Recension: Odin Sphere Leifthrasir.

Odin-Sphere-Leifdrasir

Det här spelet är en remastered-utgåva av Playstation 2-spelet Odin Sphere, men eftersom jag inte har spelat originalspelet när det begav sig så kan jag dessvärre inte jämföra utgåvorna. Dock, kan jag påbörja min recension av Odin Sphere Leifthrasir.

Odin Sphere Leifthrasir är ett action-RPG, skapat av Vanillaware och utgivet av Atlus. Det här färgsprakande äventyret är en stor saga, indelat i olika kapitel som berättar olika delar av sagans tidslinje. Varje kapitel representerar en huvudkaraktär med sin egen historia. När man har spelat klart ett kapitel öppnas ett nytt och äventyret börjar om, fast med en annan huvudkaraktärs berättelse. Det blir lite hoppigt fram och tillbaka, men man förstår hela grejen när man gått igenom en stor bit av spelet.

Läs mer

Jerrys Årskrönika 2015. Med årets spel, filmer och musik. (uppdaterat)

Imperator Furiosa i Mad Max: Fury Road. Hon är inte bara en symbol för feminism, men också för förändringarnas år som är 2015.

Imperator Furiosa i Mad Max: Fury Road. Hon är inte bara en symbol för feminism, men också för förändringarnas år som är 2015.

År 2015 har snart kommit fram till dess slut och det har hänt rätt mycket. I alla fall när det gäller den kulturella biten. I det här inlägget går jag igenom hur jag har upplevt det kulturella. Jag kommer att i slutet av inlägget att utse årets bästa filmer, bästa tv-spel och det bästa i musikalisk väg. Men jag passar även på att kasta en känga eller två åt saker som jag har stört mig på eller blivit besviken på under årets gång.

Tv-spel:

Jag har spelat mycket mer spel i år, jämfört med 2014. Både nya som gamla.
Det började med ett återbesök hos herrgården utanför Raccoon City i Resident Evil HD Remastered. Den bästa versionen av det klassiska spelet har blivit ännu bättre, mycket tack vare den förbättrade kontrollen.
Många spel från det förflutna som jag har missat på grund av olika skäl har jag lyckats greppa tag i. Rouge Legacy bjöd på mycket klassisk riddaraction och en hel del svordomar. Ungefär som Dark Souls II gjorde förra året.
På tal om det, så spelade jag årets svåraste och mest hårdkokta spel: Bloodborne. Det är precis så brutalt och svordomsframkallande som jag (delvis) hade hoppats på. Men jag tycker att Bloodborne har ett snabbare tempo och är mycket stabilare än Dark Souls II. Yarnham är en ondskefull plats och jag älskar det.

Bloodborne.

Bloodborne. Det svåraste spelet i år är också det spel som fascinerat mig allra mest. Hårdkokt monsterjakt som känns majestätiskt att spela.

Åter till de spel från det förflutna som jag har tidigare har missat. Ett spel som jag har varit nyfiken på hur länge som helst, var The Binding Of Isaac. Jag beslutade mig för att ladda ner The Binding Of Isaac: Rebirth och genast blev jag fäst vid det. Jag tror att jag har spelat minst 70 speltimmar men ändå blir jag lika överraskad varje gång. Fast det är ju sjukt svårt. Möjligtvis är The Binding Of Isaac: Rebirth det spel jag har spelat mest i år. Jo, det är det nog.
Jag har varit väldigt skeptisk till Uncharted-spelen länge på grund av att jag tyckte att spelen fick lite väl mycket överhypande och hyllningar. Men efter att ha sett trailern till Uncharted 4, funderade jag på att spela de tre första spelen. Lyckligtvis tog jag tag i Uncharted: The Nathan Drake Collection och jag tyckte väldigt mycket om den samlingen. En äkta matiné-samling med härliga äventyr med en häftig huvudkaraktär vid namn Nathan Drake. Så fel jag kan ha ibland.

I slutet av året kunde jag ladda ner både Castlevania: Aria Of Sorrow och Axelay, två klassiker från Konami som jag inte hunnit spela tidigare. Nu har jag äntligen tagit tag i dessa klassiker och jag älskar dom båda. Konami var bättre förr. Mer om det lite senare.

Jag spelade under försommaren det efterlängtade Batman: Arkham Knight och självklart är det en riktigt bra uppföljare med tunga inslag. Att styra Batmobile var riktigt coolt men ibland var spelet lite väl beroende av bilen. Annars, en riktig solid speltitel värdigt den mörke riddaren. Mark Hamill som Jokern är fortfarande awesome.

Jag blev riktigt peppad för Axiom Verge, för dess starka Metroid-stil. Det kändes otroligt häftigt att spela det först. Den visuella stilen och 8-bitsnostalgin var på topp. Forskaren Traces underliga resa i en märklig science fiction-värld känns riktigt mystiskt att spela men sen händer det något som lämnar en bitter eftersmak. Axiom Verge känns väldigt tomt på vissa ställen och det saknar struktur. Nu vill jag inte klanka för mycket på spelet, för det är ett otroligt bra jobb av Tom Happ som själv har gjort spelet. Dock måste jag tyvärr säga att Axiom Verge är årets spelbesvikelse.

Årets skandal är tveklöst hur Konami behandlat Hideo Kojima. Först lades det efterlängtade Silent Hills ned, sen togs Kojimas namn bort ifrån marknadsförningen av Metal Gear Solid V: The Phantom Pain. Inte nog med det, när spelet vann ett pris under Game Awards så fick inte Kojima ens vara med på plats för att ta emot priset. Vad som ligger bakom alltihop med Konami/Kojima-gate vet vi inte men en sak är säkert. Det ligger en hund begraven och det är troligtvis inte en vacker syn. Det värsta är att Silent Hills fick ta en stor smäll och nu är det dött och begravet. Som Konamis legendariska historik.

På tal om Kojima, så är årets mest smaklösa design helt klart hans underliga vision när det gäller karaktären Quiet i Metal Gear Solid V: The Phantom Pain. Gubbsjuka i minsta detalj. Vedervärdigt. Jag har inte spelat det femte spelet i hans Metal Gear Solid-serie, men jag vill göra det en dag. Fast jag kan inte låta bli att rynka på näsan åt hur Kojima framställt Quiet. Det finns till och med en samlarfigur med ”verklighetstrogna” bröst som man kan klämma på. Men snälla, för i helvete.

Årets mest utskällda är utan tvivel Hiedo Kojimas design för Quiet.

Årets mest utskällda är utan tvivel Hideo Kojimas design för Quiet. Den minimala klädseln och det gubbsjuka sättet som hon porträtteras är otroligt smaklöst och onödigt.

Det finns två spel som har överraskat mig totalt i år. Det ena var ett spel som av ren slump skaffade vis PS Plus (gratis), och det heter Rocket League. Det är ett fotbollsspel men man styr radiostyrda bilar. Ett enkelt koncept resulterade i ett riktigt underhållande spel. Stora banor med metallgaller runtomkring som man kan åka på gör det hela lite coolare. Rocket League är det roligaste sportspelet jag har spelat sedan R.C. Pro Am till NES. (Mario Kart-spelen inte inräknat eftersom jag tycker att det är en egen genre)

Den andra överraskningen är Until Dawn. För det första så fick jag fick det i present av en underbar person, helt oväntat! Men det som är riktigt häftigt med Until Dawn är att Supermassive Games lyckats göra det bästa survival horror-spelet på länge. De har gjort ett supersnyggt och stämningsfullt spel med väl tajmade skrämseleffekter. Om du tycker att karaktärer i slasherfilmer likt Friday The 13th är totalt blåsta i huvudet, testa att vara en sån själv i Until Dawn. Dina valmöjligheter påverkar spelets handling och det gör Until Dawn värt att spela mer än en gång!

Until Dawn

Until Dawn lyckades med väldigt mycket. Det är läskigt, mörkt, spännande och det är praktiskt taget genialt. Det bästa survival horror-spelet på länge, och det tåls att spelas om flera gånger!

E3 blev en triumf för Sony. De utannonserade många otroliga speltitlar inför den närmaste framtiden. Final Fantasy VII Remake, Horizon: Zero Dawn, en efterlängtad gameplayvideo från The Last Guardian var några av mässans höjdpunkter. Den mest överraskande utannonseringen var Shenmue III, som kunde finansieras via Kickstarter. Kampanjen drog in en miljon dollar på en dryg timme, och det visar hur efterlängtat Shenmue III är. Det beräknas att komma ut i slutet av 2017.

Att skapa egna banor i ett Super Mario-spel har jag längtat efter i årtionden, och i Super Mario Maker var det äntligen möjligt. Det geniala är att det är så lätt att begripa sig på och man kan spendera massor av timmar med skapandet av kluriga banor. Synd att Nintendo inte släppte det några år tidigare, när Wii U var en ny grej. Super Mario Maker passar Wii U perfekt.

(Uppdaterat 3/1 2016) I sommar fick jag testa ett MMORPG för första gången. Jag testade Final Fantasy XIV: A Realm Reborn i en gratisperiod och jag älskade den värld, Gridania, som jag kutade omkring i. Med min skapade karaktär Evangeline Bluemoon fick jag känna på det här massiva rollspelets kapacitet och det kändes som att jag var i himmelriket. Jag och Anna ”Lania” spelade tillsammans ett par gånger och vi gjorde några roliga uppdrag ihop. Jag kommer säkert att spela Final Fantasy XIV: A Realm Reborn igen någon gång men det lär inte bli än på ett tag. Men det är ett underbart minne ifrån den regniga sommaren 2015.

Evangeline Bluemoon och Noctim Mrorot

Evangeline Bluemoon och Novarim Noctis (min och Anna ”Lanias” karaktärer i Final Fantasy XIV: A Realm Reborn ifrån sommaren 2015.

Musik:

Jag är inte så värst förtjust i tv-program som Så Mycket Bättre. Det, och liknande program med koncept som består av att ta ett gäng sisådär kända personer som inte har synts till på ett tag och placera dom i en avlägsen plats intresserar mig inte ett dugg. Men, ibland kan det faktiskt lysa en solstråle i ett urskrynklat tv-program. Det var riktigt smart av TV4 att ta med Miriam Bryant. Hennes sångröst och sina tolkningar av andras låtar är genialt. ”Allt Jag Behöver” är riktigt kanonbra, klart årets cover! Hon kommer att bli ännu större än det, tro mig.
För övrigt så har det varit Zara Larssons år. Hennes ”Lush Life” är en modern klassiker och med sina starka feministiska åsikter har Zara gjort mycket bra intryck. Klart årets artist.

The Beatles finns äntligen på Spotify! Hurra. Om jag inte har fel, så är det väl i år som AC/DC också tog plats hos den stora streamningsjätten? Hur som helst, att Beatles finns på Spotify är riktigt kul. Det är en av de största musikskatterna någonsin.

Top Cats modernism av rockabillyn fortsätter. De släppte ”Kick Down” tidigare i år och det känns riktigt fräscht. Jag tycker att det är modigt av Torsbykillarna att injicera nytt sound i en så simpel musikstil som rockabilly är. Höjdpunkterna av ”Kick Down” är ”Butterfly” och ”Hold Me Now”.

Top Cats

Top Cats vågar förnya en så gammal och simpel musikgenre som rockabilly är. Deras senaste album ”Kick Down” är årets bästa album enligt mig.

Måns Zelmerlöws dubbla seger i Schlager-SM och Eurovision med ”Heroes” var välförtjänt. Numret var riktigt snyggt och Måns expertis på scenen gjorde honom till en värdig vinnare. På tal om schlagern, så fanns årets sämsta låt alla kategorier med. Hur Samir & ViktorsGroupie” ens tog sig till final är en av årets största gåtor. Det är en fruktansvärt usel låt. Jisses.

Vila i frid, Lemmy Kilmister. Den rätt så härjade Motörhead-frontfiguren har typ alltid varit med hela tiden, men nu är han borta. Det känns väldigt märkligt, eftersom han har varit med jättelänge och med mycket whiskeydrickande och rökande under årens gång så var han ändå där. Men inte nu längre. Lemmy avled den 28:e december, och han blev 70 år.

Film:

I år har många förebilder inom skräckfilm avlidit. Många av dessa var anledningen till att jag blev intresserad av rysare och thrillers, och ikoniska skräckfigurer. Wes Craven, mannen som skapade Freddy Krueger i A Nightmare On Elm Street och Ghostface i Scream-filmerna, förlorade kampen mot sin hjärncancer och avled den 30:e augusti. Betsy Palmer var mest känd som Pamela Voorhees i Friday The 13th – hon var Jason Voorhees mamma och var mördaren i den filmen. Hon avled den 29:e maj. Gunnar Hansen var den fasansfulle Leatherface i The Texas Chainsaw Massacre från 1974. Han gick bort 7:e november. Brooke McCarter, som spelade Paul i The Lost Boys, dog 22:a december.

Tyngsta förlusten, för skådespelare, filmskapare och filmhistorien, var Christopher Lee. Han gick bort den 7:e juni. Han har haft en enastående karriär som väldigt få skådespelare har haft. Frågan är om någon ens kommit upp i den nivå som Christopher Lee hade. Jag menar, hur många har fått äran att spela både Frankensteins monster och greve Dracula? Att spela en ikonisk James Bond-skurk vid namn Scaramanga? Att få arbeta med Tim Burton i många filmer? Sen får man inte glömma hans enastående rollprestation som Saruman i Härskarringen-filmerna och i Hobbit-trilogin. Och som greve Dooku i Star Wars: Episode II och III. Han har varit aktiv skådespelare i över 60 års tid och hanhar arbetat med många av filmhistoriens största. Han var även en krigshjälte i andra världskriget, och slutligen: Christopher Lee var sångare i ett heavy metal-band. Hur coolt var inte det?

Christopher Lee

Christopher Lee kommer alltid att vara en av historiens främsta skådespelare. Bond-skurk, greve Dracula, greve Dooku i Star Wars, Saruman i Härskarringen, Frankensteins monster, aktiv i många Tim Burton-filmer. Krigshjälte. Heavy metal-sångare.

Det har varit återkomstens år i filmvärlden. Michael Keaton gjorde comeback i Birdman, som vann 4 Oscars för bland annat bästa film. Jag har inte sett Birdman ännu, men ska försöka göra det inom kort.

När det gäller återkomster, så är det två filmer ifrån legendariska filmserier som är några av filmårets allra bästa. Mad Max: Fury Road är en storstilad comeback för en ikonisk hjälte som försöker överleva en tuff vardag i en ödelagd värld fyllt av sand, hetta och slaveri. Det är den bästa actionfilmen på åratal och den är så jävla snyggt gjord. Det är ett levande konstverk fylld av tuffa biljakter, sand som sprutar i ögonen och självklart explosioner. Vem fan bryr sig om att Mel Gibson inte är med? Det är så här en riktigt bra uppföljare ska se ut.

J.J. Abrams hade en tuff uppgift, att skapa en uppföljare till den älskade Star Wars-trilogin och vet ni vad? Han lyckades. Han tamejfan tusan lyckades! Star Wars: The Force Awakens är en renässans för den underbara rymdfantasy-sagan, och den känns så klassisk att jag gråter inombords. Nu vet jag hur de som såg de gamla filmerna på bio reagerade på den tiden, för jag blev som en tioåring igen med ögon stora som tallrikar. Det här är bara början på en underbar resa med Star Wars-sagans fortsättning och jag är så glad att jag har fått se den efterlängtade filmen. Kylo Ren är den mest fasansfulla filmskurken sedan Darth Vader. Adam Driver är helt perfekt som den onde karaktären. Den rullande droiden BB-8 är en charmig figur som är lätt att älska. Jag gillar hur J.J. Abrams lyckats framställa de nya karaktärerna såväl få oss att minnas de gamla. En fjäder i hans hatt för min del!

På tal om återkomster, så måste ni ju för tusan se Ash vs. Evil Dead. Den underbara skräckkomediserien är en utmärkt uppföljare till Evil Dead-trilogin, och Ash Williams är lika cool som vanligt.

Kvinnliga karaktärer på filmduken växer och blir starkare. Jag blev riktigt imponerad av Imperator Furiosas kamp mot mansdominerade diktaturen i Mad Max: Fury Road. Den stenhårde kämpen är så färgstark och så badass. Charlize Theron är en Oscarvinnande skådespelerska och har den tyngd bakom sig som krävs för att spela en så stark person som Furiosa är. En annan kvinnlig karaktär som jag blir mer och mer imponerad av är Rey i Star Wars: The Force Awakens. Hennes resa har bara börjat, men redan har hon vuxit till och blivit älskad av miljoner av fans därute. Med sin starka vilja och kämparglöd har hon blivit en karaktär att räkna med i framtiden. Daisy Ridley var relativt okänd tidigare men nu har hon blivit så omtyckt och ikonisk, precis som Carrie Fisher var med prinsessan Leia nästan 40 år tidigare i en Star Wars-film. Jag tror bestämt att Daisy Ridley är en skådespelerska att hålla ögonen på framöver. I sociala medier har hon redan varit utnämnd till Miss Universe och jag kan faktiskt se varför. Rey är en magnifik karaktär och hon lyfter upp en redan så fantastisk film som The Force Awakens är, till nya höjder.

Rey i Star Wars Awakens. Den kvinnliga huvudrollen i den nya Star Wars-trilogin är redan en omtyckt personlighet. Hon är modig, stark och snabbtänkt. Rey är beviset att det går att skapa starka kvinnliga karaktärer.

Rey i Star Wars: The Force Awakens. Den kvinnliga huvudrollen i den nya Star Wars-trilogin är redan en omtyckt personlighet. Hon är modig, stark och snabbtänkt. Rey är beviset att det går att skapa starka kvinnliga karaktärer.

Det bästa av år 2015, och det mest efterlängtade år 2016.

Jag avslutar det här inlägget med några listor från året som har gått, med bland annat det bästa av det bästa.

Men jag vill samtidigt blicka framåt. Mot 2016. Vad ser jag mest fram emot nästa år? Kommer den första spinoff-filmen från Star Wars-sagan att leverera? Ska Dark Souls III bli lika episkt som deras föregångare? Ska jag äntligen spela Fallout 4, som jag har missat? Kommer det att komma nya överraskningar? En sak vet jag. Det kulturella växer för varje år som går, och jag är glad att man får ta del av dess utveckling.

Nu kör vi!

  • Årets spelpodcast: Par I Pixlar.
  • Årets podcast: Johan Och Ida.
  • Årets bästa artist: Zara Larsson.
  • Årets bästa låt: Lush Life – Zara Larsson.
  • Årets sämsta låt: Groupie – Samir & Viktor.
  • Årets album: Kick Down – Top Cats.
  • Årets ögonblick: Mitt möte med Yaya Han i Comic-Con. Det glömmer jag aldrig. Någonsin.
  • Årets manliga filmkaraktär: Kylo Ren – Star Wars: The Force Awakens. Så ond. Så farlig. Så jävla bra.
  • Årets kvinnliga filmkaraktär: Delad plats mellan Imperator Furiosa (Mad Max: Fury Road) och Rey. (Star Wars: The Force Awakens) Så starka kvinnliga karaktärer har jag inte sett på väldigt länge. Om ens i överhuvudtaget!
  • Årets sämsta skådespelare: Adam Sandler. Kan han inte bara lägga av någon gång?
  • Årets spelsida: Svenska IGN. Hög kvalité med enastående skribenter.
  • Årets samarbete: När jag och Anna ”Lania” spelade Final Fantasy XIV: A Realm Realm ihop.
  • Årets genombrott: Daisy Ridley. Debuten som Rey i Star Wars: The Force Awakens är bara början.
  • Årets dumhuvud: Konami. Deras behandling av Kojima är en sak, men att lägga ned Silent Hills var droppen som fick bägaren att rinna över.
  • Årets cover: Allt Jag Behöver – Miriam Bryant.
  • Årets tv-serie: Ash vs. Evil Dead.
  • Årets WTF: När Bryce Dallas Howard springer fort i högklackat i Jurassic World.
  • Årets remake (spel): Resident Evil HD Remastered.
  • Årets besvikelse (spel): Axiom Verge.
  • Årets DLC i tv-spel: Ryu från Street Fighter, Cloud från Final Fantasy VII och Bayonetta i Super Smash Bros. Holy shit! Multiplicerat med tre! 
  • Årets besvikelse (film): Spectre.
  • Årets manliga spelkaraktär: Jag är lite tråkig nu, men jag säger Mario i Super Mario Maker. Inte sedan i början av 1990-talet har han varit så här bra.
  • Årets kvinnliga spelkaraktär: Sam – Until Dawn. Hon och många andra är många jag faktiskt brydde mig om i spelet.

 

  • Årets bästa filmer 2015:
  1. Star Wars: The Force Awakens. Den sjunde delen i Star Wars-sagan har allt som man älskar i original-trilogin och det som prequel-trilogin saknar. En film med mycket praktiska effekter, en solid story och massor av karaktärer att älska – både nya som gamla bekanta. Rey, spelad av Daisy Ridley, kommer att vara lika älskad som prinsessan Leia är idag. Årets bästa film är en bättre film än vad jag kunnat tro. Star Wars: The Force Awakens är en av 2000-talets allra bästa filmer och är ett måste.
  2. Mad Max: Fury Road. Den fjärde filmen om Mad Max äventyr i den ödelagda världen är en konstnärlig explosion. Det är full gas från början till slut. Lägg till en enastående Charlize Theron som den feministiska frihetskämpen Imperator Furiosa och man får en av de bästa actionrullarna på väldigt länge.
  3. Jurassic World. Det var ett tag sedan man fick se dinosaurier i den legendariska parken, och den fjärde filmen är så jävla snygg och spännande. Den klart bästa uppföljaren i Jurassic Park-serien med en ny, riktigt skitfarlig dinosaurie bjöd på sommarens största popcornsrulle.
  4. Inside Out. En film som handlar om hur de olika känslorna styr en inifrån är en snilleblixt av Pixar och Disney. Vad jag inte hade förväntat mig var att den är så otroligt rolig och så full av känslosamma ögonblick.
  5. Spectre. Den fjärde James Bond-filmen med Daniel Craig är en bra rulle, men samtidigt är det årets besvikelse. Om resten av filmen kunde haft samma klass som första halvan så skulle Spectre vara i samma klass som Skyfall. Men jag gillar Christoph Waltz som filmens stora skurk. Inledningsscenen i Mexico City är sjukt snyggt filmad.
Årets bästa film 2015 är Star Wars: The Force Awakens.

Årets bästa film 2015 är Star Wars: The Force Awakens. Det höll inte bara måttet, men är också en av 2000-talets allra bästa filmer.

  • Filmer att se fram emot 2016:
  1. I Saw The Light. Filmen om Hank Williams liv är för ett absolut måste, för att han är min absoluta favoritartist någonsin. Tom Hiddleston (Loki i The Avengers) ser verkligen ut som Hank Williams i trailern. När filmen har premiär i Sverige vet jag inte än, men jag hoppas att den kommer hit.
  2. Rouge One: A Star Wars Story. Första spinoff-filmen ifrån Star Wars-universumet gör mig rätt nervös på ett sätt men jag är ändå peppad inför denna. Kommer i december 2016.
  3. Deadpool. Den uppkäftige superhjälten med sina egenskaper är naturligtvis ett måste. Deadpool är en pajas som retar gallfeber hos många och jag hoppas att den svarta humorn har en stark kärnpunkt i filmen. Kommer 12:e februari 2016.
  4. The Hateful Eight. Quentin Tarantinos andra westernfilm på raken ser ut att vara en iskall rulle med hat och coola karaktärer. Ennio Morricone som gör musiken, Kurt Russell med asgrym mustasch och återkomsten av Jennifer Jason Leigh får mig att vilja längta efter januari redan nu. Eller förresten, januari kommer ju inom några dagar! The Hateful Eight kommer redan den 13:e januari.
  5. Ghostbusters. Nya Ghostbusters, nu med kvinnliga spökjägare. Hur awesome kommer det inte att bli? Den tredje filmen om Ghostbusters kommer den 22:a juli.
I Saw The Light.

I Saw The Light. Filmen om Hank Williams är den film jag ser mest fram emot att få se år 2016.

  • Årets bästa spel 2015:
  1. Bloodborne. Den spirituella uppföljaren till From Softwares Dark Souls-serie är mer än bara årets bästa spel. Med sitt snabba tempo, brutala svårighetsgrad och den fantastiska upptäckarglädjen är jägarens farliga äventyr i Yarnham ett måste för alla som älskar tv-spel. Bloodborne är riktigt stort och räkna med stentuffa strider mot de skräckinjagande bossarna. Det är gotiskt, skitigt, farligt och våldsamt. Men helt enkelt fantastiskt.
  2. Super Mario Maker. Det här spelet har jag väntat på i över 20 års tid. Äntligen kan man göra sina egna banor i Super Mario Bros! Och Super Mario Bros 3. Super Mario World och New Super Mario Bros U likaså! Lagom till Super Mario Bros 30-årsjubileum har Nintendo gett oss verktygen och låter oss skapa de banor som vi har fantiserat om i årtionden. Det har aldrig varit så här kul att skapa något eget tidigare.
  3. Until Dawn. Som en blixt från klar himmel kom det bästa survival horror-spelet på länge. Det riktigt stämningsfulla skräckspelet är riktigt välgjort och att försöka hålla så många av spelets karaktärer vid liv är en riktig utmaning. Valmöjligheterna ger Until Dawn inte bara ett djup, men också förmågan att kunna spelas om flera gånger.
  4. Star Wars: Battlefront. Ett riktigt beroendeframkallande multiplayerspel i Star Wars magiska universum med Battlefields spelmotor är sjukt underhållande. Det är klart årets vackraste spel och det är så jävla coolt att köra Walker AssaultHoth.
  5. Rocket League. Det behövs bara en simpel idé för att skapa ett genialt spel. Korsningen mellan fotboll och radiobilar resulterar till det bästa sportspelet sedan R.C. Pro-Am. Galet underhållande!
Bloodborne

Årets bästa spel 2015 är Bloodborne. Ett riktigt stort spel med episka miljöer och fighter mot bossar utan dess like. Svårighetsgraden är så tuff att man svär mer än vad Eddie Murphy gjorde på sin högtidsperiod – men fan vad bra det här är.

  • Spel som jag har missat år 2015 som jag kan tänka mig att spela 2016:
  1. Fallout 4. Det här kommer isåfall bli mitt första möte med den omtyckta spelserien, och det är något med den postapokalyptiska världen som är så fascinerande.
  2. Metal Gear Solid V: The Phantom Pain. Trots allt sludigt som Kojima gjort med Quiet, så kan jag inte låta det femte storspelet om Snake passera förbi. Jag måste testa detta.
  3. Tales Of Zesteria. Jag provade detta lite grann i årets Comic-Con och det verkar riktigt mysigt. Jag tyckte om Tales Of Xillia och tror faktiskt att det här kan vara bättre.
  4. Rise Of The Tomb Raider. Uppföljaren till mästerverket har jag suktat efter länge, men eftersom jag inte kommer att skaffa en Xbox One så får jag vänta på PS4-versionen.
  5. Mortal Kombat X. Inget går emot ett gammalt hederligt slagsmål där blodet skvätter, och varför skulle Mortal Kombat X vara sämre? Gästinhopp av Jason Voorhees, Predator, Alienmonstret och Leatherface gör detta ännu mer intressant för min del.
Ett av årets mest

Ett av årets mest efterlängtade spel för många var Fallout 4. Det ser riktigt blytungt och massivt ut, och jag är garanterat säker på att jag kommer att hinna besöka denna postapokalyptiska värld nästa år.

  • Spel att se fram emot år 2016:
  1. Friday The 13th – The Game. Jag har väntat i 20 år på att Jason Voorhees ska få ett eget spel, och det här multiplayerspelet kan förhoppningsvis radera minnet ifrån det hemska NES-spelet en gång för alla. Jag förväntar mig inte GOTY 2016, men ett spel värdigt den legendariska skräckfilmsfiguren.
  2. Dark Souls III. Nå, ska From Software släppa ett tredje triumfspel, tredje året på raken? Det återstår att se, men jag håller givetvis tummarna. Praise The Sun!
  3. Legend Of Zelda for Wii U. Nintendo borde väl för tusan släppa det hett efterlängtade Zelda-spelet till Wii U år 2016? Vad kommer att hända i det här spelet? Vem vet?
  4. Ni No Kuni II – Revenant Kingdom. Boom! Utannonseringen av en uppföljare till det älskade Ni No Kuni var inte bara oväntad, men också riktigt awesome. Om det kommer 2016 så kommer jag definitivt att förboka det. Det kan du skriva upp.
  5. Uncharted 4 – A Thief’s End. Det förmodade sista spelet med Nathan Drake ser riktigt fantastiskt ut, och blir det lika bra som de andra tre spelen så kommer det här att vara en modern klassiker.
nvbn

Jason Voorhees återkomst till spelkonsoler får mig att lista Friday The 13th – The Game till nästa års mest efterlängtade spel.

Likt sand i ett timglas, så rinner de sista sandkornen ner för det årsglas som kallas för 2015. Jag har haft ett bra kulturår och det har varit en del bra filmer, spel och musikaliska upplevelser. Innan jag vänder på bladet till år 2016, så vill jag passa på att tacka er alla som har följt min blogg under året och att nästa år kommer att bli ännu bättre. Framtiden är nära och jag vill önska er allihop ett riktigt gott nytt 2016!

Vad har varit bäst för er år 2015? Vad ser ni fram emot år 2016? Skriv gärna i kommentarerna nedan.

(Uppdaterat 3/1 2016) Kolla gärna in Annas årskrönika för rollspelåret 2015.

Min gratistid med Final Fantasy XIV: A Realm Reborn.

Jag har aldrig spelat ett rollspel online tidigare, eller ett *MMORPG, som det egentligen heter. Om det beror på ointresse eller att det beror på ekonomiska orsaker låter jag vara osagt. Men titlar som World Of Warcraft, Star Wars: The Old Republic och Warhammer Online har aldrig tilltalat mig. De flesta MMORPG-spel finns på PC, men givetvis på konsol också. Att sitta i timtal med ett sorts evighetsspel har jag väldigt svårt för.

*MMORPG = Massively multiplayer online role-playing game – är en genre av datorrollspel där ett stort antal spelare interagerar med varandra i en virtuell värld (Wikipedia)

square-enix-verdedigt-abonnementsmodel-final-fanta_v8t6

Då och då har jag sett bilder ifrån Final Fantasy XIV: A Realm Reborn på vänners Instagramkonton och jag måste ju säga att jag tyckte att det såg vackert ut. Det är som att Square Enix hittat tillbaks till den mysiga och varma världen som jag senast såg i Final Fantasy IX, och det finns inget spår av Final Fantasy XIII någonstans. Men att jag skulle spela det, det hade jag ingen avsikt att göra. Varför skulle jag spela ett MMORPG?

Av en ren slump twittrade min väninna Anna ”Lania” om att hon letade efter vänner som ville spela Final Fantasy XIV: A Realm Reborn med, och jag retweetade det. Sen hade vi en diskussion om att jag borde prova det, och eftersom hon är Sveriges främsta rollspelsexpert så var det lätt att övertala mig att testa den 14 dagar långa(?) gratisversionen.

Efter en riktigt lång installation och uppdateringar så började jag att spela Final Fantasy XIV: A Realm Reborn. Jag skapade min karaktär, och jag valde en kvinnlig lancer vid namn Evangeline Bluemoon. Det fanns så många klasser att välja mellan men på något sätt så kändes en Lancer som ett utmärkt val för mig.

Hur kom jag på namnet Evangeline Bluemoon? Evangeline är ett vackert namn, dels heter fantastiska skådespelerskan Evangeline Lily, men så låter namnet väldigt cajun/New Orleans-aktigt och får mig att tänka på bluegrass. Det gör även Bluemoon. Blue Moon Of Kentucky, någon? Dessutom fick Evangeline blått hår, och det passar henne perfekt.

Jag börjar min resa i ett område som kallas Gridania. Det är en vacker skogsstad som ligger mitt i en stor skog och direkt kände jag mig varm inombords. Den vackra musiken och estetiken är precis som att återupptäcka Final Fantasy IX igen – eller ja, nästan. Men det är faktiskt gudomligt vackert och stämmingsfullt. Jag får också vibbar av Hobsala i Sagan Om Ringen när jag är i Gridania. Det första jag gjorde var att leta mig omkring i Gridania och jag upptäckte att det var fruktansvärt många som spelar samtidigt. Överallt fanns det olika karaktärer som sprang runt omkring för att bege sig ut på sina egna äventyr.

Final Fantasy XIV: A Realm Reborn är ett spel som man får delta i quests för att levla upp sin karaktär och avancera sig vidare i storyns gång. Eftersom jag spelade det i en 14 dagars-gratisperiod, så hann jag inte göra så värst mycket med själva äventyret. Jag sprang mest omkring och försökte lösa mina egna problem.

Vad för problem?

Dels hade jag svårt med kontrollen och att hitta överallt för det är faktiskt en enorm värld att kuta omkring i.

Men det är faktiskt väldigt charmigt att beskåda den vackra världen. Fast såklart, svårt att hitta för en simpel MMORPG-amatör som jag är, haha.

Som tur var, pratade jag och Anna med varann via Skype och vi begav oss på äventyr tillsammans. Hon har spelat Final Fantasy XIV: A Realm Reborn många gånger och hon visste exakt vart man skulle gå. Anna lärde mig jättemycket om spelet, som till exempel spelets kontroll – det som var intressant var att jag spelade på PS4 och hon på PC. Ändå kunde vi spela tillsammans på den gigantiska servern. Det är fascinerande. Anna lärde mig hur man skulle slåss med fiender, för jag hade inte blekaste aning om hur jag skulle göra innan. Sen satte det som ett frimärke på ett kuvert. Men jag var ganska ovan med kontrollen när det gällde att navigera mellan quests och kartan. Det var så lätt att trycka fel. Anna hade stor tålamod och det kändes tryggt och trevligt att spela tillsammans med henne.

För att byta samtalsämne lite grann; det är väldigt skönt att glömma bort Final Fantasy XIII som jag ironiskt nog sa tidigare i år att jag skulle klara av. Men så blev det inte, och jag ångrar inte att jag slutade spela det spelet.

Tillbaks till Final Fantasy XIV: A Realm Reborn. Jag och Anna spelade tillsammans online tre gånger under gratisperioden (tror jag) och många gånger försökte jag själv. Varje gång jag spelade själv efter att ha lärt mig ifrån Anna så kunde jag ta mig vidare och jag låste faktiskt upp ett par cutscenes. Evangeline gick upp i många nivåer och lärde sig fler stridsegenskaper under äventyrets gång. Sakta men säkert upptäckte jag nya platser i den enorma skogen och det var fascinerande att det fanns så mycket liv i en stor fantasivärld. Man var aldrig ensam. Men de bästa gångerna jag spelade Final Fantasy XIV: A Realm Reborn var självklart med Anna. Jag lärde mig så mycket och det var roligare att slåss mot monster tillsammans med en vän. Anna förklarade så bra om levequests, om belöningarna och att det fanns många praktiska saker man kunde göra för att underlätta i striderna. Sen att hon kunde hitta överallt. Det var liksom bara att hänga på, för jag litar fullständigt på henne.

Evangeline Bluemoon och Noctim Mrorot

Evangeline Bluemoon och Novarim Noctis på äventyr tillsammans. Novarim Noctis är Annas karaktär och hon lyser av starkt självförtroende. Sedan gillar jag namnet otroligt starkt.

Två veckor går fruktansvärt fort. Plötsligt är gratisperioden slut. Så synd, när det börjar bli riktigt roligt. Varför kan inte gratisperioden vara en månad istället? Det ironiska är att när jag skriver det här inlägget så har jag faktiskt en dag kvar att spela men Square Enix kör en maintenance eftersom den stora expansionen Heavensward (det stavas faktiskt så, tro mig) lanseras inom kort. Jag fick många positiva intryck på Final Fantasy XIV: A Realm Reborn och jag skulle vilja fortsätta med det läckra äventyret tillsammans med Evangeline Bluemoon. Men det här har med prioriteringar att göra. Det kostar drygt 100 kronor i månaden att spela Final Fantasy XIV: A Realm Reborn, och för tillfället vill jag faktiskt vänta med fortsättningen. Dels har jag Batman: Arkham Knight att se fram emot i slutet av juni, och senare i år kommer Super Mario Maker och Star Wars: Battlefront. Jag har en dotter som fyller sex år i juni, två syskon som båda fyller 40 år i augusti och eventuellt blir det en resa till Stockholm i oktober/november inför Gamex/Comic-Con. Renovering av garaget. Och så vidare.

Jag förstår att det kostar att spela Final Fantasy XIV: A Realm Reborn. Tänka sig att driva de gigantiska servers som är spelets hjärta, lungor och lever. Spelet har många fans och jag har inte hört något prata illa om det alls.

Men jag tror inte att det är det sista jag har sett ifrån Final Fantasy XIV: A Realm Reborn. Det krävdes en övertalning av en rollspelsdrottning och magin ifrån Final Fantasy för jag skulle uppskatta mitt första spelade MMORPG någonsin. När jag väl spelar spelet i framtiden kommer jag säkert att vara ringrostigare än en stötdämpare på en grusväg, men jag har ju Anna som mentor så jag får kontakta henne om råd och om hon vill spela med mig igen. Jag har faktiskt haft riktigt trevligt som sagt.

Tack Anna, för att jag fick äran att spela tillsammans med dig. Och tack för att jag fick öppna upp ögonen för det här spelet.

Final Fantasy XIV: A Realm Reborn är ett av mitt livs största spelöverraskningar. Det är gudomligt vackert, tar ifrån massor av tid men det är värt att vandra iväg i en vacker fantasivärld och bara må gott. Jag skrapade ytterst lite på spelets yta i gratisperioden och kan bara föreställa vilka magiska platser som Final Fantasy XIV: A Realm Reborn kan visa mig. Jag tror faktiskt att jag kommer att besöka dessa platser i framtiden fast inte ännu. Men än så länge får Evangeline Bluemoon leva fritt i Gridania.

Till sist vill jag visa upp ett filmklipp där de skapar karaktärerna, men det är faktiskt musiken som är bedårande. Det är en av de vackraste versionerna av The Prelude som jag har någonsin har hört. Den som inte tycker att det här är vackert är det något seriöst fel på.

 

GAMEX 2013: Lördagen med ord och bilder.

Jag drog iväg runt 11-tiden till GAMEX för att hinna spela mer för jag missade rätt mycket på fredagen. (på grund av köandet till Oculus Rift)
Jag siktade mig rakt mot Microsofts monter för att testa XBOX One. De hade fyra spel att välja mellan. Jag tänkte testa Dead Rising 3 för det tyckte jag såg mest intressant ut och för att jag inte spelat föregångarna. Intrycket av kontrollen var ett nja. XBOX One’s kontroll kändes rätt liten och jag gillade inte sidoknapparna – för jag tyckte de kändes malplacerade, som ett V. Helt obekvämt. Annars gick det bra att kontrollera. Dead Rising 3 var kul, jag fick plöja mig igenom ett stort kvarter med hundratals zombies. Mycket hack and slash. Roligast var det att sitta i en ångvält och mosa all skit (zombies) som stod i vägen.

Det var mer folk i farten på lördagen för köerna var längre än på fredagen. Jag gick till den intressanta montern med indiespel. Jag pratade med en tjej som presenterade ett sorts co-opspel vid namn CoBots. Det gick ut på att två spelare skulle samarbeta på en rymdstation och lösa pussel tillsammans. Jag och tjejen som varit med och utvecklat CoBots spelade och jag måste säga att jag tyckte om spelets enkelhet. Lätt att förstå och roligt att spela.
Nästa indiespel jag provade var Secrets Of Grindea, ett action-RPG med ljuvlig pixlelgrafik. Det är tre(!) personer på en högskola som utvecklar det här spelet och jag är imponerad av hur bra de gjort Secret Of Grindea så här långt. (Det är inte klart ännu.) Tveklöst så är Secret Of Mana en stark inspirationskälla för Grindea liknar klassikern en hel del. Jag fick vibbar av A Link To The Past, Chrono Trigger och lite Breath Of Fire, men ändå känns Grindea väldigt fräscht och intressant. De är ju inga dåliga inspirationer heller. Spelet hade ett schysst stridssystem, vacker grafik och vacker musik och härliga karaktärer. Jag ser verkligen fram emot det färdiga resultatet!
Det är så underbart att det finns många unga personer som går i högskolor som programmerar egna spel. En fjäder i hatten till er!

Sedan spelade jag inget mer för jag gick mest och kollade omkring. Kikade på folk från Kraid och MegaZine som spelade Battlefield 4’s gigantiska multiplayermonter för 64 personer. På tal om Battlefield 4 så hälsade jag på karismatiska Battlefield-spelaren Nerdphilia som jag dessutom är vän på Facebook. Hon var commander för ett lag på den montern och jag kan inte tänka mig en bättre ledare, för hon är helgrym. Hon är dessutom otroligt trevlig. Riktigt kul att träffa henne.
I pressrummet hälsade jag på EA’s trevliga Lion Martinez, också han riktigt trevlig.
Jag pratade dessutom med andra gamers som jag pratade med på gamerminglet på Imperiet. (Kommer i ett senare inlägg) Det är så trevligt att diskutera saker med personer som har samma intressen som jag har.

Jag blev lite shoppingsugen och köpte på fredagen en Link-tshirt och en 30-årsjubileumbok om Capcom. Det var många böcker jag ville ha, som Mega Man-boken men tyvärr var den rätt dyr, för att inte nämna Zero Suit Samus-samlarfiguren. På lördagen köpte jag en mjuk Bob-Omb åt barnen från en jättemysig Nintendomonter. Det fanns också en monter som sålde mycket Studio Ghibli-ting. Det fick bli en liten Totoro och en liten Kiki för de större hade ganska höga priser. Men å andra sidan, hur ofta stöter en nordvärmlänning som jag på Studio Ghibli-montrar? Sällan. Nåt ville jag ju ha så.

Cosplayen är bättre i år. Många har verkligen lagt till mycket arbete för att likna en känd karaktär. Mina personliga favoriter var Lightning, Lara Croft, Big Daddy och den största på mässan; Space Marine. Den stora Marinen såg så stor och tung ut. Jag tror att många hade honom som favorit för han blev fotograferad ofta och fick blicken mot sig. Mycket imponerande. Det är så kul att fenomenet cosplay växer mer och mer!

Jag hann att prata med några gamers på mässan och de verkade ha rätt trevligt. Innan jag drog mig tillbaks till lägenheten pratade jag med Feber’s skribent Emmy (underbar människa!) och hennes trevliga bror, som jag också pratade med på Imperiet.

På lördagsaftonen tog jag en fika med min väninna Anna ”Lania” från RPGaiden och väninnan @nackrufs och hennes kille. Vi pratade mycket om mässan, om rollspel, om Disneyfilmer och om vardagen. Det var riktigt trevligt och alla var så snälla.

Lördagen hade mer besökare än på fredagen så det blev inte så mycket spelande. Men det var ändå tillräckligt för jag har spelat både Playstation 4 och XBOX One. Av den ”penismätningen” så säger jag att Sony vann den kampen för jag gillade kontrollen bättre och de hade mer spel att spela på.

Dagens plus: Indiespelen var en riktig överraskning. Jag är så imponerad av unga elevers passion för spel.
Dagens minus: XBOX One’s kontroll kändes inte så bra så jag blev besviken.

Med facit i hand så tycker jag att GAMEX var bättre förra året. En stor sak som var avgörande var ju att Nintendo inte var där för de hade en grym monter förra året. Riktigt synd för de hade chansen att skita i Sonys och Microsofts bataljstrid och visa upp spel som A Link Between Worlds och Super Mario 3D World. Kanske de dyker upp nästa år? Hoppas det, för några undvek mässan på grund av att Nintendo inte var där. Men det är speljättens bekymmer.
En annan sak jag reagerade på var att det var mycket tekniska saker som visades och mindre spel. Jag menar, vad har en ”linbana” på en spelmässa att göra? Märkligt.

Dock var det mycket att se, som cosplay, Watch Dogs, FIFA-tävlingar och ett imponerande multiplayerläge på 64 spelare. Och att träffa härliga gamers förstås!
Jag avslutar det här inlägget med fotografier från gårdagen! Tack GAMEX för denna gång.Vi ses nästa år!

20131103-075629.jpg20131103-075717.jpg20131103-075739.jpg20131103-075846.jpg20131103-075910.jpg20131103-075949.jpg

20131103-080057.jpg

20131103-080125.jpg

20131103-080154.jpg

20131103-080222.jpg

20131103-080254.jpg

20131103-080323.jpg

20131103-080354.jpg

20131103-080432.jpg

20131103-080524.jpg

20131103-080544.jpg

20131103-080614.jpg

Teckning: ”Lania’s 30th Anniversary”. (En hyllning till Anna ”Lania”.)

Hej igen!

Jag tänkte denna gång presentera en hyllning till min twitterväninna Anna ”Lania”, som nyligen fyllde 30 år. Det är därför jag kallar denna bild för ”Lania’s 30 th Anniversary”.

Först gjorde ett porträtt av henne i svartvitt, undantag hennes ögon. När jag var klar med porträttet – som jag var nöjd med – så tyckte jag att hon förtjänade en liten fin bonus.

Anna är en fantastisk gamer och är en grym expert på RPG, hon skriver om sin favoritgenre på RPGaidenSå jag fortsatte med bilden, med karaktärer från olika rollspel.

Till vänster om Anna och hennes vinglas står Vivi från Final Fantasy IX, och på hennes högra sida gör Alicia från Valkyria Chronicles honör. Under Anna så promenerar Faris från Final Fantasy V. Längst upp till höger är Mercedes från Odin Sphere. Jag avslutade bilden med superskurken Sephiroth från Final Fantasy VII.

Men det är Anna som ska vara i fokus i denna bild, därför gjorde jag hennes linjer svarta medans alla andra fick ha mörkgrå linjer.

 

Teckningen är inte bara en hyllning till henne, det är också en födelsedagspresent – och nu finns teckningen i hennes ägo.

Jag hoppas att ni tycker om den!

Grattis på din födelsedag, Anna!

Sätrapôjk goes Stockholm. Part 1 of 2. (Måndag och tisdag)

Nu har jag kommit hem från Stockholm.

Jag och Malin har varit där i fyra dagar och spenderat tid ihop, med massor av upptäckter, värme, sol och såklart shopping. Jag har tänkt mig att göra två inlägg om resan så det inte blir för mycket att läsa på en gång.

Måndag.

På morgonen åkte vi till svärmor med Carrie och Alison, eftersom de är för små denna gång. Det var väldigt jobbigt att lämna dom, särskilt när Carrie blev jätteledsen. Det var hjärtskärande, men vi visste att de skulle ha det bra hos svärmor. Det var rätt soligt på morgonen men när vi närmade oss Våxnäs i Karlstad – vi fick låna svågerns parkeringsplats där – så blev det mulet och började att regna. Tåget åkte vid lunchtid och vi var i Stockholm strax innan fyra på eftermiddagen. Vår väninna Verah mötte oss och tog med oss till sitt hem i Danderyd. Området låg fint och var väldigt lungt. Fastdet här var mitt första besök i Stockholm på 20 år, så det var första gången jag åkte tunnelbana. Oj vad vingligt. Stanken av avgaser vid hållplatserna var inte att hurra över heller.

Vi lämnade av vårt bagage hos vår väninna men vi skulle på tur igen. Hon var tvungen att skaffa en ny sängram för den gamla gick sönder. Det blev en tur till IKEA i Barkaby. Till sist blev det en lugn kväll i Verahs hem och vi kunde förbereda oss för tisdagens äventyr.

Tisdag.

Då var det dags för en spännande dag. Solen var så strålande varm och härlig. Vädret var perfekt. Med en fin frukost i magen så begav jag och Malin oss till Gamla Stan. Jag gillar de härliga och vackra gamla byggnaderna som skrek historia. Vi letade efter den där kanonkulan som satt fast i ett hörn men eftersom det var mycket folk på gatorna var det rätt lönlöst. Jag letade efter Science Fiction-Bokhandeln och efter ett tag fann jag den. Där var med mycket underbar litteratur, film, rollspel och annat gottigt nördigt i min smak. Jag twittrade och ställde ett litet möte med Spelkrigets mycket glada och positiva Frances Blaxell. Att hon var glad och positiv på Twitter är en sak, men att hon fullständigt gav ett glädjande sken på riktigt var underbart att se. Hon är så glädjespridande! Mötet var kort men tillräckligt för att få mig att le. Jag köpte lite saker naturligtvis i denna ljuvliga butik. Bilder kommer nedan.

Efter Gamla Stan åkte vi till centrum. Verah skulle möta oss på Sergels torg, för hon var i Täby på förmiddagen och förlängde sina ögonfransar. Vi tre tog en tur till Gallerian i centrum, tog en fika och sedan shoppade vi. Malin köpte en vacker vit klänning med svarta prickar som skulle få min syster Lana grön av avund. Vi passade även på att köpa lite presenter till Carrie som fyller tre år snart och även något till Alison.

Efter en fin tur på Gallerian så åkte vi tillbaka till Danderyd med sakerna och började laga mat. Sedan stack vi till närmaste Systembolag för att köpa något gott att dricka inför kvällen. Passade på att fylla på vattenflaskorna för värmen var tuff. Vi drog tillbaka till Sergels torg, och där fick jag träffa en annan Twittergamer, nämligen Anna ”Lania”. Jag och Anna pratade en liten stund och det var riktigt trevligt att få möta denna fantastiska kvinna och väninna. Hon är precis som jag tycker att hon är på Twitter, RPGaiden och sin blogg, så passionerad för RPG! Härligt! Men framför allt var hon trevlig och var mycket lätt att prata med.

Efter en kram så sa jag, Malin och Verah hejdå till Anna som i sin tur var på väg hem från arbetet. Vi tre fortsatte mot Djurgården. Vid den tiden var hon runt sju på kvällen. Skansen hade en stor kö, inte att undra på om de vill se en skäggig Måns Zemmerlöv. Men vi sket i det och promenerade till och förbi Gröna Lund. Sedan gick vi längs den vackra hamnen och jag såg faktiskt Anders Timell vid ett tillfälle. Coolt. Då har jag sett både Martin och Anders Timell med 20 års mellanrum. (Martin såg jag vid en skolresa till Stockholm 1992)

I närheten av Dramaten så köpte vi glass. Jag köpte en med italiensk vanilj och mango/limesorbet. Läskande gott! Sedan tog vi en tripp tillbaka till Danderyd för en trevlig hemmakväll med Scrabble, cider och ett gott skratt. Tisdagen var riktigt lyckad och jag hade riktigt roligt. Jag avslutar denna del med lite bilder från måndagen och tisdagen.

Utsikt över Danderyd, där Verah bor.

Verah i städartagen.

Malin på Sergels torg.

Solen dominerar på Sergels torg!

Tuff trappa i Danderyd.

Spelkrigets charmiga Frances Blaxell och jag på Sci-Fi Bokhandeln i Stockholm.

Investerade saker från Sci-Fi Bokhandeln! Pins med härliga 8-bitsmotiv från Castlevania och Mega Man, Supersvampsnyckelring och en riktig raritet: Final Fantasy IX originalsoundtrack.

Jag och den mycket trevliga RPG-experten Anna ”Lania”.

Jag och Malin.

Fiskmåsungar.

Dramaten.

Hemmakväll på tisdagen. Här är även Verahs kille Benny med.

Måndagen och framför allt tisdagen var underbara dagar!

Jag ska göra ett inlägg om onsdagen och torsdagen senare, kommer nog senare idag eller i morgon.

Lägga ned teckningspennan?

Jag har gjort många teckningar i år. Det är drygt 70 stycken.

Efter flera års uppehåll så har jag tecknat som aldrig förr. Jag skrev ett inlägg angående ett ifyllt teckningsblock tidigare i år, och nu har jag börjat med mitt tredje teckningsblock för i år.

Aldrig tidigare har jag fyllt i ett block så fort, och jag har aldrig börjat med ett tredje block på ett år.

Konstnärer tecknar och målar på sina egna sätt.

Oftast brukar det ta några dagar för mig att göra klart en teckning, beroende på vad motivet är.

Ibland går det fort, som porträttet på Pernilla Andersson. Men ibland tar det flera veckor, som min tolkning på Journey Of Silius eller Mario Kart-bilden. Speciellt Johnny Cash-bilden tog mycket lång tid.

Jag ser varje bild som en utmaning.

Imponerad av en fantastisk konstnärs 30-dagarsperiod.

På tal om utmaning, så följde jag fantastiska Anna som hade under en månads tid gjort en bild varje dag. Det som var så imponerande var att hon levererade en vacker bild varje dag och framför allt höll hon tidsplanen.

Hon använde sig av en Wacom-penna, och det blev otroligt färgstarka bilder. Tyvärr gick pennan sönder, men hon fortsatte att leverera med mycket vackra blyertsbilder.

Det var otroligt starkt av henne.

Den här bilden är en av mina personliga favoriter, gjort av Anna under sin 30-dagarsteckningsperiod. Ni kan gå in på annabloggar.se för att se fler bilder. Bilden är från hennes blogg. 

Tid att teckna?

En teckning kräver tid. Med mitt arbete och min familj så är det inte det lättaste att få tid att teckna.

Att Anna slet med sina bilder varje dag är otroligt viljestarkt!

Men jag har tagit mig tid, särskilt på lunchen på arbetet.

En annan sak som är svårt är att komma på en idé. Det har varit en hel del spelbaserade teckningar och en del porträtt. Får jag in en tanke så brukar jag hålla fast vid den. Ibland skjuter jag på andra idéer så att just den idé jag nyss kommit på ska komma fram först. Därför har jag inte hunnit att göra bilden på Bahamut till exempel.

Varje dag så har det alltid poppat upp en idé.

Men nu på senaste tiden, efter mitt bidrag till Loadings julkalender (som kommer snart) så börjar det hända något.

Jag har inte så många idéer längre. Jag känner att jag behöver trappa ned lite på tecknandet.

Dels att få tid att bli ännu bättre längre fram. Dels att få spela mer och se på lite mer film.

Men framför allt att få umgås med min familj – särskilt när den blir större. Vårt andra barn kommer när som helst.

Framtiden – att lägga ned teckningspennan?

Jag kommer att göra några bilder till, och framför allt några beställningar.

Sedan drar jag ned på tecknandet på allvar. Men inte helt givetvis.

Det blir inte en sån där flerårsperiod av teckningsuppehåll igen, det lovar jag.

Jag behöver bara lite tid till annat bara.

Sätrapôjks tio frågor till Lania!

Tredje intervjun är en riktig höjdare. Det här har varit en ära att få göra.

Den här gången har jag intervjuat spelsveriges bästa expert inom RPG – Anna ”Lania” Sladö.

Hennes svar är helt fantastiska.

Så här löd intervjun:

1. Viket var ditt första RPG?
Det beror lite på hur man ser det. Jag skulle kunna klassa Ocarina of Time som mitt första (äventyrs)rollspel, men ett mer renodlat rollspel skulle vara Final Fantasy VII.

2. Hur länge har du spelat tv-spel?
Nästan så länge jag kan minnas. Jag och min bror fick inte spela så mycket TV-spel när vi var små så jag spelade så mycket jag kunde hos andra. Jag har två kusiner som hade en NES och varje gång vi träffades satt vi i timmar och försökte klå Super Mario Bros 1 och 3. Jag älskade de stunderna. Hade också en kompis som bodde granne med min mormor och morfar, hon hade också lyxen att äga en NES. Jag minns att jag var sju år och vi satt och spelade första Zelda. Du kan ju tänka dig hur det såg ut. Vi fattade ingenting, kunde inte engelska och det var… svårt. Minns även Castlevania och hur jag kom till fladdermusbossen. Hade också en dagmamma som jag gick till efter skolan, vars son lät mig låna hans Game & Watch. Jag älskade det och satt med det tills det var dags att åka hem. En barndomsvän som jag bodde granne med hade en MegaDrive långt innan vi fick den konsolen och där spelade vi Street Fighter, Sonic och Ecco the Dolphin. Ah, dessa minnen. ^^

3. Vad krävs för att ett RPG ska vara bra?
Rent krasst så skulle jag kunna säga story, men eftersom ett RPG inte är en bok där du kan använda din egna fantasi, så är det mycket annat som spelar roll också. Berättelsen är förstås A och O, utan ett vettigt manus och karaktärer man känner för så blir det ju inte roligt. Dessutom måste världens stämning byggas upp med ett bra soundtrack. Musiken ska väcka känslor, helt enkelt vara av den kalibern att man inte kan hindra sig själv från att nynna på låtarna i duschen. Melodier som gör en tårögd, ger en rysningar, framkallar minnen. Musiken är oumbärlig för ett bra rollspel!
Jag är inte en särskilt stor grafiknörd, jag tycker inte att grafik är det viktigaste i spel. Självklart spelar design och känsla in, men det behöver inte vara det senaste i vad som är tekniskt möjligt för att jag ska bli intresserad. Så, för att summera, ett bra rollspel kräver en duktig dos av lite av varje. Ingen del ska egentligen gå helt försummad även om man kan förlåta småsaker. Berättelse, karaktärer, musik, grafik skulle mitt korta svar bli. 😉

4. RPG:n har många färgstarka figurer, och en del karaktärer berör en mycket. Finns det någon spelkaraktär som berört dig mycket, och varför?
Självklart. Det finns många karaktärer som jag har brytt mig om genom åren, både huvudkaraktärer och sådana som inte är spelbara. Några exempel skulle kunna vara:
1) Alicia och Welkin från Valkyria Chronicles. Jag tycker att de så fantastiskt snälla och ödmjuka, Welkin tilltalar mig verkligen med sina djupt nördiga drag. De kompletterar varandra otroligt bra och är ett radarpar att minnas.
2) Jowy från Suikoden 2. Ingen karaktär man spelar mycket med, men som ändå har en stor betydelse för berättelsen. Det är svårt att förstå hans val genom spelets gång, han är en komplicerad karaktär som lämnar spelaren perplex. Det finns mycket smärta i minnet av honom, men jag tycker inte mindre om honom för det.
3) Virginia från Wild ARMs 3. En ung vagabond som leder en grupp med män genom en sargad vildmark. Inte utmanat klädd, snabbtänkt, bestämd, men ändå med en sårbar sida. Jag tycker om henne. Skulle vilja påstå att hon är en bättre förebild än t ex Lightning från FF XIII.
4) Zack från Crisis Core FF VII, cool med ett snällt hjärta. Det var en ganska kort tid vi fick tillsammans, men jag blev ändå otroligt berörd av vårt möte. När spelet hade tagit slut var jag i ett slags chocktillstånd i ett par dagar efteråt. Sånt känns.
5) Meredy från Tales of Eternia. Hon gjorde mig så lycklig med sina glada utrop och positiva syn på livet. Det var helt omöjligt att inte sitta och le som ett fån så fort hon öppnade munnen. Vilken härlig virrpanna hon är!

 Welkin och Alicia från Valkyria Chronicles. Just den här bilden är från animén med samma namn.

5. Vilken är den bästa rollspelskonsolen någonsin, tycker du?
Oj! Lite svårt. Här vill väl de flesta läsarna att jag ska svara SNES, vilket kan vara sant baserat på konsolens många klassiska och odödliga rollspel. Men jag hade aldrig turen att äga den, så jag känner att jag egentligen inte kan ha den åsikten. Så, lotten kommer förmodligen att falla på PlayStation eller PlayStation 2. Det är ganska maffiga spelbibliotek de kan demonstrera, även om PSP:n inte ligger långt bakom. Men egentligen skulle jag kunna säga Wii, enbart pga Xenoblade Chronicles. ;P Fast då lär jag väl få hatmail…

6. Finns det något spel du ångrat att ha spelat överhuvudtaget?
Nej, det kan jag nog inte säga att det finns. Även sunkiga spel som t ex Magna Carta och Unlimited SaGa, (som jag förstås inte spelat klart pga den enorma plågan det skulle innebära), kan jag känna har ett värde. Jag har upplevt att de suger, riktigt rejält dessutom. Den kunskapen är ju bra att ha.

7. Många tycker om spel som gjordes förr och en del spelar helst nya spel. ”Det var bättre förr” – är det en myt eller sanning?
Det finns spel som alltid kommer att vara bra, pga flera orsaker. Chrono Trigger är ett praktexempel, just för att det var så före sin tid (tillsammans med Secret of Mana) när det gällde stridernas utförande. I jämförelse med Dragon Quest, Phantasy Star och Final Fantasy så var ju det en mycket mer levande upplevelse. För mig är det ett sånt spel som aldrig kommer gå ur tiden, och som man alltid kommer njuta av när man spelar om det.
Tittar man på en stor serie som Final Fantasy t ex, då anser inte jag att det var bättre förr om man tittar på del 1-3, men däremot finns guldkorn att hitta bland det som producerades till SNES och PS. Är Final Fantasy bättre där det står nu? Min åsikt är nej. Serien har blivit omsprungen av mycket annat och jag skulle vilja kora Tales-serien som den nya tronarvingen.
Och sen finns det då titlar som Xenoblade, där spelet aldrig hade blivit det det är om vi inte hade haft två årtionden spel att lära ifrån. Men bara för att Xenoblade tar det bästa av så många världar, och gör det helt till sitt eget, betyder det att spel som Final Fantasy VII inte längre är bra? Såklart inte. Ja, FF VII är utdaterat på många sätt – grafiskt, ljudmässigt, stridsmässigt, osv, men det spelar ingen roll. I alla fall inte som jag ser det. För att återknyta till det jag pratade om förut, berättelsen finns där. Världen är inte slarvigt ihopsatt med ett tjusigt yttre, även om grafiken är 14 år gammal så krackelerar inte grunden.
Hm, mitt korta svar skulle alltså kunna bli – det finns fantastiska spel från förr som alltid kommer uppfattas som bra och det kommer nya spel som kan få oss att se en genre i ett helt nytt ljus. Och jag tycker att man kan njuta av båda världarna, faktiskt. Här behöver man inte välja läger liksom. Know your history and look forward to the future! 😉

8. Vilken känd tv-spelsfigur behöver en rejäl make-over och varför?
Haha, kul fråga!
Den enda jag kommer på just nu är Serah från FF XIII. Allt gick ju fel där. Hennes proportioner är helvrickade och hon påminner lite om en tändsticka. Jag avskyr hur hon ser ut. Usch. Tetsuya Nomura får bakläxa!

 Sarah Farron från Final Fantasy XIII – Nomura får gå tillbaka till designbordet, enligt Anna.

9. Att japanska rollspel börjar hitta hit känns som en seger, Xenoblade säljer som smör i solsken. Tror du att fler klassiska rollspel från till exempel Square (numera SquareEnix) kommer att komma till Europa?
Jag tycker inte att man ska klassa SquareEnix:s rollspel som klassiska innan man har spelat dem. 🙂 Jag är ganska trött på det företaget och hur de har behandlat Final Fantasy. De känns som en stor, tråkig arbetsgivare som kväver all kreativitet. Jag ser fram emot mycket annat istället. Som The Last Story och Pandora’s Tower. Eller Dragon’s Crown och Grand Knights History från Vanillaware. För att inte tala om Tales-serien! Jag hoppas att den unika releasen av Xenoblade till Europa får upp ögonen hos andra företag. Jag hoppas att Xenoblade inte bara var ”a stroke of luck”. Och om det var så, så kommer jag fortsätta importera de titlar som inte hittar hit. Så det så.

10. Om någon skulle börja spela RPG första gången, vilket eller vilka titlar skulle du absolut rekommendera till nybörjare?
Hoho, det där är ju alltid lite känsligt. För någon som är helt ovan vid genren så får man ju se till att välja något som är någorlunda lättsmält, men heller inte tråkigt. För mig var FF VII väldigt bra att börja med, man verkligen sugs in i berättelsen redan från början. Ett annat tips skulle kunna vara Brave Story till PSP, ett gemytligt, klassiskt rollspel med hög mysfaktor. Men det kan också vara bra att börja med något mer klassiskt, som Chrono Trigger eller första Suikoden. Eller så nockar man nybörjare med bästa rollspelet ever – Xenoblade Chronicles. ;D

Emmy Zettergren Nordström som jag intervjuade före dig har en fråga:

Du har ju tidigare skrivit om spel för en amerikansk sajt och idag skriver du för en svensk. Finns det några tydliga skillnader mellan att skriva för svenska och utländska medier, och vad är det i så fall för skillnader? Jag tänker exempelvis innehållsmässigt men även på reaktioner från läsare. Om det inte finns några skillnader, varför tror du att det inte skiljer sig åt?
Faktiskt så var det väldigt lite feedback när jag skrev för GRRLGAMER, som sidan då hette. Läsarna kunde inte kommentera direkt under recensionen, som man kan på Level 7. Däremot fanns det ett forum, men jag upplevde aldrig att det fördes några större diskussioner om recensionerna. På ett sätt var väl det tråkigt, men å andra sidan var jag inte nervös eller orolig över folks reaktioner.
Att skriva för Level 7 (och även för min egen spelblogg) blir i alla fall en mer spännande upplevelse. På GRRLGAMER kunde jag känna mig ganska anonym, men på Level 7 kan jag kommunicera med de som läser.
Innehållsmässigt så tror jag att jag i grund och botten skriver likadant, med fokus på det jag tycker är viktigt, men förhoppningsvis har jag utvecklats i min personliga stil. Likheten de två sajterna emellan är ju också att jag inte får betalt för det jag skriver. Det å andra sidan får mig inte att känna som att mitt arbete är av mindre vikt, eller att jag inte skulle ta det lika seriöst. Jag anser mig dessutom ha större frihet att vara mig själv i mina formuleringar, mycket mer än när jag frilansade för SuperPLAY.
Det som genomsyrar allt mitt skrivande är till syvende och sist att kunna förmedla känslorna som rollspelen väcker hos mig. Hatet mot Final Fantasy XIII, överraskningen som var Mass Effect, den brutala och totala kärlek som Xenoblade Chronicles är, och som fortfarande har mig i sitt våld. Kan jag sprida det, smitta av mig på andra, inspirera, skapa diskussion och nyfikenhet, då är jag glad. Vart jag än skriver så är jag bara tacksam om jag blir läst.

Jag är oehört glad och stolt att fått äran att intervjua Anna. Tack så hjärtligt mycket för dina fantastiska svar!

Nästa gång blir det en intervju med Fredrik Johansson – det ska bli riktigt intressant att få se vad han har svarat på mina frågor!

 

 Anna Sladö är en expert på JRPG. Hon har skrivit för den numera nedlagda tidningen Super PLAY, och för den amerikanska GRRLGAMER. Idag skriver hon mycket fantastiska inlägg i RPGaiden och för Level7.

Tidigare intervjuer finner ni här:

1. Ludde Lundblad från Svampriket.

2. Emmy Zettergren Nordström.

3. Anna ”Lania” Sladö.

4. Fredrik Johansson (kommer snart)

5. ?

6. ?

7. ?

8. ?

9.?

Teckning: Gwendolyn från Odin Sphere.

 Gwendolyn. (foto tagen av Anna – annabloggar.se)

Jag kom på en sak.

Teckningen på Eddie Cochran var inte den 40:e teckningen i år, utan det var teckningen innan, ”Welcome To Twilight Town”.

För jag hade glömt bort att räkna med en teckning till.

Snälla Anna ”Lania” hade skickat en jättefin mjukissäl till mig som en födelsedagspresent till min sambo Malin.

När jag hade fått  min teckningslust tillbaka, hade jag gjort en del teckningar.

I vintras spelade Anna spelet Odin Sphere, och jag fick en snilleblixt. Jag skulle teckna en figur från det spelet och det blev denna teckning på Gwendolyn.

Det blev ett tack till Anna, så jag skickade den teckningen som en överraskning till henne.

Hon tyckte jättemycket om teckningen så att hon bloggade om den. Nu är den inramad och upphängd.

Jag hade totalt glömt bort att räkna med den här blden på Gwendolyn, så jag bloggar om den nu.