta utnyttjade mobbarna.
Jag var alltid den som blev sist vald när vi skulle spela brännboll eller fotboll på gymnastiken. Jag fick inte vara med och leka på rasterna för jag var alltid den annorlunda.

Men jag hade faktiskt en vän. Dock kom vi inte alltid överens och tyvärr bråkade vi ofta. Men ändå kunde vi umgås med varann.

Den konstanta mobbningen gjorde mig osäker på mig själv och jag hatade skolan.
Jag hatade mobbarna.
Jag hatade mig själv.

Det enda som höll mig uppe var tre saker; helger, sommarlov och tv-spel. Helgerna och sommarloven var som att komma hem efter att ha bekämpat ett krig. Ett slag som jag mådde dåligt av.
Tv-spel var mitt största intresse och det är det fortfarande. Det lärde mig väldigt mycket om strategi,  engelska och koncentration. Det var min räddning.

Jag stod ofta i hörn på rasterna för jag visste inte vad som skulle hända. Vem som skulle kalla för hemska saker. Bli utsatt för utfrysning. Jag blev ett emotionellt skal och jag självplågade mig.

Tårarna rinner. Jag tittar på den vita dörren igen. Smärtan är obeskrivlig men den finns. Fortfarande.

En hel skola, ska ni veta. Att få 99% av skolans elever mot sig var verkligen inget jag vill vara med igen.

Hösten 1993. Jag började högstadiet. Jag var så rädd att det skulle fortsätta där. Men jag vet inte vad som hände. Det bara slutade.
Mobbandet hade tvärslutat. Den nya klassen var helt annorlunda än den klass jag var med i de sex mardrömsåren. Jag fick vänner och plötsligt var skolan kul igen.
Ännu bättre var det i gymnasiet. Den klassen var som en familj för mig.

Men mobbandet har satt sina spår.
Jag blev ärrad för livet.

Min självkänsla blev offrat för överlevnad. Jag hade inga flickvänner för det första. Jag kände mig väldigt ensam i åratal. Men det är inte det värsta.

Den känslan av att känna sig oduglig, inkompetent och värdelös är en hemsk känsla som tyvärr många mobbade känner inom sig. Personen på bilden har inget med artikeln att göra.

Den känslan av att känna sig oduglig, inkompetent och värdelös är en hemsk känsla som tyvärr många mobbade känner inom sig. Personen på bilden har inget med artikeln att göra.

Det jobbigaste är när jag ska prata med någon, särskilt i ett gruppsamtal. Folk pratar om ett särskilt ämne och när jag försöker säga något känner jag mig kvävd. Jag får inte fram något. Det är som att jag blir kastad längst bak i en lång kö. När jag till slut försöker säga något i många tillfällen så tittar folk på mig som om jag vore dum i huvudet.

Det är där det slår mig.
Den dåliga självkänslan är såpass skadad att det påverkat mitt sociala liv.
Men jag skyller inte på personerna som jag pratar med.
Nej.
Varför skulle jag göra det?
De har inte gjort något fel.

Precis likadant är det på sociala medier. Om jag läser en liten debatt som ett par stycken har på Twitter och finner det intressant, och vill skriva något så får jag en obehaglig känsla efteråt. Det är som att jag har ”dödat” ett pågående samtal.
Men det vill jag inte göra.
Det händer väldigt ofta,  men visst – många gånger blir det en trevlig debatt om saker och ting.
Men jag får samma känsla av oduglighet när jag tänker på det.
Jag skyller absolut inte på de jag skriver till.
Varför skulle jag göra det?
De har inte gjort något fel.

Problemet är mina inre ärr. Jag tror att jag söker innerst inne en sorts bekräftan eftersom jag aldrig har fått något när jag var yngre.
Under de sex mardrömsåren i grundskolan blev jag mer eller mindre avvisad.
Jag dög inte.
Jag var ful.
Jag var töntig.
Listan kan skrivas lång.

Att vara annorlunda är egentligen bara bra. Men det är också något som satt käppar i hjulet för mig.

Jag minns att jag hade en tävling här på bloggen där jag hade priser ifrån EA. Jag kände att nu var det äntligen en möjlighet att ta ett steg framåt ifrån den misär jag har kämpat för att få komma ifrån.
Men reaktionerna var inte bra.
Många skrev att det var ”fiskande” och att jag var mer eller mindre en sorts wannabe som bara ville synas.

Det var inte så jag ville ha det. Min dåliga självkänsla gjorde sig påmind igen och ärligt talat tog jag väldigt illa vid mig. Ett av mina mardrömsscenarion var att göra fel och få skit för det. Att jag inte dög.
Den vita dörren tväröppnades och den svarta elden brände mig.

Men jag skyllde inte på de som skrev. Jag försökte se med deras ögon vad de såg. Jag hade lagt upp tävlingen helt galet och nu idag förstår jag varför de reagerade. Det skulle jag också ha gjort.
Men det var inte min avsikt att göra folk sura som de blev. Många andra sidor gjorde ju liknande tävlingar.
Nu vet jag bättre.

Plötsligt stod jag där igen. Mitt i en cirkel som består av pratande människor och jag ensam i mitten. Försöker prata men ingen vill lyssna eller svara.

Vad har jag gjort för fel?

Det frågar jag mig själv än idag.
Både när det gäller pratande eller skrivande i sociala medier.

Det ligger något psykologiskt i detta. Jag tänker mer och mer om hur jag ska kunna ta mig ur det här känslosamma träsket. För det är så att när ett samtal bara tvärdör eller om att jag blir oavsiktligt utstängd så beror det på en sak.

Mig själv.

Mig och mina inre ärr.

Jag tänker inte skriva att det är andras fel när det blir så här. Absolut inte. Men jag vill bara säga att jag känner mig utfryst.

Emotionellt.

Men det är inte ert fel.

Det är mitt.
Min självkänsla har spelat mig många spratt.
Det resulterar till att jag sätter mig själv i de situationer som tyvärr uppstår varje dag. Både i muntlig och skriftlig form.

Om den där cirkeln förresten. Ni vet där omslaget till The Binding Of Isaac? Där en liten pojke ligger i fosterställning och gråter? Omkring sig finns det monster. Det är inte monstren jag reagerar på, utan på pojken. Jag känner igen mig i honom. Den ensamhet har jag känt. Det känner jag än idag.

nbm

Omslaget till The Binding Of Isaac. Monstren har inget med själva problemet att göra – det är hur pojken känner sig som jag kan relatera mig själv med. Precis den känslan har jag känt i åratal. Den bilden beskriver mer hur jag har känt och fortfarande känner inombords än tusen ord.

Jag har väldigt svårt att uttrycka mig, särskilt muntligt. Att bli mobbad i sex år leder till konsekvenser. Det har till och med gått så långt att jag har haft självmordstankar. Jag kände mig oduglig och ville dö.

Lyckligtvis har jag inte såna tankar längre.

Men det dåliga självförtroendet är kvar. Den vita dörren med det svarta handtaget likaså. Den är en symbol för vad som är min förbannelse. Jag får tyvärr leva med det. Det enda jag hoppas på att den dörren aldrig öppnas helt och hållet för att sedan aldrig stängas.

Det skulle krossa mitt hjärta fullständigt.

Min vän från grundskolan tog livet av sig 1995. Jag minns den dagen jag fick reda på det. Det var en tidig morgon och morsan, som jobbade i högstadiets cafeteria, gick fram till mig och sa att han hade begått självmord. Jag visste inte att han hade såna tankar alls. Det spreds rykten om att han kollade in kistor och liknande – men hur kan de vara säkra på det? Ingen visste hur han mådde innerst inne. Hans död blev en chock. En av de få ljusglimtar ifrån mörket som jag vandrade igenom i sex års tid hade slocknat. Än idag saknar jag honom, 20 år senare. Även om vi bråkade en del så hittade vi tillbaka till varandra på något sätt. Det är i alla fall det jag tyckte.

Jag är en person som brukar lyssna på andras problem och finnas där som ett stöd. För det vill jag. Jag vill inte att andra ska känna misär och elände. Det finns så mycket gott folk därute som förtjänar det bästa. Bara att se dom lyckliga ger mig lite hopp.
Det är så jag skulle vilja ha det. Få en hjälpande hand som tar mig ur den emotionella krisen inombords.

Ingen förtjänar sån smärta och dålig självkänsla.

Jag är glad att jag har min sambo och mina döttrar. De är verkligen mina ljusglimtar som skiner starkare än den bleka, vita dörren.

Tårarna rinner igen.

Det som har räddat mig ifrån den jobbiga tiden är som jag nämnde tv-spel, men också musik och film. Dessa faktorer byggde till den jag är idag. En kulturälskare.
Med ett uruselt självförtroende.

Trots att jag har en älskad familj så kan jag inte få bort den där jävla vita dörren med det svarta handtaget. Den måste vara där. Det är min sköld mot smärtan.

Sex år som mobbad.
För att vara den man är.

Jag förväntar mig inte att ni ska tycka synd om mig, och det vill inte jag heller. Jag vill bara släppa ut det inre trycket som gnäger i min själ.

Jag vill bara prata. Utan att känna mig som en idiot. Utan att bli utfryst. Bara få vara med. Att få skratta, föra en dialog, ställa frågor. Att ha ett vanligt samtal utan att sakta knuffas ut emotionellt och sedan känna en inre kvävning.

Jag vill inte se den vita dörren med det svarta handtaget igen.

Jag vill få tillbaka min självkänsla som blivit krossat. Laga ihop den.

Jag vill bara prata.

Snälla.

En önskelista inför min 35-årsdag.

Vintage-Weathered-Scroll--Feather-Illustration-0913130626 Jag blir 35 år i slutet av mars. När jag tänker på det, så känns det inte så värst länge sedan jag fyllde 25 år men det var faktiskt för tio år sen. Jag undrar vart åren har tagit vägen? Tio år senare har jag en underbar sambo och två underbara döttrar. Plus några grå hårstrån på köpet men det får jag ta.

Nu har jag fått den eviga frågan som jag brukar få vid denna tid på året. Vad jag önskar mig när jag fyller år. Som vanligt säger jag att jag inte önskar mig något eftersom jag tycker det är förargligt att önska vad jag egentligen vill ha. Det är för att jag innerst inne vill ha mycket men jag vågar inte riktigt säga det. Jag vet att det låter underligt, för det ska ju inte vara det. Man ska ju få önska sig saker. Eller hur?

I det här inlägget publicerar jag bilder på det jag vill ha. Jag väljer att dela in det i kategorier. Det är lättare att gå igenom då tycker jag.

Til Wii U:

wii_mario_remotes_bundle

Nya Wiimotes, jättegärna de nya med Mario-gängets logotyp på. Peach kontroll är extra snygg. En Nunchuck är inte heller helt fel.

1402599035-captain-toad-treasure-tracker-key-art

Captain Toad: Treasure Tracker verkar vara ett otroligt charmigt spel med massor av klurigheter.

2350457-grand_group_artwork_-_super_mario_3d_world (1)

Super Mario 3D World anses vara ett av de allra bästa spelen till Wii U. Jag tror faktiskt att så kan vara fallet.

Bayonetta-2-04-09-14-cover-Wii-U-Europa-USK

Första Bayonetta var helt enkelt ett kanonspel. Självklart är jag nyfiken på uppföljaren.

10255549

Donkey Kong Country-spelen står alltid för tuff utmaning och kvalité. Något säger mig att Donkey Kong Country – Tropical Freeze kan vara något iskallt att bita i.

 

 

 

 

Till Playstation 4

dying-light

Dying Light är ett FPS-lir med farliga zombies i. Jag tror faktiskt att det här är bättre och hårdare än Dead Island.

81zkDAKaNVL._SL1500_

Jag älskade senaste Tomb Raider. Jag är absolut helt sugen att återbesöka det stora äventyret i den ultimata utgåvan av det mästerliga spelet med Lara Croft.

2D Boxshot Wizard v1.1

Senaste spelet i survival horror-genren har jag haft ögonen öppna för. The Evil Within kan vara rätt läcker skräck.

 

 

TV-serier och filmer:

SWBD_04_1920x1200

Alla sex Star Wars-filmerna på Bluray är ett absolut stort önskemål.

GameOfThrones_S4_BLU_e

Alla fyra existerande Bluray-boxarna med säsong 1-4 av Game Of Thrones vore guld. På bild så är det säsong 4.

the-walking-dead-season-4-blu-ray-cover-17

Fjärde säsongen av The Walking Dead på Bluray passar bra till de andra tre säsongerna som jag redan har.

 

 

 

Vad mer önskar jag mig? Tja, nya Polychromospennor vore helt väldigt trevligt att ha, och gärna ritpapper som inte är helt vita. För då kan jag pyssla med de vita färgerna bättre. Ett äkta ritbord vore också helt underbart. Då slipper jag få ont i ryggen eftersom ett sånt bord lutar 45 grader. Annars är det alltid lika trevligt att få lite nördbaserade prylar ifrån filmens och spelens värld.

Så då. Då har jag skrivit vad jag önskar i födelsedagspresent. No big deal. Eller?