Vad Chuck Berry betydde för mig.

Dagen jag trodde aldrig skulle komma, gjorde faktiskt det. Innan jag skulle gå och lägga mig igår kväll, läste jag på Aftonbladet att Chuck Berry var död.

Det blev ett slag i ansiktet. Charles Edward Berry, rock ‘n’ roll-pionjären, hittades död i sitt hem. Jag kan inte tro att det är sant. Jag menar, han har varit med hela tiden sedan jag var född, och visserligen visste jag att han en dag skulle lämna oss eftersom han ändå blev väldigt gammal. Men nu när jag vet att han är borta, är jag paralyserad av chocken. Läs mer

Annonser

År 2016 är det mörka året för kultur.

Det närmar sig ett nytt år, men innan 2017 träder in i våra liv blickar jag tillbaka till ett mörkt år.
2016 är året då liemannen tog med många stjärnor till den andra sidan, kända människor som betytt mycket för många andra.

Listan med många kändisar är obefintligt lång, jag har inte beskådat ett år med så många tunga dödsfall. Läser jag i historieböckerna är detta ett av de mest becksvarta åren någonsin.

Glenn Frey. David Bowie. Bud Spencer. Prince. Doris Roberts. Gene Wilder. Leonard Cohen. Zsa Zsa Gabor. Andrew Sachs. Alan Rickman. Bobby Vee. Kenny Baker. Muhammad Ali. 27-åriga Anton Yelchin. George Michael.

Många av dessa har jag vuxit upp med, allt från David Bowies musik, Bud Spencers knytnävar i sina filmer och Gene Wilders komiska talang. Jag kommer alltid att bära med mig Rickmans geniala skurk Hans Gruber i Die Hard lika mycket som Muhammad Alis kaxighet.

Men innan året 2016 tänker säga hejdå, tar det med sig en stjärna till.
Carrie Fisher.

Carrie Fisher var min första kvinnliga förebild, när jag fick se henne spela prinsessan Leia i Star Wars-filmerna på 1980-talet. Leia var en tuff kunglighet som inte tog skit från någon Stormtrooper eller någon annan heller, för all del. Leia var min första riktiga förälskelse och jag dyrkade hennes mod lika mycket som hennes skönhet. Alltid kommer jag tindra av lycka när jag beskådar henne i sin kanelbulle-frisyr tillsammans med hennes vackra läppar som lyser av det vinröda läppstiftet.

När jag läste att Carrie Fisher fick en hjärtinfarkt i fredags fick jag ont i bröstet själv, av rädsla. Det fick inte vara hennes tur. Men liemannen ville annorlunda.
Idag bekräftade de anhöriga att Carrie Fisher hade avlidit, 60 år gammal.

Många har skyllt på år 2016 för att det har tagit bort många kändisar. Att fans reagerar mycket är en sak, medan en allmänhet som knappt lyssnar på till exempel Glenn Frey säger ”vila i frid” en dag och en vecka senare är det som bortglömt. Det är tragiskt, men så är det faktiskt. Människor går vidare. Självklart ska de göra det, för vad ska de annars göra?

Men visst ska man sörja de som har betytt mycket för ens uppväxt. Visst ska man få sörja om en stor mänsklighet dör. En person som faktiskt gjort något stort.

Jag ska inte ljuga. Carrie Fishers bortgång gör djävulskt ont i mitt hjärta.
Älskad av många människor, en inspirationskälla för många andra. Leia är en av de allra viktigaste kvinnliga filmkaraktärerna, om inte den allra viktigaste. Carrie Fishers bortgång är det allra jobbigaste och mest smärtsamma på hela året.

Nu är min första förälskelse borta. Men hon kommer alltid att ha en stor plats i mitt nördiga hjärta. Jag kommer att se Leia igen i Star Wars: Episode VIII, men med vetskapen att Carrie Fisher aldrig kommer att spela henne igen i Episod IX.
Det är inte bittert, utan tragiskt.

Jag vill till slut lägga handen på hjärtat och tacka alla människor, hjältar och inspirationskällor för allt det fantastiska de har gjort under sina karriärer. Deras livsverk kommer alltid vara kvar, och jag kommer att lyssna på Careless Whisper med George Michael lika mycket som att jag kommer att skratta när jag tittar på Det Våras För Frankenstein eller Trinity – Djävulens Högra Hand. Och självklart kommer Star Wars vara en återkommande visit i många år efteråt.

Må ni alla vila i frid. Tack så mycket för allt.

Prinsessan Leia, må Kraften vara med dig. Jag och många andra kommer alltid att älska dig. Jag vet. Ta hand om R2-D2 i galaxen.

d3f7a2382bafc0653d61e95c5f73a521

Min första förälskelse, prinsessan Leia. Carrie Fishers kommer att finnas i mitt hjärta för alltid.

Jerrys kärlekskalender 2016. (uppdateras fram till julafton)

image

Nu är det december igen, och en hög tid för adventskalendrar.

Jag körde en adventskalender förra året, där jag hyllade människor för de fantastiska saker som de hade gjort under det gångna året 2015.

Nu är tiden inne för det igen, men med en liten twist.

Jag kommer främst att utse mina val på sociala medier, först på Instagram och mitt konto @honkytonkgamer, med en motivering med varför jag har valt den personen, det laget, duon och så vidare. Det behöver inte vara något storslaget, även det minsta imponerar på mig. Sedan sprider jag vidare budskapet på Facebook och Twitter, för där når jag ut min poäng lättast. Däremot ska jag lägga till namnen här på bloggen ifall ni vill hålla koll på vilka som jag har valt! En ny hashtag är dessutom bekräftad och #kärlekskalender är det perfekta namnet!

Det finns så mycket misär och elände i världen, därför vill jag göra denna kalender för att vi behöver sprida omtanke, kärlek och glädje – och vilken tidpunkt är bättre än julen?

Under tiden jag utannonserar ett nytt namn lägger jag till kandidaten/erna i listan nedanför, så håll gärna utkik!

God fortsättning på december på er allihopa!

Årets kärlekskalenderkandidater 2016:

1. Jeffrey Dean Morgan, skådespelare
2. Heart_in_snow, Instagrammare
3. Det svenska damlandslaget, fotboll
4. Margot Robbie, skådespelerska
5. Skräckafton, välgörenhetsorganisation
6. Paula Fenjima Manrique, gamer, tv-profil, förebild
7. Gun Media och IllFonic, indiespel-utvecklare
8. Effie Karabuda, spelskribent, chefredaktör
9. Ludde och Louise, nygifta
10. Tilde de Paula Eby, programledare
11. Blizzard, spelutvecklare
12. Tess Asplund, medmänsklig demonstrant
13. Sophie Turner, skådespelerska
14. PSBloggen, spelsida
15. Nerdphilia, gamer, youtubare
16. The Duffer Brothers, Stranger Things regissörer
17. Niantic, appstudio
18. Slusk, konstnär
19. Ghostbusters, kvinnliga spökjägare
20. Thomas Arnroth, spelskribent, journalist
21. Ryan Reynolds, skådespelare

(listan fortsätter fram till julafton)

Mina åsikter om årets Comic-Con i Stockholm.

Jag vaknar upp på söndagsmorgonen, med en liten suck faktiskt. Det är alltså redan söndag i den nästan veckolånga visiten i huvudstaden, ända sen min ankomst i onsdags har jag promenerat omkring bland mycket människor.
Läs mer

Jerrys Mega Man-vecka: Bästa musiken.

megaman_3ds_legacy-1200x675

Den här veckan tänker jag tillägna mig åt Capcoms egna robothjälte i blått; Mega Man. Den blå bombaren är en av spelhistoriens största spelhjältar och självklart förtjänar han all respekt han kan få. Jag har fem olika topplistor där jag berättar vilka som är bäst i respektive kategorier, och jag måste även säga att det är bara de klassiska 8-bitsspelen som räknas här – Mega Man 7, 8 och Mega Man X-spelen räknas inte. Inte heller Game Boy-spelen, men Mega Man 9 och 10 är inkluderade i listorna. Varje lista har åtta bidrag, utan inbördes ordning.

Läs mer

Jerry och sommarens projekt.

Ah, semester. Jag hade längtat efter dig så mycket. När klockan slog ett på eftermiddagen förra lördagen var det som att ta studenten igen. Äntligen kunde jag påbörja min efterlängtade semester. Jag har alltid längtat efter semester varje år, men jag tror faktiskt att denna var mest efterlängtad av alla så här långt. Min kropp var trött efter ett långt arbetsår.

I och med semestern har börjat, tänkte jag berätta lite grann om mina projekt som jag har påbörjat. Eller kommer att avsluta.

Nu har vi sagt upp bredbandet och bokat upp oss för fiber. Tja, vi har redan fått fiber installerat, men det är först nu som vi kunde välja abonnemang. I september omkring så kan vi börja använda fiber, så det ska bli intressant att se hur snabbt det är. Vi valde Telia eftersom det var just Telia som grävde och skötte installationen. Jag frågade vår nuvarande (fram till sista augusti) leverantör Bredbandsbolaget om det gick att få abonnemang med fiber via dom men det gick inte. Så vårt långa abonnemang med Bredbandsbolaget fick ett slut. Så var det med det.

Årets tv-serie?

Årets tv-serie? Det är i alla fall årets största överraskning, en gyllene skatt för dom som älskar 1980-talets film/tv-seriekonst.

En tv-serie via Netflix fångade mitt intresse. Stranger Things blev plötsligt väldigt hypat och riktigt omtyckt av många. Jag tänkte ”hm, vi testar att se på Stranger Things, för det låter bra”. Och jävlar vad bra det är hittills. Jag har sett fem avsnitt än så länge och är sjukt imponerad av detta spännande science fiction-drama. Det är så 1980-tal och jag älskar upplägget. Jag får vibbar av The Goonies, Stand By Me, Arkiv X och Amazing Stories när jag ser Stranger Things. En blivande recension kommer så fort jag är klar med denna ljuvliga säsong. Men redan nu kan jag säga: Skaffa Netflix och kika på Stranger Things. Du kommer inte att ångra dig.

Jag blev klar med storyn i Odin Sphere Leifthrasir, och på något sätt lyckades jag välja karaktärerna i rätt ordning i sista boken. Jag är sugen på ta den där platinan längre fram, få se om jag hinner med det i sommar. Det är så här att jag har en skämshög att gå igenom också.

Nu fortsätter jag med Metal Gear Solid V: The Phantom Pain, ett spel som jag började med i mars men lade åt sidan när Dark Souls III kom. Sen blev det Overwatch och Odin Sphere Leifthrasir, så jag har totalt glömt bort historien med Punished Snake. Men nu är jag tillbaks med Snake och Diamond Dogs. Metal Gear Solid V: The Phantom Pain är för stort och viktigt spel för att glömmas bort. Det blev lite ringrostigt först med kontrollerna, men jag lärde mig rätt fort som tur var. Jag blir nog klar innan semestern är slut. Och då ska jag även skriva en recension.

Mitt radioprogram Jerrys Musikresa har sändningsuppehåll, men redan nu planerar jag höstens kommande avsnitt. Bland annat så ska jag försöka få till så att lyssnarna ska vara lite mer inblandade i kommande säsong. När börjar Jerrys Musikresa igen? Tanken är att det ska börja i slutet av augusti. Jag återkommer med ett utannonserat datum.

När jag blir klar med Metal Gear Solid V: The Phantom Pain, så ska jag påbörja med ett spel som jag haft ögonen på ett bra tag. Tokyo Mirage Sessions #FE ser så galet japanskt ut och det lär bli ett rollspel som jag kommer sitta längre med än vad jag gjorde med Odin Sphere Leifthrasir. Jag har en liten känsla av att Tokyo Mirage Sessions #FE är Wii U’s svar på Xenoblade Chronicles. Ett annat spel som jag ska påbörja med inom kort är Bayonetta 2, som jag köpte billigt på rea. Att jag inte tagit tag i det ännu. Mycket märkligt. Få se vad tiden säger. Originalet är ett mästerverk så jag har höga förhoppningar med uppföljaren med den vulgära häxan Bayonetta.

Jag får även lite motion, tack vare Pokémon Go. Från början hade jag inte tänkt skaffa det, men jag tänkte att det kunde vara kul att pyssla med tillsammans med barnen. Det är faktiskt nyttigt att gå ut och leta efter Pokémon som gömmer sig lite här och där. Jag tycker även att spelet lär en orientering och det är inte heller fy skam. Det finns ett par saker att klaga på, och batteritiden är ett av de problem jag har med Pokémon Go. Helvete vad det äter batteri. Spelets servers är också ett irritationsmoment när det blir svårt att logga in på Pokémon Go. Annars är det ett förfriskande spel som skapar gemenskap, motion och ett kul pyssel i sommar. Och roligt. Frågan är om folk jagar Pokémon när det är vinter också?

Suicide Squad.

Suicide Squad. Årets mest efterlängtade antihjältefilm efter mästerverket Deadpool.

Det kommer en del filmer i slutet av juli och början av augusti. Ghostbusters, Suicide Squad, Husdjurens Hemliga Liv och Jason Bourne under de närmaste veckorna. Jag vill se alla fyra, men det blir nog bara ett par av dessa under sommaren. I så fall blir det Suicide Squad och Husdjurens Hemliga Liv, eftersom hela familjen vill se den sistnämnda. Suicide Squad ser bättre ut ju mer jag ser på filmens trailers. Jared Leto kommer nog att bli en asgrym Joker, men jag undrar inte om han kommer att överglänsas av Margot Robbie i rollen som färgstarka Harley Quinn?

Vanliga mål som jag vill uppnå under semestern/sommaren 2016, är att besöka Karlstad för att se civilisation, bara för att komma iväg någonstans. Ett besök till Mormors Glasscafé i Lysvik kommer det att bli, och om ni är i närheten av Sunne så rekommenderar jag att ni besöker denna fina plats vid Fryken. Glassen är dessutom otroligt god. Det vore även gott med *motti och fläsk, men jag får se om det blir av i år. Ifjol blev det inget.

*Motti = Nävgröt. Motti och fläsk är en populär maträtt som serveras vid gamla finntorpar i Torsbytrakten. Ett säkert råd är att du slutar äta när det är som godast för då är du på väg att på bli mätt.

Äldsta dottern Carrie fyller sju år till veckan. Sju år redan? Alltså, tiden går verkligen fort. Det är när man ser barnen växa upp, som man märker att tiden flyger iväg. Nu har hon och syster Alison börjat sova i ett var sitt rum och det fungerar finfint. Däremot tror jag att de kommer att sova ihop igen när vintern kommer, för att det rum som Carrie sover i nu är dåligt isolerat. Det blir tid att renovera det rummet nästa år, så att hon orkar sova i ett helisolerat rum.

Jag kommer att fortsätta med Overwatch många gånger i sommar. Det här helfestliga multiplayerspelet har blivit en livsstil för många, bland annat mig. Jag är riktigt intresserad av att få spela som den nya karaktären Ana inom kort. Allra roligast är att spela med vänner online och prata, för då blir matcherna mer rättvisa. Och givetvis roligare.

Sen har jag gjort en annan, hemlig grej. Jag vill inte berätta något i förhand eftersom det inte är bekräftat ännu. Mer om detta längre fram.

Jag har lagt tecknandet åt sidan, och jag har inte ritat något på snart ett halvår. Jag tror att det var väldigt nyttigt för jag kände att jag hade hamnat i ett hörn och kunde inte ta mig vidare. Därför tog jag en paus på obestämd tid. Men visst kan det klia i fingertopparna ibland, för jag saknar faktiskt att rita. Kanske kan det bli en Overwatch-fanart någon gång i framtiden. Om jag känner mig redo. När det nu kan bli.

Men det viktigaste är att koppla av och inte tänka för mycket nu jag har en efterlängtad semester. Nu njuter jag av fulla muggar, solen skiner och det är gött att dricka något svalt när kroppen håller på att stekas av solstrålarna.

Ha en trevlig sommar, mina vänner och följare. Vad ska ni hitta på under er semester/sommarlov/sommar?

Vad har jag för mål egentligen?

Jag dricker en kopp halvljummet kaffe. Tungan känner en lätt bitter, bränd smak som inte är så trevlig. I hörlurarna lyssnar jag på en spellista via Spotify. Bee Gees sjunger sin klassiska Stayin’ Alive.
Ena näsborren börjar att bli tät igen. Typiskt försommaren för det är då gråbon härjar för fullt. Nysattacker sker stup i kvarten.
Jag har varit allergisk mot gråbo sedan högstadiet men jag tror att det har blivit värre på senaste tiden.

För några år sedan, på min första semesterdag, skulle jag köpa en ny TV. Jag vaknade med kraftig huvudvärk och ett tryck i ögonen. Det lugnade sig när jag kom till elektronikbutiken. Men så började jag bli yr. Ett steg framåt och jag faller rakt ner på parkettgolvet. Jag slog huvudet i golvet och glasögonen flög av. Jag orkade inte stå upp och huvudvärken blev värre än tidigare. Personalen ringde på ambulans och jag låg utomhus och spydde så inihelvete. När jag kom till akuten så visade det sig att jag hade akut bihåleinflammation. Jag hade inte haft det tidigare. Inte konstigt att mitt huvud höll på att implodera. Jag låg kvar över natten och kom hem dagen efter. Om jag förresten köpte en ny TV? Jadå. Den höll sedan dryga 8 år.

Åter till nutid. Värmen är tryckande och jag andas in en lukt av bananskal och gammalt kaffe vid lunchbordet. Men min hjärna är hyperaktiv. Jag tänker på många saker. Särskilt om framtiden. Vad jag ska göra när jag har semester om drygt fyra veckor.
Brädfodra klart garaget? Det är i alla ett mål.

Att sätta upp mål är inte svårt. Däremot att kunna nå målet är en utmaning, för det händer så mycket omkring en. Jag andas ett djupt andetag via den friska näsborren och funderar.
Har jag några mål i livet? Ja, det har jag.

Jag närmar mig 40-årsstrecket och jag börjar bli lite orolig. Inte för åldrandet eller rynkorna, det hör till mitt åldrande. Likaså de grå hårstrån på huvudet och framförallt mitt skägg.

Det jag är orolig för är att jag kanske inte kan uppnå de mål som jag vill uppnå.
För några dagar sedan var det världens största spelmässa, E3. Många sociala medier-kompisar åkte till Los Angeles för att följa spelskaparnas uppvisning av de nya spelen. Att få känna Kaliforniens varma sol i mitten av juni.
Jag drömmer om att få komma till E3 för också ta del av framtiden. Att få beskåda dess storhet.
Självklart blev jag ganska avundsjuk på de som åkte iväg. Men jag tänker också att de har åstadkommit mycket för att nå dit. Har jag det? Nej.
Jag är en simpel knegare.

Jag vill resa mer i överhuvudtaget. Den längsta resan jag hade var till Fredrikshamn, Danmark. Och då gick jag i nionde klass. Jag har åkt till Norge några gånger, men det var åratal sedan.

Men tänka sig att få uppleva det glada Tokyo. Jag menar, folket där ser så glada ut. Jag vill upptäcka Tokyos magnifika affärer, sevärdheter och dess atmosfär. På något sätt har Tokyo och Japan varit fascinerande för mig.
Även en resa till USA vore underbart. Jag vill se New York. Äta god mat i den amerikanska södern. Promenera på Los Angeles gator. Grand Canyon. Route 66.

Route 66 är den mest legendariska vägen i världen. Att få åka hela sträckan vore riktigt häftigt, att få känna den amerikanska drömmen. Kanske inte på trehjuling dock som på bilden.

Route 66 är den mest legendariska vägen i världen. Att få åka hela sträckan vore riktigt häftigt, att få känna den amerikanska drömmen. Kanske inte på trehjuling dock som på bilden.

Jag kliar mig i skägget och tittar ut genom fönstret. Jag ser en massa gräs och skog bredvid 45:an. Svensk natur är som finast när det är sommar. Men bekymret är att jag har sett den många gånger. Jag vill göra mer än att vara i Sverige, eller pyttelilla Torsby. Här finns det inte mycket att upptäcka för min del.

Jag hoppas att få uppleva Tokyo eller USA innan jag blir fyrtio år gammal. Men det är bara en dröm. Det känns inte som att det kommer att bli så. Även om jag sparar pengar så blir det kostnader. Sen ser jag många andra som flyger till soliga stränder lika ofta som man byter kalsonger.

Kaffet är slut. Den bruna ringen i botten av pappersmuggen har torkat. Nu hör jag The Shadows med låten Shadoogie. Den är härlig att höra på.

Nu är jag säker på att många kommer att säga ”jamen, du som köper spel kan väl lägga undan dom till en resa istället”? Det kan jag väl göra. Det är bara det att det är ett intresse för mig, en hobby. Precis som fotboll, rallycross eller golf är för andra. Ändå är det märkligt att många ändå lyckas med resor och privata nöjen. Väldigt märkligt. Jag festar nästan aldrig och jag brukar inte tobak så där drar jag redan in ett par kostnader.

Nu är klockan 20.22. På en lördag. Ja, jag har inte hunnit följa upp det här inlägget förrän nu. Provar ett väldigt överjäst rödvin som smakar skosulor. Jag har testat några sorters rödvin och en del är ganska goda. Men inte det här. Blärgh.

Torsby är en händelselös by som inte erbjuder mycket – om man inte är intresserad av längdskidor förstås. Det är väldigt svårt att hitta arbete här, ändå är det stor förfrågan om tjänster. Jag hade väldigt tur som fick det jobb som jag fortfarande har efter 13 år. Annars finns det bara två möjligheter att få arbete i bygden. Den ena möjligheten är att starta eget företag, som byggarbetare. Det är en väldigt het bransch här. Den andra möjligheten är att ha rätt kontakter. Annars är det enda som finns är att flytta.

Järnvägsgatan i Torsby

Järnvägsgatan i Torsby. Numera är det en enkelriktad gata, men förr i tiden var det en attraktion för raggare som åkte fram och tillbaks på fredags/lördagskvällarna.

Ska jag vara ärlig är jag faktiskt trött på Torsby innerst inne. Jag är trött på att höra på vargdebatten varje dag, om längdskidåkningen och den bisarra fascinationen som folk har för Lasse Stefanz. Sommaren i Torsby är okej, men vintern är en astråkig period.
Jag vill gärna flytta men jag har hus och arbete här. Jag kan inte bara säga upp mig och sälja huset utan att hamna på säker mark i en annan stad.
Men det som är mest tröttsamt med Torsby är att jag inte ser något spännande här. Visst, det är skönt med lugnet – men jag vill upptäcka mer. Jag blir inte yngre. Missförstå mig inte, Torsby är inte ett dåligt ställe. Det är en lugn och harmonisk plats utan bekymmer. Jag kan förstå de som återvänder till Torsby för att slappna av efter storstadsstressen. Men spänningen för kulturälskare som mig är väldigt liten. Det är bara biografen som erbjuder spänning med nya filmer. Jag kikar på fotografier på andra platser för att känna någon form av spänning.

Det är därför jag tycker om kulturen inom film och tv-spel. De tar mig till magiska platser fyllda av spänning som tyvärr inte Torsby ger mig.

Jag vet inte om jag är på väg att hamna i en depression igen, men att inte komma någonstans får mig att ”feeling the blues”. Det känns inte så värst kul för tillfället. Mitt urusla självförtroende får sig ytterligare en törn i sidan.

Det där vinet var fan inte gott. Det blir inget mer för min del.

Folk hoppar fallskärm. Dyker i Karibien. Vandrar på Londons gator. Bestiger Mount Everest. Alla uppnår olika mål och drömmar.
Jag vill inte hoppa fallskärm eller klättra uppför ett berg eftersom jag är höjdrädd. Jag är inte heller en bra simmare så att dyka är inget jag vill prova heller. Men att ligga och lapa i mig sol i Karibien kan jag tänka mig. Och dricka något godare än överjäst rödvin.
Det som är fascinerande är att folket uppnår sina drömmar och mer därtill.

Men jag är kvar här. Jag har inte direkt tagit mig någonstans. Jag gör mitt arbetspass, umgås med familjen, (tack gudskelov att jag har familjen) spelar något spel om jag hinner och sedan sover. Sen börjar det igen. Ungefär som en repris av The Big Bang Theory på femman.
Alltså, jag är lyckligt lottad som har ett jobb, sambo, barn och ett brinnande intresse för kultur. Kultur som i tv-spel, film och musik.
Men jag har inget mer än så. Jag vill ut från Torsby och upptäcka städer. Det känns som en lättnad när jag besöker Stockholm varje oktober, och även till Karlstad för att få se civilisation. Men vad finns bakom horisonten?

Åh, Tokyo.

Åh, Tokyo. Vilka sagolika byggnader du har. Precis som i de vackra animé-filmerna så ser det så vackert ut. Mitt allra största mål nu är att få uppleva denna stora stad och upptäcka dess magi.

Jag blir inte yngre, men det finns så mycket som jag vill göra och uppleva. Inget idrottande, för det intresserar mig inte ett dugg. Jag vill upptäcka nya ställen – bara det inte är snö, is och kyla. Jag vill se Tokyo innan jag hamnar i graven. Jag vill se USA innan jag hamnar på ålderdomshem. Jag behöver komma ut i världen.
Men hur ska jag göra det?

Men jag har ett par drömmar i alla fall. Det är att få uppleva Tokyo och USA. Att få uppleva kulturer som jag är intresserade av. Kanske kommer jag att göra det. Kanske kommer jag inte göra det. Nu är det söndag morgon, mitten av juni. Det regnar och är grått ute. Jag känner mer av gråbon. När luftfuktigheten är högre, så känner jag mer av allergin. Det är bara ett av skälen till att jag vill ifrån en liten, händelselös kommun med massor av gråbo.

Nu tar jag mig en kopp kaffe till, i en fin porslinskopp. Och drömmer vidare.

”Du som är vuxen. Varför spelar du tv-spel, eftersom det är barnsligt?”

Handkontroller - är det barnsliga redskap till ett nöje som många inte begriper sig på?

Handkontroller – är det barnsliga redskap till ett nöje som många inte begriper sig på?

Filmer, teater, böcker och konst har alltid varit en gemensam grej för människor.
I alla åldrar.

Men det finns faktiskt en viss ålderstabu när det gäller en annan typ av kultur. Tv-spel.

Det blir jag påmind om väldigt ofta. Jag ska till och med förtydliga att det händer varje dag.

Det kan vara en liten pik eller en väldigt nedvärderande fråga/kommentar ifrån många personer.

”Tv-spel, det är barnsligt.”
”Är inte du för gammal för tv-spel?”
”Oj oj, det är bara leking. Höhö”.
”Har du inget vettigare eller mer vuxet att pyssla med?”

Dessa är bara några exempel på kommentarer som jag får höra varje dag här på landsbygden. Folket här på landsbygden i mina hemmatrakter är alldeles för gammelmodiga för sitt eget bästa.

Säg mig, vad är det med tv-spel som är barnsligt?
Är det att man håller i en handkontroll och styr någon/något som inte existerar mer än på tvskärmen? Är det att man inte utför någon form av ”häftigare” saker som fotboll, rallycross eller jakt?
Grafiken? Ljudet?
Och det viktigaste, vad fan angår det er om vad pysslar med på min fritid?

Jag är inte intresserad av till exempel jakt och sport men inte fan petar jag in att sånt är löjligt i era skallar. Folk är olika och det borde vara något som folk ska respektera. Alla har olika intressen.

Men det är en sorts grupptryck härborta. I alla fall den äldre generationen. För jag tror att det är just en generationsfråga. Varför jag nämner landsbygden är för att jag tror att det är vanligare att bli utsatt för kränkningar än i storstaden.
Men att det inte finns i storstaden, det har jag väldigt svårt att tro på.
För någonstans i Sverige lär någon i vuxen ålder få en sån sur kommentar av någon som inte begriper sig på tv-spel.

Tv-spel är nästan som film idag, bara det att man styr handlingen framåt. Många som har växt upp med NES och Commodore 64 under 1980-talet är nu i samma åldersgrupp som jag. (Runt 35-40 år, skulle jag tro.)

”Har du inget vettigare att göra?” Låt mig ställa en annan fråga som ett svar. Vad är det som är vettigt för din del?
På vilket vis är tv-spel ovettigt? Bara för att det inte är ”realistisk” utan bara mest fantasirikt? Då borde du klaga på böcker och filmer också. Men det gör du inte.
Du tror att tv-spel är barnsligt eftersom du associerar spel som en leksak när du såg barn spela NES på 1980-talet.

Nintendo tog spelen i våra vardagsrum eller i egna sovrum under det magiska 1980-talet. Donkey Kong, Super Mario, Legend Of Zelda och Mega Man blev synonyma med den eran då NES blev ”8bitarn” eller ”ett Nintendo” med folket.

Åren gick och man fick uppleva Nintendos uppgång och formsvacka när Sony Playstation tog över som ledande spelkonsol för gamers som växte upp. Men än fanns fördomarna. Tv-spel, vet du, var riktigt töntigt och barnsligt. Inget för vuxna.

Jag har hört såna glåpord i åratal och just nu vill jag göra världens värsta facepalm. Varför? Jo, för jag har ärligt talat fått nog.

Än en gång, detta är en generationsfråga. Det måste det ju vara. Jämför hur spel var för trettio år sedan med idag så har tiderna ändrats.
Många gör sina egna spel och kodar för fullt, för det finns mycket pengar att tjäna på tv-spel. Efterfrågan är större än någonsin.
Det sociala har ökat dramatiskt, man kan prata med en annan person online medan man kör ett multiplayerlir tillsammans.
Det diskuteras om tv-spel i alla tänkbara sociala medier runtom i världen. Många pratar om minnen med retrospel. Twitch. Youtube.
Vem har påstått att tv-spel är osocialt? Ren idioti.

Dark Souls III har en 16-årsgräns och det finns flera skäl till det. Ett skäl är att det är brutalt svårt och det är absolut inget för barn. Så vart någonstans står det att det är barnsligt?

Dark Souls III har en 16-årsgräns och det finns flera skäl till det. Ett skäl är att det är brutalt svårt och det är absolut inget för barn. Så vart någonstans står det att det är barnsligt?

Många spel har 18-årsgräns, men ändå anses det av många att tv-spel är barnsligt.
Hm.
Så åldersgränsen är obetydlig?
Grand Theft Auto V är ett riktigt våldsamt spel med vulgärt språk. Att det har 18-årsgräns är helt logiskt, för är det 18 år så är det så.
Men nä, ”tv-spel är ju barnsligt”.

Det går inte att lära gamla hundar att sitta, det ordspråket passar in på klagarnas trångsynthet.

Tv-spel är faktiskt lärorikt. Jag har lärt mig olika saker som fungerar bra i vardagen. Exempel på detta är engelska, problemlösning och taktik.

”Det är bara leking.” Ja, jag har hört det. Lägg ner. Har du inget vettigare att göra än att klanka på någon som har ett passionerat intresse för något som har blivit jättestort idag?
Och nej, du behöver inte spela något. Det är inte det jag säger till dig. Jag säger inte vad du ska göra för det angår inte mig.
Men låt mig, som närmar mig 40 år, fortsätta med något jag har tyckt om i flera decennier.
Precis som du tycker om jakt, fotboll, dansbandsmusik eller mode.

Förstår ni min poäng?
Tv-spel är inte barnsligt. Det har det aldrig varit. Det kommer aldrig att bli barnsligt. Jag ser till och med personer som är 30 år ÄLDRE än mig som spelar Candy Crush Saga, för Guds skull!

Den här memen nedan visar hur högt medelåldern är på folk som spelar:

39446476

 

Jerrys 10 frågor: Jerry intervjuar sig själv.

För några år sedan så intervjuade jag en del personer om deras intressen, och jag kallade det för ”Sätrapôjks 10 frågor”.
Jag har intervjuat till exempel Emma Gray Münthe, Ludde Lundblad, Samson Wiklund, Gaminggrannar och Angelica Norgren.
Jag höll i detta projekt i ett par år och trots att jag var intresserad av att intervjua folk så dog idén efter ett tag. Intervjun med Gaminggrannar dock kom ett par år efteråt.

Mycket har hänt med min blogg under tiden. Jag har haft mycket att göra på sistone, men än vill jag inte riktigt släppa intervjudelen.

Det finns en person som jag inte har intervjuat ännu.
Mig.

Jag har tänkt ut tio olika frågor som rör omkring mina intressen. Hur mitt tecknande har utvecklats, om mitt radioprogram och om min passion/kärlek för kulturen.

Det här är mina 10 frågor till mig själv:

– Hej, Jerry!
Hej själv!
Jag skulle vilja intervjua dig.
– Det går alldeles utmärkt.
– Toppen! Då kör vi:

1. Varför bytte du namn på bloggen från Sätrapôjk till Man Of Svensätra?
Sätrapôjk, eller pôjken från Sätra, var mer ett lokalt smeknamn på mig och mina bröder eftersom i Torsby så känner folk varann. Men man själv knappt kände någon annan. Tja, nästan. Husen på bygden hade namn och vårt familjehem heter Svensätra. Ungefär som Southfork i Dallas, typ. När jag startade den här bloggen tyckte jag att Sätrapôjk kändes som ett artistnamn på något sätt. Det kändes coolt att använda ett lokalt namn bland spelskribenter/bloggare i elitnivå.
Men för ett par år sedan så tänkte jag så här: ”Jag är snart 35 år gammal, och på väg att bli gammal.” Då passar inte namnet Sätrapôjk på mig längre. Vid det ögonblicket hade jag kikat på grymt underskattade Man Of Steel och tyckte att det var den nystart som Stålmannen behövde. Jag kände att jag behövde en nystart och blev inspirerad av mannen från Krypton. Man Of Svensätra passade bloggen mycket bättre och jag är än idag mycket nöjd med namnbytet.

2. Hur kommer det sig att du är så intresserad av att teckna?
Jag har alltid tyckt om att rita, men det som fick mig riktigt intresserad av det är tack vare tv-spelen. När jag var barn fick jag och två stycken såna där klisteralbum där man skulle samla på olika figurer från Mario och Zelda. Jag tog smörgåspapper och ritade av figurerna och färglade dom i olika färger. Det var riktigt kul.
I tonåren fick jag en nytändning. Jag började rita saker och ting från kulturvärden. Gärna Star Wars, tv-spel och objekt från tatueringstidningar. Jag tror att jag ritade minst 100 teckningar på ett år i mitten av 1990-talet.
Men när jag närmade mig runt 22-23 år så slutade jag att teckna. Min lust var borta. Jag hade ingen inspiration. Vid den tidpunkten hade jag svårt att hitta jobb innan jag till slut hamnade på den arbetsplats som jag är kvar på än idag.
Jag kluddade lite då och då, men jag hade inte ritat något ordentligt på drygt tio år.
En dag, för några år sedan, fick jag lust att rita ett porträtt av Angelina Jolie från filmen Salt. Plötsligt hade jag lusten tillbaks. Sen ökade tempot. Frog från Chrono Trigger, Bayonetta,  Dr House och Link från Majora’s Mask. De var bara början på den nya, egna renässans som jag fick. Jag suktade efter en utmaning och tro mig. Utmaningar fick jag. Men jag började också att utvecklas som tecknare de senaste två åren.

IMG_20160405_071451.jpg

3. Utvecklas som tecknare? Hur menar du?
Förut så försökte jag rita klart teckningen så snabbt som möjligt. Men så insåg jag att tålamod var nyckeln till framgång. Jag inspirerades av konstnärer på Instagram som Kit King. De fick mig att inse att konst tar tid. Man måste låta det ta sin tid, för annars blir det väldigt fel. Detta lärde jag mig en värdefull läxa av redan ifjol.
Med denna insikt och vision så passade jag på att lära mig nya tekniker. Jag investerade mig i Polychromos-pennor och redan från start älskade jag dom. De grafit/oljeliknande pennorna öppnade nya dörrar inom konst för mig.
Idag tar det betydligt längre men viktig tid att bli klar med teckningar. Jag älskar att skugga och pyssla med detaljer. Än idag har jag mycket att lära, men jag tror att jag kan fortfarande sträcka mig längre än vad jag är idag. I dagsläget är jag riktigt intresserad av Prismacolor-pennor (många konstnärer använder dom) och kommer säkert att inskaffa dom inom en snar framtid.

4. Du har i ett tidigare blogginlägg skrivit om att du inte är en spelskribent.  Tycker du fortfarande så?
När jag skrev blogginlägget så tyckte jag definitivt att jag inte var en spelskribent, och det berodde på många saker.
För mig är en spelskribent en person som satsar helhjärtat på att skriva artiklar om spel, skriva recensioner och att intervjua folk inom branschen.
Okej, jag bloggar en del om tv-spel, men också en del om film, musik och konst. Jag anser inte mig vara en intensiv skribent som har en deadline att hålla koll på.

5. Men recenserar du inte också?
Jo, det gör jag. Men det finns en väldigt viktig skillnad.
Kända spelsidor eller kända personer inom speljournalistik får recensionsexemplar av Sony, Nintendo och Microsoft några veckor innan releasedatumet.
För många väcks det en viss avundsjuka för att spelskribenter får spela de spelen tidigare än andra. Men jag tycker att avundsjukan ska taggas ner.
För en spelskribent som får ett recensionsexemplar har ett jävla ansvar. Ett hektiskt tidsschema att hålla koll på. Sen ska hen som har spelat det spelet skriva en recension på ett maxantal ord och att skriva en recension är riktigt svårt. Hen ska vara riktigt ärlig och agera som en vägledare för de som läser artikeln. Sen gillar ju spelutgivare publicitet. Men det finns inte en chans att de som inte har tillräckligt med läsare, får ett enda spel att recensera. Och det är rätt.
Jag köper de spel som intresserar mig och jag tar väldigt god tid på mig innan jag recenserar det spelet. Ingen press liksom.
Folk har frågat mig om varför jag inte skriver för en spelsida som IGN, FZ.se eller Svampriket. Det finns ett enkelt svar. Spelsidorna har ett ansvar att förmedla nyheter varje dag. De har ett tidsschema att passa och som jag nämnde, recensioner att hinna få klart innan releasedatumet.
Och jag är familjefar med ett arbete som har olika arbetsskift. Det finns inte en chans att jag hinner med det tempo som spelsidorna kräver ifrån en. Det är inte rätt mot mig och spelsidorna. Bättre att låta de som har den tiden att ta plats i speljournalistikstolen. Jag tågar på i egen takt – och en egen väg. Visst har jag drömmar att få skriva för en spelsida och recensera spel innan de ens har kommit ut på marknaden. Men jag är realist och tror tyvärr att det aldrig kommer att hända. Tyvärr.

6. Berätta om ditt radioprogram. Hur kom den idén till?
I höstas fick jag en förfrågan från Radio Fryksdalens ordförande om att jag kunde tänka mig att starta ett eget radioprogram. De ville ha fler program på radiokanalen men det var inte den riktiga anledningen. Han tyckte att jag skulle passa bra i radio. Det tog inte lång tid för mig att svara ja, för jag tyckte att det lät riktigt spännande med ett eget radioprogram. Live dessutom.
Kort innan hade jag begravt min podcast Mest Dyngprat, för det programmet levde med respirator på slutet. Fast jag tror att Mest Dyngprat lärde mig att prata mycket om olika ämnen. Det har hjälpt mig med mitt radioprogram, som heter Jerrys Musikresa.
Det är inte första gången jag är med i radio. 1998 så startade jag och några klasskamrater ett önskeprogram där vi spelade upp rocklåtar som önskade varje fredagskväll. Det programmet hette Late Night Rock, och vi höll på med det i ett par år. Min roll i Late Night Rock var att berätta om en viss artist i varje avsnitt.
Men i Jerrys Musikresa sköter jag allt själv. Tekniker, musikväljare och programledare. Det har redan gått sex avsnitt när jag intervjuar mig själv i detta inlägg, och det blir roligare varje gång. Ibland passar jag på att lägga upp ett tema i Jerrys Musikresa. I ett avsnitt spelade jag endast kvinnliga artister till exempel. Och fler teman är på gång!
Mitt syfte med Jerrys Musikresa är att jag försöker spela de låtar som man vanligtvis inte hör i riksradio. Men jag kan vara mainstream också, förstås. Jag har alltid älskat att blanda ihop olika genrer och nyckelordet är kontrast. Starka kontraster gör mitt program intressant att göra. Jag spelar i stort sett vad som helst förutom vulgära låtar – och dansband. Där går gränsen! En sak till; liveradio är mycket roligare än en podcast.

FB_IMG_1456122961794.jpg

Jag startade mitt radioprogram Jerrys Musikresa i slutet av februari. Varje lördag så spelar jag musik från olika musikstilar, på Radio Fryksdalen.

7. Du har spelat tv-spel i snart 30 år. Tröttnar du aldrig? Är du inte för gammal för tv-spel?
Nu var det två frågor egentligen, men jag ska försöka svara ett gemensamt svar på det.
Tv-spel har inget med ålder att göra. Precis som böcker, musik och filmer så är tv-spel minst lika kulturellt. Jag började spela som sjuåring och intresset för tv-spel ökar hela tiden. Tv-spel har nämnts som en ”osocial hobby” i åratal, särskilt från de som inte förstår sig på kulturen. Men det är fel. Tv-spel är socialt. Det är till och mer socialt än tidigare. Jag spelade Bloodborne häromdagen för att hjälpa en väninna/gamer att dänga en jobbig boss hon haft krångel med. Vi pratade via mikrofon och hörlurar live. Det var en härlig och trevlig upplevelse.
Att hänga omkring i olika grupper på Facebook, Twitter och Instagram för att diskutera samma intressen som jag har själv är inget som var möjligt för mig för tio år sedan. Det har exploderat på senaste tiden. Och tryckvågrn bara ökar.
Så mitt svar på om jag tröttnar på tv-spel eller känner mig för gammal är helt och enkelt nej. Punkt.

8. Du försvarar och hyllar kvinnliga spelskribenter och kvinnliga gamers. Anser du att du är en gamer-feminist?
Ja. Det gör jag.
Men det har inte alltid varit så. I alla fall inte i det förflutna.
Det handlar om okunskap visserligen. Jag var blåögd och förstod inte den press och hat som kvinnliga gamers fått utstå från det testosteron-dominerande spelvärlden. Men med tiden lär man sig. Jag märkte mer och mer om hur kvinnor kände sig. Vad för slags skit de fick ta emot. Att de inte dög eller att de var på fel plats. De var/är inte välkomna.
Det får mig att koka. För det var så jävla fel på alla sätt och vis. En kvinna är inte en sämre gamer. En kvinna ska inte känna sig kränkt eller få kommentarer likt ”du är ju tjej, vad fan vet du om tv-spel?”
Uppenbarligen så kan de fan mycket mer om spel än nättrollen.
Idag har vi kommit mycket närmare jämställdhet än för fem år sedan. Men mycket är kvar att bekämpas. Så länge jag lever tänker jag fortsätta tro på en värld där alla kan spela utan att kränkas för att man är ”fel”. Ingen är fel. Ingen är perfekt heller, men alla är välkomna att spela för att det är kul.

Tv-spel och musik är två av mina favoritintressen. Soundtracket till Final Fantasy IX är en av mina personliga favoriter.

Tv-spel och musik är två av mina favoritintressen. Soundtracket till Final Fantasy IX är en av mina personliga favoriter.

9. Konami eller Capcom?
Om man menar moderna Konami så skulle Capcom vinna med hästlängder. Men nu tänker jag tillbaks till NES-eran. Då var både på Konami och Capcom kungar. Mega Man, Castlevania, Contra, Duck Tales med flera är underbara pärlor. Så att välja en av dom är groteskt svårt, men jag väljer Capcom för de har haft en högre standard i årtionden.

10. Om du fick ta med dig tre filmer, tre album och tre spel för att tillbringa tiden med resten av livet, vilka skulle du ha valt?
Helvete, vilken svår fråga. Men kör i vind.
A Nightmare On Elm Street, Friday The 13th IV och Star Wars Episode VI – Return Of The Jedi är mina favoritfilmer så det får bli dom. När det gäller tre spel som jag vill ha med mig för evigt är Final Fantasy VI, Rune Factory Frontier och Mario Kart 8 tre olika titlar med återkommande spelstunder som jag aldrig tröttnar på.
Cosmo’s Factory med Creedence Clearwater Revival, Little Richards första LP och en samlingsskiva med Johnny Cashs bästa hits vore helt perfekt för resten av livet.
Men tur att jag inte behöver att välja, för det finns så mycket att ta väl hand om och inte bör missas. Det är tjusningen med att vara en kultursälskande nörd som jag är.

IMG_20160405_082751.jpg

Jag har ställt tio frågor men jag vill lägga till en fråga: Vem är bäst? Freddy Krueger eller Jason Voorhees?
Vad fan, vilken fråga! Det är en riktigt svår fråga att svara på. Jag älskar båda karaktärerna men de är väldigt olika. Om jag ska gå på filmerna så håller Jasons filmer en bättre standard medans de bra filmerna med Freddy är jävligt bra. Dock är de sämre filmerna med Freddy riktigt dåliga. Jag är mer intresserad av Jasons mytologi däremot för det finns många frågor som är inte har svar. Friday The 13th är en enklare filmserie som är faktiskt underhållande. Även om första A Nightmare On Elm Street är min favoritfilm så älskar jag Friday The 13th-serien mer. Freddy är en sarkastisk jävel med mycket karisma men jag tycker att Jason är en underskattad figur. Han är mer än en långsam, macheteviftande galning. Jason ser massiv ut och ger en sorts respektfull intryck när jag ser honom i bild. Förutom i Freddy vs Jason där han var kass. Så mitt svar är Jason.

– Tack Jerry för en strålande intervju!
– Det var ett sant nöje! Tack för att jag fick bli intervjuad.

Att ställa tio frågor till sig själv är svårt, men att svara på dom är faktiskt ännu svårare.
Det är faktiskt en lärorik grej att få intervjua mig själv. Man kan få svar på saker man inte riktigt visste om själv. Det är som att prata med ens spegelbild. Hur det än är, så är spegelbilden en egen individ fast hen är lik en själv.