Jerrys 100 favoritspel genom tiderna. Plats 91: Adventures Of Lolo 3.

lolo 3

Alla tre spelen om den blå kufen Lolo verkar för syns skull vara en rätt så snäll pusselspelserie. Men snälla är de inte. Faktum är att Lolo-spelen verkligen sätter ens problemlösningsegenskaper på prov. Det tredje spelet, Adventures Of Lolo 3, är den bästa i trilogin och är också den största. I trean kan man välja mellan Lolo och prinsessan Lala innan de går in i grottorna eller i slotten för att lösa de olika pusselbanorna. Hur går då pusslen till? Jo, det går ut på att samla hjärtbrickor och till sist ta skatten/bomben i kistan innan man går ut ur banan. Men så enkelt är det inte. Det finns många olika fiender eller hinder i vägen och man måste lösa banan på rätt sätt  – annars är det kört. Och tro mig, det är väldigt lätt att misslyckas. Många fiender är rena pinor, som till exempel Medusaskallarna som bara står still. När du hamnar i deras synfält så skjuter de dig och du kan inte fly. Ett träd mellan hjälper inte heller, men en sten eller ett väl placerat smaragdblock kan hindra Medusas strålar. Don Medusa är värre för han flyttar sig i ett mönster. Draken Gol sover tills du tar det sista hjärtat. Då blir han som Medusa, han skjuter dig med eld så fort du hamnar i synvinkeln. Men du kan fly ifrån hans skott om du har tur. Lolos tredje pusselspel är väldigt charmigt men otroligt svårt. Till skillnad med föregångarna, så har Lolo obegränsat antal med liv och det underlättar en hel del. Något annat som faktiskt underlättar är också den medryckande musiken på banorna. När jag hade till slut klarat av Adventures Of Lolo 3 kändes det som en äkta seger för det är säkert ett par hundra banor och många av dom är rena nagelbitare. Jag är förtjust i färgpaletten och bandesignen i världen under vattnet. På tal om vattenvärlden så finns det en ny fiende som endast är under vatten. En fisk (jag kommer inte ihåg namnet) som agerar som en magnet. När du hamnar i fiskens synfält drar den dig mot sig. Den är inte dödlig men den dra dig i till exempel en Medusas synvinkel. Adventures Of Lolo 3 är väldigt lik sina föregångare men är också det spelet som känns bäst att spela för det känns mer rejält och något finare. Trots att det är djävulskt svårt. Men jag tycker om kluriga pusselspel så Adventures Of Lolo 3 passar mig perfekt.

Jerrys 100 favoritspel genom tiderna:

91. Adventures Of Lolo 3.

92. Mega Man X.

93. Mario Golf – Toadstool Tour.

94. Luigi’s Mansion 2.

95. Super Punch Out!!

96. Tales Of Xillia.

97. Mortal Kombat II.

98. Battletoads.

99. LA Noire.

100. Mario Kart – Double Dash!!

När man spelat ett spel man spelat många gånger förut – en liten uppföljning på Lanias/RPGaidens inlägg.

I början av Final Fantasy IX får man bekanta sig med underbara Vivi. Jag har spelat klart spelet två gånger. Lania är inne på sin femte gång. Det är inte så svårt att förstå för Final Fantasy IX - och Vivi - är älskvärda.

I början av Final Fantasy IX får man bekanta sig med underbara Vivi. Jag har klarat av spelet två gånger. Lania är inne på sin femte gång. Det är inte så svårt att förstå för Final Fantasy IX – och Vivi – är älskvärda.

Jag brukar läsa en hel del inlägg från andra spelbloggar på nätet. Det är allt från en recension till en nyhet. Men oftast är det personliga inlägg som jag tycker är intressant, för jag kan relatera mig i några av de saker spelbloggare skriver om. Ett sådant inlägg läste jag nyligen. Min väninna Lania har skrivit en väldigt intressant text i hennes spelblogg RPGaiden. I det inlägget tar hon upp ett ämne som jag känner mig igen lätt i, nämligen att ta tag i ett klassiskt spel som man spelat några gånger förut. Hon tänker spela klart Final Fantasy IX för femte gången, och berättar varför hon gör det.

Läs gärna hennes inlägg för det är verkligen bra skrivet av henne. Jag lämnade en kommentar i bloggen men jag hade egna frågor i huvudet om det här ämnet. Att spela spel man klarat av flera gånger. Varför gör man det egentligen? Varför vill jag spela ett spel jag spelat klart för, till exempel tio år sen? Vad får jag egentligen ut av det? Det kan ju aldrig bli som det var första gången?

Nej, det spelar ingen roll om man spelat ett visst spel 20 gånger i livet – ingen gång är alls som första gången. Det behöver ju inte betyda att spelet blivit sämre, det är bara upplevelsen som kan vara annorlunda. På gott och ont.

Jag är en sån person som tycker om att besöka platser jag varit på tidigare kulturellt. Jag tror jag har tittat på Friday The 13th IV – The Final Chapter säkert över 20 gånger men jag gillar den bekväma, klassiska känslan av något man uppskattat när man var yngre. Jag kan lyssna på en valfri sång med Johnny Cash för det är avkopplande med något man känner igen. Så är det med tv-spel också. Får jag för mig att spela Legend Of Zelda: A Link To The Past, Mega Man II, Final Fantasy VI/IX, Super Mario Kart eller Super Metroid, då gör jag det. Jag tröttnar aldrig på den där trygga känslan. De ljuva tonerna. Den där helgjutna kontrollen och de kvicka instinkterna som man utvecklats efter att ha spelat ett visst spel många gånger. Ett spel kan vara vackert fast det är gammalt som gatan. Ja, till och med Duck Hunt har sin skönhet.

Trots man utvecklat sina reflexer och kunskaper, så är bana 8-3 i Super Mario Bros fortfarande rättvist utmanande. Det gör spelet värdigt att återvända till. Många gånger.

Trots man utvecklat sina reflexer och kunskaper, så är bana 8-3 i Super Mario Bros fortfarande rättvist utmanande. Det gör spelet värdigt att återvända till. Många gånger.

Utmaningen i vissa spel återstår. Jag tycker fortfarande att bana 8-3 i Super Mario Bros är rätt intensiv. För att inte nämna banan Awesome i Super Mario World… Men det finns vissa spel som jag klarat av en gång som jag troligtvis inte kommer att spela igen på grund av att de är så svåra. Battletoads till NES är det perfekta beviset för det. Jag gillar utmanande spel men när de blir riktigt svåra vill jag inte spela dom igen, även om jag tyckte de var bra förr. Jävla Turbotunnel.

Jag är garanterat säker på att jag kommer att spela Red Dead Redemption, The Last Of Us eller Bayonetta många gånger fler i framtiden. Precis som jag gärna tittar på The Burning eller en av de gamla Star Wars-filmerna för femtielfte gången. Att återupptäcka saker tror jag har ärvt efter far, som älskade att spela gamla EP-singlar med till exempel tidiga Beatles, Fats Domino eller Grandpa Jones.
Jag älskar det gamla, men jag tycker minst lika mycket om det nya. Det är bara det att jag känner mig tryggare med det gamla. Jag vet inte om det har med åldern att göra, men det är säkert bara jag som tycker det. Likt Lania, kan jag koppla av och trollbindas av Vivis, Garnets och Zidanes episka resa i det fyra CD-skivors stora spelepok Final Fantasy IX.

Självklart ska ett spel vara bra. Det är ju viktigt och en prioritet. Men för att ett spel ska vara tidlös måste det sticka ut från mängden. Det spelet ska ha något man ska minnas resten av livet. Det kan vara en viktig scen i spelet, som till exempel när Terra marscherar mot gruvstaden Narsche i Final Fantasy VI. När Link drar upp Master Sword i A Link To The Past. När man väcker Dracula till liv igen i Castlevania II: Simon’s Quest. Vad som händer med Joels dotter i The Last Of Us. Det kan vara en episk bossfight eller när man sätter en perfekt putt i Mario Golf: Toadstool Tour. Eller för all del när man skjuter bort Donkey Kong JR med ett rött skal innan mållinjen på Rainbow Road i Super Mario Kart. I Special Cup 150 cc! Den känslan är svår att överträffa.

Ett spel jag faktiskt spelade mycket innan jag till slut klarade av det var Battletoads till NES. Klart ett av de svåraste spel jag någonsin spelat. Turbotunneln blev en symbol för Battletoads groteska svårighetsgrad.  En sak är säker. Jag tror inte jag kommer att spela det igen och framför allt inte klara av det en gång till.

Ett spel jag faktiskt spelade mycket innan jag till slut klarade av det var Battletoads till NES. Klart ett av de svåraste spel jag någonsin spelat. Turbotunneln blev en symbol för Battletoads groteska svårighetsgrad. En sak är säker. Jag tror inte jag kommer att spela det igen och framför allt inte klara av det en gång till.

Jag har spelat tv-spel i snart 27 år. Om några år så har jag spelat i 30 år. Tre decennier. Det är en lång tid. Jag har upptäckt en hel del och det tänker jag inte sluta med. Den resan har varit fantastisk och jag tänker fortsätta resa vidare. Och jag besöker gärna platser som Mushroom Kingdom, Hyrule, Green Hill Zone, Zebes, Bubble Man Stage, Shadow Moses Island, Gaia, Figaro Castle, Fort Mercer och Raccoon City igen. Dessa fantastiska platser har gett mig minnen för livet.

Jag vet inte hur många gånger jag spelat vissa spel men jag kan visa er en lista på de 10 spel jag vet att jag har återvänt till flest gånger och utan inbördes ordning.

  • Super Mario Bros
  • Legend Of Zelda: A Link To The Past
  • Adventures Of Lolo 3
  • Final Fantasy VI
  • Goldeneye 007
  • Super Mario Kart
  • Wonder Boy III: The Dragon’s Trap
  • Tetris
  • Kid Icarus
  • Banjo-Kazooie
Adventures Of Lolo 3 är det tredje spelet i den kluriga pusselspelserien till NES. Det är det bästa i serien och jag har återvänt till det många gånger.

Adventures Of Lolo 3 är det tredje spelet i den kluriga pusselspelserien till NES. Det är det bästa i serien och jag har återvänt till det många gånger.