Jerrys Årskrönika 2015. Med årets spel, filmer och musik. (uppdaterat)

Imperator Furiosa i Mad Max: Fury Road. Hon är inte bara en symbol för feminism, men också för förändringarnas år som är 2015.

Imperator Furiosa i Mad Max: Fury Road. Hon är inte bara en symbol för feminism, men också för förändringarnas år som är 2015.

År 2015 har snart kommit fram till dess slut och det har hänt rätt mycket. I alla fall när det gäller den kulturella biten. I det här inlägget går jag igenom hur jag har upplevt det kulturella. Jag kommer att i slutet av inlägget att utse årets bästa filmer, bästa tv-spel och det bästa i musikalisk väg. Men jag passar även på att kasta en känga eller två åt saker som jag har stört mig på eller blivit besviken på under årets gång.

Tv-spel:

Jag har spelat mycket mer spel i år, jämfört med 2014. Både nya som gamla.
Det började med ett återbesök hos herrgården utanför Raccoon City i Resident Evil HD Remastered. Den bästa versionen av det klassiska spelet har blivit ännu bättre, mycket tack vare den förbättrade kontrollen.
Många spel från det förflutna som jag har missat på grund av olika skäl har jag lyckats greppa tag i. Rouge Legacy bjöd på mycket klassisk riddaraction och en hel del svordomar. Ungefär som Dark Souls II gjorde förra året.
På tal om det, så spelade jag årets svåraste och mest hårdkokta spel: Bloodborne. Det är precis så brutalt och svordomsframkallande som jag (delvis) hade hoppats på. Men jag tycker att Bloodborne har ett snabbare tempo och är mycket stabilare än Dark Souls II. Yarnham är en ondskefull plats och jag älskar det.

Bloodborne.

Bloodborne. Det svåraste spelet i år är också det spel som fascinerat mig allra mest. Hårdkokt monsterjakt som känns majestätiskt att spela.

Åter till de spel från det förflutna som jag har tidigare har missat. Ett spel som jag har varit nyfiken på hur länge som helst, var The Binding Of Isaac. Jag beslutade mig för att ladda ner The Binding Of Isaac: Rebirth och genast blev jag fäst vid det. Jag tror att jag har spelat minst 70 speltimmar men ändå blir jag lika överraskad varje gång. Fast det är ju sjukt svårt. Möjligtvis är The Binding Of Isaac: Rebirth det spel jag har spelat mest i år. Jo, det är det nog.
Jag har varit väldigt skeptisk till Uncharted-spelen länge på grund av att jag tyckte att spelen fick lite väl mycket överhypande och hyllningar. Men efter att ha sett trailern till Uncharted 4, funderade jag på att spela de tre första spelen. Lyckligtvis tog jag tag i Uncharted: The Nathan Drake Collection och jag tyckte väldigt mycket om den samlingen. En äkta matiné-samling med härliga äventyr med en häftig huvudkaraktär vid namn Nathan Drake. Så fel jag kan ha ibland.

I slutet av året kunde jag ladda ner både Castlevania: Aria Of Sorrow och Axelay, två klassiker från Konami som jag inte hunnit spela tidigare. Nu har jag äntligen tagit tag i dessa klassiker och jag älskar dom båda. Konami var bättre förr. Mer om det lite senare.

Jag spelade under försommaren det efterlängtade Batman: Arkham Knight och självklart är det en riktigt bra uppföljare med tunga inslag. Att styra Batmobile var riktigt coolt men ibland var spelet lite väl beroende av bilen. Annars, en riktig solid speltitel värdigt den mörke riddaren. Mark Hamill som Jokern är fortfarande awesome.

Jag blev riktigt peppad för Axiom Verge, för dess starka Metroid-stil. Det kändes otroligt häftigt att spela det först. Den visuella stilen och 8-bitsnostalgin var på topp. Forskaren Traces underliga resa i en märklig science fiction-värld känns riktigt mystiskt att spela men sen händer det något som lämnar en bitter eftersmak. Axiom Verge känns väldigt tomt på vissa ställen och det saknar struktur. Nu vill jag inte klanka för mycket på spelet, för det är ett otroligt bra jobb av Tom Happ som själv har gjort spelet. Dock måste jag tyvärr säga att Axiom Verge är årets spelbesvikelse.

Årets skandal är tveklöst hur Konami behandlat Hideo Kojima. Först lades det efterlängtade Silent Hills ned, sen togs Kojimas namn bort ifrån marknadsförningen av Metal Gear Solid V: The Phantom Pain. Inte nog med det, när spelet vann ett pris under Game Awards så fick inte Kojima ens vara med på plats för att ta emot priset. Vad som ligger bakom alltihop med Konami/Kojima-gate vet vi inte men en sak är säkert. Det ligger en hund begraven och det är troligtvis inte en vacker syn. Det värsta är att Silent Hills fick ta en stor smäll och nu är det dött och begravet. Som Konamis legendariska historik.

På tal om Kojima, så är årets mest smaklösa design helt klart hans underliga vision när det gäller karaktären Quiet i Metal Gear Solid V: The Phantom Pain. Gubbsjuka i minsta detalj. Vedervärdigt. Jag har inte spelat det femte spelet i hans Metal Gear Solid-serie, men jag vill göra det en dag. Fast jag kan inte låta bli att rynka på näsan åt hur Kojima framställt Quiet. Det finns till och med en samlarfigur med ”verklighetstrogna” bröst som man kan klämma på. Men snälla, för i helvete.

Årets mest utskällda är utan tvivel Hiedo Kojimas design för Quiet.

Årets mest utskällda är utan tvivel Hideo Kojimas design för Quiet. Den minimala klädseln och det gubbsjuka sättet som hon porträtteras är otroligt smaklöst och onödigt.

Det finns två spel som har överraskat mig totalt i år. Det ena var ett spel som av ren slump skaffade vis PS Plus (gratis), och det heter Rocket League. Det är ett fotbollsspel men man styr radiostyrda bilar. Ett enkelt koncept resulterade i ett riktigt underhållande spel. Stora banor med metallgaller runtomkring som man kan åka på gör det hela lite coolare. Rocket League är det roligaste sportspelet jag har spelat sedan R.C. Pro Am till NES. (Mario Kart-spelen inte inräknat eftersom jag tycker att det är en egen genre)

Den andra överraskningen är Until Dawn. För det första så fick jag fick det i present av en underbar person, helt oväntat! Men det som är riktigt häftigt med Until Dawn är att Supermassive Games lyckats göra det bästa survival horror-spelet på länge. De har gjort ett supersnyggt och stämningsfullt spel med väl tajmade skrämseleffekter. Om du tycker att karaktärer i slasherfilmer likt Friday The 13th är totalt blåsta i huvudet, testa att vara en sån själv i Until Dawn. Dina valmöjligheter påverkar spelets handling och det gör Until Dawn värt att spela mer än en gång!

Until Dawn

Until Dawn lyckades med väldigt mycket. Det är läskigt, mörkt, spännande och det är praktiskt taget genialt. Det bästa survival horror-spelet på länge, och det tåls att spelas om flera gånger!

E3 blev en triumf för Sony. De utannonserade många otroliga speltitlar inför den närmaste framtiden. Final Fantasy VII Remake, Horizon: Zero Dawn, en efterlängtad gameplayvideo från The Last Guardian var några av mässans höjdpunkter. Den mest överraskande utannonseringen var Shenmue III, som kunde finansieras via Kickstarter. Kampanjen drog in en miljon dollar på en dryg timme, och det visar hur efterlängtat Shenmue III är. Det beräknas att komma ut i slutet av 2017.

Att skapa egna banor i ett Super Mario-spel har jag längtat efter i årtionden, och i Super Mario Maker var det äntligen möjligt. Det geniala är att det är så lätt att begripa sig på och man kan spendera massor av timmar med skapandet av kluriga banor. Synd att Nintendo inte släppte det några år tidigare, när Wii U var en ny grej. Super Mario Maker passar Wii U perfekt.

(Uppdaterat 3/1 2016) I sommar fick jag testa ett MMORPG för första gången. Jag testade Final Fantasy XIV: A Realm Reborn i en gratisperiod och jag älskade den värld, Gridania, som jag kutade omkring i. Med min skapade karaktär Evangeline Bluemoon fick jag känna på det här massiva rollspelets kapacitet och det kändes som att jag var i himmelriket. Jag och Anna ”Lania” spelade tillsammans ett par gånger och vi gjorde några roliga uppdrag ihop. Jag kommer säkert att spela Final Fantasy XIV: A Realm Reborn igen någon gång men det lär inte bli än på ett tag. Men det är ett underbart minne ifrån den regniga sommaren 2015.

Evangeline Bluemoon och Noctim Mrorot

Evangeline Bluemoon och Novarim Noctis (min och Anna ”Lanias” karaktärer i Final Fantasy XIV: A Realm Reborn ifrån sommaren 2015.

Musik:

Jag är inte så värst förtjust i tv-program som Så Mycket Bättre. Det, och liknande program med koncept som består av att ta ett gäng sisådär kända personer som inte har synts till på ett tag och placera dom i en avlägsen plats intresserar mig inte ett dugg. Men, ibland kan det faktiskt lysa en solstråle i ett urskrynklat tv-program. Det var riktigt smart av TV4 att ta med Miriam Bryant. Hennes sångröst och sina tolkningar av andras låtar är genialt. ”Allt Jag Behöver” är riktigt kanonbra, klart årets cover! Hon kommer att bli ännu större än det, tro mig.
För övrigt så har det varit Zara Larssons år. Hennes ”Lush Life” är en modern klassiker och med sina starka feministiska åsikter har Zara gjort mycket bra intryck. Klart årets artist.

The Beatles finns äntligen på Spotify! Hurra. Om jag inte har fel, så är det väl i år som AC/DC också tog plats hos den stora streamningsjätten? Hur som helst, att Beatles finns på Spotify är riktigt kul. Det är en av de största musikskatterna någonsin.

Top Cats modernism av rockabillyn fortsätter. De släppte ”Kick Down” tidigare i år och det känns riktigt fräscht. Jag tycker att det är modigt av Torsbykillarna att injicera nytt sound i en så simpel musikstil som rockabilly är. Höjdpunkterna av ”Kick Down” är ”Butterfly” och ”Hold Me Now”.

Top Cats

Top Cats vågar förnya en så gammal och simpel musikgenre som rockabilly är. Deras senaste album ”Kick Down” är årets bästa album enligt mig.

Måns Zelmerlöws dubbla seger i Schlager-SM och Eurovision med ”Heroes” var välförtjänt. Numret var riktigt snyggt och Måns expertis på scenen gjorde honom till en värdig vinnare. På tal om schlagern, så fanns årets sämsta låt alla kategorier med. Hur Samir & ViktorsGroupie” ens tog sig till final är en av årets största gåtor. Det är en fruktansvärt usel låt. Jisses.

Vila i frid, Lemmy Kilmister. Den rätt så härjade Motörhead-frontfiguren har typ alltid varit med hela tiden, men nu är han borta. Det känns väldigt märkligt, eftersom han har varit med jättelänge och med mycket whiskeydrickande och rökande under årens gång så var han ändå där. Men inte nu längre. Lemmy avled den 28:e december, och han blev 70 år.

Film:

I år har många förebilder inom skräckfilm avlidit. Många av dessa var anledningen till att jag blev intresserad av rysare och thrillers, och ikoniska skräckfigurer. Wes Craven, mannen som skapade Freddy Krueger i A Nightmare On Elm Street och Ghostface i Scream-filmerna, förlorade kampen mot sin hjärncancer och avled den 30:e augusti. Betsy Palmer var mest känd som Pamela Voorhees i Friday The 13th – hon var Jason Voorhees mamma och var mördaren i den filmen. Hon avled den 29:e maj. Gunnar Hansen var den fasansfulle Leatherface i The Texas Chainsaw Massacre från 1974. Han gick bort 7:e november. Brooke McCarter, som spelade Paul i The Lost Boys, dog 22:a december.

Tyngsta förlusten, för skådespelare, filmskapare och filmhistorien, var Christopher Lee. Han gick bort den 7:e juni. Han har haft en enastående karriär som väldigt få skådespelare har haft. Frågan är om någon ens kommit upp i den nivå som Christopher Lee hade. Jag menar, hur många har fått äran att spela både Frankensteins monster och greve Dracula? Att spela en ikonisk James Bond-skurk vid namn Scaramanga? Att få arbeta med Tim Burton i många filmer? Sen får man inte glömma hans enastående rollprestation som Saruman i Härskarringen-filmerna och i Hobbit-trilogin. Och som greve Dooku i Star Wars: Episode II och III. Han har varit aktiv skådespelare i över 60 års tid och hanhar arbetat med många av filmhistoriens största. Han var även en krigshjälte i andra världskriget, och slutligen: Christopher Lee var sångare i ett heavy metal-band. Hur coolt var inte det?

Christopher Lee

Christopher Lee kommer alltid att vara en av historiens främsta skådespelare. Bond-skurk, greve Dracula, greve Dooku i Star Wars, Saruman i Härskarringen, Frankensteins monster, aktiv i många Tim Burton-filmer. Krigshjälte. Heavy metal-sångare.

Det har varit återkomstens år i filmvärlden. Michael Keaton gjorde comeback i Birdman, som vann 4 Oscars för bland annat bästa film. Jag har inte sett Birdman ännu, men ska försöka göra det inom kort.

När det gäller återkomster, så är det två filmer ifrån legendariska filmserier som är några av filmårets allra bästa. Mad Max: Fury Road är en storstilad comeback för en ikonisk hjälte som försöker överleva en tuff vardag i en ödelagd värld fyllt av sand, hetta och slaveri. Det är den bästa actionfilmen på åratal och den är så jävla snyggt gjord. Det är ett levande konstverk fylld av tuffa biljakter, sand som sprutar i ögonen och självklart explosioner. Vem fan bryr sig om att Mel Gibson inte är med? Det är så här en riktigt bra uppföljare ska se ut.

J.J. Abrams hade en tuff uppgift, att skapa en uppföljare till den älskade Star Wars-trilogin och vet ni vad? Han lyckades. Han tamejfan tusan lyckades! Star Wars: The Force Awakens är en renässans för den underbara rymdfantasy-sagan, och den känns så klassisk att jag gråter inombords. Nu vet jag hur de som såg de gamla filmerna på bio reagerade på den tiden, för jag blev som en tioåring igen med ögon stora som tallrikar. Det här är bara början på en underbar resa med Star Wars-sagans fortsättning och jag är så glad att jag har fått se den efterlängtade filmen. Kylo Ren är den mest fasansfulla filmskurken sedan Darth Vader. Adam Driver är helt perfekt som den onde karaktären. Den rullande droiden BB-8 är en charmig figur som är lätt att älska. Jag gillar hur J.J. Abrams lyckats framställa de nya karaktärerna såväl få oss att minnas de gamla. En fjäder i hans hatt för min del!

På tal om återkomster, så måste ni ju för tusan se Ash vs. Evil Dead. Den underbara skräckkomediserien är en utmärkt uppföljare till Evil Dead-trilogin, och Ash Williams är lika cool som vanligt.

Kvinnliga karaktärer på filmduken växer och blir starkare. Jag blev riktigt imponerad av Imperator Furiosas kamp mot mansdominerade diktaturen i Mad Max: Fury Road. Den stenhårde kämpen är så färgstark och så badass. Charlize Theron är en Oscarvinnande skådespelerska och har den tyngd bakom sig som krävs för att spela en så stark person som Furiosa är. En annan kvinnlig karaktär som jag blir mer och mer imponerad av är Rey i Star Wars: The Force Awakens. Hennes resa har bara börjat, men redan har hon vuxit till och blivit älskad av miljoner av fans därute. Med sin starka vilja och kämparglöd har hon blivit en karaktär att räkna med i framtiden. Daisy Ridley var relativt okänd tidigare men nu har hon blivit så omtyckt och ikonisk, precis som Carrie Fisher var med prinsessan Leia nästan 40 år tidigare i en Star Wars-film. Jag tror bestämt att Daisy Ridley är en skådespelerska att hålla ögonen på framöver. I sociala medier har hon redan varit utnämnd till Miss Universe och jag kan faktiskt se varför. Rey är en magnifik karaktär och hon lyfter upp en redan så fantastisk film som The Force Awakens är, till nya höjder.

Rey i Star Wars Awakens. Den kvinnliga huvudrollen i den nya Star Wars-trilogin är redan en omtyckt personlighet. Hon är modig, stark och snabbtänkt. Rey är beviset att det går att skapa starka kvinnliga karaktärer.

Rey i Star Wars: The Force Awakens. Den kvinnliga huvudrollen i den nya Star Wars-trilogin är redan en omtyckt personlighet. Hon är modig, stark och snabbtänkt. Rey är beviset att det går att skapa starka kvinnliga karaktärer.

Det bästa av år 2015, och det mest efterlängtade år 2016.

Jag avslutar det här inlägget med några listor från året som har gått, med bland annat det bästa av det bästa.

Men jag vill samtidigt blicka framåt. Mot 2016. Vad ser jag mest fram emot nästa år? Kommer den första spinoff-filmen från Star Wars-sagan att leverera? Ska Dark Souls III bli lika episkt som deras föregångare? Ska jag äntligen spela Fallout 4, som jag har missat? Kommer det att komma nya överraskningar? En sak vet jag. Det kulturella växer för varje år som går, och jag är glad att man får ta del av dess utveckling.

Nu kör vi!

  • Årets spelpodcast: Par I Pixlar.
  • Årets podcast: Johan Och Ida.
  • Årets bästa artist: Zara Larsson.
  • Årets bästa låt: Lush Life – Zara Larsson.
  • Årets sämsta låt: Groupie – Samir & Viktor.
  • Årets album: Kick Down – Top Cats.
  • Årets ögonblick: Mitt möte med Yaya Han i Comic-Con. Det glömmer jag aldrig. Någonsin.
  • Årets manliga filmkaraktär: Kylo Ren – Star Wars: The Force Awakens. Så ond. Så farlig. Så jävla bra.
  • Årets kvinnliga filmkaraktär: Delad plats mellan Imperator Furiosa (Mad Max: Fury Road) och Rey. (Star Wars: The Force Awakens) Så starka kvinnliga karaktärer har jag inte sett på väldigt länge. Om ens i överhuvudtaget!
  • Årets sämsta skådespelare: Adam Sandler. Kan han inte bara lägga av någon gång?
  • Årets spelsida: Svenska IGN. Hög kvalité med enastående skribenter.
  • Årets samarbete: När jag och Anna ”Lania” spelade Final Fantasy XIV: A Realm Realm ihop.
  • Årets genombrott: Daisy Ridley. Debuten som Rey i Star Wars: The Force Awakens är bara början.
  • Årets dumhuvud: Konami. Deras behandling av Kojima är en sak, men att lägga ned Silent Hills var droppen som fick bägaren att rinna över.
  • Årets cover: Allt Jag Behöver – Miriam Bryant.
  • Årets tv-serie: Ash vs. Evil Dead.
  • Årets WTF: När Bryce Dallas Howard springer fort i högklackat i Jurassic World.
  • Årets remake (spel): Resident Evil HD Remastered.
  • Årets besvikelse (spel): Axiom Verge.
  • Årets DLC i tv-spel: Ryu från Street Fighter, Cloud från Final Fantasy VII och Bayonetta i Super Smash Bros. Holy shit! Multiplicerat med tre! 
  • Årets besvikelse (film): Spectre.
  • Årets manliga spelkaraktär: Jag är lite tråkig nu, men jag säger Mario i Super Mario Maker. Inte sedan i början av 1990-talet har han varit så här bra.
  • Årets kvinnliga spelkaraktär: Sam – Until Dawn. Hon och många andra är många jag faktiskt brydde mig om i spelet.

 

  • Årets bästa filmer 2015:
  1. Star Wars: The Force Awakens. Den sjunde delen i Star Wars-sagan har allt som man älskar i original-trilogin och det som prequel-trilogin saknar. En film med mycket praktiska effekter, en solid story och massor av karaktärer att älska – både nya som gamla bekanta. Rey, spelad av Daisy Ridley, kommer att vara lika älskad som prinsessan Leia är idag. Årets bästa film är en bättre film än vad jag kunnat tro. Star Wars: The Force Awakens är en av 2000-talets allra bästa filmer och är ett måste.
  2. Mad Max: Fury Road. Den fjärde filmen om Mad Max äventyr i den ödelagda världen är en konstnärlig explosion. Det är full gas från början till slut. Lägg till en enastående Charlize Theron som den feministiska frihetskämpen Imperator Furiosa och man får en av de bästa actionrullarna på väldigt länge.
  3. Jurassic World. Det var ett tag sedan man fick se dinosaurier i den legendariska parken, och den fjärde filmen är så jävla snygg och spännande. Den klart bästa uppföljaren i Jurassic Park-serien med en ny, riktigt skitfarlig dinosaurie bjöd på sommarens största popcornsrulle.
  4. Inside Out. En film som handlar om hur de olika känslorna styr en inifrån är en snilleblixt av Pixar och Disney. Vad jag inte hade förväntat mig var att den är så otroligt rolig och så full av känslosamma ögonblick.
  5. Spectre. Den fjärde James Bond-filmen med Daniel Craig är en bra rulle, men samtidigt är det årets besvikelse. Om resten av filmen kunde haft samma klass som första halvan så skulle Spectre vara i samma klass som Skyfall. Men jag gillar Christoph Waltz som filmens stora skurk. Inledningsscenen i Mexico City är sjukt snyggt filmad.
Årets bästa film 2015 är Star Wars: The Force Awakens.

Årets bästa film 2015 är Star Wars: The Force Awakens. Det höll inte bara måttet, men är också en av 2000-talets allra bästa filmer.

  • Filmer att se fram emot 2016:
  1. I Saw The Light. Filmen om Hank Williams liv är för ett absolut måste, för att han är min absoluta favoritartist någonsin. Tom Hiddleston (Loki i The Avengers) ser verkligen ut som Hank Williams i trailern. När filmen har premiär i Sverige vet jag inte än, men jag hoppas att den kommer hit.
  2. Rouge One: A Star Wars Story. Första spinoff-filmen ifrån Star Wars-universumet gör mig rätt nervös på ett sätt men jag är ändå peppad inför denna. Kommer i december 2016.
  3. Deadpool. Den uppkäftige superhjälten med sina egenskaper är naturligtvis ett måste. Deadpool är en pajas som retar gallfeber hos många och jag hoppas att den svarta humorn har en stark kärnpunkt i filmen. Kommer 12:e februari 2016.
  4. The Hateful Eight. Quentin Tarantinos andra westernfilm på raken ser ut att vara en iskall rulle med hat och coola karaktärer. Ennio Morricone som gör musiken, Kurt Russell med asgrym mustasch och återkomsten av Jennifer Jason Leigh får mig att vilja längta efter januari redan nu. Eller förresten, januari kommer ju inom några dagar! The Hateful Eight kommer redan den 13:e januari.
  5. Ghostbusters. Nya Ghostbusters, nu med kvinnliga spökjägare. Hur awesome kommer det inte att bli? Den tredje filmen om Ghostbusters kommer den 22:a juli.
I Saw The Light.

I Saw The Light. Filmen om Hank Williams är den film jag ser mest fram emot att få se år 2016.

  • Årets bästa spel 2015:
  1. Bloodborne. Den spirituella uppföljaren till From Softwares Dark Souls-serie är mer än bara årets bästa spel. Med sitt snabba tempo, brutala svårighetsgrad och den fantastiska upptäckarglädjen är jägarens farliga äventyr i Yarnham ett måste för alla som älskar tv-spel. Bloodborne är riktigt stort och räkna med stentuffa strider mot de skräckinjagande bossarna. Det är gotiskt, skitigt, farligt och våldsamt. Men helt enkelt fantastiskt.
  2. Super Mario Maker. Det här spelet har jag väntat på i över 20 års tid. Äntligen kan man göra sina egna banor i Super Mario Bros! Och Super Mario Bros 3. Super Mario World och New Super Mario Bros U likaså! Lagom till Super Mario Bros 30-årsjubileum har Nintendo gett oss verktygen och låter oss skapa de banor som vi har fantiserat om i årtionden. Det har aldrig varit så här kul att skapa något eget tidigare.
  3. Until Dawn. Som en blixt från klar himmel kom det bästa survival horror-spelet på länge. Det riktigt stämningsfulla skräckspelet är riktigt välgjort och att försöka hålla så många av spelets karaktärer vid liv är en riktig utmaning. Valmöjligheterna ger Until Dawn inte bara ett djup, men också förmågan att kunna spelas om flera gånger.
  4. Star Wars: Battlefront. Ett riktigt beroendeframkallande multiplayerspel i Star Wars magiska universum med Battlefields spelmotor är sjukt underhållande. Det är klart årets vackraste spel och det är så jävla coolt att köra Walker AssaultHoth.
  5. Rocket League. Det behövs bara en simpel idé för att skapa ett genialt spel. Korsningen mellan fotboll och radiobilar resulterar till det bästa sportspelet sedan R.C. Pro-Am. Galet underhållande!
Bloodborne

Årets bästa spel 2015 är Bloodborne. Ett riktigt stort spel med episka miljöer och fighter mot bossar utan dess like. Svårighetsgraden är så tuff att man svär mer än vad Eddie Murphy gjorde på sin högtidsperiod – men fan vad bra det här är.

  • Spel som jag har missat år 2015 som jag kan tänka mig att spela 2016:
  1. Fallout 4. Det här kommer isåfall bli mitt första möte med den omtyckta spelserien, och det är något med den postapokalyptiska världen som är så fascinerande.
  2. Metal Gear Solid V: The Phantom Pain. Trots allt sludigt som Kojima gjort med Quiet, så kan jag inte låta det femte storspelet om Snake passera förbi. Jag måste testa detta.
  3. Tales Of Zesteria. Jag provade detta lite grann i årets Comic-Con och det verkar riktigt mysigt. Jag tyckte om Tales Of Xillia och tror faktiskt att det här kan vara bättre.
  4. Rise Of The Tomb Raider. Uppföljaren till mästerverket har jag suktat efter länge, men eftersom jag inte kommer att skaffa en Xbox One så får jag vänta på PS4-versionen.
  5. Mortal Kombat X. Inget går emot ett gammalt hederligt slagsmål där blodet skvätter, och varför skulle Mortal Kombat X vara sämre? Gästinhopp av Jason Voorhees, Predator, Alienmonstret och Leatherface gör detta ännu mer intressant för min del.
Ett av årets mest

Ett av årets mest efterlängtade spel för många var Fallout 4. Det ser riktigt blytungt och massivt ut, och jag är garanterat säker på att jag kommer att hinna besöka denna postapokalyptiska värld nästa år.

  • Spel att se fram emot år 2016:
  1. Friday The 13th – The Game. Jag har väntat i 20 år på att Jason Voorhees ska få ett eget spel, och det här multiplayerspelet kan förhoppningsvis radera minnet ifrån det hemska NES-spelet en gång för alla. Jag förväntar mig inte GOTY 2016, men ett spel värdigt den legendariska skräckfilmsfiguren.
  2. Dark Souls III. Nå, ska From Software släppa ett tredje triumfspel, tredje året på raken? Det återstår att se, men jag håller givetvis tummarna. Praise The Sun!
  3. Legend Of Zelda for Wii U. Nintendo borde väl för tusan släppa det hett efterlängtade Zelda-spelet till Wii U år 2016? Vad kommer att hända i det här spelet? Vem vet?
  4. Ni No Kuni II – Revenant Kingdom. Boom! Utannonseringen av en uppföljare till det älskade Ni No Kuni var inte bara oväntad, men också riktigt awesome. Om det kommer 2016 så kommer jag definitivt att förboka det. Det kan du skriva upp.
  5. Uncharted 4 – A Thief’s End. Det förmodade sista spelet med Nathan Drake ser riktigt fantastiskt ut, och blir det lika bra som de andra tre spelen så kommer det här att vara en modern klassiker.
nvbn

Jason Voorhees återkomst till spelkonsoler får mig att lista Friday The 13th – The Game till nästa års mest efterlängtade spel.

Likt sand i ett timglas, så rinner de sista sandkornen ner för det årsglas som kallas för 2015. Jag har haft ett bra kulturår och det har varit en del bra filmer, spel och musikaliska upplevelser. Innan jag vänder på bladet till år 2016, så vill jag passa på att tacka er alla som har följt min blogg under året och att nästa år kommer att bli ännu bättre. Framtiden är nära och jag vill önska er allihop ett riktigt gott nytt 2016!

Vad har varit bäst för er år 2015? Vad ser ni fram emot år 2016? Skriv gärna i kommentarerna nedan.

(Uppdaterat 3/1 2016) Kolla gärna in Annas årskrönika för rollspelåret 2015.

Tre scener i tv-spel som höll på att skrämma skiten ur mig. (innehåller spoilers)

(inlägget innehåller spoilers om Resident Evil 2, Batman: Arkham Knight och P.T)

Alla kan bli skrämda av något. Jag som är en van skräckälskare och är dessutom en gamerveteran, har under vissa tillfällen stött på vissa scener som höll på att skrämma skiten ur mig. I ett skräckspel så är man ganska på helspänn och känner på sig att något ska hända. Men de mer oväntade scenerna är de som jag tycker är de mest läskiga. Särskilt när jag har spelat spelet för första gången. Oavsett om man är förberedd den andra, tredje – eller tjugonde gången man spelar ett spel så kommer jag aldrig att få bort den känsla (rädsla) jag kände när jag fick uppleva vissa jump scare-scener. En skärckfilm kan vara skrämmande i rätt ögonblick, men ett spel som har dessa oväntade skrämseleffekter är troligtvis mer skrämmande. Jag vet inte, det är något jag känner på mig. Det kanske beror att man själv styr en karaktär i spel medans man är en åskådare när man tittar på en film.

Jag tänkte här utse tre exempel på scener som höll på att ge mig bromsspår i fillingarna. Helvete, vad de skrämdes.

Mr. X rusar igenom väggen – Resident Evil 2.

Resident Evil 2 var så unikt i jämförelse med föregångaren på alla sätt och vis. Capcom var geniala som tillät spela ett var sitt kapitel med Leon och Claire – och sammanväva deras äventyr till ett. De hade olika vägar att gå och de stötte på många olika faror. Den karaktär som spelar igenom det andra scenariot får den stora äran(?) att råka på den kolossala mördarmaskinen Mr. X vid olika tillfällen. Han är en stor jävel med trenchcoat som slår till dig med hårda slag. Ibland blir slagen så kraftiga att man dör på en gång. Dessutom kan man inte döda honom så fly är den enda utvägen. När jag och en polare spelade igenom det andra scenariot på första försöket (vi gjorde det under en sittning!) så kom vi till ett rum där man skulle tända olika lyktor för att få loss ett kugghjul ifrån ett pussel. Vi hade gjort exakt samma pussel vid första scenariot så det var helt okej. TILLS MR. JÄVLA KUK-X HOPPAR RAKT IGENOM VÄGGEN! Holy shit! Alltså, jag och polaren höll på att skrika ihjäl oss av rädsla. Vart fan kom Mr. X ifrån? Rummet var dessutom så jävla trångt men vi lyckades ta oss ut ur rummet. Men om det inte vore nog så hoppar Mr. X igenom en vägg till i korridoren. Den scenen kommer jag aldrig att glömma bort. Aldrig!

10_pant_wetting_moments_re2

Tittut! – Batman: Arkham Knight.

Något som är effektivt med Batman: Arkham Knight är att det finns ett par jump scares och de är väldigt träffsäkra. Men jag hade inte alls väntat mig med att i en scen så höll jag på att skjuta Grapple Hook på ett av Gothams högsta skyskrapor, och när jag skulle klättra upp på taket så står det plötsligt en stor monsterfladdermus och gapvrålar Batman rakt i ansiktet. Den närbilden var fasen något som fick mig att skvätta till ordentligt. Inte alls oväntat. Seriöst. Man-Bat gjorde definitivt en skrämmande entré i Rocksteadys Batman-värld.

Batman-Arkham-Knight-Man-Bat

Praktiskt taget allt i hela spelet – P.T.

P.T. höll mig på helspänn hela vägen. Den där trånga korridoren som bara kom om och om igen efter att ha öppnat en dörr skrämmer fortfarande. Varje gång man kommer in i korridoren igen händer det något nytt och obehagligt. Dörrar öppnas och stängs av sig själva. Lampor blinkar och slocknar. Man vet att något lurpassar på en hela tiden och vetskapen att det finns något därute får en så livrädd. Att ett demo som P.T. blev ett av de mest skrämmande spelen någonsin får mig väldigt fascinerad. Bara att ens vara i korridoren i det läskiga huset får mig att känna mig så ynklig. Huga, det här är läskigt. Så synd att Konami plockat bort det här demot ifrån PSN Store, för det här är ett effektivt spel.

2647023-pt

Vilka scener skrämde dig i tv-spel? Berätta gärna om dina upplevelser.

Årets E3: Jag sammanfattar mina åsikter.

E3-2014

Jag går direkt till poängen: Årets E3 är en succé.

En hel legion av kommande speltitlar visades upp under världens största spelmässa i Los Angeles, och det var länge sen jag blev så här riktigt glad att få se framtiden.

Det jag mest är imponerad av är att alla tre giganterna (Microsoft, Sony och Nintendo) gjorde enastående presskonferenser och att tredjepartstillverkarna visade musklerna.

Nya videos av redan utannonserade spel stärkte miljontals gamers förhoppningar rejält, men det var de nya titlarna som var de stora ”wow”-upplevelserna.

Jag tänker lägga upp några trailers till de spel som jag tyckte var bäst i årets E3 och nämner egna åsikter:

 

Batman – Arkham Knight: 

Det är rätt grymt när Läderlappen glider omkring Gothams kvarter med en tuff Batmobile – som också kan bli en stridsvagn. Men det som gjorde trailern var Scarecrows entré! Det här spelet kommer att bli riktigt awesome till de nya konsolerna.

 

Uncharted 4:

Alltså, helt otroligt! Närbilden av Nathan Drake är så detaljerad att man tappar hakan. Till och med flugan ser så verklighetstrogen ut. Det här kommer garanterat bli en klassiker.

 

Sunset Overdrive:

Sunset Overdrive ser minst sagt helt galet ut, och med dess svarta humor i stil med Lollipop Chainsaw väckte det mitt intresse. Mäktig trailer.

 

Super Smash Bros nya fighters:

Inte helt oväntat utannonserades det nya fighters i Nintendos slagsmålsfest. Pac-Man är en av spelhistoriens största ikoner så jag är väldigt glad att han är med, men det som gjorde mig mest glad är att gudinnan Palutena tar plats bland alla andra fighters i den stora spelserien som Nintendo skapat. Det enda jag rynkar näsan åt är Mii-fighters. Så karaktärslösa. Förresten: om ni tittar i slutet av både Palutenas och Pac-Mans trailers, så upptäcker ni att Dark Pit och Mr. Game & Watch visas där. Ska man gissa på att de kommer att vara med? Nu håller jag verkligen tummarna att Solid Snake gör sin återkomst, vilket är osannolikt.

 

The Division:

Jag är inget fan till shooters visserligen, men det här ser så kul ut! Det verkar flyta på riktigt bra och det är snygga menyer bredvid spelaren.

 

Yoshi’s Wooly World:

En Yoshi, Shy-Guys, och en hel värld gjord av garn, knappar och tyg. Alltså, det är så supergulligt och underbart att det är svårt att inte älska Nintendo för detta geniala initiativ.

 

Xenoblade Chronicles X:

Äntligen har Monolith Softs kommande spel ”X” fått ett namn: Xenoblade Chronicles X. Den här nya trailern är så gudomligt snygg och man bara längtar att få sätta tänderna i det här läckra rollspelet.

 

Hyrule Warriors:

Jag hade nästan glömt bort det här actionspelet med Link, Zelda, Impa och Midna. (som gör en triumf med sin återkomst) Mycket action, mycket kraftfullt. Sen är det alltid välkommet att välja bland fler kvinnliga spelkaraktärer. Pax för prinsessan Zelda!

Splatoon:

Okej, först tyckte jag detta såg lite väl konstigt ut i min smak. Men när jag kollade in trailern igen, verkar Nintendo få en shooter där alla vapen är utbytta mot färgpistoler, målarrollers och explosiva färgbomber. Nästan som paintball. Och så bläckfiskar. Låter det tokigt? Ja. Men det ser också kul ut.

 

Mortal Kombat X:

Okej, det fanns en trailer innan E3, men här visar dom lite gameplay. Två nya karaktärer visas, och så en klassisk rivalmatch mellan Scorpion och Sub-Zero. Jag älskar Mortal Kombat IX, och X ser ut som att det kommer bli ett ännu bättre spel. Enastående.

 

Bayonetta 2:

Den latexklädde Bayonetta spar inte på krutet när det gäller den här hett efterlängtade uppföljaren. Läcker trailer som är sprängfyllt av action och combos. En bonus är att första Bayonetta medföljer med tvåan – och med minst sagt annorlunda alternativa kostymer.

 

The Evil Within:

Ett av de spel jag ser mest fram emot det här året ser ut, förhoppningsvis, att vara det läskigaste survival horror-spelet på flera år. Just det här gameplayet (heter det så?) ändrar inte på det heller. Snarare så stärker det peppen mera.

 

Mario Maker:

Ja! Ja, och åter ja! I årtioenden har jag drömt att få skapa egna banor från Super Mario-spelen. Nu är det möjligt! Det här spelet är högt uppe på min önskelista!

 

Metal Gear Solid V – The Phantom Pain:

Mycket har sagts om Hideo Kojima angående det här spelet, om till exempel den hårt kritiserade klädstilen Quiet har eller om varför Snake stryker kremerat aska på ansiktet. Men en sak är säker. Kojima vet hur man skapar en bra speltrailer, och han har gjort fantastiska spel förut. Jag tror inte det här kommer att göra mig besviken.

 

NHL 15:

EA’s bästa sportserie är utan konkurrens NHL-serien. När hockeyligan drar vidare till de nya konsolerna, så ser det mer fysiskt, snyggare och mer levande ut än någonsin tidigare.

 

Mass Effect 4:

Bioware lyssnar på fansen. De frågar fansen vad de vill ha. Men det viktigaste är att Bioware börjar på ett nytt, vitt blad och skapar något helt annorlunda. I trailern berättar Bioware vad de försöker uppnå, och bara att lyssna på dom samtidigt när man lyssnar på den välbekanta musiken så lyssnar man noga.

 

Legend Of Zelda till Wii U:

Troligtvis det mest efterlängtade Wii U-spelet av alla. Det är också ett av de spel jag ser allra mest fram emot. Eiji Aonuma förklarar att de ville skapa en mer öppen värld, att våga göra något helt nytt med Legend Of Zelda-serien. När jag såg den gudomliga trailern så ville jag bara se mer! Det enda som är lite synd, är att jag (och många andra) hoppades att det var en kvinnlig karaktär som visades i trailern. För det ser ju inte ut som Link. Men det bekräftades att det var en manlig karaktär. Synd, för jag hade hoppats på att det var Zeldas tur nu. Men spelet är inte klart än, och det ser ju ändå fantastiskt ut! Är det bara jag som tyckte att det här Zelda-spelet ser mer futuristiskt ut? Det är alltså på ett bra sätt, givetvis.

 

Rise Of The Tomb Raider:

BOOM! Det finns minst ett spel i varje E3 som är årets överraskning. En överraskning som man inte hade ens en aning att man skulle få se. Lara Crofts triumf förra året får en efterlängtad uppföljare! Jag skulle kunna kalla det här klippet för årets speltrailer! ”We become what we were meant to be”.

Varje år så brukar man ställa frågan: vem vann och vem förlorade E3? I år så tycker jag inte att någon förlorade. Microsoft gjorde en skitbra konferens, i jämförelse med sitt snedsteg förra året. Sony lyckades också riktigt bra. Nintendo hade en egen digital konferens och de levererade också. Det behövs, för nu har de knappt några tredjepartstillverkare som hjälper dom. Det är så många spel som man vill ha, och det är ju riktigt bra att E3 var så bra i år. För det är ju vad det handlar om. Spelen.

Fast, det finns ju ett par spel som jag inte skulle vilja ha. Halo: Master Chief Collection känns onödig – om man inte vill ha alla de fyra första spelen samlade. Visserligen är det första Halo ett mästerverk för min del. Remakes av gamla spel känns lite onödiga – eller ja, inte onödiga. Men de släpps lite väl för fort efter de har kommit till föregående generation. Så var det med Tomb Raider förra året. Nu blir det så med GTA V och The Last Of Us. Fast, det är mest lönsamt för de som inte spelat spelen tidigare. För all del, köp dom isåfall. Men remakes ska vara riktigt annorlunda om de ska intressera mig.

Crackdown 3 stod för årets sämsta trailer. En trailer som visar testosteronfyllda snubbar som spränger saker och ting. Sikken kliché.

Förra året kallade jag Microsoft för klantar. I år vill jag kalla Ubisoft för klantar – på grund av att de skiter i att ta med spelbara kvinnliga karaktärer i Assassin’s Creed: Unity. Konstigt, för de har haft med kvinnor förut. Bortförklaringen? Att kvinnor tar mycket längre tid att skapa. Va? Men tjenare. Det här är 2014. Klantarslen.

Assassin's Creed: Unity - nu med färre eller ska jag säga inga kvinnor!

Assassin’s Creed: Unity – nu med färre eller ska jag säga inga kvinnor!

Framtiden ser annars riktigt ljus ut. Tv-spel växer och blir mer och mer populärt. E3 är pekpinnen. Följ riktningen.