Jerrys 10 frågor till Effie Karabuda!

Då var det dags för mig att klä mig i rollen som intervjuare. Jag har under de närmaste åren intervjuat ikoniska personer inom spel och film. Kändisar som Angelica Norgren, Ludde LundbladSvampriket, Emma Gray Münthe och GamingGrannar. Alla är förebilder för många, bland annat för mig, och att få svar från dessa förebilder var faktiskt en sann ära.

Nu har jag intervjuat en annan inspirerande förebild. Hon blev utnämnd till Sveriges bästa speljournalist i vintras, är 20 år gammal och är chefredaktör på Aftonbladets spelavdelning Spela. Hon brukar vara med i P3 Spel också. Med sin starka passion för tv-spel, fantastiska intelligens och journalist-expertis har hon redan blivit stor. Låt mig lova er en sak. Hon kommer att bli ännu större, och med dessa ord mycket välförtjänt.

Det här är min intervju och tio frågor med Effie Karabuda!

 

Hur blev du intresserad av tv-spel?

Genom min storebror, kort och gott. Jag glodde storögt på brorsan när han spelade på Nintendo 64. Jag ville också! Han var faktiskt väldigt lyhörd och guidade mig genom spelandet. Han är 9 år äldre, var därför ganska tålmodig och kunde till exempel låtsas vara sämre än vad han egentligen var – så att jag skulle vinna och bli glad. Det byggde upp mitt självförtroende och till slut blev jag bättre än honom på riktigt. Jag ockuperade hans konsol totalt.

Har du förebilder inom spelbranschen/speljournalistiken?

Angelica Norgren har alltid varit min främsta förebild inom spelbranschen. Jag vet inte om jag hade börjat skriva om spel om det inte vore för henne. Det började med att jag lyssnade på P3 Spel i mina tonår och tänkte ”Men shit, Angelica är tjej, svinsmart och kan asmycket om spel – jag vill bli som henne!” Tanken ”kan hon så kan jag” drev mig till en viss del att starta min blogg om populärkultur ur genusperspektiv. Idag ser jag upp till henne lika mycket. Hon är vass, extremt professionell, snabbtänkt och har en klockren känsla för humor. Men även Michael Gill med sin försiktigt intellektuella framtoning och klipska analyser inspirerar mig – både sättet han formulerar sin tankeprocess rent stilistiskt men också hur han ens kan komma fram till så smarta slutsatser.

Föreställ dig en spelkaraktär som du stör dig mycket på. Om du fick göra välja att göra om hen, vad för ändringar skulle du göra? Och vilken karaktär?

Tänkte först på Duke Nukem, men sen kom jag fram till han är liksom ett alldeles för stort renoveringsobjekt till att börja med. Jag skulle behöva krympa hans muskler, injicera en dos östrogen, bygga på hans empatiska förmåga och ge honom ett par genusglasögon. Orka. 

Hatet mot kvinnliga spelare/skribenter/spelskapare har varit ett problem i årtionden. Men ändå verkar det som att folk inte förstår att det problemet finns. Hur ska man få folk att förstå kvinnor faktiskt är lika engagerade i spel som män är?

Jo, jag tror faktiskt att gemene man förstår. Jag möter ständigt människor som inte spelar och kan ingenting om spel – däremot har de en redan utstakad bild av gamingvärlden som kvinnofientlig. När folk får reda på vad jag jobbar med frågar de ofta ”får du mycket näthat?”. Sen kan man titta på vår interna värld och diskutera hur välkomnande den är. Många av mina Aftonbladet-läsare har inga problem överhuvudtaget med att jag är kvinna och jag blir sällan ifrågasatt. Kanske för att de känner att jag besitter så mycket kunskap. Men inom streaming, esport och onlinespelandet händer det fortfarande ganska ofta att kvinnor blir trakasserade. Jag tror att det är en vanesak. Om fler tjejer tar sig in i de här grabbiga rummen så kommer vissa till slut inte att höja på ögonbrynen.

Samtidigt tycker jag det är viktigt att poängtera att mina manliga kollegor sällan får den här frågan. Vi kvinnliga spelskribenter ska inte känna krav på att representera halva mänskligheten och ständigt upplysa folk om sexismen i vår bransch. Vi sitter inte heller på svaret på problemet. Det här är något vi alla ska känna ansvar för. Att behöva rättfärdiga vårt intresse och bevisa att vi finns tar en massa energi. Nuförtiden snackar jag sällan om sexism för det hindrar mig ifrån att prata om det jag faktiskt gillar och jobbar med; spel.

Du var på E3. Vad var höjdpunkterna därifrån? (Det här var en annan fråga först som ändrades eftersom jag skickade frågorna till Effie innan E3)

Det lilla vi fick se av ”Mass Effect: Andromeda”, svenska indietiteln ”Fe” och ”Horizon Zero Dawn”. Den sistnämnda fick jag provspela och det ser väldigt lovande ut, även om jag önskade att RPG-elementen var starkare.

Fe.

Fe, under utveckling av svenska indiestudion Zoink.

Nintendo försöker att komma tillbaks efter Wii Us nederlag. Vad bör de göra så att NX inte hamnar i samma sits som dess föregångare?

Det måste ske en markant förändring både grafik- och prestandamässigt. Att ens uteslutande utveckla egna spel till en egen konsol är en stor begränsning, det minsta de kan göra är att se till att NX är lika kraftig som Playstation och Xbox. I nuläget överlever Nintendo på att vara mediokra enbart för att de har en stor och extremt lojal fanbase som sväljer allt med hull och hår bara det heter ”Zelda”. Jag är kanske lite väl hård, men de behöver skärpa till sig nu och visa att de fortfarande kan bryta ny mark. 

Vad tycker du är den största skillnaden på hur spel är idag, jämfört med tio år sedan?

Alltså, tio år sen är trots allt cirka hälften av mitt liv, så jag har inte en jättetydlig bild av hur det var då. Men jag skulle nog säga att förutom de tekniska framstegen är medvetenheten betydligt starkare än när jag var liten. Spelen börjar tas ut ur sin tekniska bubbla och blir en större del av vårt samhälle och den kritiska granskningen. Spel har också fler ögon på sig nu än förut än när de var till för en grupp inbitna nördar – nu börjar folk förstå att vi har att göra med en stor kassako, men också en form av underhållning vars interaktivitet har flera fördelar. 

Du är 20 år, men du har redan blivit ett äkta fenomen. Du har fått titeln ”årets spelskribent” och nu är du chefredaktör på spelavdelningen i Sveriges största dagstidning; Aftonbladet. Plus en äkta förebild hos kvinnor, män, yngre och äldre. Har du några råd till dom som vill bli spelskribenter i framtiden?

Haha! Roligt att bli kallad för ett fenomen. Tack. Mitt råd är att ta saken i egna händer. Vänta inte på att något ska hända. Jag startade en blogg, skrev som tusan och blev headhuntad. Sedan arbetade jag hårt hela tiden och klättrade uppåt. När jag är missnöjd med något så klagar jag inte, utan presenterar nya idéer och lösningar. Mitt jobb som spelredaktör på Aftonbladet fick jag för att jag bad om ett möte med nöjeschefen och sa i princip ”det här och det här borde ni göra istället, och jag vet hur man gör det”. Du behöver inte vara bäst på spel eller sitta och lira dygnet runt. Det viktigaste är att ha en talang för skrivandet och en förståelse för mediet, men framför allt en vilja att ta sig framåt. Kasta ut ditt material någonstans på internet! Ta kontakt med folk! Sitt inte och ruva på något.

Effie

Effie Karabuda skriver krönikor, recenserar spel och tar upp de senaste spelnyheterna i Aftonbladet. Ni kan gå in på Spela i Nöjebladet för att ta del av Effies fantastiska entusiasm för spel och teknik.

VR ökar lavinartat. Tror du att virtual reality har hittat hem?

Nja, jag har blivit ganska skeptisk till virtual reality på sistone. När jag provade på Playstation VR på E3 drabbades jag av ett vidrigt illamående i skjutarspelet ”Farpoint”. Jag rörde mig med en joystick, men stod stilla i verkligheten. Mitt huvud klarade inte av det. Sen tror jag också att folk i branschen är väldigt ängsliga rent allmänt och vill inte vara sist på bollen. VR är ett för häftigt framtidsfenomen som inte går att ignorera och man vill inte vara det där företaget som är fast i dåtiden. Men det är inte heller den mest optimala formen att spela tv-spel på, i alla fall inte i nuläget. Vi ska inte glömma bort bekvämligheten med gammalt hederligt spelande i soffan.

Vilket är det bästa spelet någonsin? Den här frågan kan jag antagligen gissa på att den kan vara svår att svara på, men gör ett försök.

Det är faktiskt inte alls svårt! Alla som känner mig, eller faktiskt inte alls känner mig utan bara har hört mig i P3 Spel och i andra poddar, vet att ”Dragon Age: Origins” är det absolut bästa jag vet. Min relation till det spelet är på gränsen till osund, men samtidigt väldigt kärleksfull. Det första spelet i serien innehåller allt som jag vurmar för; fantasy, drakar, snygga brittiska riddare, kungligheter, maffiga rustningar, isattacker, rollspel, romanser, bra dialoger… ALLT. Jag spelar om det varenda år och tröttnar aldrig. Höll på att skriva att karaktärerna i ”DA:O” är mina bästa vänner men det lät så sorgligt… jag har ett liv utanför tv-spelen också! Jag lovar!

Tack så hjärtligt mycket för dina fantastiska svar, Effie!

Dragon Age: Origins.

Dragon Age: Origins.

 

Jerrys 10 frågor: Jerry intervjuar sig själv.

För några år sedan så intervjuade jag en del personer om deras intressen, och jag kallade det för ”Sätrapôjks 10 frågor”.
Jag har intervjuat till exempel Emma Gray Münthe, Ludde Lundblad, Samson Wiklund, Gaminggrannar och Angelica Norgren.
Jag höll i detta projekt i ett par år och trots att jag var intresserad av att intervjua folk så dog idén efter ett tag. Intervjun med Gaminggrannar dock kom ett par år efteråt.

Mycket har hänt med min blogg under tiden. Jag har haft mycket att göra på sistone, men än vill jag inte riktigt släppa intervjudelen.

Det finns en person som jag inte har intervjuat ännu.
Mig.

Jag har tänkt ut tio olika frågor som rör omkring mina intressen. Hur mitt tecknande har utvecklats, om mitt radioprogram och om min passion/kärlek för kulturen.

Det här är mina 10 frågor till mig själv:

– Hej, Jerry!
Hej själv!
Jag skulle vilja intervjua dig.
– Det går alldeles utmärkt.
– Toppen! Då kör vi:

1. Varför bytte du namn på bloggen från Sätrapôjk till Man Of Svensätra?
Sätrapôjk, eller pôjken från Sätra, var mer ett lokalt smeknamn på mig och mina bröder eftersom i Torsby så känner folk varann. Men man själv knappt kände någon annan. Tja, nästan. Husen på bygden hade namn och vårt familjehem heter Svensätra. Ungefär som Southfork i Dallas, typ. När jag startade den här bloggen tyckte jag att Sätrapôjk kändes som ett artistnamn på något sätt. Det kändes coolt att använda ett lokalt namn bland spelskribenter/bloggare i elitnivå.
Men för ett par år sedan så tänkte jag så här: ”Jag är snart 35 år gammal, och på väg att bli gammal.” Då passar inte namnet Sätrapôjk på mig längre. Vid det ögonblicket hade jag kikat på grymt underskattade Man Of Steel och tyckte att det var den nystart som Stålmannen behövde. Jag kände att jag behövde en nystart och blev inspirerad av mannen från Krypton. Man Of Svensätra passade bloggen mycket bättre och jag är än idag mycket nöjd med namnbytet.

2. Hur kommer det sig att du är så intresserad av att teckna?
Jag har alltid tyckt om att rita, men det som fick mig riktigt intresserad av det är tack vare tv-spelen. När jag var barn fick jag och två stycken såna där klisteralbum där man skulle samla på olika figurer från Mario och Zelda. Jag tog smörgåspapper och ritade av figurerna och färglade dom i olika färger. Det var riktigt kul.
I tonåren fick jag en nytändning. Jag började rita saker och ting från kulturvärden. Gärna Star Wars, tv-spel och objekt från tatueringstidningar. Jag tror att jag ritade minst 100 teckningar på ett år i mitten av 1990-talet.
Men när jag närmade mig runt 22-23 år så slutade jag att teckna. Min lust var borta. Jag hade ingen inspiration. Vid den tidpunkten hade jag svårt att hitta jobb innan jag till slut hamnade på den arbetsplats som jag är kvar på än idag.
Jag kluddade lite då och då, men jag hade inte ritat något ordentligt på drygt tio år.
En dag, för några år sedan, fick jag lust att rita ett porträtt av Angelina Jolie från filmen Salt. Plötsligt hade jag lusten tillbaks. Sen ökade tempot. Frog från Chrono Trigger, Bayonetta,  Dr House och Link från Majora’s Mask. De var bara början på den nya, egna renässans som jag fick. Jag suktade efter en utmaning och tro mig. Utmaningar fick jag. Men jag började också att utvecklas som tecknare de senaste två åren.

IMG_20160405_071451.jpg

3. Utvecklas som tecknare? Hur menar du?
Förut så försökte jag rita klart teckningen så snabbt som möjligt. Men så insåg jag att tålamod var nyckeln till framgång. Jag inspirerades av konstnärer på Instagram som Kit King. De fick mig att inse att konst tar tid. Man måste låta det ta sin tid, för annars blir det väldigt fel. Detta lärde jag mig en värdefull läxa av redan ifjol.
Med denna insikt och vision så passade jag på att lära mig nya tekniker. Jag investerade mig i Polychromos-pennor och redan från start älskade jag dom. De grafit/oljeliknande pennorna öppnade nya dörrar inom konst för mig.
Idag tar det betydligt längre men viktig tid att bli klar med teckningar. Jag älskar att skugga och pyssla med detaljer. Än idag har jag mycket att lära, men jag tror att jag kan fortfarande sträcka mig längre än vad jag är idag. I dagsläget är jag riktigt intresserad av Prismacolor-pennor (många konstnärer använder dom) och kommer säkert att inskaffa dom inom en snar framtid.

4. Du har i ett tidigare blogginlägg skrivit om att du inte är en spelskribent.  Tycker du fortfarande så?
När jag skrev blogginlägget så tyckte jag definitivt att jag inte var en spelskribent, och det berodde på många saker.
För mig är en spelskribent en person som satsar helhjärtat på att skriva artiklar om spel, skriva recensioner och att intervjua folk inom branschen.
Okej, jag bloggar en del om tv-spel, men också en del om film, musik och konst. Jag anser inte mig vara en intensiv skribent som har en deadline att hålla koll på.

5. Men recenserar du inte också?
Jo, det gör jag. Men det finns en väldigt viktig skillnad.
Kända spelsidor eller kända personer inom speljournalistik får recensionsexemplar av Sony, Nintendo och Microsoft några veckor innan releasedatumet.
För många väcks det en viss avundsjuka för att spelskribenter får spela de spelen tidigare än andra. Men jag tycker att avundsjukan ska taggas ner.
För en spelskribent som får ett recensionsexemplar har ett jävla ansvar. Ett hektiskt tidsschema att hålla koll på. Sen ska hen som har spelat det spelet skriva en recension på ett maxantal ord och att skriva en recension är riktigt svårt. Hen ska vara riktigt ärlig och agera som en vägledare för de som läser artikeln. Sen gillar ju spelutgivare publicitet. Men det finns inte en chans att de som inte har tillräckligt med läsare, får ett enda spel att recensera. Och det är rätt.
Jag köper de spel som intresserar mig och jag tar väldigt god tid på mig innan jag recenserar det spelet. Ingen press liksom.
Folk har frågat mig om varför jag inte skriver för en spelsida som IGN, FZ.se eller Svampriket. Det finns ett enkelt svar. Spelsidorna har ett ansvar att förmedla nyheter varje dag. De har ett tidsschema att passa och som jag nämnde, recensioner att hinna få klart innan releasedatumet.
Och jag är familjefar med ett arbete som har olika arbetsskift. Det finns inte en chans att jag hinner med det tempo som spelsidorna kräver ifrån en. Det är inte rätt mot mig och spelsidorna. Bättre att låta de som har den tiden att ta plats i speljournalistikstolen. Jag tågar på i egen takt – och en egen väg. Visst har jag drömmar att få skriva för en spelsida och recensera spel innan de ens har kommit ut på marknaden. Men jag är realist och tror tyvärr att det aldrig kommer att hända. Tyvärr.

6. Berätta om ditt radioprogram. Hur kom den idén till?
I höstas fick jag en förfrågan från Radio Fryksdalens ordförande om att jag kunde tänka mig att starta ett eget radioprogram. De ville ha fler program på radiokanalen men det var inte den riktiga anledningen. Han tyckte att jag skulle passa bra i radio. Det tog inte lång tid för mig att svara ja, för jag tyckte att det lät riktigt spännande med ett eget radioprogram. Live dessutom.
Kort innan hade jag begravt min podcast Mest Dyngprat, för det programmet levde med respirator på slutet. Fast jag tror att Mest Dyngprat lärde mig att prata mycket om olika ämnen. Det har hjälpt mig med mitt radioprogram, som heter Jerrys Musikresa.
Det är inte första gången jag är med i radio. 1998 så startade jag och några klasskamrater ett önskeprogram där vi spelade upp rocklåtar som önskade varje fredagskväll. Det programmet hette Late Night Rock, och vi höll på med det i ett par år. Min roll i Late Night Rock var att berätta om en viss artist i varje avsnitt.
Men i Jerrys Musikresa sköter jag allt själv. Tekniker, musikväljare och programledare. Det har redan gått sex avsnitt när jag intervjuar mig själv i detta inlägg, och det blir roligare varje gång. Ibland passar jag på att lägga upp ett tema i Jerrys Musikresa. I ett avsnitt spelade jag endast kvinnliga artister till exempel. Och fler teman är på gång!
Mitt syfte med Jerrys Musikresa är att jag försöker spela de låtar som man vanligtvis inte hör i riksradio. Men jag kan vara mainstream också, förstås. Jag har alltid älskat att blanda ihop olika genrer och nyckelordet är kontrast. Starka kontraster gör mitt program intressant att göra. Jag spelar i stort sett vad som helst förutom vulgära låtar – och dansband. Där går gränsen! En sak till; liveradio är mycket roligare än en podcast.

FB_IMG_1456122961794.jpg

Jag startade mitt radioprogram Jerrys Musikresa i slutet av februari. Varje lördag så spelar jag musik från olika musikstilar, på Radio Fryksdalen.

7. Du har spelat tv-spel i snart 30 år. Tröttnar du aldrig? Är du inte för gammal för tv-spel?
Nu var det två frågor egentligen, men jag ska försöka svara ett gemensamt svar på det.
Tv-spel har inget med ålder att göra. Precis som böcker, musik och filmer så är tv-spel minst lika kulturellt. Jag började spela som sjuåring och intresset för tv-spel ökar hela tiden. Tv-spel har nämnts som en ”osocial hobby” i åratal, särskilt från de som inte förstår sig på kulturen. Men det är fel. Tv-spel är socialt. Det är till och mer socialt än tidigare. Jag spelade Bloodborne häromdagen för att hjälpa en väninna/gamer att dänga en jobbig boss hon haft krångel med. Vi pratade via mikrofon och hörlurar live. Det var en härlig och trevlig upplevelse.
Att hänga omkring i olika grupper på Facebook, Twitter och Instagram för att diskutera samma intressen som jag har själv är inget som var möjligt för mig för tio år sedan. Det har exploderat på senaste tiden. Och tryckvågrn bara ökar.
Så mitt svar på om jag tröttnar på tv-spel eller känner mig för gammal är helt och enkelt nej. Punkt.

8. Du försvarar och hyllar kvinnliga spelskribenter och kvinnliga gamers. Anser du att du är en gamer-feminist?
Ja. Det gör jag.
Men det har inte alltid varit så. I alla fall inte i det förflutna.
Det handlar om okunskap visserligen. Jag var blåögd och förstod inte den press och hat som kvinnliga gamers fått utstå från det testosteron-dominerande spelvärlden. Men med tiden lär man sig. Jag märkte mer och mer om hur kvinnor kände sig. Vad för slags skit de fick ta emot. Att de inte dög eller att de var på fel plats. De var/är inte välkomna.
Det får mig att koka. För det var så jävla fel på alla sätt och vis. En kvinna är inte en sämre gamer. En kvinna ska inte känna sig kränkt eller få kommentarer likt ”du är ju tjej, vad fan vet du om tv-spel?”
Uppenbarligen så kan de fan mycket mer om spel än nättrollen.
Idag har vi kommit mycket närmare jämställdhet än för fem år sedan. Men mycket är kvar att bekämpas. Så länge jag lever tänker jag fortsätta tro på en värld där alla kan spela utan att kränkas för att man är ”fel”. Ingen är fel. Ingen är perfekt heller, men alla är välkomna att spela för att det är kul.

Tv-spel och musik är två av mina favoritintressen. Soundtracket till Final Fantasy IX är en av mina personliga favoriter.

Tv-spel och musik är två av mina favoritintressen. Soundtracket till Final Fantasy IX är en av mina personliga favoriter.

9. Konami eller Capcom?
Om man menar moderna Konami så skulle Capcom vinna med hästlängder. Men nu tänker jag tillbaks till NES-eran. Då var både på Konami och Capcom kungar. Mega Man, Castlevania, Contra, Duck Tales med flera är underbara pärlor. Så att välja en av dom är groteskt svårt, men jag väljer Capcom för de har haft en högre standard i årtionden.

10. Om du fick ta med dig tre filmer, tre album och tre spel för att tillbringa tiden med resten av livet, vilka skulle du ha valt?
Helvete, vilken svår fråga. Men kör i vind.
A Nightmare On Elm Street, Friday The 13th IV och Star Wars Episode VI – Return Of The Jedi är mina favoritfilmer så det får bli dom. När det gäller tre spel som jag vill ha med mig för evigt är Final Fantasy VI, Rune Factory Frontier och Mario Kart 8 tre olika titlar med återkommande spelstunder som jag aldrig tröttnar på.
Cosmo’s Factory med Creedence Clearwater Revival, Little Richards första LP och en samlingsskiva med Johnny Cashs bästa hits vore helt perfekt för resten av livet.
Men tur att jag inte behöver att välja, för det finns så mycket att ta väl hand om och inte bör missas. Det är tjusningen med att vara en kultursälskande nörd som jag är.

IMG_20160405_082751.jpg

Jag har ställt tio frågor men jag vill lägga till en fråga: Vem är bäst? Freddy Krueger eller Jason Voorhees?
Vad fan, vilken fråga! Det är en riktigt svår fråga att svara på. Jag älskar båda karaktärerna men de är väldigt olika. Om jag ska gå på filmerna så håller Jasons filmer en bättre standard medans de bra filmerna med Freddy är jävligt bra. Dock är de sämre filmerna med Freddy riktigt dåliga. Jag är mer intresserad av Jasons mytologi däremot för det finns många frågor som är inte har svar. Friday The 13th är en enklare filmserie som är faktiskt underhållande. Även om första A Nightmare On Elm Street är min favoritfilm så älskar jag Friday The 13th-serien mer. Freddy är en sarkastisk jävel med mycket karisma men jag tycker att Jason är en underskattad figur. Han är mer än en långsam, macheteviftande galning. Jason ser massiv ut och ger en sorts respektfull intryck när jag ser honom i bild. Förutom i Freddy vs Jason där han var kass. Så mitt svar är Jason.

– Tack Jerry för en strålande intervju!
– Det var ett sant nöje! Tack för att jag fick bli intervjuad.

Att ställa tio frågor till sig själv är svårt, men att svara på dom är faktiskt ännu svårare.
Det är faktiskt en lärorik grej att få intervjua mig själv. Man kan få svar på saker man inte riktigt visste om själv. Det är som att prata med ens spegelbild. Hur det än är, så är spegelbilden en egen individ fast hen är lik en själv.

 

 

 

Gamex / Comic-Con: Day Two.

Jag peppade mig själv rätt rejält inför dag två av Gamex / Comic-Con. Fler spel skulle spelas, nu skulle det bli mycket nya intryck.
Men blev det så?
Nja, det var bättre än på fredagen men det blev inte så mycket mer.

När jag kom till Friends Arena, visste jag direkt vart jag skulle. Star Wars: Battlefront hade den största kön på fredagen så jag tänkte att då var den största sannolikheten att jag skulle hinna spela det. Jag hade tur. Det fanns en plats kvar och jag tog den.
Slaget vid Hoth ifrån The Empire Strikes Back var det område som vi fick spela på och vi delades upp i två lag. Rebellerna mot Imperiet. Jag var med i Imperiet. Det kändes så jävla coolt att vara med den mörka sidan – även om jag förlorade slaget. Star Wars: Battlefront var riktigt mäktigt och jag ser fram emot att få spela det kompletta spelet.

Jag fick tipset om att Mighty No.9 skulle finnas på mässan i år och det var definitivt ett spel som jag bara måste testa. Spelmekamiken och tempot är definitivt ifrån dess ”spirituella föregångare” Mega Man och det var gott om nostalgiskt action. Det var lite laggigt dock och kontrollen var inte 100% slipad men jag tyckte att Mighty No.9 var kul.

Tales Of Zestiria var nästa spel jag testade men det var väldigt lite eftersom jag kände mig trängd av den enorma folkmässan. RPG’S ska spelas i lugn och ro. Dock fick jag ett vackert intryck av spelet och jag hoppas att få spela det igen.

Det blev ett återbesök hos Dark Souls III, men den här gången frågade jag Namco Bandai om vad som var nytt i jämförelse med föregångaren. De beskrev det som en kombination av de två första spelen när det gällde den grymma svårighetsgraden och hur slitna vapnen blir efter hårda strider. En ny Estus Flask finns och man kunde ladda upp nya attacker beroende på vilken typ av sköld man har. Riktigt fascinerande. Sen kändes Dark Souls III lika tempofyllt som Bloodborne. Det bådar gott.

Sista spelet jag hann att spela var ett indiespel som hette Adventures On Clover Island, och det var ett riktigt trevligt plattform/actionspel i stil med Jak & Dexter och faktiskt lite om Bionic Commando när man fick svinga sig över stup med hjälp av en grapple hook. Det var riktigt kul att spela och det känns skönt med ett fint spel som det faktiskt är. Bra jobbat, Right Nice Games.

Sen blev det för mycket folk att det inte gick att spela mer. Jag hälsade på fler härliga gamers på plats och på eftermiddagen fikade jag med Anna ifrån RPGaiden och hennes vänner. Det var ett väldigt fint avslut på den dagen. Anna och hennes vänner är riktigt vänliga och det var skönt med miljöombyte.

Så, det blev några spel till på lördagen även om det inte blev så många. Jag avslutar detta inlägg med några bilder från mässan ifrån lördagen.

image

image

image

image

image

image

image

image

image

image

image

image

image

image

Ps: Den sista bilden köpte jag av en kvinnlig konstnär som heter Matilda Gauffin. Jag gillar den för att prinsessan Peach ser så badass ut och verkar vara den dominanta och att Bowser är typ hennes husdjur. Riktigt snygg.

Jag önskar att jag blir en äkta spelskribent.

Rubriken är lite fel. Jag är spelskribent fast här på min blogg. Jag recenserar spel och filmer då och då. Men då har jag köpt det spelet eller den filmen alternativt sett den på bio.
Men det vore kul att vara en äkta skribent. Att få testa spel som spelföretag skickar till en och sedan få recensera det.
Jag har visserligen varit en skribent för Megazine och det var roligt. Men då spelade jag inga recensionsexemplar av spel. Däremot skrev jag trevliga texter och gänget var väldigt trevliga.
Då och då provar jag att söka tjänster som skribent när vissa sidor söker. Tyvärr har jag fått nej många gånger, och det är synd på ett sätt. För min egen del. Men å andra sidan så tycker jag att sidorna gör ett rätt val och väljer en eller några som är bättre. Och det är ju huvudsaken. Att de ska ha de som är bäst. Annars vore ju det inte intressant att besöka deras sidor.
Men drömmen finns kvar. Jag vill så gärna men har nu kommit till en punkt där jag accepterar att jag kanske inte har allt som räcker till för att vara spelskribent. Man måste ju skriva bra svenska som man förstår. Jag ska inte ljuga, jag kan skriva som en kratta. Visserligen kan andra rätta ens fel, och det gjorde de på Megazine. Det är bra. Men ju mer språkligt begåvad och mer påläst man är – desto mer chans har man. Och det förtjänar man.
Jag såg att Feber.se sökte en skribent men jag vågar inte ens söka. Orkar inte anstränga mig längre. Det kanske är lika bra – det lär vara tidskrävande att hålla på att spela under tidspress för att recensera. Dessutom är jag snart halvvägs till 70 år gammal.
Nu låter det som att jag tycker synd om mig själv. Okej, det kanske jag gör. På ett sätt. Jag önskar bara att jag hade fått en tjänst eller eventuellt ett jobb som skribent tidigare. Men det är hård konkurrens i en tuff bransch.
Jag får fortsätta skriva om spel, musik och film här i min takt och sätt i bloggen. Det är nog lika bra. Men drömma kan jag få göra?

Jerrys årskrönika 2014.

Då så, mina läsare. År 2014 är till ända och 2015 rullar ut sin röda matta. Det har varit ett intressant år. Jag tänker i det här inlägget skriva om mitt år 2014 och om mina upplevelser. Under inläggets gång tänker jag lägga upp delar av en sorts årslista. Årslistan fungerar som Oscarsgalan där jag utser årets film, årets spel, årets tv-serie till exempel. Men också andra udda utnämningar. För övrigt så är det mest inlevelser om mitt 2014 som gäller. Då kör vi. Förresten, varning för spoilers!

Årets fotobomb: Det stod Benedict Cumberbatch för när han fotobombade U2 vid Oscarsgalan.

Årets remix: Mega Man 2-titeltemat i Super Smash Bros for Wii U.

Årets tredje bästa film: Maleficent.

Årets rötägg/rövhål: Lizard Squad för sina jobbiga DDos-attacker på PSN, XBOX Live, Swedbank och Telia.

Årets konsert: Lady Gaga i Globen den 30 september 2014.

Årets ”vill ha uppmärksamhet”: Kim Kardashian. Så fort rampljuset dras ifrån henne vill hon ha den åter igen.

Årets nej: Neverland, som ligger bakom Rune Factory, läggs ner.

Årets roligaste: Drax i Guardians Of The Galaxy.

Årets tredje bästa spel: Super Smash Bros for Wii U.

Årets boss: Executioner’s Chariot från Dark Souls II.

Jag har lärt mig under året att använda mina Polychromospennor mer och mer. Jag har inte tecknat så många teckningar som de föregående åren men nu har jag lärt mig att ta mig god tid åt den bild jag tecknar. Under året har jag studerat andra konstnärer på Instagram och lärt mig väldigt mycket. En stor fördel med Polychromospennor är att de är väldigt bra att få till mörkare effekter med. Min personliga favorit är att fylla i ansikten. Det har varit en hel del porträtt i år, och ett par av dom är mina mest framgångsrika teckningar någonsin. Jag tecknade av ett porträtt av cosplayartisten Yaha Han och vilken respons jag fick av henne på Twitter.

Att få en retweet och en kommentar från Yaha Han själv var verkligen en positiv överraskning!

Yaha Hans respons för mitt porträtt av henne var minst sagt positivt. Jag fick dessutom en retweet av henne på Twitter. Att få en sån respons av en person man beundrar är underbart!

Mitt porträtt av Yaha Han.

Mitt porträtt av Yaha Han.

Men trots att Yaha Hans bild fick sån stor respons, så var det ett annat porträtt som skulle väcka mer uppståndelse. Jag fick äran (efter att ha frågat) att teckna ett dubbelporträtt av de fantastiska Harp Twins (Camille och Kennerly). Det blev ett av de svåraste projekt jag någonsin gjort, men det var riktigt kul att få teckna de charmiga tvillingarna. När jag blev klar så visade jag upp den för dom via mail och de blev jätteglada. De frågade mig om de fick lägga upp bilden på deras Facebook-sida, och det fick de självklart! Jag hade ingen som helst aning om hur stor respons den bilden skulle få. Det blev minst sagt monstruöst stort – nästan 900 likes på Fejjan! Jag blev så rörd när deras fans skrev så fina saker och varje gång när Camille och Kennerly nämnde att de gillar den bilden så värmde det mitt hjärta. Helt otroligt!

Mitt porträtt av Camille och Kennerly - direkt frånd eras Facebooksida. Vilken enorm respons!

Mitt porträtt av Camille och Kennerly – direkt från deras Facebooksida. Vilken enorm respons!

Jag fick också till min 200:e teckning sedan min återkomst till tecknandet för tre år sen (efter tio års uppehåll) och det blev en fanart av Rosalina som åker på N64 Rainbow Road från Mario Kart 8.Jag har alltid gillat att arbeta med detaljer, och ju mer detaljer det finns, desto roligare är det att teckna! Det har varit ett kul år med mina teckningsegenskaper. Har jag någon favoritteckning för i år? Det skulle vara Super Mario 3D World-hjältarna eller Nicole Kidman-porträttet då. De känner jag mig mest stolt över i år. Även The Evil Within-bilden blev väldigt lyckad. Nästa år så ska jag lära mig mycket mer att teckna hår, för det känner jag är min absoluta svaghet. Och klädveck.

Nicole Kidman.

Nicole Kidman.

 

Årets sämsta spel: Flappin’ Bird.

Årets nykomling i Super Smash Bros: Lucina.

Årets chock: Beths död i The Walking Dead.

Årets teaser: Star Wars Episode VII – The Force Awakens.

Årets äntligen: Zelda spelbar i ett Zelda-spel fast Hyrule Warriors är en spinoff.

Årets tredje bästa låt: Echo – Outrigger.

Årets girigaste: Spelbolaget King, som vill ha ensamrätt för orden ”Candy” och ”Saga”.

Årets snällaste: Musikhjälpen.

Årets elakaste: Gamergate.

 

När det gäller film i år, så har jag mest kikat på filmer jag missat de närmaste åren eftersom jag har inte sett så värst många av årets filmer. Därför kommer det här inlägget handla mest om de filmer som inte har kommit i år. Jag har äntligen insett varför The Conjuring är en så bra skräckfilm, för den är så väldigt väl tajmad och riktigt läskig. Klart den bästa skräckfilmen sedan nyinspelningen av Dawn Of The Dead. Ska försöka ta mig an prequelen Annabelle år 2015. Jag har skrattat så att jag grinade åt Tucker Dale & Evil. Fruktansvärt sjuk på riktigt.

Trots jag har missat storfilmer som Interstellar, Hobbit: Femhäraslaget och Teenage Mutant Ninja Turtles så har jag ändå lyckat frossa i mig Guardians Of The Galaxy, återvänt till syndens stad i Sin City: A Dame To Kill For, beundrat Angelina Jolies horn i Maleficent och följt flyende ungdomar i en labyrint i The Maze Runner. Den förlängda versionen av Hobbit: Smaugs Ödemark är mycket bättre än originalet. Annars har det varit ett svagt filmår för min del. Har mest bara kikat på filmnyheter, och har följt varje nyhet om Star Wars Episode VII, Jurassic World och för all del Friday The 13th (som är den mest efterlängtade filmen för mig år 2015 vilket jag nämnde i min podcast)

Rocket och Groot är ett härligt radarpar.

Rocket och Groot är ett härligt radarpar.

 

Årets retrokick: N64 Rainbow Road i Mario Kart 8.

Årets Oscarvinnare: Cate Blanchett för bästa kvinnliga huvuroll i Blue Jasmine.

Årets konsol: Wii U.

Årets mest saknade: Robin Williams.

Årets näst bästa spelsoundtrackspår: Cloudtop Cruise i Mario Kart 8.

Årets drake: Ancient Dragon i Dark Souls II.

Årets mest känslosamma: Telletales The Walking Dead: Season Two.

 

Däremot har det varit en hel del tv och det finns två episka serier jag har följt under året. Game Of Thrones och The Walking Dead har övertygat även i år men det har varit barbariska säsonger/halvsäsonger år 2014. Mycket död, blod och spänning har uppstått. Jag var så rädd att Tyrion Lannister skulle ryka i Game Of Thrones, men som tur vände lyckan för honom i slutet av säsong fyra. Jag blev skitledsen för att Beth dog i midseason-finalavsnittet ”Coda” i The Walking Dead. Hon hade växt som karaktär, lavinartat. Fast jag hade fått reda i förväg att hon skulle dö på grund av AMC’s Facebooksidas blunder. (de la upp ett foto där Daryl bär Beths döda kropp på Instagram och Facebook innan avsnittet ens visades på västkusten) Men så är det med karaktärer man lär tycka om – de ryker väldigt fort ifrån en serie. Precis så hände med Beth, men också för Oberyn Martell i Game Of Thrones. När han tappert ville ställa upp som Tyrion Lannisters krigare under rättegången så vann folks respekt direkt. Han kämpade och slog ner den kolossala The Mountain. Det såg ut som att Oberyn skulle vinna men The Mountain krossade skallen på ”The Viper”. Grotesk scen som också blev ett nederlag för Tyrion. Jävligt orättvist, men så lyder Game Of Thrones och The Walking Deads lagar. The Hound blev också en bättre karaktär och scenerna med Arya Stark har varit underhållande. Nu blev jag plötsligt sugen på kyckling. Efter förlusten mot Brienne så lämnades The Hound på plätten där för att dö. Hur det går sedan får man vänta på tills våren/sommaren 2015.

Åter tillbaks till Beth Greene. Hon växte rejält när hennes vänskap med Daryl Dixon blev starkare. Plötsligt var hon från början en sisådär person till en som man faktiskt bryr sig om. Det kändes så jävla snopet och rent sagt chockerande när hon blev skjuten igenom sin skalle. Så orättvist. Jag blev nästan lika ledsen som när hennes farsa Hersel blev halshuggen av den jävla Guvernören förra året. Jag kommer absolut att följa The Walking Dead men Beth Greene kommer att bli saknad. Emily Kinney lyser i sin roll som Beth och jag kommer att sakna hennes ansikte i den omtyckta tv-serien. Förresten, visste ni att hon är sångerska också? Hon sjöng ju så änglalikt i The Walking Dead, och hennes musik är inte fy skam heller. Ren, änglalik countryliknande musikalisk värme utlovas.

Beth Greene var den karaktär som i mina ögon växte mest till en bättre karaktär.

Beth Greene var den karaktär som i mina ögon växte mest till en bättre karaktär.

 

Årets tv-seriekaraktär: Beth Greene i The Walking Dead.

Årets område: Dragon Shrine i Dark Souls II. Vilken utsikt!

Årets nyutgivning: Hobbit: Smaugs Ödemark – Extended Edition.

Årets gästuppträdande: Link i Mario Kart 8.

Årets klantarslen: Walking Deads Facebooksida som avslöjade Beths död för tidigt.

Årets näst bästa låt: Freak – Molly Sandén.

Årets näst bästa film: Robocop. (remake)

Årets näst bästa spel: Mario Kart 8.

 

Min blogg har genomgått några ändringar under 2014. Det första jag gjorde var att byta namn på den. Jag tyckte att ”Sätrapôjk” var inte helt rätt namn längre, eftersom jag är snart 35 år gammal. Genast tänkte jag på Man Of Steel, som var en av år 2013s bästa filmer. Titeln var så cool. Jag bestämde mig för att byta till ”Man Of Svensätra” istället. Det namnet känns mer rätt och mer jag. Sätrapôjk är död. Länge leve Man Of Svensätra!

En nyhet i min blogg år 2014 var att jag drog igång min egen podcast; Mest Dyngprat. I det programmet så diskuterar jag om mina intressen som är musik, spel, tv och film. I ett par program har jag haft med ett par gäster, men annars har jag pratat solo. Jag hade ingen som helst aning om att det skulle vara så roligt att pyssla med en egen podcast, men det är också rätt svårt. I alla fall de gånger jag pratat själv. Jag är så självkritisk och pedant, så att det blev ett par omtagningar. Men värst är redigeringen. Det blev lättare när jag pratade med Robert och Oskar när de var gäster. I varje program så är det ett särskilt tema, och så här långt har jag publicerat sex program. Nästa år ska det bli fler, och förhoppningsvis med fler gäster. Jag hade först tänkt prata i ett podcastavsnitt om det här inlägget men det är så mycket information så jag väljer att skriva om det istället.

Årets podcast: Det Måste Spelas!

Årets spelblogg: Svampriket.

Årets hejdå: Breaking Bad, True Blood, Mad Men.

Årets vinnare: Conchita Wurst.

Årets sämsta film: Nurse.

Årets råaste: När Oberyns skalle krossas av The Mountain i Game Of Thrones.

Jag återvände till Twitter efter ett års uppehåll, och bytte även namn där från Sätrapôjk till Man Of Svensätra. Det roligaste var att såpass många som följde mig tidigare började följa mig igen. Jag hade saknat att diskutera spel, film och musik med andra som har samma intressen med en själv.

Det har varit en hel del musik år 2014. Melodifestivalen härjade under februari och mars och det var väldigt många skitlåtar med denna gång. Många så kallade fjortisfavoriter som glidit in på bananskal till finalen. Jag personligen blev sur för att Outtrigger fick möta Helena Paparizou i Andra Chansen för deras sånger var bäst och förtjänade att komma till final båda två. Paparizou segrade. Sanna Nielsen vann med ”Undo” med väldigt liten marginal mot Ace Wilders ”Busy Doin’ Nothin'” – som i mitt tycke var finalens bästa sång. Men det var roligt för Sanna att äntligen vinna eftersom hon har varit med så många gånger men aldrig tidigare lyckats vinna. Hon blev tappert trea i Eurovisionfinalen! Hon förlorade mot de två bästa bidragen – tvåan The Common Linnets från Holland med sin vackra ”Calm Before The Storm” och vinnaren Conchita Wurst från Österike med ”Rise Of The Phoenix”. Conchita blev väldigt omnämnd innan tävlingen eftersom hen uppträdde i klänning, kvinnlig makeup och skägg. Dragshowartisten blev både omtyckt och hatad efter finalen, men en sak är väldigt glasklart. Conchita Wurst var en av de mest färgstarka personerna år 2014.

Conchita Wurst har en enormt stark sångröst och hen kommer att förbli en av år 2014 starkaste personer.

Conchita Wurst har en enormt stark sångröst och hen kommer att förbli en av år 2014 starkaste personer.

Jag och min sambo drog iväg till Stockholm i slutet av september för att se Lady Gaga uppträda i Globen. Globen var nästan fullsatt och vi fick vänta i två timmar när vi väl kom in och satte oss. Men väntan var värd det. Lady Gaga gav allt och bjöd på hit efter hit efter hit! Sångerna var minst lika färgstarka som hennes otroliga klädsel. När blommorna/svamparna växte på scenen när hon sjöng ”Venus” visste jag att det här var en konsert utöver det tidigare har sett. Vilken magisk kväll.

Jag tycker om att skriva topplistor, och jag tog tag i pennan och skrev en topplista med mina 60 favoritartister genom tiderna och med en liten motivering. Under hela oktober var det endast musikbaserade inlägg i min blogg. Gissa om jag blev förvånad att det var så många som följde med nedräkning till nummer ett? Till slut nådde jag slutstationen och artisten som segrade var Hank Williams. Jag kommer att göra en sån lista igen år 2015, fast med filmer nästa gång. Det har jag gått och grunnat på ett bra tag. Tiden är nog lagom för det.

Årets trailer: Guardians Of The Galaxy.

Årets DLC: Legend Of Zelda-paketet i Mario Kart 8.

Årets vapen: Alla svärd i Dark Souls II.

Årets skit: Paradise Hotel och Big Brother. Jämnt skägg.

Årets ”yes-ögonblick”: Den vidrige Joffreys död i Game Of Thrones.

Årets manliga skådis: Norman Reedus som Daryl Dixon i The Walking Dead.

Årets kvinnliga skådis: Emily Kinney som Beth Greene i The Walking Dead.

Årets låt: Stay Gold – First Aid Kit.

Jag inledde spelåret 2014 med att fortsätta med Tales Of Xillia och det tog många speltimmar att klara av det. Men det var en underbar resa med Maxwell, Jude, Leia och alla andra. Jag älskar RPG. Det blev också en del spelande med Legend Of Zelda : A Link Between Worlds. En ren och skär återkomst till mitt favorit-Hyrule som var ifrån A Link To The Past. Nintendo bevisade att de kan fortsätta att göra magiska 2D-spel.
Men hur var egentligen det nya ifrån spelåret 2014? Ska jag vara ärlig så har jag inte varit så aktiv med många nya spel för i år eftersom jag inte äger Playstation 4 eller XBOX One. Så där har jag missat massor. Dessutom verkar Sony ha sagt hejdå till Playstation 3 för gott.
När jag inte har haft något annat att spela så har jag fortsatt med Final Fantasy XIII – som jag har inte klarat än fast jag ägt spelet i fyra år. Under julhelgen har jag tagit mig an det igen efter ett uppehåll sedan mars. Det är inte det bästa Final Fantasy-spelet jag spelat, det är väldigt mediokert. Men jag vill ändå klara av det. Dessutom gillar jag Vanille. Ett mål jag har år 2015 är att en gång för alla klara av Final Fantasy XIII. Sen kommer jag aldrig att spela det igen.

Jag har hållit på med Final Fantasy XIII i fyra år och har fortfarande inte klarat av det. Men det beror på att jag spelar det när jag inte har något annat att spela. Men år 2015 så ska jag klara av Final Fantasy XIII för gott.

Jag har hållit på med Final Fantasy XIII i fyra år och har fortfarande inte klarat av det. Men det beror på att jag spelar det när jag inte har något annat att spela. Men år 2015 så ska jag klara av Final Fantasy XIII för gott.

Men ett spel jag frossat i mig ordentligt i år är Dark Souls II. Föregångaren missade jag så jag ville testa detta. Inget annat spel har fått mig att svära som inihelvetes mycket för att man dör så lätt i Dark Souls II. Det är brutalt svårt. Ändå älskar jag det spelet. Det tog mig minst 50 speltimmar att klara av. Awesome spel indeed. Praise The Sun!
Jag skaffade mig ett Wii U för jag ville så gärna ha Mario Kart 8. Nintendo förstår det här med spelglädje eftersom Mario Kart 8 är så jävla roligt. Jag är så imponerad av Wii U’s enkelhet och fina Miiverse, och det känns som att Nintendo har ryckt upp sig med allt som de gjorde fel med Wii. Wii är en bra konsol och det finns bra spel till den. Men jag tror att Wii U kommer att bli ännu bättre. Jag laddade ned NES Remix 1 och fick testa utmaningar ifrån klassiska spel som Donkey Kong, Legend Of Zelda och Super Mario Bros. Väldigt skojigt och utmanande på samma gång. Jag ska försöka att få tag på NES Remix 2 för mer utmaningar. Nintendo gjorde en skitbra grej för de som köpte Mario Kart 8 vid lanseringsdagen – man fick en kod som man fick registrera på Nintendo Shop och man fick ladda ned ett gratis spel! Titlar som Pikmin 3, Legend Of Zelda: The Wind Waker HD och Nintendoland var alla lockande, men jag valde att ladda ner New Super Mario Bros U. New Super Mario Bros U är ett bättre spel än New Super Mario Bros Wii, som i sin tur var riktigt roligt. Jag testade spelet på Gamex för några år sen och tyckte redan då att det var riktigt roligt. Plattformsperfektion indeed.

Detta med nedladdningskoden var ett snilledrag av Nintendo, och med största sannolikhet var det för att få sålt på fler Wii U-konsoler eftersom den konsolen har haft en knackig start. Ett av de största bekymren är att tredjepartsstödet är väldigt lågt och företag som EA, Ubisoft (för tillfället), och Dice väljer att vända Nintendo ryggen. Så därför är ju Nintendo tvungna att satsa hårt och producera spel i ett högre tempo. Men nu har Wii U-försäljningen ökat rejält, tack vare magnifika Mario Kart 8 och hett efterlängtade Super Smash Bros for Wii U. Jag hoppas att Nintendo satsar på fler såna här koder längre fram.

Årets filmsoundtrack: Guardians Of The Galaxy.

Årets mysigaste: Bamse Och Tjuvstaden.

Årets ”vill ha”: Den svarta kortleken från Sin City: A Dame To Kill For.

Årets affär: Microsoft köper Mojang.

Årets mest spelade spel: Dark Souls II.

Årets modedrottning: Zelda i Hyrule Warriors.

Årets modigaste: Arya Stark i Game Of Thrones.

Årets starkaste: Clementine i Telltales The Walking Dead: Season Two.

Årets replik: ”I Am Groot”, från Guardians Of The Galaxy.

 Under hösten har jag kickat röv ordentligt med Hyrules hjältar (och fiender!) i Hyrule Warriors. Jag var mest glad för att man äntligen kunde styra prinsessan Zelda och hon är klart en av de bästa karaktärerna i hela spelet, tillsammans med Impa och Sheik. Hyrule Warriors är ett trevligt onsdagskvällsnöje. Adventure Mode rekommenderas.

Sen kom då mastodontspelet många har väntat på: Super Smash Bros for Wii U. Jag sket i Nintendo 3DS-spelet och satsade på denna brakfest. Den meningen var dåligt formulerad, och det ber jag om ursäkt för. Jag har en stor känsla att man kommer att pyssla med Super Smash Bros for Wii U väldigt länge för det är så stort och riktigt underhållande. Dessutom är det otroligt snyggt.

Sen har inte spelåret bjudit på så mycket. Eller, det har det ju. Fast man har ju hållit hårt i plånboken i år. Jag har missat otroligt många spel år 2014 som jag velat spela – kanske jag får en chans år 2015. Bayonetta 2 ser svinläckert ut för jag älskar originalet. The Evil Within fick svag respons men ändå vill jag prova det. Det prissänks snart tror jag. Tales Of Xillia 2 bör nog provas år 2015. Jag blev så otroligt besviken att Rune Factory 4 inte skulle komma till Europa, för dessutom las spelutvecklaren Neverland ner. Fan, för Rune Factory 4 var ju spelet jag längtade efter mest år 2014. Men så skulle spelet ändå komma till Europa – via Nintendo Eshop. Inte i fysisk form – men ändå. Det kom ju. Längre fram år 2015 så ska jag ha det spelet! Men så kom ju många av de stora spelen till Playstation 4 och XBOX One – och de har jag ju inte. Alien Isolation, Destiny, nyutgåvan av Grand Theft Auto V, Dragon Age Inquistion och så vidare. Det lär tyvärr dröja tills jag äger någon av de nya generationens konsoler – men jag har ju tur att jag äger ett Wii U. Nu tror jag lyckan vänder för Nintendo. Legend Of Zelda for Wii U är ju på ingående!

Rune Factory 4 skulle inte komma till Europa och då blev jag ledsen för jag såg mest fram emot det spelet år 2014. Nu finns det på Nintendo Eshop och då ska jag spela det år 2015.

Rune Factory 4 skulle inte komma till Europa och då blev jag ledsen för jag såg mest fram emot det spelet år 2014. Nu finns det på Nintendo Eshop och då ska jag spela det år 2015.

Vidrigast år 2014 är tveklöst det jävla Gamergate. Gamerkvinnor mordhotas, kränks och får sina liv inträngda av rena psykopater. Varför? För att de är kvinnor. Många män har fortfarande bilden av kvinnan att ”de ska stå vid spisen och laga mat” men inte låter de göra det som de tycker är kul. Kvinnor ska inte spela spel tycker de. Synnerligen inte spel som Call Of Duty, Resident Evil eller ens Legend Of Zelda. Vilken jävla korkad syn. Det är klart de ska få spela det de tycker är kul. Jag har haft skitkul när jag spelat Mario Kart 8 online med både kvinnor och män. Och det är ju huvudsaken? Spel ska vara kul! År 2015 så önskar jag att Gamergate ska få en stor gravsten som luktar svavel, ammoniak och ruttet kött.

Årets gamer: Fenjima Manrique.

Årets country: Emily Kinney.

Årets cameo: Howard The Duck i Guardians Of The Galaxy.

Årets besvikelse: Sin City: A Dame To Kill For.

Årets hämnare: Tyrion Lannister i Game Of Thrones.

Årets spelsoundtrackspår: Shy Guy Falls i Mario Kart 8.

Årets ”faaan-situation”: När Outtrigger förlorade mot Helena Paparizou i Andra Chansen.

Årets filmkaraktär: Groot i Guardians Of The Galaxy.

Årets spelkaraktär: Clementine i Telletales The Walking Dead: Season Two.

Årets tv-serie: The Walking Dead.

Årets film: Guardians Of The Galaxy.

Årets spel: Dark Souls II.

Årets film.

Årets film.

Årets tv-serie.

Årets tv-serie.

Årets spel.

Årets spel.

Det har varit ett sisådär år 2014, men jag tror att år 2015 kommer att bli riktigt bra. Jag ska ta tag i det jag har missat och hinna ikapp till mer aktuella. Skörda min skämshög. Se igenom filmer. Bli ännu bättre att teckna. Spela in mer podcasts. Gärna med fler gäster.

Jag vill önska er alla ett riktigt gott och awesome år 2015! Nu kör vi med gaspedalen i botten!

Jerry intervjuar Gaminggrannar!

För ett par år sen hade jag en intervjudel där jag intervjuade ikoner som Angelica Norgren, Kerstin Alex, Ludde Lundblad och Emma Gray Münthe. Jag kallade detta för ”Sätrapôjks 10 frågor” men eftersom jag inte kallar mig själv för Sätrapôjk längre så har jag ändrat på namnet på intervjudelen.

Jag kallar det endast för ”Jerry intervjuar”. Simpelt men konkret.

I denna tredje säsong av min intervjudel startar jag med en intervju med Sveriges mest populära speltrio: Gaminggrannar! Så här löd den:

1. Varför kallar ni er för Gaminggrannar?
Vi kallar oss GamingGrannar för det hela startade för fyra och ett halvt år sedan när vi faktiskt bodde grannar! Andreas bodde två våningar över Emelie och Andreas i samma hyreshus så det bara blev så att vi tyckte det var ett passande namn. Sedan två år tillbaka så bor vi faktiskt inte i samma hyreshus men vi kallar oss grannar ändå 🙂
2. Vilket var det första spelet ni spelade?
Andreas: Första spelminnet jag har är från en leksaksbutik som hade ett NES med Ice Climbers inkopplat, dock köpte jag C64 först själv.
David: Min pappa köpte hem en NES när jag var ca 7 år så det borde ha varit SMB2 eller Ice Climber.
Emelie: Den frågan är väldigt svår att svara på då man började spela när man var så liten. Jag vet inte säkert vilket som var det första spelet men kanske Tetris på någon gammal Brickgame eller så.
3. Ert spelsamlande är otroligt beundransvärt. När började samla på spel?
Andreas: Eftersom jag sällan säljer av saker har jag väl egentligen alltid ”samlat” men när man upptäckte Tradera år 2000-2001 det var ju då man äntligen kunde köpa de spelen man alltid velat haft som liten. Det var tider det när man ropade hem 10st helt ok NES kassetter för 200kr inkl frakt (; 
David: Samlat har man alltid gjort omedvetet med tanke på att jag nästan aldrig säljer något. Så det är nu många, många år.
Emelie: Jag är ju inte en stor samlare. Med både en bror och sambo som köper typ allt så hade det varit väldigt onödigt om jag också gjort det.
4. Det finns en likhet mellan gamla tv-spel och gamla LP-skivor/EP-singlar: De kan vara otroligt dyra. En gammal LP ska vara i originalversion, ha intakt fodral och helst inte spelad alls. (Ett exempel på det var en gammal Buddy Holly-LP jag såg när jag besökte en skivmässa för flera år sen. Den hade ett värde på flera tusen kronor)
Vad är avgörande om man ska köpa ett spel som är prisvärt och inte för dyrt? Vad höjer och sänker värdet? Nu blev det flera frågor i en, jag beklagar på förhand. 😉
Priset styrs ju alltid utav efterfråga och tillgång. Kartongerna är oftast värda mer än kassetten i sig på de äldre spelen då många kartonger har blivit förstörda eller slängts. Det som gör att man själv kan betala extra mycket för ett spel är ju om det har ett personligt värde som väger tyngre än pengarna. Eller om det finns möjlighet att köpa en raritet som man letat länge efter för att komplettera sin samling.
5. Vad är det mest unika (rare är snarare rätt ord om man vill använda engelska) spelet ni fått tag på?
Andreas: Har väl egentligen inget jätteovanligt i hyllorna, men ett komplett Earthbound, SNES – NTSC, alltså bigbox utgåvan inkl guide är inte varje dag man ser.
David: Jag har snarare ett par prylar än spel som känns lite udda. Och det är att jag lyckats fått tag på två stycken Metroid-plåtskyltar som stod på arkader back-in-the-days. Jag vet att det är många Metroid-samlare som är ute efter den.
Emelie: Jag har väl inget jätteovanligt men en kartong till spelet Pac Man till Game Boy som aldrig blivit uppvikt. Den är alltså fortfarande helt platt.
6. Finns det något spel som ni vill så gärna få tag på men inte har lyckats med än?
Andreas: Inget jag vet jag letar efter för tillfället mer än något annat. 
David: Jag har en förkärlek för Game Boy-spel och ett spel jag hade när jag var liten var Balloon Kid. Det skulle vara kul att ha igen.
Emelie: Det mesta går ju att få tag på tack vare Ebay och Tradera, bara man betalar bra. Men en pryl jag aldrig lyckats hitta är gamla schampo-flaskor som fanns med motiv utav Mario och Peach. Dem hade varit kul att ha.
7. Hur gammal ska en konsol vara för att vara retro, tycker ni?
Det får man nästan bestämma själv. Vad som är retro för oss kanske inte känns retro för någon annan. Men oftast är det två generationer tillbaka.
8. Vilken är den ultimata retro-konsolen?
Andreas: Om jag bara får behålla en enda konsol här hemma så stannar Super Nintendot.
David: NES och SNES.
Emelie: SNES och Gamecube.
Super Nintendo - den ultimata retrokonsolen?

Super Nintendo – den ultimata retrokonsolen?

9. Vem av er tre tycker ni är den största spelsamlaren?
Det går väl i lite vågor. Ibland köper Andreas mer och nästa gång köper David mer. Vi båda samlar ju väldigt brett men har också samlingar som är mer inriktade. Så vi klassar oss båda som stora samlare. Emelie samlar ju som sagt inte på så mycket. Men hon har en liten nischad samling och det är en samling utav rosa spel som fortfarande växer.
10. Kommer ni att fortsätta att samla på spel i resten av era liv? =)
Andreas: Med tanke på att det har för flera, flera år sedan övergått från att vara en hobby till en livsstil så är svaret ja. 
David: Det tror jag absolut 🙂
Emelie: Vi letat just nu hus och med tanke på att ett viktigt kriterie är en riktigt fet nördgrotta så är jag säker på att det kommer att fortsätta att handlas hem spel i många år till!
Jag tackar Andreas, David och Emelie från Gaminggrannar för att de ville ställa upp för denna intervju!
Gaminggrannar har varit utsedda till Sveriges bästa spelblogg många gånger. Att följa deras blogg är som att sätta sig i bilen från Tillbaks till Framtiden: Att ta en tidsresa tillbaks i tiden och njuta av gamla, härliga retrospel.

Gaminggrannar har varit utsedda till Sveriges bästa spelblogg många gånger. Att följa deras blogg är som att sätta sig i bilen från Tillbaks till Framtiden: Att ta en tidsresa tillbaks i tiden och njuta av gamla, härliga retrospel.

Jag funderar på att ha en egen podcast.

Podcasts. De är en vidareutveckling av bloggar där man likt ett radioprogram pratar om saker och ting istället för att skriva om det man har på hjärtat.
Jag har varit väldigt skeptisk mot podcasts ett bra tag, men visst har tanken slagit mig med en egen pod.
När jag försöker skriva om något jag gått och tänkt eller pratat om så fastnar det ibland inte i textform. Det är rätt synd för det finns så mycket mer jag vill säga, och därför tror jag på en egen podcast.
Jag har fått bra tips på vad jag ska ha för utrustning och så, jag har dessutom tänkt på hur jag ska lägga upp själva programmet. Jag kommer att prata om änmen som intresserar mig, som film, musik och tv-spel. Mitt tecknande kommer säkert att tas upp. Jag kanske ska ha nån gäst med i programmet.  Syster Lana kanske så att det kommer att bli lite kul. enda sakerna jag inte har funderat så mycket på är vinjetter och framför allt på vad jag ska kalla podcasten. Sen undrar jag på musik i överhuvudtaget.  Kan man använda musikstycken som pausdelar i programmet?
Än så länge är det enbart i planeringsstadiet,  så det kommer inte att hända ännu. Men intresset stärks. Jag lyssnar gärna på bra podcasts som Svamppod Fyrkant, och för mig den bästa podcasten Annalog som drivs av min väninna Anna från RPGaiden.  Hon tar upp en av mina favoritgenren i tv-spel: JRPG. Dessutom har hon en otroligt bra radio/podcaströst så jag rekommenderar att du lyssnar på åtminstone ett av hennes podcastavsnitt.
Så, vad säger ni? Skulle ni vilja höra mig i en egen podcast?

image

Tredje säsongen av ”Sätrapôjks tio frågor” kommer snart!

Jag har gått fram och tillbaka, undrat om jag ska göra en tredje säsong av min intervjuserie ”Sätrapôjks tio frågor” men har inte hittat rätt motivation till det.
Tills nu.
Just nu letar jag efter personer jag ska intervjua – och den här säsongen ska jag intervjua personer som är inspirerande och gått sin egen väg.
Vilka de är? Det får ni se!

Ett öppet brev till spelbloggare, spelsidor och podcasts.

Detta är ett öppet brev till Sveriges spelbloggare, spelsidor och spelpodcasts.
Berörda är till exempel Svampriket, Kraid.se, Overkligt, P3 Spel, Spelkriget, Nördigt, Megazine, EmmyZ, Loading.

Alla vi tycker jättemycket om spel, utan tvekan. Det är en härlig känsla att sitta i en härlig fåtölj, bekväm soffa eller kanske i en säng och hålla i en spelkontroll för att ge sig in i ett äventyr.

Det är passionerat och underbart, eller hur?

Men, jag har några funderingar.

Jag kan börja med tidsmässigt.
Hur hinner ni med allt spelande? Det är många i mitt twitterflöde som skriver mycket artiklar, bloggar och podcastar om spel de nyligen spelat, spelnyheter – till och med spel från det förflutna. ( Shadowgateskandalen, Svampriket, host host)

Spel kräver mycket tid, helt klart. Jag blev helt paff när jag läste en tweet från Thomas Wiborgh för några veckor sedan att han redan klarat Halo 4.
Wiborgh är en av Sveriges mest kända Gamers och skribenter. Han har säkert ett fullspäckat schema – så jag är riktigt överraskad av att han redan hade klarat av Master Chiefs fjärde del i Halo-sagan.

Åter igen. Hur hinner ni med allt skrivande och spelande?
Lägg till yrkeslivet. Den tar en del av tiden. Och jobba måste ju man göra.
Att sedan spela, skriva, sända radio eller podcasta är beundransvärt starkt.
Hur orkar ni?

Hur lägger ni upp taktik när det gäller att publicera artiklar, recensera eller att prata i en podcast? Att hålla i pekpinnen lär vara ansvarsfullt och tufft.

En del av er är föräldrar. Jag, som är pappa själv, vet att barn kräver tid och ansvar.
Visst kan man spela tillsammans med barnen när de är i lämplig ålder. Men de behöver ju all annat också. Lek, mat och att umgås.
Att klara av vardagen med yrke och barn, för sedan hålla fritidsschemat med att spela, skriva, podcasta och så är för mig oerhört starkt.

Jag tecknar en del, som en del vet. Det tar ju också tid eftersom ett porträtt tar ett tag för mig att göra. Spela hinner jag mest sent på kvällar eller på tidiga morgnar om jag är pigg.

Sedan läser jag på Twitter och kollar i Instagram där många spelskribenter stolt visar vad ni ska spela för ett nytt, outgivet spel för oss konsumenter för att sedan recensera. (Dvs Promotional Editions/copies.)

Där undrar jag också hur ni spelskribenter hinner spela så att ni hinner recensera spelen just i tid när spelet kommit ut på försäljningshyllan.
Hur ni får promotional editions är en annan sak. Men det bryr jag mig inte om. Jag är mer intresserad av hur ni hinner spela spelen så fort.

Där var det slut på det öppna brevet men jag har något annat jag skulle vilja ta upp.

Jag har under mitt liv läst en massa artiklar i Nintendo-magasinet, Super Power, Super Play, LEVEL – till och med något exemplar av SEGA’s tidning när det begav sig.
Jag tyckte det var bra att det fanns några som ville skriva i speltidningar eftersom jag älskar tv-spel så mycket.

En hel del har hänt under dryga 20 år.
Nu finns det ett hopkok av spelbloggar, spelhemsidor och podcasts. Dessutom bloggar många privatpersoner, som jag, om spel.
Jag är riktigt glad att sidor som Svampriket, Kraid.se och EmmyZ finns. Utan er så kan man inte läsa fantastiska artiklar.
Utan er kan man inte få vägledning i form av era recensioner. Ni är våra vägledare.
Ni är 2010-talets svar på Tobias Bjarneby, Killer-John och Martin Johansson.

Jag hoppas ni läser det här öppna brevet och förhoppningsvis delar av er era erfarenheter.

Med vänliga hälsningar, Jerry Olsson.

Säsong 2! Sätrapôjks tio frågor till Samson Wiklund!

Det var menat att det skulle bli åtta intervjuer denna säsong, men jag fick en nionde. Denna gång stannar jag kvar i Svampriket och intervjuar en person många ser upp till.

Här är min intervju med den lysande Samson Wiklund!

Samson Wiklund är en allvetare när det gäller tv-spel. Han och Anders Brunlöf har haft podcasten Retroresan, som var riktigt omtyckt av många gamers. Han hörs även i P3 Spel, tillsammans med bland annat Angelica Norgren. Nu är han en av de viktiga huvudrollerna i spelbloggen/sajten Svampriket.

1. Vad var det första spelet du spelade?
Det första tv-spelet jag spelade var nog Arkanoid eller någon liknande klon. Jag minns inte när det var men det var på en Atari 2600 i alla fall.
2. Retroresan, med dig och herr Brunlöf, har satt sina spår som den mest kärleksfullaste, nostalgiaktiga podcasten någonsin. Vad var hemligheten bakom Retroresans framgång?
En kombination av massor av saker. Får jag vara skrytsam skulle jag säga att min analytiska förmåga och min fånigt breda spelkunskap båda varit viktiga ingredienser för att Retroresan blev så bra och omtyckt. Viktigast är dock inte vad jag eller Anders som individer tog med oss till bordet. Där jag satt på en massa skåptorr analys och god spelhistorieorientering så hade Anders alltid en spännande vinkel eller en förtjusande liknelse eller bara modet att ställa frågorna som kanske jag också borde erkänna att jag behövde ställa. Det blev magi när vi möttes helt enkelt. Anders har en sådan stark passion! Han brinner! Dessutom är han en idespruta utan dess like och jag nyttjade det till fullo. En annan viktig sak var att vi förstod att det skulle kosta att bli bra. Kanske inte rena pengar, men arbete! Att göra Retroresan slukade enormt mycket tid och ork. Bara att spela (minst) ett spel i veckan är arbete nog, att dessutom researcha minst en arbetsdag, planera avsnitten, förbereda diskussionunderlag och liknande tog enormt mycke tid – och då har vi inte ens börjat spela in än! Ska man göra en sån pod och göra den bra får man vara på det klara med att det kommer kosta. Den sista och viktigaste ingrediensen för oss var nog att vi förstod att inte göra oss märkvärdiga när vi blev populära. Vi jobbade hårt på att bibehålla den familjära känslan och ville hela tiden bygga en klubb med våra lyssnare.
3. Är du en konsol – eller PC-spelare?
Det går i perioder. Mestadels är jag en konsolspelare, men det har nog mest att göra med att datorer är så jäkla dyra. Jag har ganska nyligen köpt en ny PC så nu är jag lite mer än PC-spelare än innan.
4. Finns det någon ”myt” om gamers som du skulle vilja säga ”Busted” (som Mythbusters brukar säga) till?
Att gamers är töntiga. Det är vi inte. Inte alls. Vi accepterar bara inte den övriga världens syn på vad som är coolt. Jag tycker det är coolt att vara den man vill vara. Punkt.
5. Hur många spel brukar ni på Svampriket recensera per månad i genomsnitt?
Ja du, det varierar ganska mycket. Vill du kolla lite nogrannare kan du ju studera våra månadsresuméer. http://www.svampriket.se/?s=m%C3%A5nadsresum%C3%A9 I September recenserade vi 8 spel tror jag. Ärligt talat bryr vi oss ganska lite om recensioner. Det är inte det vi tycker är roligast att skriva och det är knappast varför någon beger sig till Svampriket. Vi sätter inte ens betyg förrän i nämnda månadsresumé.
6. Du är både med i Svampriket och i P3 Spel. Hur orkar du med dessa gigantiska projekt?
Min roll i P3 är ganska minimal faktiskt. Jag skriver mina manus under några veckor (i ärlighetens namn brukar det vara natten innan de ska spelas in eftersom jag hela tiden skjuter på det) och spelar in alltsammans under en och samma dag. Sen är jag liksom klar för säsongen med undantag för kanske ett inhopp i panelen under säsongen eller så.
7. Den här frågan har jag ställt till många andra jag intervjuat; finns det någon spelfigur som behöver en rejäl makeover och varför?
Så många stereotyper, så lite tid.
8. Vad är den viktigaste ingrediensen i ett jävligt bra spel?
Det blir det där obeskrivbara vi kallar ”spelbarhet”. Det där magiska drivet som får dig att längta tillbaka till att spela mer. Att bli utmanad men inte straffad, få beröm men inte för vilken skit som helst. Känslan av att ha lyckats med något.
9. På Svamprikets hemsida står det att du är en expert på spelhistoria. Om några på Svampriket har problem att komma på, till exempel, vilket spel den karaktären är med i, är det du den första de frågar för att få svar?
Garanterat.
10. Vad hoppas du att få upptäcka i årets upplaga av Gamex?
Att spelpubliken kanske mognat lite. Att se köttskallar bjäbba om huruvida BF3 eller MW3 är bäst känns så jävla tråkigt. Vem bryr sig om karbonkopia A eller B är bäst när det finns unika, intressanta och ögonööpnande upplevelser bara ett stenkast bort.
Här kommer Svamprikets Tommys fråga till dig:
Skulle Svampriket bli bättre om vi hade åtminstone en enda riktigt högerkonservativ skribent som kunde förse sajten med ett perspektiv som inte kom från vänster?
Om du med ”bättre” menar mer politiskt balanserad så javisst. Om du, som jag, däremot tycker att högerpolitik är strukturell egoism och att sätta olika värde på olika människor beroende på vilken familj de föddes i så skulle det ju göra Svampriket till en sida som till en sjundedel också promoter de idealen – och det tycker jag skulle göra oss sämre!
Jag vill tacka Samson för sina raka och mycket tydliga svar – som dessutom är riktigt bra.
Därmed avslutar jag denna säsong 2 av ”Sätrapôjks tio frågor”. Tack alla som blivit intervjuade, och till er som har läst!
På återseende.