År 2016 är det mörka året för kultur.

Det närmar sig ett nytt år, men innan 2017 träder in i våra liv blickar jag tillbaka till ett mörkt år.
2016 är året då liemannen tog med många stjärnor till den andra sidan, kända människor som betytt mycket för många andra.

Listan med många kändisar är obefintligt lång, jag har inte beskådat ett år med så många tunga dödsfall. Läser jag i historieböckerna är detta ett av de mest becksvarta åren någonsin.

Glenn Frey. David Bowie. Bud Spencer. Prince. Doris Roberts. Gene Wilder. Leonard Cohen. Zsa Zsa Gabor. Andrew Sachs. Alan Rickman. Bobby Vee. Kenny Baker. Muhammad Ali. 27-åriga Anton Yelchin. George Michael.

Många av dessa har jag vuxit upp med, allt från David Bowies musik, Bud Spencers knytnävar i sina filmer och Gene Wilders komiska talang. Jag kommer alltid att bära med mig Rickmans geniala skurk Hans Gruber i Die Hard lika mycket som Muhammad Alis kaxighet.

Men innan året 2016 tänker säga hejdå, tar det med sig en stjärna till.
Carrie Fisher.

Carrie Fisher var min första kvinnliga förebild, när jag fick se henne spela prinsessan Leia i Star Wars-filmerna på 1980-talet. Leia var en tuff kunglighet som inte tog skit från någon Stormtrooper eller någon annan heller, för all del. Leia var min första riktiga förälskelse och jag dyrkade hennes mod lika mycket som hennes skönhet. Alltid kommer jag tindra av lycka när jag beskådar henne i sin kanelbulle-frisyr tillsammans med hennes vackra läppar som lyser av det vinröda läppstiftet.

När jag läste att Carrie Fisher fick en hjärtinfarkt i fredags fick jag ont i bröstet själv, av rädsla. Det fick inte vara hennes tur. Men liemannen ville annorlunda.
Idag bekräftade de anhöriga att Carrie Fisher hade avlidit, 60 år gammal.

Många har skyllt på år 2016 för att det har tagit bort många kändisar. Att fans reagerar mycket är en sak, medan en allmänhet som knappt lyssnar på till exempel Glenn Frey säger ”vila i frid” en dag och en vecka senare är det som bortglömt. Det är tragiskt, men så är det faktiskt. Människor går vidare. Självklart ska de göra det, för vad ska de annars göra?

Men visst ska man sörja de som har betytt mycket för ens uppväxt. Visst ska man få sörja om en stor mänsklighet dör. En person som faktiskt gjort något stort.

Jag ska inte ljuga. Carrie Fishers bortgång gör djävulskt ont i mitt hjärta.
Älskad av många människor, en inspirationskälla för många andra. Leia är en av de allra viktigaste kvinnliga filmkaraktärerna, om inte den allra viktigaste. Carrie Fishers bortgång är det allra jobbigaste och mest smärtsamma på hela året.

Nu är min första förälskelse borta. Men hon kommer alltid att ha en stor plats i mitt nördiga hjärta. Jag kommer att se Leia igen i Star Wars: Episode VIII, men med vetskapen att Carrie Fisher aldrig kommer att spela henne igen i Episod IX.
Det är inte bittert, utan tragiskt.

Jag vill till slut lägga handen på hjärtat och tacka alla människor, hjältar och inspirationskällor för allt det fantastiska de har gjort under sina karriärer. Deras livsverk kommer alltid vara kvar, och jag kommer att lyssna på Careless Whisper med George Michael lika mycket som att jag kommer att skratta när jag tittar på Det Våras För Frankenstein eller Trinity – Djävulens Högra Hand. Och självklart kommer Star Wars vara en återkommande visit i många år efteråt.

Må ni alla vila i frid. Tack så mycket för allt.

Prinsessan Leia, må Kraften vara med dig. Jag och många andra kommer alltid att älska dig. Jag vet. Ta hand om R2-D2 i galaxen.

d3f7a2382bafc0653d61e95c5f73a521

Min första förälskelse, prinsessan Leia. Carrie Fishers kommer att finnas i mitt hjärta för alltid.

Annonser

Jerrys kärlekskalender 2016. (uppdateras fram till julafton)

image

Nu är det december igen, och en hög tid för adventskalendrar.

Jag körde en adventskalender förra året, där jag hyllade människor för de fantastiska saker som de hade gjort under det gångna året 2015.

Nu är tiden inne för det igen, men med en liten twist.

Jag kommer främst att utse mina val på sociala medier, först på Instagram och mitt konto @honkytonkgamer, med en motivering med varför jag har valt den personen, det laget, duon och så vidare. Det behöver inte vara något storslaget, även det minsta imponerar på mig. Sedan sprider jag vidare budskapet på Facebook och Twitter, för där når jag ut min poäng lättast. Däremot ska jag lägga till namnen här på bloggen ifall ni vill hålla koll på vilka som jag har valt! En ny hashtag är dessutom bekräftad och #kärlekskalender är det perfekta namnet!

Det finns så mycket misär och elände i världen, därför vill jag göra denna kalender för att vi behöver sprida omtanke, kärlek och glädje – och vilken tidpunkt är bättre än julen?

Under tiden jag utannonserar ett nytt namn lägger jag till kandidaten/erna i listan nedanför, så håll gärna utkik!

God fortsättning på december på er allihopa!

Årets kärlekskalenderkandidater 2016:

1. Jeffrey Dean Morgan, skådespelare
2. Heart_in_snow, Instagrammare
3. Det svenska damlandslaget, fotboll
4. Margot Robbie, skådespelerska
5. Skräckafton, välgörenhetsorganisation
6. Paula Fenjima Manrique, gamer, tv-profil, förebild
7. Gun Media och IllFonic, indiespel-utvecklare
8. Effie Karabuda, spelskribent, chefredaktör
9. Ludde och Louise, nygifta
10. Tilde de Paula Eby, programledare
11. Blizzard, spelutvecklare
12. Tess Asplund, medmänsklig demonstrant
13. Sophie Turner, skådespelerska
14. PSBloggen, spelsida
15. Nerdphilia, gamer, youtubare
16. The Duffer Brothers, Stranger Things regissörer
17. Niantic, appstudio
18. Slusk, konstnär
19. Ghostbusters, kvinnliga spökjägare
20. Thomas Arnroth, spelskribent, journalist
21. Ryan Reynolds, skådespelare

(listan fortsätter fram till julafton)

Mina åsikter om årets Comic-Con i Stockholm.

Jag vaknar upp på söndagsmorgonen, med en liten suck faktiskt. Det är alltså redan söndag i den nästan veckolånga visiten i huvudstaden, ända sen min ankomst i onsdags har jag promenerat omkring bland mycket människor.
Läs mer

Jerry och sommarens projekt.

Ah, semester. Jag hade längtat efter dig så mycket. När klockan slog ett på eftermiddagen förra lördagen var det som att ta studenten igen. Äntligen kunde jag påbörja min efterlängtade semester. Jag har alltid längtat efter semester varje år, men jag tror faktiskt att denna var mest efterlängtad av alla så här långt. Min kropp var trött efter ett långt arbetsår.

I och med semestern har börjat, tänkte jag berätta lite grann om mina projekt som jag har påbörjat. Eller kommer att avsluta.

Nu har vi sagt upp bredbandet och bokat upp oss för fiber. Tja, vi har redan fått fiber installerat, men det är först nu som vi kunde välja abonnemang. I september omkring så kan vi börja använda fiber, så det ska bli intressant att se hur snabbt det är. Vi valde Telia eftersom det var just Telia som grävde och skötte installationen. Jag frågade vår nuvarande (fram till sista augusti) leverantör Bredbandsbolaget om det gick att få abonnemang med fiber via dom men det gick inte. Så vårt långa abonnemang med Bredbandsbolaget fick ett slut. Så var det med det.

Årets tv-serie?

Årets tv-serie? Det är i alla fall årets största överraskning, en gyllene skatt för dom som älskar 1980-talets film/tv-seriekonst.

En tv-serie via Netflix fångade mitt intresse. Stranger Things blev plötsligt väldigt hypat och riktigt omtyckt av många. Jag tänkte ”hm, vi testar att se på Stranger Things, för det låter bra”. Och jävlar vad bra det är hittills. Jag har sett fem avsnitt än så länge och är sjukt imponerad av detta spännande science fiction-drama. Det är så 1980-tal och jag älskar upplägget. Jag får vibbar av The Goonies, Stand By Me, Arkiv X och Amazing Stories när jag ser Stranger Things. En blivande recension kommer så fort jag är klar med denna ljuvliga säsong. Men redan nu kan jag säga: Skaffa Netflix och kika på Stranger Things. Du kommer inte att ångra dig.

Jag blev klar med storyn i Odin Sphere Leifthrasir, och på något sätt lyckades jag välja karaktärerna i rätt ordning i sista boken. Jag är sugen på ta den där platinan längre fram, få se om jag hinner med det i sommar. Det är så här att jag har en skämshög att gå igenom också.

Nu fortsätter jag med Metal Gear Solid V: The Phantom Pain, ett spel som jag började med i mars men lade åt sidan när Dark Souls III kom. Sen blev det Overwatch och Odin Sphere Leifthrasir, så jag har totalt glömt bort historien med Punished Snake. Men nu är jag tillbaks med Snake och Diamond Dogs. Metal Gear Solid V: The Phantom Pain är för stort och viktigt spel för att glömmas bort. Det blev lite ringrostigt först med kontrollerna, men jag lärde mig rätt fort som tur var. Jag blir nog klar innan semestern är slut. Och då ska jag även skriva en recension.

Mitt radioprogram Jerrys Musikresa har sändningsuppehåll, men redan nu planerar jag höstens kommande avsnitt. Bland annat så ska jag försöka få till så att lyssnarna ska vara lite mer inblandade i kommande säsong. När börjar Jerrys Musikresa igen? Tanken är att det ska börja i slutet av augusti. Jag återkommer med ett utannonserat datum.

När jag blir klar med Metal Gear Solid V: The Phantom Pain, så ska jag påbörja med ett spel som jag haft ögonen på ett bra tag. Tokyo Mirage Sessions #FE ser så galet japanskt ut och det lär bli ett rollspel som jag kommer sitta längre med än vad jag gjorde med Odin Sphere Leifthrasir. Jag har en liten känsla av att Tokyo Mirage Sessions #FE är Wii U’s svar på Xenoblade Chronicles. Ett annat spel som jag ska påbörja med inom kort är Bayonetta 2, som jag köpte billigt på rea. Att jag inte tagit tag i det ännu. Mycket märkligt. Få se vad tiden säger. Originalet är ett mästerverk så jag har höga förhoppningar med uppföljaren med den vulgära häxan Bayonetta.

Jag får även lite motion, tack vare Pokémon Go. Från början hade jag inte tänkt skaffa det, men jag tänkte att det kunde vara kul att pyssla med tillsammans med barnen. Det är faktiskt nyttigt att gå ut och leta efter Pokémon som gömmer sig lite här och där. Jag tycker även att spelet lär en orientering och det är inte heller fy skam. Det finns ett par saker att klaga på, och batteritiden är ett av de problem jag har med Pokémon Go. Helvete vad det äter batteri. Spelets servers är också ett irritationsmoment när det blir svårt att logga in på Pokémon Go. Annars är det ett förfriskande spel som skapar gemenskap, motion och ett kul pyssel i sommar. Och roligt. Frågan är om folk jagar Pokémon när det är vinter också?

Suicide Squad.

Suicide Squad. Årets mest efterlängtade antihjältefilm efter mästerverket Deadpool.

Det kommer en del filmer i slutet av juli och början av augusti. Ghostbusters, Suicide Squad, Husdjurens Hemliga Liv och Jason Bourne under de närmaste veckorna. Jag vill se alla fyra, men det blir nog bara ett par av dessa under sommaren. I så fall blir det Suicide Squad och Husdjurens Hemliga Liv, eftersom hela familjen vill se den sistnämnda. Suicide Squad ser bättre ut ju mer jag ser på filmens trailers. Jared Leto kommer nog att bli en asgrym Joker, men jag undrar inte om han kommer att överglänsas av Margot Robbie i rollen som färgstarka Harley Quinn?

Vanliga mål som jag vill uppnå under semestern/sommaren 2016, är att besöka Karlstad för att se civilisation, bara för att komma iväg någonstans. Ett besök till Mormors Glasscafé i Lysvik kommer det att bli, och om ni är i närheten av Sunne så rekommenderar jag att ni besöker denna fina plats vid Fryken. Glassen är dessutom otroligt god. Det vore även gott med *motti och fläsk, men jag får se om det blir av i år. Ifjol blev det inget.

*Motti = Nävgröt. Motti och fläsk är en populär maträtt som serveras vid gamla finntorpar i Torsbytrakten. Ett säkert råd är att du slutar äta när det är som godast för då är du på väg att på bli mätt.

Äldsta dottern Carrie fyller sju år till veckan. Sju år redan? Alltså, tiden går verkligen fort. Det är när man ser barnen växa upp, som man märker att tiden flyger iväg. Nu har hon och syster Alison börjat sova i ett var sitt rum och det fungerar finfint. Däremot tror jag att de kommer att sova ihop igen när vintern kommer, för att det rum som Carrie sover i nu är dåligt isolerat. Det blir tid att renovera det rummet nästa år, så att hon orkar sova i ett helisolerat rum.

Jag kommer att fortsätta med Overwatch många gånger i sommar. Det här helfestliga multiplayerspelet har blivit en livsstil för många, bland annat mig. Jag är riktigt intresserad av att få spela som den nya karaktären Ana inom kort. Allra roligast är att spela med vänner online och prata, för då blir matcherna mer rättvisa. Och givetvis roligare.

Sen har jag gjort en annan, hemlig grej. Jag vill inte berätta något i förhand eftersom det inte är bekräftat ännu. Mer om detta längre fram.

Jag har lagt tecknandet åt sidan, och jag har inte ritat något på snart ett halvår. Jag tror att det var väldigt nyttigt för jag kände att jag hade hamnat i ett hörn och kunde inte ta mig vidare. Därför tog jag en paus på obestämd tid. Men visst kan det klia i fingertopparna ibland, för jag saknar faktiskt att rita. Kanske kan det bli en Overwatch-fanart någon gång i framtiden. Om jag känner mig redo. När det nu kan bli.

Men det viktigaste är att koppla av och inte tänka för mycket nu jag har en efterlängtad semester. Nu njuter jag av fulla muggar, solen skiner och det är gött att dricka något svalt när kroppen håller på att stekas av solstrålarna.

Ha en trevlig sommar, mina vänner och följare. Vad ska ni hitta på under er semester/sommarlov/sommar?

”Du som är vuxen. Varför spelar du tv-spel, eftersom det är barnsligt?”

Handkontroller - är det barnsliga redskap till ett nöje som många inte begriper sig på?

Handkontroller – är det barnsliga redskap till ett nöje som många inte begriper sig på?

Filmer, teater, böcker och konst har alltid varit en gemensam grej för människor.
I alla åldrar.

Men det finns faktiskt en viss ålderstabu när det gäller en annan typ av kultur. Tv-spel.

Det blir jag påmind om väldigt ofta. Jag ska till och med förtydliga att det händer varje dag.

Det kan vara en liten pik eller en väldigt nedvärderande fråga/kommentar ifrån många personer.

”Tv-spel, det är barnsligt.”
”Är inte du för gammal för tv-spel?”
”Oj oj, det är bara leking. Höhö”.
”Har du inget vettigare eller mer vuxet att pyssla med?”

Dessa är bara några exempel på kommentarer som jag får höra varje dag här på landsbygden. Folket här på landsbygden i mina hemmatrakter är alldeles för gammelmodiga för sitt eget bästa.

Säg mig, vad är det med tv-spel som är barnsligt?
Är det att man håller i en handkontroll och styr någon/något som inte existerar mer än på tvskärmen? Är det att man inte utför någon form av ”häftigare” saker som fotboll, rallycross eller jakt?
Grafiken? Ljudet?
Och det viktigaste, vad fan angår det er om vad pysslar med på min fritid?

Jag är inte intresserad av till exempel jakt och sport men inte fan petar jag in att sånt är löjligt i era skallar. Folk är olika och det borde vara något som folk ska respektera. Alla har olika intressen.

Men det är en sorts grupptryck härborta. I alla fall den äldre generationen. För jag tror att det är just en generationsfråga. Varför jag nämner landsbygden är för att jag tror att det är vanligare att bli utsatt för kränkningar än i storstaden.
Men att det inte finns i storstaden, det har jag väldigt svårt att tro på.
För någonstans i Sverige lär någon i vuxen ålder få en sån sur kommentar av någon som inte begriper sig på tv-spel.

Tv-spel är nästan som film idag, bara det att man styr handlingen framåt. Många som har växt upp med NES och Commodore 64 under 1980-talet är nu i samma åldersgrupp som jag. (Runt 35-40 år, skulle jag tro.)

”Har du inget vettigare att göra?” Låt mig ställa en annan fråga som ett svar. Vad är det som är vettigt för din del?
På vilket vis är tv-spel ovettigt? Bara för att det inte är ”realistisk” utan bara mest fantasirikt? Då borde du klaga på böcker och filmer också. Men det gör du inte.
Du tror att tv-spel är barnsligt eftersom du associerar spel som en leksak när du såg barn spela NES på 1980-talet.

Nintendo tog spelen i våra vardagsrum eller i egna sovrum under det magiska 1980-talet. Donkey Kong, Super Mario, Legend Of Zelda och Mega Man blev synonyma med den eran då NES blev ”8bitarn” eller ”ett Nintendo” med folket.

Åren gick och man fick uppleva Nintendos uppgång och formsvacka när Sony Playstation tog över som ledande spelkonsol för gamers som växte upp. Men än fanns fördomarna. Tv-spel, vet du, var riktigt töntigt och barnsligt. Inget för vuxna.

Jag har hört såna glåpord i åratal och just nu vill jag göra världens värsta facepalm. Varför? Jo, för jag har ärligt talat fått nog.

Än en gång, detta är en generationsfråga. Det måste det ju vara. Jämför hur spel var för trettio år sedan med idag så har tiderna ändrats.
Många gör sina egna spel och kodar för fullt, för det finns mycket pengar att tjäna på tv-spel. Efterfrågan är större än någonsin.
Det sociala har ökat dramatiskt, man kan prata med en annan person online medan man kör ett multiplayerlir tillsammans.
Det diskuteras om tv-spel i alla tänkbara sociala medier runtom i världen. Många pratar om minnen med retrospel. Twitch. Youtube.
Vem har påstått att tv-spel är osocialt? Ren idioti.

Dark Souls III har en 16-årsgräns och det finns flera skäl till det. Ett skäl är att det är brutalt svårt och det är absolut inget för barn. Så vart någonstans står det att det är barnsligt?

Dark Souls III har en 16-årsgräns och det finns flera skäl till det. Ett skäl är att det är brutalt svårt och det är absolut inget för barn. Så vart någonstans står det att det är barnsligt?

Många spel har 18-årsgräns, men ändå anses det av många att tv-spel är barnsligt.
Hm.
Så åldersgränsen är obetydlig?
Grand Theft Auto V är ett riktigt våldsamt spel med vulgärt språk. Att det har 18-årsgräns är helt logiskt, för är det 18 år så är det så.
Men nä, ”tv-spel är ju barnsligt”.

Det går inte att lära gamla hundar att sitta, det ordspråket passar in på klagarnas trångsynthet.

Tv-spel är faktiskt lärorikt. Jag har lärt mig olika saker som fungerar bra i vardagen. Exempel på detta är engelska, problemlösning och taktik.

”Det är bara leking.” Ja, jag har hört det. Lägg ner. Har du inget vettigare att göra än att klanka på någon som har ett passionerat intresse för något som har blivit jättestort idag?
Och nej, du behöver inte spela något. Det är inte det jag säger till dig. Jag säger inte vad du ska göra för det angår inte mig.
Men låt mig, som närmar mig 40 år, fortsätta med något jag har tyckt om i flera decennier.
Precis som du tycker om jakt, fotboll, dansbandsmusik eller mode.

Förstår ni min poäng?
Tv-spel är inte barnsligt. Det har det aldrig varit. Det kommer aldrig att bli barnsligt. Jag ser till och med personer som är 30 år ÄLDRE än mig som spelar Candy Crush Saga, för Guds skull!

Den här memen nedan visar hur högt medelåldern är på folk som spelar:

39446476

 

Jerrys 10 frågor: Jerry intervjuar sig själv.

För några år sedan så intervjuade jag en del personer om deras intressen, och jag kallade det för ”Sätrapôjks 10 frågor”.
Jag har intervjuat till exempel Emma Gray Münthe, Ludde Lundblad, Samson Wiklund, Gaminggrannar och Angelica Norgren.
Jag höll i detta projekt i ett par år och trots att jag var intresserad av att intervjua folk så dog idén efter ett tag. Intervjun med Gaminggrannar dock kom ett par år efteråt.

Mycket har hänt med min blogg under tiden. Jag har haft mycket att göra på sistone, men än vill jag inte riktigt släppa intervjudelen.

Det finns en person som jag inte har intervjuat ännu.
Mig.

Jag har tänkt ut tio olika frågor som rör omkring mina intressen. Hur mitt tecknande har utvecklats, om mitt radioprogram och om min passion/kärlek för kulturen.

Det här är mina 10 frågor till mig själv:

– Hej, Jerry!
Hej själv!
Jag skulle vilja intervjua dig.
– Det går alldeles utmärkt.
– Toppen! Då kör vi:

1. Varför bytte du namn på bloggen från Sätrapôjk till Man Of Svensätra?
Sätrapôjk, eller pôjken från Sätra, var mer ett lokalt smeknamn på mig och mina bröder eftersom i Torsby så känner folk varann. Men man själv knappt kände någon annan. Tja, nästan. Husen på bygden hade namn och vårt familjehem heter Svensätra. Ungefär som Southfork i Dallas, typ. När jag startade den här bloggen tyckte jag att Sätrapôjk kändes som ett artistnamn på något sätt. Det kändes coolt att använda ett lokalt namn bland spelskribenter/bloggare i elitnivå.
Men för ett par år sedan så tänkte jag så här: ”Jag är snart 35 år gammal, och på väg att bli gammal.” Då passar inte namnet Sätrapôjk på mig längre. Vid det ögonblicket hade jag kikat på grymt underskattade Man Of Steel och tyckte att det var den nystart som Stålmannen behövde. Jag kände att jag behövde en nystart och blev inspirerad av mannen från Krypton. Man Of Svensätra passade bloggen mycket bättre och jag är än idag mycket nöjd med namnbytet.

2. Hur kommer det sig att du är så intresserad av att teckna?
Jag har alltid tyckt om att rita, men det som fick mig riktigt intresserad av det är tack vare tv-spelen. När jag var barn fick jag och två stycken såna där klisteralbum där man skulle samla på olika figurer från Mario och Zelda. Jag tog smörgåspapper och ritade av figurerna och färglade dom i olika färger. Det var riktigt kul.
I tonåren fick jag en nytändning. Jag började rita saker och ting från kulturvärden. Gärna Star Wars, tv-spel och objekt från tatueringstidningar. Jag tror att jag ritade minst 100 teckningar på ett år i mitten av 1990-talet.
Men när jag närmade mig runt 22-23 år så slutade jag att teckna. Min lust var borta. Jag hade ingen inspiration. Vid den tidpunkten hade jag svårt att hitta jobb innan jag till slut hamnade på den arbetsplats som jag är kvar på än idag.
Jag kluddade lite då och då, men jag hade inte ritat något ordentligt på drygt tio år.
En dag, för några år sedan, fick jag lust att rita ett porträtt av Angelina Jolie från filmen Salt. Plötsligt hade jag lusten tillbaks. Sen ökade tempot. Frog från Chrono Trigger, Bayonetta,  Dr House och Link från Majora’s Mask. De var bara början på den nya, egna renässans som jag fick. Jag suktade efter en utmaning och tro mig. Utmaningar fick jag. Men jag började också att utvecklas som tecknare de senaste två åren.

IMG_20160405_071451.jpg

3. Utvecklas som tecknare? Hur menar du?
Förut så försökte jag rita klart teckningen så snabbt som möjligt. Men så insåg jag att tålamod var nyckeln till framgång. Jag inspirerades av konstnärer på Instagram som Kit King. De fick mig att inse att konst tar tid. Man måste låta det ta sin tid, för annars blir det väldigt fel. Detta lärde jag mig en värdefull läxa av redan ifjol.
Med denna insikt och vision så passade jag på att lära mig nya tekniker. Jag investerade mig i Polychromos-pennor och redan från start älskade jag dom. De grafit/oljeliknande pennorna öppnade nya dörrar inom konst för mig.
Idag tar det betydligt längre men viktig tid att bli klar med teckningar. Jag älskar att skugga och pyssla med detaljer. Än idag har jag mycket att lära, men jag tror att jag kan fortfarande sträcka mig längre än vad jag är idag. I dagsläget är jag riktigt intresserad av Prismacolor-pennor (många konstnärer använder dom) och kommer säkert att inskaffa dom inom en snar framtid.

4. Du har i ett tidigare blogginlägg skrivit om att du inte är en spelskribent.  Tycker du fortfarande så?
När jag skrev blogginlägget så tyckte jag definitivt att jag inte var en spelskribent, och det berodde på många saker.
För mig är en spelskribent en person som satsar helhjärtat på att skriva artiklar om spel, skriva recensioner och att intervjua folk inom branschen.
Okej, jag bloggar en del om tv-spel, men också en del om film, musik och konst. Jag anser inte mig vara en intensiv skribent som har en deadline att hålla koll på.

5. Men recenserar du inte också?
Jo, det gör jag. Men det finns en väldigt viktig skillnad.
Kända spelsidor eller kända personer inom speljournalistik får recensionsexemplar av Sony, Nintendo och Microsoft några veckor innan releasedatumet.
För många väcks det en viss avundsjuka för att spelskribenter får spela de spelen tidigare än andra. Men jag tycker att avundsjukan ska taggas ner.
För en spelskribent som får ett recensionsexemplar har ett jävla ansvar. Ett hektiskt tidsschema att hålla koll på. Sen ska hen som har spelat det spelet skriva en recension på ett maxantal ord och att skriva en recension är riktigt svårt. Hen ska vara riktigt ärlig och agera som en vägledare för de som läser artikeln. Sen gillar ju spelutgivare publicitet. Men det finns inte en chans att de som inte har tillräckligt med läsare, får ett enda spel att recensera. Och det är rätt.
Jag köper de spel som intresserar mig och jag tar väldigt god tid på mig innan jag recenserar det spelet. Ingen press liksom.
Folk har frågat mig om varför jag inte skriver för en spelsida som IGN, FZ.se eller Svampriket. Det finns ett enkelt svar. Spelsidorna har ett ansvar att förmedla nyheter varje dag. De har ett tidsschema att passa och som jag nämnde, recensioner att hinna få klart innan releasedatumet.
Och jag är familjefar med ett arbete som har olika arbetsskift. Det finns inte en chans att jag hinner med det tempo som spelsidorna kräver ifrån en. Det är inte rätt mot mig och spelsidorna. Bättre att låta de som har den tiden att ta plats i speljournalistikstolen. Jag tågar på i egen takt – och en egen väg. Visst har jag drömmar att få skriva för en spelsida och recensera spel innan de ens har kommit ut på marknaden. Men jag är realist och tror tyvärr att det aldrig kommer att hända. Tyvärr.

6. Berätta om ditt radioprogram. Hur kom den idén till?
I höstas fick jag en förfrågan från Radio Fryksdalens ordförande om att jag kunde tänka mig att starta ett eget radioprogram. De ville ha fler program på radiokanalen men det var inte den riktiga anledningen. Han tyckte att jag skulle passa bra i radio. Det tog inte lång tid för mig att svara ja, för jag tyckte att det lät riktigt spännande med ett eget radioprogram. Live dessutom.
Kort innan hade jag begravt min podcast Mest Dyngprat, för det programmet levde med respirator på slutet. Fast jag tror att Mest Dyngprat lärde mig att prata mycket om olika ämnen. Det har hjälpt mig med mitt radioprogram, som heter Jerrys Musikresa.
Det är inte första gången jag är med i radio. 1998 så startade jag och några klasskamrater ett önskeprogram där vi spelade upp rocklåtar som önskade varje fredagskväll. Det programmet hette Late Night Rock, och vi höll på med det i ett par år. Min roll i Late Night Rock var att berätta om en viss artist i varje avsnitt.
Men i Jerrys Musikresa sköter jag allt själv. Tekniker, musikväljare och programledare. Det har redan gått sex avsnitt när jag intervjuar mig själv i detta inlägg, och det blir roligare varje gång. Ibland passar jag på att lägga upp ett tema i Jerrys Musikresa. I ett avsnitt spelade jag endast kvinnliga artister till exempel. Och fler teman är på gång!
Mitt syfte med Jerrys Musikresa är att jag försöker spela de låtar som man vanligtvis inte hör i riksradio. Men jag kan vara mainstream också, förstås. Jag har alltid älskat att blanda ihop olika genrer och nyckelordet är kontrast. Starka kontraster gör mitt program intressant att göra. Jag spelar i stort sett vad som helst förutom vulgära låtar – och dansband. Där går gränsen! En sak till; liveradio är mycket roligare än en podcast.

FB_IMG_1456122961794.jpg

Jag startade mitt radioprogram Jerrys Musikresa i slutet av februari. Varje lördag så spelar jag musik från olika musikstilar, på Radio Fryksdalen.

7. Du har spelat tv-spel i snart 30 år. Tröttnar du aldrig? Är du inte för gammal för tv-spel?
Nu var det två frågor egentligen, men jag ska försöka svara ett gemensamt svar på det.
Tv-spel har inget med ålder att göra. Precis som böcker, musik och filmer så är tv-spel minst lika kulturellt. Jag började spela som sjuåring och intresset för tv-spel ökar hela tiden. Tv-spel har nämnts som en ”osocial hobby” i åratal, särskilt från de som inte förstår sig på kulturen. Men det är fel. Tv-spel är socialt. Det är till och mer socialt än tidigare. Jag spelade Bloodborne häromdagen för att hjälpa en väninna/gamer att dänga en jobbig boss hon haft krångel med. Vi pratade via mikrofon och hörlurar live. Det var en härlig och trevlig upplevelse.
Att hänga omkring i olika grupper på Facebook, Twitter och Instagram för att diskutera samma intressen som jag har själv är inget som var möjligt för mig för tio år sedan. Det har exploderat på senaste tiden. Och tryckvågrn bara ökar.
Så mitt svar på om jag tröttnar på tv-spel eller känner mig för gammal är helt och enkelt nej. Punkt.

8. Du försvarar och hyllar kvinnliga spelskribenter och kvinnliga gamers. Anser du att du är en gamer-feminist?
Ja. Det gör jag.
Men det har inte alltid varit så. I alla fall inte i det förflutna.
Det handlar om okunskap visserligen. Jag var blåögd och förstod inte den press och hat som kvinnliga gamers fått utstå från det testosteron-dominerande spelvärlden. Men med tiden lär man sig. Jag märkte mer och mer om hur kvinnor kände sig. Vad för slags skit de fick ta emot. Att de inte dög eller att de var på fel plats. De var/är inte välkomna.
Det får mig att koka. För det var så jävla fel på alla sätt och vis. En kvinna är inte en sämre gamer. En kvinna ska inte känna sig kränkt eller få kommentarer likt ”du är ju tjej, vad fan vet du om tv-spel?”
Uppenbarligen så kan de fan mycket mer om spel än nättrollen.
Idag har vi kommit mycket närmare jämställdhet än för fem år sedan. Men mycket är kvar att bekämpas. Så länge jag lever tänker jag fortsätta tro på en värld där alla kan spela utan att kränkas för att man är ”fel”. Ingen är fel. Ingen är perfekt heller, men alla är välkomna att spela för att det är kul.

Tv-spel och musik är två av mina favoritintressen. Soundtracket till Final Fantasy IX är en av mina personliga favoriter.

Tv-spel och musik är två av mina favoritintressen. Soundtracket till Final Fantasy IX är en av mina personliga favoriter.

9. Konami eller Capcom?
Om man menar moderna Konami så skulle Capcom vinna med hästlängder. Men nu tänker jag tillbaks till NES-eran. Då var både på Konami och Capcom kungar. Mega Man, Castlevania, Contra, Duck Tales med flera är underbara pärlor. Så att välja en av dom är groteskt svårt, men jag väljer Capcom för de har haft en högre standard i årtionden.

10. Om du fick ta med dig tre filmer, tre album och tre spel för att tillbringa tiden med resten av livet, vilka skulle du ha valt?
Helvete, vilken svår fråga. Men kör i vind.
A Nightmare On Elm Street, Friday The 13th IV och Star Wars Episode VI – Return Of The Jedi är mina favoritfilmer så det får bli dom. När det gäller tre spel som jag vill ha med mig för evigt är Final Fantasy VI, Rune Factory Frontier och Mario Kart 8 tre olika titlar med återkommande spelstunder som jag aldrig tröttnar på.
Cosmo’s Factory med Creedence Clearwater Revival, Little Richards första LP och en samlingsskiva med Johnny Cashs bästa hits vore helt perfekt för resten av livet.
Men tur att jag inte behöver att välja, för det finns så mycket att ta väl hand om och inte bör missas. Det är tjusningen med att vara en kultursälskande nörd som jag är.

IMG_20160405_082751.jpg

Jag har ställt tio frågor men jag vill lägga till en fråga: Vem är bäst? Freddy Krueger eller Jason Voorhees?
Vad fan, vilken fråga! Det är en riktigt svår fråga att svara på. Jag älskar båda karaktärerna men de är väldigt olika. Om jag ska gå på filmerna så håller Jasons filmer en bättre standard medans de bra filmerna med Freddy är jävligt bra. Dock är de sämre filmerna med Freddy riktigt dåliga. Jag är mer intresserad av Jasons mytologi däremot för det finns många frågor som är inte har svar. Friday The 13th är en enklare filmserie som är faktiskt underhållande. Även om första A Nightmare On Elm Street är min favoritfilm så älskar jag Friday The 13th-serien mer. Freddy är en sarkastisk jävel med mycket karisma men jag tycker att Jason är en underskattad figur. Han är mer än en långsam, macheteviftande galning. Jason ser massiv ut och ger en sorts respektfull intryck när jag ser honom i bild. Förutom i Freddy vs Jason där han var kass. Så mitt svar är Jason.

– Tack Jerry för en strålande intervju!
– Det var ett sant nöje! Tack för att jag fick bli intervjuad.

Att ställa tio frågor till sig själv är svårt, men att svara på dom är faktiskt ännu svårare.
Det är faktiskt en lärorik grej att få intervjua mig själv. Man kan få svar på saker man inte riktigt visste om själv. Det är som att prata med ens spegelbild. Hur det än är, så är spegelbilden en egen individ fast hen är lik en själv.

 

 

 

Önskelista när jag fyller år.

Åter igen nalkas det födelsedag, och jag närmar mig 36 år. (26:e mars om man ska vara noga) Inom drygt fyra år så är jag 40 år men ska jag vara riktigt ärlig så har jag ingen som helst ålderskris.

Tvärtom. Ålder rör mig inte i ryggen.

Grå hårstrån har jag redan börjat få, på huvudet, i skägg och mustasch. Rynkor? Javisst. Det hör liksom till att bli äldre och antagligen visare. Åtminstone så har jag lärt mig ifrån mina misstag i livet, och jag är garanterat säker på att göra några misstag till. Men vad tusan, ingen är felfri och alla gör misstag. Det gäller bara att lära sig utav dom och undvika att göra om dessa misstag.

Under de närmaste åren har jag skrivit topplistor med mina favoritfilmer, favoritspel, tv-serier och artister, och jag funderar inom kort att starta en ny nedräkning. Men än så länge låter jag det vara i dimman ett tag till.

Varje år vid det här laget så brukar jag skriva en önskelista på vad jag vill ha när jag fyller år, och det är faktiskt inget att skämmas för. Alla har väl rätten att önska sig något.

Eller hur?

Jag drar på mig läsarglasögonen, eller vänta nu. Jag har ju redan befintliga glasögon och de behöver jag för jag är så fruktansvärt närsynt. Så jag behåller de glasögonen jag har på mig och tar en noggrannare titt på vad jag önskar mig när jag fyller år.

  • Spel: The Legend Of Zelda – Twilight Princess HD. (Wii U) Gärna Collector’s Edition med Wolf Link Amiibon, men själva spelet går bra.
  • Film: Carol. Nu kommer inte storfilmen med Cate Blanchett och Rooney Mara förrän i slutet av april, men önska kan jag ju få?
  • Spel: Fallout 4. (PS4) Nu borde det väl vara tid att utforska ett atombombat Boston?
  • Prismacolor-pennor. Jag är sjukt nyfiken på dessa teckningspennor.
  • POP!-figurer. Gärna Star Wars-relaterat, Jason Voorhees eller varför inte The Walking Dead?
  • Spel: Super Mario 3D World. (Wii U) Jag har varit intresserad av Marios hyllade 3D-plattformare till Wii U.

large

  • En nunchuck till Wii U. Så att jag äntligen kan lira Rune Factory Frontier igen.
  • Att få vara fotomodell hos en riktigt begåvad fotograf.
  • Spel: Metal Gear Solid V – The Phantom Pain. (PS4) Jag måste ju fortsätta med legenden om Snake.
  • Böcker som baseras på filmer eller spel. Gärna artbooks.
  • Spel: Tales Of Zestiria. (PS4) Provspelade det här japanska rollspelet på Comic-Con i höstas och blev sugen på att fortsätta med detta ljuvliga spel.
  • Soligt väder. Är sjukt trött på snön just nu.
  • Film: Friday The 13th-boxen på Bluray. Det vore riktigt awesome att få äga denna pärla på Bluray. Men den är dyr och svår att få tag på.

viernes-13-coleccion-completa-blu-ray

  • En extra handkrontroll till PS4. Gärna i original eftersom jag litar inte på billiga kopior.
  • Film: Star Wars-filmerna på Bluray. Inför den sjunde filmen The Force Awakens som jag faktiskt har förbokat på Bluray, vore det ljuvligt att äga de sex andra filmerna till formatet.
  • Riktigt ritpapper, gärna i beige – så att jag kan utnyttja de vita färgerna bättre.
  • Vit gelpenna. Starka vita linjer är garanterat med denna juvel bland pennor.
  • Spel: Yoshi’s Wooly World. (Wii U) Jag tycker om Yoshi, och vill gärna spela detta söta spel.
  • Spel: Bayonetta 2. (Wii U) Första Bayonetta är ett kanonspel. Hoppas att få tag på denna innan det är för sent.
  • Spel: Xenoblade Chronicles X. (Wii U) Uppföljaren till det episka rollspelet är jag också nyfiken på.

Jag har mer som jag vill ha, men det räcker att skriva denna lista så här länge.

Som sagt, det är inget fel i att önska sig saker när man fyller år?

Jag är inte en spelskribent utan en simpel knegare.

21898162763_da2cfe4b6f_o

Horizon: Zero Dawn. Ett av årets mest efterlängtade spel, som jag håller ett öga på. Jag kommer nog att inskaffa det senare i år.

Jag har tänkt på en sak.
Okej, jag tänker på rätt mycket, men just är det något extra särskilt som har liksom grävt sig in i hjärnstammen.

Efter att jag har publicerat mitt blogginlägg om Eurogamers nomineringar häromveckan, så fick jag några intressanta kommentarer på min Facebooksida.
Det diskuterades om vilka som blivit nominerade och om vilka som borde ha blivit nominerade, och en person skrev att jag är lika mycket spelskribent som alla andra som håller på med att skriva om spel.

Den kommentaren fick mig att fundera. Ordentligt.

Jag har inte uppfattat mig som en spelskribent, utan mer som en kultursälskande medelålders man som tycker om att skriva om mina favoritämnen:
Tv-spel, film, musik och konst.
Men visst, det vore ju riktigt roligt att vara en äkta spelskribent. Men med det medföljer en stor portion ansvar. Det kommer mer om detta lite längre fram i detta inlägg.

Hur uppfattar jag ordet spelskribent?

En spelskribent skriver om tv-spel. Uppenbarligen. Hen skriver krönikor, recensioner och nyheter. En spelskribent ska ha koll på vad som händer.
Det finns många exempel på olika spelskribenter och journalister.

Så här långt, är det rätt självklart.

Olika spelsidor som Svampriket, svenska IGN, Loading och FZ.se tillhör de största och de viktigaste sidorna. De är konkurrenter men samtidigt så uppfattar jag dom som bästa vänner. Nästan som syskon till och med. Jag följer många av dessa skribenter/journalister på sociala medier och de har ett fantastiskt starkt band.

Sen har vi en kategori som jag kallar för passionerade gamers som älskar att blogga, podcasta och berätta om sin kärlek för tv-spel på sociala medier. (Instagram till exempel)
Videospelsklubben är en av de mest populära sidorna och det har många podcasts som är otroligt välkända. Det här är människor som har en stor förkärlek till tv-spel. Tycker man mycket om retrospel så ska man definitivt kika in på Videospelsklubben. Givetvis finns det fler gamers, främst på Instagram.

Vad alla dessa har gemensamt är den gemensamma nämnaren vid namn ”tv-spel”. Alla är gamers med en speciell roll i det enorma klockspel som drivs av tid och lust. Alla är ett kugghjul, en drivaxel (inte för att jag vet om det finns en drivaxel i ett klockspel men fysik var inte heller mitt starkaste ämne i skolan) eller en pendel som får allt att fungera.

Nu är det jag kommer in i denna berättelse.

Jag blev givetvis smickrad av att jag av personen som skrev att ”jag är lika mycket spelskribent som alla andra”, för att jag lägger mycket tid på det jag gör.
Det stämmer ju. Jag lägger mycket tid på att spela tv-spel, se på film, lyssna på härlig musik och mina teckningar.
Men är jag ärligt talat en spelskribent?
Det tycker jag inte att jag är.

Vad är då jag?

En simpel knegare, som arbetar som ansvarig på en godsmottagning. Jag är tvåbarnspappa. Jag råkar faktiskt ha en stor kärlek till mina intressen. Min kärlek till min familj är givetvis störst.

”Men du skriver ju mycket om spel?”
Ja, det gör jag. Men jag skriver mycket om film och musik också. Jag är lika mycket ett Nintendo-fan som jag är Star Wars-nörd, rockabillydyrkare, gamer-feminist och Friday The 13th-älskare.
Men jag läser mycket om tv-spel. Varje dag. Jag besöker många av de nämna spelsidor, ser på filmklipp på Youtube och lyssnar på ett par podcasts. När det dyker upp en nyhet om ett spel som jag har hållit ett öga på, då läser jag det. Har Ludde Lundblad skrivit något på Svampriket så läser jag det.
Detsamma gäller film. Star Wars och Friday The 13th ligger mig varmast om hjärtat men visst är jag nyfiken på Deadpool och Batman v Superman också. Står det något nytt om följande så läser/ser jag på det på en gång. Och hypas. Så blev det när jag såg senaste trailern för Suicide Squad. Den är riktigt genial och den kan bli riktigt läcker.
Okej, tillbaks till ämnet, jag känner att jag kom på sidospår där ett tag.

”Skriver du inte recensioner också?”
Det stämmer. Det gör jag. Men här finns det en riktigt viktig skillnad mellan mig och skribenter som recenserar nya, kommande spel.
Sony, Nintendo och Microsoft skickar ut recensionsexemplar till de, nämnda ovan, kända spelsidorna och olika tidningar flera veckor i förväg för att de ska hinna recensera lagom till spelets releasedatum.
Med detta kommer ett ansvar. Personen får inte berätta något om själva spelet innan dess, och man ska skicka tillbaks recensionsexemplaret till det spelföretag som vill att man ska recensera spelet. Man måste hålla deadline. Samma sak med filmer. Filmkritiker får gå på pressvisningar för att det ingår i deras yrken. De har samma ansvar som spelrecensenter har.
Jag, däremot, köper de spel eller filmer som jag tror verkar bra. Går på bio och betalar. Sen sitter jag ner och skriver en recension. I min takt, så länge jag minns något.

För att kunna få recensionsexemplar av ett spel kräver ganska mycket ifrån en själv. Man måste vara relativt känd för allmänheten och ens sida måste ha en stor skara besökare i veckan. Min blogg har i genomsnitt runt 30-50 besökare om dagen. Det kan bli över hundra om jag skrivit ett inlägg som folk finner intressant. Men det räcker inte för att bedriva en verksamhet som spelrecensent.
Om jag hade varit i Nintendos, Sonys och Microsofts skor skulle jag inte heller börja med att skicka ut recensionsexemplar till en spelsida med få besökare. (Som min sida) Det hade ju varit helt fel annars.
Sen vet jag inte om jag måste äga alla de senaste konsolerna för att kunna recensera. Jag har PS4 och Wii U, och har inte tänkt skaffa någon annan konsol just nu.

”Varför skriver du inte för en annan spelsida?”
Det, däremot, vore en dröm. Men då måste jag ju ha mycket tid för det. Många spelsidor skriver man för gratis och med det tajta schemat jag har med vardagen så vet jag inte om jag kan eller hinner med det. En spelsida har ju ett eget ansvar att lägga upp nya grejer varje dag och varje inblandad har sitt eget ansvar. Självklart är jag ansvarsfull, det är inte problemet. Problemet är tidsbrist. Jag hade det bekymret när jag skrev för Megazine för flera år sen, och jag vill ju inte vara en bromskloss för en sida som vill gå framåt.
Därför skriver jag själv, för en egen bloggsida. Men visst drömmer jag om att vara en del för en stor spelsajt.
Sen söker faktiskt många spelsidor främst efter kvinnliga skribenter och det tycker jag är bra. Många kvinnor har inte fått chansen tidigare, och jag tycker att det är deras tur nu.

”Säg mig, varför ska vi finna dig intressant? Vad får dig tro att vi ska ta till oss det du skriver?”
Vem har sagt att jag är intressant? Jag håller inte på att använda mig av ”clickbait”-metoden bara för att man ska komma till min blogg för att läsa för läsandet skull.
Jag skriver mina inlägg för att jag tycker att det är kul och intressant att skriva. Det tycker visserligen folket på spelsidorna om att deras jobb är kul också. Men de har ett jobb att göra.
Det jag gör här, är fritid. Men jag välkomnar definitivt er läsare till min bloggsida. Ni kommer alltid att vara välkomna här. Utan tvekan.

”Är du en spelskribent?”
Nej.
Det är jag inte.
Jag är bara jag.
Ingen annan.
Bara en person som tycker om det han tycker om att göra, och delar gärna med sig sina tankar och erfarenheter.
Jag kommer att fortsätta med att skriva här på bloggen och faktiskt ska jag utöka min recensionsdel, i alla fall tre recensioner i månaden detta år är ett mål.
Det borde inte bli svårt, på grund av de intressanta filmer och tv-spel som kommer i år. Plus, så har jag en helvetes skämshög att hinna ikapp.

Till sist så vill jag bara avsluta detta inlägg med att jag respekterar och tycker bra om de gamers och spelskribenter som satsar helhjärtat på det de tycker om.
Det beundrar jag er för.
Många av er är mina förebilder och jag lär mig mycket ifrån er.

Men jag fortsätter vara en simpel knegare på nästan 36 års ålder, som tycker om att skriva om det han tycker är kul.

Så nej, jag är inte en spelskribent.

Inte som jag ser på saken, i all fall.