Jerrys 100 favoritspel genom tiderna. Plats 7: Bioshock Infinite.

2013-03-26_00008

Jag har lite svårt med FPS-spel. Visst, Goldeneye 007 och Perfect Dark är två riktigt roliga lir med massor av action. Men det närmaste årtiondet har det bara svärmat med multiplayer-FPSlir och det är väldigt mättande i längden. Det är inget fel på Call Of Duty eller Battlefield – jag föredrar visserligen Battlefield av dessa två. Men det blir för mycket.

När många hypade inför Bioshock Infinite så rynkade åt på näsan och jag fattade inte vad som var så häftigt med detta. Det såg ut som vilket FPS-spel som helst. Den hype många gamers hade för Bioshock Infinite fick mig att spy inombords. Men en dag, när jag var nybliven Playstation Plus-kund så fanns Bioshock Infinite att ladda ner gratis till Playstation 3. Då tänkte jag:

Vad har jag att förlora?

Jag laddade ner Bioshock Infinite och satte igång spelet.

Jag hade aldrig haft så jävla fel i hela mitt liv.

Bioshock Infnite har en makalös vacker tielskärm. En vy av en storstad under 1910-talet, så fridfullt det verkar. Vacker gammal musik spelas i bakgrunden. Solen strålar. Jag sätter igång spelet ifrån början. Sen sitter min karaktär Booker DeWitt i en båt tillsammans med ett par snobbar. De diskuterar ett par grejer om ett uppdrag som Booker ska fullfölja. Booker ror båten i stormen mot ett mystiskt fyrtorn. Ungefär som första Bioshock och flygkraschen, är det ett fyrtorn med i bilden.

Vid den tiden hade jag testat första Bioshock innan och förstod inte hur bra det var förrän jag hade upptäckt storheten med Bioshock Infinite.

Booker tar sig in i fyrtornet och stöter på en hel del bibliska skrivna meningar på vägen upp. Han sätter sig i en stol och plötsligt blir hans handleder fastlåsta i stolen. Fyrtornet åker upp som en raket och där ser jag det.

Ett av världens vackraste spel.

En syn av ett himmelrike, en stad bland molnen. Staden Columbia. Man kör vacker körsång och det känns väldigt fridfullt i Columbia. Människorna som bor här är vanliga medborgare som lever som man gjorde under 1910-talets Amerika. Det är precis som att gå in i en antikaffär när jag spelar Bioshock Infinite för första gången. Man får veta lite om att det finns en ledare, en profet som heter Comstock, som agerar som en sån där präst som yttrar sina predikan i amerikanska kyrkor. Han pratar om att skydda lammet ifrån en fåraherde. Shephard = fåraherde. Denna fåraherde ska tydligen ha ett märke på sig och då är han ett hot för staden. Booker stöter på patrull under en förödmjukande scen och plötsligt märker den snikne Fink att Booker är den person som har det där märket.

Då blir inte Columbia så fridfullt längre.

maxresdefault (8)

Bioshock Infinite är ett otroligt spel med mycket ung dialog och en fascinerande story. FPS-inslagen är tuffa som bara den och jag älskar de gamla vapnen som Booker får tag i under äventyrets gång. Men precis som i första Bioshock, kan protagonisten använda sig av magiska krafter för att ställa till det för folket i Columbia. Istället för Plasmids, så heter de Vigors i Bioshock Infinite. Booker tar en klunk vätska ifrån en av spelets snygga glasflaskor och får en magisk kraft. Man ser på händerna att han blir dels plågad när han får egenskapen. Ta eldmagin Devil’s Kiss till exempel. Hans händer håller på att brinna upp och han skriker av smärta. Men så blir de hela igen. De effekterna är hårresande att se. Vigors drivs av Salts i det här spelet. Det finns favoriter bland alla Vigors och mina är, tillsammans med nämnda Devil’s Kiss, bläckfisksmagin Undertow, kråkmassakern Murder Of Crows och elshocken Shock Jockey. Vigors bjuder på helt annorlunda stridstekniker än i något annat spel.

Columbia är stort, och Bookers stora uppgift är att hitta en kvinna som hålls inlåst i ett torn. Hennes namn är Elisabeth, som är en äkta bokmal. Hon slår följe med Booker och drömmer om Paris. Längre fram i spelet visar hon sig att vara en lojal och helt fantastisk samarbetspartner i de tunga eldstriderna. Hon kan kasta energi, Salts eller ammo till Booker just när han kan behöva det. Dessutom är Elisabeth duktig på att dyrka upp tuffa lås.

Booker, Catch!

Jag älskar Elisabeth. Den här färgstarka kvinnan är mycket mer än en fånge i en stad bland molnen. Hon har också magiska krafter, för hon kan öppna portaler i en annan tidszon. Den egenskapen kan vara riktigt bra om man vill låsa upp gömd ammunition eller en krok som Booker kan använda sin Sky Hook på. Under spelets gång är det en så stark personkemi mellan Booker och Elisabeth – att lyssna på deras starka dialog är sannerligen bland det bästa jag har fått uppleva i modern speltid. Jag blir för tusan gripen av det här spelets storhet.

bioshock_infinite___poor_elizabeth___by_nylah22-d60o8qn

Elisabeth är en djup karaktär som är ständigt bevakad av Comstock och hennes ”skyddsängel” Songbird – en jättelik mekanisk fågel som är Bioshock Infinites svar på Big Daddy. Fågeln är riktigt läskig med sitt skarpa skrik och sin närvaro. Men fågeln är inte den enda faran i spelet. Fink, den snikne fan i spelets början, är en businessman som äger en fabrik i slummen av Columbia och hans område Finkerton är drabbat av fattigdom men ett starkt uppror som lurar i skuggorna. Stora mekaniska robotar som Patriots – de liknar jättelika George Washingtons och skjuter hejvilt med miniguns. Eller dessa hårdslående Handymen. Dessa jättar bjuder på rena fighter.

På tal om karaktärer, så finner jag Robert och Rosalind Lutece väldigt underhållande med deras närvaro och smålustiga kommentarer. Scenen där Booker ska singla slant är klassiskt. Men vilka är egentligen Robert och Rosalind? Vart kommer de ifrån och framför allt: Vad vill de? Underliga kufar men älskvärda.

Bioshock Infinite har så vacker grafik och ett gudomligt soundtrack. Det här är verkligen himmelskt. En annan sak som är coolt är de tuffa mekaniska ljudeffekterna när Booker ska uppgradera sina vapen eller välja något i de menyerna när han ska handla. Jag älskar verkligen de ljudeffekterna.

Hur kunde jag ha så himla fel om det här spelet i förhand? Det är tack vare Bioshock Infinite som jag kunde uppskatta det första spelet (som jag också har med i listan).  Men ännu viktigare: Bioshock Infinite är ett unikt spel som befriade mitt starka tvivel om att FPS-spel är enbart enformiga shooters. Bioshock Infinite är ett mästerligt konstverk som dels är en alternativ tidsresa tillbaks till ett Amerika under tidigt 1900-tal med vackra omgivningar och kläder. Många föredrar första Bioshock framför det här spelet och det förstår jag. Men jag tycker att de starka färgkontrasterna och de ljusare miljöerna tilltalar mig mer. Jag vill verkligen stanna i Columbia.

Och nu ska jag vara försiktigare med mina tvivel när det gäller ett hypat spel i fortsättningen.

Jag kan också rekommendera DLC-paketen Burial At Sea Season 1 och 2, plus Clash Of The Clouds.

Jerrys 100 favoritspel genom tiderna:

7. Bioshock Infinite.

8. Red Dead Redemption.

9. Mega Man 2.

10. Kid Icarus.

11. Super Mario World.

12. Metal Gear Solid.

13. Tetris.

14. Super Mario RPG.

15. Super Mario Bros 3.

16. Donkey Kong Country.

17. Boulder Dash-spelen.

18. Super Mario Kart.

19. Legend Of Zelda – Majora’s Mask.

20. Harvest Moon – Friends Of Mineral Town.

21. Super Mario World 2 – Yoshi’s Island.

22. Resident Evil 2.

23. Castlevania II – Simon’s Quest.

24. Paper Mario – The Thousand Year Door.

25. The Last Of Us.

26. Mega Man 3.

27. Bloodborne.

28. Legend Of Zelda – The Wind Waker.

29. Castlevania – Symphony Of The Night.

30. Super Mario Bros.

31. Dark Souls II.

32. Bubble Bobble.

33. Super Mario Galaxy.

34. Banjo-Kazooie.

35. Legend Of Zelda.

36. Street Fighter II Turbo – Hyper Fighting.

37. Mario Kart 8.

38. Xenoblade Chronicles.

39. Batman – Arkham City.

40. The Walking Dead Season 1 & 2.

41. Metroid Prime.

42. Legend Of Zelda – Ocarina Of Time.

43. Tomb Raider. (reboot)

44. Conker’s Bad Fur Day.

45. Batman – Arkham Asylum.

46. Resident Evil HD Remastered.

47. Harvest Moon.

48. Ni No Kuni – Wrath Of The White Witch.

49. Metroid.

50. Legend Of Zelda – A Link Between Worlds.

51. Bioshock.

52. Donkey Kong Country 2 – Diddy’s Kong Quest.

53. Secret Of Mana.

54. Castlevania III – Dracula’s Curse.

55. Zelda II – The Adventure Of Link.

56. Mike Tyson’s Punch Out!!

57. Mario’s Super Picross.

58. Mega Man.

59. Super Castlevania IV.

60. Legend Of Zelda – Link’s Awakening DX.

61. F-Zero X.

62. Wonder Boy III – The Dragon’s Trap.

63. Bayonetta.

64. Legend Of Zelda – Four Swords Adventures.

65. Mass Effect 2.

66. Dungeon Keeper.

67. Mario & Luigi – Partners In Time.

68. Grand Theft Auto V.

69. Punch Out!! (Wii)

70. Resident Evil 4.

71. Wonder Boy In Monster Land.

72. Castlevania.

73. Earthworm Jim.

74. New Super Mario Bros U.

75. Resident Evil 3 – Nemesis.

76. Donkey Kong Country Returns.

77. The Battle Of Olympus.

78. Super Smash Bros For Wii U.

79. Pac-Man Championship Edition DX+.

80. Super Mario Galaxy 2.

81. Castlevania: Rondo Of Blood.

82. Paper Mario.

83. Excitebike.

84. The Great Giana Sisters.

85. Teenage Mutant Ninja Turtles III – The Manhattan Project.

86. Super Mario 64.

87. Sim City. (SNES)

88. Legend Of Zelda – Twilight Princess.

89. Mario Kart 64.

90. Metal Gear Solid 3 – Snake Eater.

91. Adventures Of Lolo 3.

92. Mega Man X.

93. Mario Golf – Toadstool Tour.

94. Luigi’s Mansion 2.

95. Super Punch Out!!

96. Tales Of Xillia.

97. Mortal Kombat II.

98. Battletoads.

99. LA Noire.

100. Mario Kart – Double Dash!!

Annonser

Fler DLC-karaktärer som jag skulle rösta på i Super Smash Bros.

Ibland kommer man ju på fler saker nån dag efter. Igår skrev jag ett inlägg angående Nintendos omröstning där man kan rösta fram en karaktär som ska vara med i Super Smash Bros. I det inlägget nämnde jag sju karaktärer som jag allra helst skulle vilja se – och lade min röst på Bayonetta. Men det finns faktiskt ännu fler karaktärer som jag absolut inte skulle säga nej till. Faktiskt sju till – eller till och med åtta. Och om du inte kommer på någon karaktär du skulle rösta fram till Smash Bros, så kanske dessa karaktärer är goda förslag.

Laguna

Raguna – Nintendo fick en massa spel i Rune Factory-serien till främst Nintendo DS. Men till Wii så kom mästerverket Rune Factory Frontier, och det är det andra spelet man får styra bonden/äventyraren Raguna med minnesförlust. Han är riktigt duktig på att slåss och det skulle vara en fördel att Rune Factory uppmärksammades på nytt om Raguna skulle vara med. Hans Final Smash skulle vara nån form av magisk kraft där han använder Runes för att ställa till det för sina motståndare.

Trevor Phillips

Trevor Phillips – Det här är ett vansinnigt val, men tänk efter. Trevor vore en utmärkt kämpe och eftersom han är så galen, kan jag bara föreställa mig hans Final Smash där han möjligen använder sig av sin speciella förmåga ifrån GTA V: Han blir i stort sett oövervinnlig och ger sina motståndare brutal skada under en kort period.

Geno

Geno – Han har varit saknad väldigt länge men nu vore det rätt tidpunkt att låta den mystiska dockan att göra storstilad comeback. Han kan skjuta projektiler och som en Final Smash kan Geno använda sig av sin starkaste magiska attack ifrån Super Mario RPG: Geno Flash. Han omvandlar sig till en kanon och skjuter en riktigt kraftfull sol som ger sina motståndare enorm skada.

Lightning

Lightning – Den mest kända Final Fantasy-hjältinnan har redan varit med i några spel ifrån Square Enix och klart en av seriens mest lysande stjärnor. Varför inte ta plats som en av de kraftfullaste kvinnliga fighters i Smash Bros? Med Odin så kan hon lätt göra förödelse med en Final Smash.

Jill Valentine

Jill Valentine – Hon är ingen främling när det gäller fightingspel. Jill är med i Marvel vs. Capcom-serien, men givetvis vore för min del Resident Evils bästa stjärna en bra kandidat till Smash Bros. De olika dräkterna hon har på sig i Resident Evil, Resident Evil 3, Resident Evil 5 och Resident Evil Revelations skulle vara utmärkta dräkter i Nintendos fightingspel. Som en Final Smash skulle hon dra fram en Rocket Launcher och skjuta en raket som ger en omedelbar KO.

Big Daddy

Big Daddy – Bioshocks kände beskyddare är en enorm best som gör allt för att skydda Little Sister ifrån alla tänkbara faror. Big Daddy är en tung karaktär så han bidrar med råstyrka och ett gott försvar. Han är ju, precis som Jill Valentine, ingen främling när det gäller fighting. Big Daddy är med i Playstation All Stars Battle – fast finns inte Bioshock-spelen till XBOX 360 också? Nåväl, med sina tunga och kraftfyllda slag skulle han vara en asgrym slugger. Som en Final Smash skulle han gå bärsärkagång och göra dödliga combos!

Booker Dewitt och Elisabeth

Booker Dewitt och Elisabeth – Bioshock-spelen har otroliga karaktärer och jag vill fortsätta i denna episka spelseries fotspår. Big Daddy är en asgrym slugger, men jag hoppas också att Booker och Elisabeth får ta en plats i Smash Bros fightinglista. De skulle kunna ha liknande egenskaper som alla de läckra Vigors (Murders Of Crows och Devil’s Kiss FTW!) som används i Bioshock Infinite – fast de ska inte vara simpla kloner av varann. Booker har ju Sky Hook och sina skjutvapen, medans Elisabeth har sina Tear-egenskaper. Bookers Final Smash skulle kunna vara en grym kombo av alla sina Vigors. Elisabeth skulle kunna ropa på den enorme Songbird för att sopa banan ren ifrån alla motståndare. Om någon av dessa Bioshock-figurer skulle kunna vara med så hoppas jag på en bana ifrån antingen Rapture eller Colombia. Dessa omgivningar är så vackra för att ignoreras.

Sedär ja. Det är kul att komma på fler namn och jag lär tänka ut fler förslag men jag väljer att avrunda detta här. Hoppas att jag har gett er fler idéer om vilken karaktär ni ska rösta på i Smash Bros.

Jag och andra gamers rekommenderar spel som man kan spela under sommarlov/semester!

Vi känner alla igen den känslan, när man kommer in i ledigheten under sommaren. Man har då sommarlov eller en välförtjänt semester efter en hård tid under hösten till våren. Då kan man koppla av. Slänga sig i sjön och bada när det är varmt ute. Vila sig i hängmattan. Sola sig och få bonnbränna?. Grilla något gott när det passar. Åka någonstans med familj eller vänner. Läsa en god bok eller se en massa filmer och tv-serier man inte hunnit med på grund av en hård tenta eller en krävande arbetsuppgift som tagit en massa tid.

Till de som spelar – när ni har ledigt från skolan eller har semester: Nu har ni god tid på er att spendera er ledighet på något eller några spel ni inte hunnit spela. Självklart ska ni göra det ni tycker är kul. En del spel är verkligen jättestora och tar sin tid att klara av, och då är ju en sommarledighet ett gyllene tillfälle. Givetvis ska man njuta av sommaren också, utan tvekan. Men ändå, för gamers är det definitivt nu man kan hinna ta sig tid för att spela.

Jag och några gamers har slagit våra kloka huvuden ihop. Vi har utsett några spel som vi rekommenderar att du ska spendera din lediga sommar med, och vi skriver med våra egna ord om varför vi valt dessa spel.

Storfiskaren och flitige gamern Mats ”El_Kebabo” Holmkvist väljer: Chrono Trigger.

tumblr_lyw685hZHX1qzp5ffo1_1280Ahh, äntligen är den här. Sommaren.

Du kanske just nu har semester, ligger vid stranden och har det gött. Men det kan ju lätt bli lite drygt att bara ligga där och jäsa och vad passar som hand i handsken då om inte något att spela. Sommarspel för mig innebär bärbart, i år blir det Yoshis New Island och Kirby Triple Deluxe varvat med remaken av Final Fantasy IV på DS som kommer gå varm i min 3DS. Men jag vill också passa på att tipsa om ett underbart gammalt härligt spel, som ursprungligen släpptes på den gamla hederliga SNES men som även finns portat till DS.

Spelet jag talar om heter Chrono Trigger.

Du har säkert hört talas om det eller rent utav redan spelat det, detta spel där man som den tyste hjälten Chrono får resa runt i flera olika tidsåldrar för att rädda en prinsessa som råkar försvinna i ett tidshål. I sina tidsresor får Chrono reda på att det stora monstret Lavos, kommer att förstöra jorden i framtiden. Nu är det upp till Chrono och de vänner han får på färden att stoppa lavos. Spelet är ett JRPG (japanskt rollspel) där man levlar upp sina karaktärer och slåss i turordningsbaserade strider. Det som var nytt med detta för tiden var att det använde sig inte av random encounters, vilket ju kan vara nog så påfrestande när man ibland inte kan ta ett steg utan att behöva slåss mot fiender. Nu kan man istället undvika störande strider.

Detta var mitt tips på ett riktigt bra sommarspel och om ni provar på det så hoppas jag att ni njuter av det lika mycket som jag gjorde. Glad sommar önskar Mats ”El_Kebabo” Holmkvist.

 

Sarah ”Ninjabob” skrev tre korta men väldigt bra texter om tre olika spel – och jag ville inte välja bort något av spelen så jag valde alla tre. 

Sarah valde: South Park: The Stick Of Truth, The Walking Dead Season 2 och The Wolf Among Us.

stick-of-truth-4

Jag har velat ha The Stick of Truth sen jag såg det på E3 för något år sen. Det är ju South Park vi snackar om. En stad där allt händer. Du kan kasta bajs och fisa på dina fiender (det är kul med fisar). Bara det är själ nog att skaffa spelet. Garanterad humor utlovas. Det som också är så bra är att du inte behöver följa storyn. Utan du kan springa hur du vill och göra det du vill. Men huvud-questen är fantastiskt roliga.

The-Walking-Dead-Season-2-Episode-1-screenshot-4

Anledningen till att jag inte har börjat på detta än är simpel. Alla episoder har inte kommit ut än. Jag tror att fyra stycken har kommit ut och att vi väntar på den sista. Jag älskade första spelet/en och spelade dem i sträck (då jag väntade med att ladda ner det tills alla episoder fanns ute). Jag har även kört 400 days (Så. Jävla. Bra). Jag längtar så otroligt mycket tills jag får fortsätta och mysa (och antagligen gråta, som jag gjorde i förra) med historien om Clementine. Har ni inte kört fösta spelet än så kör det först. Ni har en underbar (och hjärteskärande) resa framför er.

ss_cf263a545dbf1f3f60ca5fe19cbcbdff8a4bfcfc.1920x1080

Precis som med TWD2 så väntar jag med att spela The Wolf Among Us tills alla episoder finns ute. Jag testade demot och gillade det starkt. Telltale Games kan det där med att göra bra spel. I alla fall när det kommer till detta och The Walking Dead. Rekommenderas väldigt, väldigt starkt!

Emmy Zettergren Nordström, före detta skribent på spelsidan Feber, älskar väldigt mycket att fotografera – och hon är väldigt duktig på det dessutom! Men Emmy har en gamers hjärta och rekommenderar den fjärde delen i Ubisofts populära spelserie – Assassin’s Creed: Black Flag.

assassins_creed_iv_black_flag-wideOftast gillar jag att få avsluta spel. Det gör inget om de är korta, bara de har en bra story som känns meningsfull att uppleva. Anledningen är tidsbrist. Som heltidsarbetande tvåbarnsmamma hinner man inte fördjupa sig i spel längre. I alla fall inte jag. Men så finns det undantag. När semestern kommer och pressen försvinner – då försvinner även mina krav på snabba och avslutande spel. I stället gör jag tvärt om och slöspelar. Det är då jag plockar fram de där spelen som jag kan spendera timmar i men som ändå går att avsluta när som helst. En av mina favoritspelserier är Assassin’s Creed och just nu håller jag på att ta mig igenom Black Flag. Och Ubisoft är verkligen bra på att erbjuda slöspel i kombination med fokuserat berättande. Charmen är att jag kan välja om jag vill spela berättelsen fokuserat eller om jag vill utforska världen i lugn och ro; jaga valar, slåss på havet, leta skatter eller dyka i grottor. Därför är AC-serien och liknande spel perfekta semesterspel för min del. En annan favorit är GTA-serien som bygger på samma koncept. Glid omkring i all oändlighet eller fokusera på berättelsen. Ditt val.

Sveriges RPG-expert Anna ”Lania” från RPGaiden och Level 7 rekommenderar både ett nykommet JRPG och ett blivande klassiskt racingpartylir. Anna valde Child Of Light och Mario Kart 8.

homepage_slide_child_of_light_screenshot_temple_127570

För er som inte har spelat Child Of Light rekommenderar jag att ni gör det. Ett ganska kort spel som lämnar ett stort intryck. Kanske är det huvudpersonen Auroras förtrollande röda svall, kanske är det den förunderliga grafiken, kanske är det berättelsen som förtäljs helt på rim eller kanske är det den förföriska musiken som gör Child Of Light till en spelupplevelse du sent kommer att glömma.

Mario_kart_8_8

Är man inte intresserad av rollspel kan man ju spela ”rullspel” istället och då närmare bestämt Mario Kart 8. Med de galnaste banorna hittills i spelserien och ett pampigt soundtrack har det aldrig varit roligare att fyra av ett skal eller lobba bananer på sina vänner. Det perfekta sociala spelet för sena sommarkvällar!

Elin Arveteg är en elitgamer i världsklass. Hon är ena halvan av de briljanta Spelföräldrarna tillsammans med sin make Robert och har också tidigare skrivit för Svampriket. Elin rekommenderar ett storslaget RPG: Skyrim.

skyrimloudSommartider är semestertider och för de flesta innebär det sol och bad i mängder men många spelnördar ser fram emot semestern för att det då finns tid att spela ostört. Vad passar då att spela under semestern?

Mitt tips är att starta upp ett riktigt saftigt RPG och vad passar bättre en varm sommardag än att åka till Skyrim på sin spelsemester. Snö, berg, outforskade grottor och urgamla tempelruiner passar utmärkt när man inte vill annat än att sommaren ska ta slut så att man kan andas igen utan att bränna lungorna. Om man däremot vill ha lite mer action än äventyr på sin semester så har Skyrim forfarande allt man kan önska sig: Farliga drakar, skelett, jättar som kan kasta en 300 meter upp i luften och en och annan björn gör livet lite mer spänningsfyllt för den som önskar; och vill man bara dricka och partaja så vet jag inte vilka som passar bättre att göra det med än en stabil Nord. De vet verkligen hur man super till det. Har du tur kan du till och med hitta kärleken samtidigt som du får en stadig inkomst på köpet.

Så vad väntar du på? Införskaffa Elder Scrolls V: Skyrim och fixa semestern med stil.

Jag själv väljer: Bioshock Infinite.

8401d60ed7bbb177940e2e0497b5c788fa9bc36aDet tredje spelet i Bioshock-serien är en livstil. Jag fastnade direkt för spelets vackra 1910-tal/mekaniska stuk och dess coolhet. Dialogen, affischerna, klädstilen, värderingarna och rekvisitan är som ögon/örongodis för såna som älskar saker som är old fashioned som mig.

Vad som först verkar vara en tvättäkta shooter, omvandlas till ett av de bästa äventyrsspelen som gjorts. Det har också en otroligt välbetänkt story och gripande karaktärer. Columbia är verkligen ett himmelskt spel på olika sätt och vis. Bioshock Infinite är också väldigt stort och utmanande – och det tåls att spela flera gånger om du vill hitta alla Voxophones, Kinectscopes och få till alla kombinationer. När du höjer svårighetsgraden så märks det att det blir genast svårare än den ”lättare svårighetsgraden”. Klarar du av 1999 Mode?

Jag tycker att Bioshock Infinite  är ett perfekt sommarprojekt på grund av dess stora utmaning och upptäckarrikedom. Och så måste man ju bara älska Elisabeth – troligtvis en av de bästa medhjälparna som någonsin varit med i ett spel. En bonus är också att du spelar DLC-liren Burial At Sea 1 och 2 för att få mer av historien med Booker och Elisabeth. Sugen på mer action? Prova också DLC-liret Clash In The Clouds. Klarar du av alla Blue Ribbon-utmaningarna? Jag recenserade Bioshock Infinite för ett tag sen och gav det högsta betyg. Greppa tag i pumphagelgeväret och en flaska salt och bege dig ut i Columbia idag!

 

Med dessa värdefulla tips från alla fantastiska gamers (och mig själv) så tror jag absolut inte att spelsommaren kommer att bli tråkig! Jag vill tacka Mats, Sarah, Emmy, Anna och Elin som har bidragit med era härliga texter, ni är verkligen guld värda!

Har du något spel du skulle rekommendera som ett spelprojekt i sommar?

Jag önskar er alla en underbar semester eller ett underbart sommarlov!

När man spelar ett spel och inte fastnar för det.

Josef Fares Brothers: A Tale Of Two Sons är ett teknikst genialt spel vid första intrycket, men kändes rät tamt också. Det första intrycket är viktigt, och har jag tur så blir spelet bättre sen.

Josef Fares hyllade spel Brothers: A Tale Of Two Sons är ett tekniskt genialt spel vid första intrycket, men kändes rät tamt också. Det första intrycket är viktigt, och har jag tur så blir spelet bättre sen.

Har det hänt dig att du inte fastnar för ett spel på en gång när du spelat det för första gången? Jag gissar att det händer rätt ofta för många. Det har det definitivt för mig.

Innan jag spelar ett visst spel som jag hållit utkik på får jag en sån där adrenalinkick – att sätta tänderna i något nytt. Jag kan jämföra att spela ett spel för första gången med singla slant. Ena sidan så kan det vara ett magiskt ögonblick. Ögonen blir stora som tallrikar och jag blir varm inombords. Den andra sidan får jag ett visst obehag. En sorts besvikelse. Vad fan är det här spelet hyllat för egentligen? Att få något av dessa alternativ är 50/50.

Men varför känner jag en sån besvikelse för en del spel jag spelat för första gången? Det kan bero en del saker och också på vilket spel det är, men att förebygga upp en sorts överdriven förhoppning är definitivt ett av orsaken. Besvikelsen behöver inte komma på en gång, det kan ju komma långt in i spelet – som i fallet med Paper Mario: Sticker Star. Det kändes riktigt bra i början men ju längre i spelet jag kommer – desto tråkigare är det. En recension av spelet kommer inom en kort framtid. Men när jag märker att spelet inte alls som jag tänkt mig på en gång – är det då spelet eller mig som spelare det är fel på? Det är som att pröva kläder eller välja hårfärg. En del passar, en del passar inte. Sånt är livet.

Jag blev väldigt besviken på Demon's Souls. Inte på svårighetsgraden, utan att jag inte fattade vad jag skulle göra och vart jag skulle gå.

Jag blev väldigt besviken på Demon’s Souls. Inte på svårighetsgraden, utan att jag inte fattade vad jag skulle göra och vart jag skulle gå.

Ett av de hetaste spelen just nu är Dark Souls II, som många spelar för fullt. Nu spelar jag inte det – men jag fick för mig att testa Demon’s Souls som jag laddade ned gratis på PS Plus till min PS3:a. Det var coolt att skapa sin egen karaktär och ändra utseende, ungefär som i Mass Effect. Men sen fattade jag ingenting. Jag kutade i en groteskt ful omgivning, dräpa några fulingar och sedan bli spetsad av en typ med en jättelans. Började om på en punkt ett par kilometer ifrån där jag ”dog” och når samma punkt och blir spetsad igen. När det hände mig för femtielfte gången så sket jag i Demon’s Souls. Det passade mig verkligen inte. I alla fall inte än. Det värsta var inte svårighetsgraden, utan att jag inte fattade vad man skulle göra och var man skulle gå. Nej, jag tror jag väntar med Dark Souls II, för om det är ungefär likadant som i Demon’s Souls vägrar jag röra det.

Ett annat spel som jag var intresserad av var Brothers: A Tale Of Two Sons. Jag gillar den ljuvliga grafiken och framför allt den geniala idén att kontrollera två bröder med en var sin styrspak på kontrollen. Man får tänka en del. Jag spelade inte så länge första gången men jag märkte att det kändes rätt tamt. Det kanske händer mer längre fram men jag fick en sån där besvikelsekänsla efter första försöket av Brothers.

Det bästa exemplet av ett spel jag blev otroligt besviken på efter en del pepp från omvärlden är första Bioshock. Men i jämförelse med spelen jag nämnde innan, spelade jag Bioshock flera gånger innan jag sa för mig själv ”nej, nu ger jag fan i det här”. Jag gillade actionscenerna och det var rätt coolt med de magiska krafterna men det var något med Raptures miljö jag inte fastnade för. Det var för mörkt på något sätt. Jag gillar mörker i spel visserligen, men det ska vara estetiskt korrekt för min del. Jag vet inte hur långt jag tog mig i Bioshock men jag lät bli och tog bort spelet från min PS3:a. Fast nu laddar jag ner det igen för jag vill ge Bioshock en helt ny chans efter att ha spelat klart mästerverket Bioshock Infinite. Jag förstod magin med världen i Bioshock efter att klarat av det tredje spelet. Och går det bättre denna gång, så ska jag ge mig i kast med Bioshock 2 med. Det är rätt att man ska uppskatta en andra uppföljare av ett spel för att man ska gilla en serie. Eller ja, det är väl individuellt.

Jag fastnade inte för Bioshock och hur än jag försökte så orkade jag inte med mörka Rapture. Men jag tänker ge spelet en ny chans efter att ha spelat klart mästerverket Bioshock Infinite.

Jag fastnade inte för Bioshock och hur än jag försökte så orkade jag inte med mörka Rapture. Men jag tänker ge spelet en ny chans efter att ha spelat klart mästerverket Bioshock Infinite.

Jag brukar låta bli vissa spel efter några månader för att sen fortsätta med ”det spelet” när jag inte har något annat att spela. Final Fantasy XIII är ett spel jag haft i drygt tre år men inte spelat klart det. Det är inget bra Final Fantasy men det är ändå ett Final Fantasy. Jag fattar inte riktigt Square Enix hyllningar för det spelet. Min väninna Lania från RPGaiden tvekar inte att såga spelet ända ner till benet och jag förstår henne fullständigt. Rune Factory: Tides Of Destiny har jag inte rört på ett år snart och det är en ren och skär besvikelse i jämförelse med mästerverket Rune Factory Frontier.

Vad är det jag strävar efter egentligen när det gäller att spela ett spel för första gången? Vad vill jag ha? Vad vill du ha? Jag vill ha originalitet. Jag vill ha något som exploderar i ansiktet på mig. Något att minnas. Något att komma tillbaks till. Det finns många spel som ger mig det. Men det är minst lika många som inte gör det. Till och med fler. I en värld fylld med mjölkande uppföljare, överdrivet sexuellt smaklösa klädesplagg på kvinnliga spelkaraktärer eller Call Of Duty ”någotmedtöntigtochgäspandeuppföljartitelröv” så finns det pärlor där ute. Det gäller bara att hitta dom.

Sedan singlar jag slant igen.

De bästa medhjälparna/sidekicken/birollerna i tv-spelens värld enligt mig.

Tv-spelen har många hjältar som hyllas ofta. Jag vet inte hur ofta jag läser om vilka huvudpersoner som fått så mycket hyllningar. Men ingen huvudperson är något utan sina biroller, medhjälpare och sidekicks. Sveriges Radios program P3 Spel tog upp fenomenet sidekicks i ett av sina program. Jag tänkte här göra precis samma sak. Här är en lista på 10 för minnesvärda medhjälpare/sidekicks/biroller. Men det är inte en tiotopplista, så dessa personligheter kommer utan inbördes ordning.

Ellie - The Last Of Us.

Ellie – The Last Of Us.

Ja, hon är den kvinnliga huvudrollen och du får faktiskt kontrollera henne i en sekvens av The Last Of Us. Men Ellie är väldigt hjälpsam och finns alltid vid Joels sida i en förstörd värld med Klickers och infekterade människor. Deras vänskap och tillit till varann är ett av spelets starkaste kort. Denna tuffa tjej med skinn på näsan är något alldeles extra.

Merchant - Resident Evil 4.

Merchant – Resident Evil 4.

Resident Evil 4 är stort. Leons långa resa är fruktansvärd hård, skitig och fysiskt krävande. Därför är man väldigt glad när man ser den här mystiska försäljaren dyka upp då och då under spelets gång. Vem han är är inte poängen. Poängen är vad har att erbjuda dig – vapen, uppgraderingar, saker som kommer att vara till användning. ”What are you buying?”

Navi - Legend Of Zelda: Ocraina Of Time.

Navi – Legend Of Zelda: Ocraina Of Time.

Älskad av många. Hatad av andra. Men Navi öppnade dörren för kommande äventyren med Link genom att hjälpa honom med tips och råd under Ocraina Of Times gång. Hennes ”Hey! Listen!” kan vara en pina att höra i längden, men i gengäld så finns det ingen annan jag hellre skulle vilja ha som sällskap i Ocraina Of Time.

Elisabeth - Bioshock Infinite.

Elisabeth – Bioshock Infinite.

Elisabeth är den kvinnliga huvudrollen, men hon agerar som en av de bästa sidekickarna jag någonsin känner till i spelväg. Hon är inte i vägen när jag slåss mot fiender, och det bästa är att hon kastar ammunition, salter och energi till mig när det är kris. Elisabeth är begreppet ”en hjälpande hand” personifierad.

Yoshi - Super Mario World.

Yoshi – Super Mario World.

När det fjärde stora plattformsäventyret med Mario dök upp, så var en av höjdpunkterna att få rida på gröna ödlan Yoshi. Yoshi är en konstant hungrig figur som äter upp fienderna och ända sedan Super Mario World har han figurerat i olika partyspel och egna spelserier. Men det är som Marios trogna vän i plattformsspelen vi minns honom bäst. Därför är det tragiskt att Mario måste offra sin vän när han ska hitta den gömda utgången i Cheese Bridge Area. Vilken ”polare”.

Vivi - Final Fantasy IX.

Vivi – Final Fantasy IX.

Vivi är en viktig figur under Final Fantasy IX’s gång, och att få reda på hans ursprung är en del av resan. Zidane och Garnet är huvudkaraktärerna fast ingen av dom skulle klara sig utan Vivis otroligt starka magikrafter. Dessutom är han otroligt charmig!

Nick - Lollipop Chainsaw.

Nick – Lollipop Chainsaw.

Stackars Nick har det inte lätt. Först blir han biten av en zombie. Sen sågar hans flickvän Juliet av hans huvud och på något sätt är han vid liv. Men han är bara ett huvud. Ett huvud som blir riktigt nedstämd av sin fysiska oförmåga. Däremot är han otroligt värdefull för han kan få sitt huvud ihopkopplat med en zombiekropp, eller användas som torped mot de köttätande monstren. Inte illa för ett huvud, eller hur?

Rush - Mega Man III.

Rush – Mega Man III.

Mega Mans robothund Rush debuterade i Mega Man III som den blå bombarens hjälpreda och har varit på hans sida sedan dess. Hunden kan agera som ubåt, studsmatta eller – min personliga favorit – en flygande jetplatta. Rush har fått några uppgraderingar under åren och han finns med i nya Super Smash Bros som hjälpreda till Mega Man. Men det är i Mega Man III jag alltid kommer minnas honom som en lojal vän.

Edgar och Sabin - Final Fantasy VI.

Edgar och Sabin – Final Fantasy VI.

Bröderna Figaro är varandras motsatser, men gör sig båda utmärkta i strider. Kvinnokarlen Edgar är en tekniker och använder sig av verktyg som motorsågar och jätteborrar, medan Sabin kör med brutal råstryka och slåss med knytnävarna. Jag har ofta valt dessa två i mina parties under Final Fantasy VI’s gång.

Hersel Biggs - LA Noire.

Hersel Biggs – LA Noire.

Cole Phelps får under sin karriär en del partners för att tillsammans lösa brott. Just mordbrandspolisen Hersel Biggs är väldigt intressant. Han drar ner Coles fötter på jorden eftersom han tycker att den ivrige polisen försöker att klättra på kändisstegen för fort. Från början tycker Hersel att Cole är en avskyvärd person, men respekterar honom ändå och vill ge honom en ny chans. När självaste polischefen och f.d. kollegor försöker få Cole att backa undan i ett viktigt fall så finns Hersel där som support för han tror på Cole. Hersel hjälper honom utan att rygga undan. Det gör Hersel Biggs till den bästa partnern i LA Noire.

 

Vilka tycker ni är de bästa sidekicken/medhjälparna/birollen någonsin i tv-spelens värld? Vad tycker ni om denna lista?

Recension: Bioshock Infinite.

bioshock-infinite7

Innan jag ger mig in på själva recensionen av detta spel, så vill jag nämna ett par saker. Jag har varit riktigt skeptisk mot spelserien Bioshock väldigt länge. Folk på kända spelsidor, bloggare, twittrare och andra gamers hyllade Bioshock-serien överallt. Jag förstod inte vad som verkade så bra med spelen. Det såg ut som en FPS-shooter, och i det läget var jag sjukt trött på den genren. Det var rea på första spelet i PSN Store så jag tänkte ge det spelet en chans. Det var väldigt fint och så, och jag gillade att huvudkaraktären kunde använda särskilda magikrafter som alternativ mot automatgevär. Big Daddys var häftiga. Men jag tyckte att Rapture var en tråkig värld i längden, och jag tröttnade snabbt på första Bioshock. Än idag har jag inte spelat klart det. I fjol dök det tredje spelet, Bioshock Infinite, in i gamers hjärtan. Hyllningarna var möjligt ännu högre än någonsin. Många förhandstippade Bioshock Infinite som fjolårets bästa spel. Men jag förstod ingenting. Varför var det så hyllat? Varför denna överdrivna hype? Många förklarade varför de tyckte att spelet var så bra. Det var mer än en shooter, det var en gripande story med fantastiska karaktärer. Mina vänner Elin och Robert från Spelföräldrarna förklarade riktigt bra. Men jag rynkade på näsan. Jag var fortfarande besviken på det första spelet. Jag ignorerade Bioshock 2 totalt. Men jag tyckte faktiskt att Bioshock Infinite verkade väldigt vackert och många hyllade Elisabeth för hennes insats i spelet. När PS Plus hade lagt upp Bioshock Infinite som ett gratisspel för de som prenumererar, som jag – tänkte jag ladda ned spelet. Och nu börjar min recension av Bioshock Infinite.

Columbia är ett konstverk. Så långt ögat kan nå, blir jag förtrollad av dess skönhet.

Columbia är ett konstverk. Så långt ögat kan nå, blir jag förtrollad av dess skönhet.

År 1912. Spelet handlar om Booker DeWitt, som fått ett uppdrag att hitta en speciell kvinna som heter Elisabeth för att återbetala en skuld. Han hamnar i en underlig plats, Columbia. Denna plats är en värld som verkligen doftar amerikansk 1910-tal men har också fantastisk teknologi. Columbia styrs av en profet, Comstock. Han varnar folket för en ”false Shephard” som kommer att ställa till det för alla. ”False Shephard” måste stoppas. Men vem är han? Jo, det är du själv. Booker Dewitt. Varför anses han som ett hot? Vad har han för skuld? Vem är Comstock? Vem är Elisabeth? Hur tar du dig därifrån? Bioshock Infinite har många frågor som ska besvaras, och vilken resa sedan.

Redan när jag sätter min fot i Columbia, har jag glömt det tråkiga med Rapture. Dess värld är så otroligt vackert. Solsken och öppen himmel. Häftiga luftskepp. Jag som gillar retro, blev väldigt förtjust i 1910-talets stuk. Folket som går omkring med sina tidstypiska kläder. Deras dialog. Skyltningen. Färgerna. Musiken. Det är en skatt för retrodyrkare. Men det är mer än så.

Att upptäcka nya Vigors är riktigt coolt. Flaskorna ser snygga ut och de låter så tunga. Undrar vad eldklotsdrycken "Devil's Kiss" smakar som? Chili?

Att upptäcka nya Vigors är riktigt coolt. Flaskorna ser snygga ut och de låter så tunga. Undrar vad eldklotsdrycken ”Devil’s Kiss” smakar som? Chili?

Columbia är en stor plats, så det finns mycket att upptäcka. I början är det rätt lugnt, men när Booker blir upptäckt så börjar det bli farligt. Polis och andra beskyddare gör allt för att hindra honom att fullfölja sitt uppdrag. Vad gör man då? Jo, man kämpar tillbaks. Booker använder sig av klassiska vapen från FPS-spel som hagelgevär och halvautomatgevär. Booker har också en sorts krok som han slå fienderna med, dessutom är det ett bra redskap att fånga tag i andra krokar som hänger från olika byggnader om han vill nå nå andra platser. Men det finns en tredje sak han kan använda för att bekämpa sina fiender. Likt det första spelet (jag har inte spelat tvåan) så kan du använda magiska krafter. Det är allt från att kasta eldklot eller att skicka en svärm med kråkor för att döda sina motståndare. Dessa egenskaper kallas Vigors. Jag tycker det är coolt när han hittar en ny Vigor. De finns i läckert snygga flaskor, som låter tunga när han tar tag i en innan han dricker vätskan. Jag gillar också de effekter som kommer just efter han druckit en Vigor. Hans händer brinner och får brännsår men sedan snabbt försvinner när han druckit Vigorn ”Devil’s Kiss”. Förbannat snyggt. Vigors drivs av salt, och det ska fyllas på när mätaren börjar bli tom. Man kan hitta salt eller energi överallt. Till och med i whisky. Du kan uppgradera dina vapen och Vigors i ”vending machines”. Men det kostar mycket pengar, och om du dör i strid så tappar du pengar så var sparsam om du vill ha något särskilt.

Elisabeth är kvinnan du ska skydda och rädda ifrån Columbia. Men hon är minst sagt lika duktig på att beskydda dig. Hennes personlighet är väldigt lätt att älska.

Elisabeth är kvinnan du ska skydda och rädda ifrån Columbia. Men hon är minst sagt lika duktig på att beskydda dig. Hennes personlighet är väldigt lätt att älska.

Spelet höjs sig ett par snäpp när Booker hittar Elisabeth. Redan från start märker man att hon är en kvinna med skinn på näsan. Hon är en fånge, men ändå finns det passion och livsglädje i henne. Hennes dröm är att få komma därifrån och att komma till Paris. Ju längre fram i spelet man kommer, desto tyngre blir motståndet. Desto tuffare blir uppdraget. Mörkret kommer närmare. Varför vill Comstock inte att Elisabeth ska komma därifrån? Det är ett av spelets nyckelfrågor som man ska ta reda på. Elisabeth har en speciell förmåga att öppna upp portaler till en alternativ variant av Columbia. Hon kan i stridens hetta till exempel trolla fram en vägg från den andra världen för att blockera fiendeeld. Men det finns en sak som gör henne till en fantastisk samarbetspartner. Hon hjälper verkligen till när det behövs. När man har dåligt med skott, energi eller salt så kastar Elisabeth det till dig som en livlina. Dessutom står hon inte i vägen och kan inte bli dödad. Under mina 33 år och min passion för tv-spel i drygt 26 års tid har jag inte haft en så utmärkt samarbetspartner i ett spel tidigare.

Elisabeth är någon man bryr sig om. Jag tycker att Irrational Games har skapat en underbar kvinna som visar mycket starka uttryck. Dialogerna mellan henne och Booker är minst sagt väldigt gripande och intressanta. Jag tycker också att hon är otroligt stark, intelligent och full av karisma. Nu förstår jag varför många tycker om henne. Stark, smart, hjälpsam, modig och känslosam. En perfekt karaktär? Ja, det tycker jag. Det behövs karaktärer som Elisabeth. Ett extra plus i kanten är att hon hittar pengar som hon kastar till dig. ”Booker, Catch!” Stilrent.

Det visuella och historieberättande delen av Bioshock Infinite är fantastiskt. Men hur är shooterdelen? Den del som jag varit trött på länge? Den fungerar rätt bra, fast jag tycker att ammunition tar snabbt slut fort och att jag i vissa fall brukar ha fel sorts vapen med mig under en strid. Man kan nämligen bara ha två skjutvapen i taget och man måste offra en annan om man ska ha ett visst vapen. Jag är inte så värst förtjust i den delen. Man borde i alla fall ha tre skjutvapen på sig. Annars är skjutandet helt okej och det förstärks av Vigors. Svårighetsgraden är väldigt bra, jag tyckte det var utmanande när jag spelade Bioshock Infinite på Normal. Lagom svårt, eller ja, ganska svårt. Men det ska inte vara för lätt heller. Man ska kämpa för att nå slutet. Bioshock Infinite är ett sånt spel jag tycker att man ska kämpa för.

Tre plus:

  1. Som retroälskare jag är, dyrkar jag den perfekta balans av teknologi och 1910-talets tidsålder. Alla kläder, skyltningar, musik, språk och andra ting är definitivt 1910-tal.
  2. Elisabeth! Världens bästa medhjälpare i ett spel någonsin? Ja! Men hon är också en kvinna med sån stark personlighet och jag blir glad när hon är med mig i äventyret.
  3. Spelets story och dialog är något av det bästa jag upplevt i ett spel någonsin. Det får mig att glömma att det är en shooter.

Tre minus:

  1. Jag önskar att man kunde ha på sig minst tre vapen istället för bara två. Jag har hamnat i kritiska eldstrider med ”fel vapen”. Det hjälper inte att ammunitonen tar slut snabbt. Tack gudskelov att man har Elisabeth med i de flesta striderna.
  2. Jag hatar Handyman. De stora kolosserna hoppar omkring och slår hårt. Det är svårt att skjuta på dess svagpunkt för de är riktigt snabba.
  3. Ibland så blev jag lite irriterad att fienden får lite av energin tillbaka efter när man återuppstått när man blivit dödad i strid. Särskilt när man ska förbi en kritisk del i spelet. Att man tappar pengar är dock helt okej.
Man stöter på den stora robotfågeln Songbird några gånger i spelet. Den här fågeln är riktigt läskig och skulle tänka sig vara kärleksbarnet till "Fåglarna" och "Terminator". Creepy bird!

Man stöter på den stora robotfågeln Songbird några gånger i spelet. Den här fågeln är riktigt läskig och skulle tänka sig vara kärleksbarnet till ”Fåglarna” och ”Terminator”. Creepy bird! Frågan är vad hen vill och vad är Elisabeths koppling till fågeln?

Slutsats:

Hur ända i helskotta kunde jag ignorera Bioshock Infinite tidigare? Jag har varit så tjurskallig. Men jag är verkligen glad att jag upptäckt det här spelet. Jag har under många speltimmar upptäckt en underbar värld och fantastiska karaktärer i en otrolig spelstory. Jag hade föreställt mig att Bioshock Infinite skulle vara ett överdrivet hyllat skjutspel, men det var helt fel av mig. Istället fick jag en resa igenom retro, portaler, stora robotfåglar, läckra dryckesflaskor och en underbar bekantskap med den fascinerande Elisabeth. Bioshock Infinite är ett måste för de som älskar tv-spel. Det är stort, utmanande, spännande och gripande. Har ni PS Plus, ladda ned det nu! Annars så får ni gärna köpa det, för det är spelet värt. Jag ska längre fram ge första spelet en ny chans och även ta mig an tvåan.

Betyg: En femma av fem!

Bioshock Infinite finns till Playstation 3, XBOX360, PC. Jag recenserade Playstation 3-versionen.

Tack Elin och Robert för att ni övertygade mig för att spela det här spelet. Ni är bäst.

Spelåret 2013: Första halvlek med Sätrapôjks åsikter.

År 2013 verkar bli året där spelen blomstrar. Många speltitlar har redan dykt upp och i den andra halvan av året kommer det att komma fler.

Men hur har det första halvåret sett ut spelmässigt? Jag ska slänga ur mig vad jag tycker så här långt.

Utannonseringen av Batman: Arkham Origins fick mig att höja på ögonbrynen,e ftersom både Arkham Asylum och Arkham City är grymt bra spel. Hett efterlängtat.

Utannonseringen av Batman: Arkham Origins fick mig att höja på ögonbrynen,eftersom både Arkham Asylum och Arkham City är grymt bra spel. Hett efterlängtat.

I början av året spelade jag mycket Batman: Arkham City och inskaffade Batman: Arkham Asylum för att sedan fastslå att båda spelen är jättebra. När nästa del utannonserades, blev jag glad. Jag ser fram emot Batman: Arkham Origins senare i höst.

Det första spel jag skaffade mig i år var Ni No Kuni och det var en magisk upplevelse. Klassisk RPG möter Studio Ghibli – vad kan gå fel? Inget förstås. Äventyret med Oliver och vänner, fick en solklar femma av mig i betyg. (Högsta betyg)

Jag läste en hel del nyheter om Wii U, och att många tredjepartstillverkare lägger kaskader med dynga i Nintendos nya konsol. (Med andra ord så struntar de i den.) Men tacka fan att de gör det när konsolen säljer dåligt. När Rayman Legends dessutom försenas pga att Ubisoft vill släppa spelet till fler konsoler gör knappast saken bättre. På E3 visades fler stortitlar upp till Wii U från Nintendos sida. Förhoppningsvis säljs mer konsoler senare, när nya Super Mario 3D World och Mario Kart 8 kommer.

Det här halvåret har två spelkaraktärer gjort comeback och med stil.
Jag pratar om Lara Croft och Luigi.

Lara Croft, tillsammans med Luigi, gör årets hittills bästa comeback.

Lara Croft, tillsammans med Luigi, gör årets hittills bästa comeback.

Jag hade längtat efter nya Tomb Raider länge, efter att ha sett den imponerande trailern ifjol. När jag fick hem min Survival Edition blev jag så glad. Jag fick dessutom upptäcka att Tomb Raider inte bara var bra, det krossade sina föregångare till damm. Lara Croft förvandlades till en stark överlevare med hjärta. Jag blir så imponerad av spelets spänning och skönhet. Så imponerad att jag gav Tomb Raider min andra femma i betyg för i år. Lara Croft har nu fått den respekt hon förtjänat.

Det blev en ny konsol för mig i år; ett Nintendo 3DS. Jag var så grymt sugen på Luigi’s Mansion 2, för alla trailers såg bättre ut än föregångaren. (som jag gillar) Lyckligtvis var spelet bättre än vad jag trodde och mitt hjärta värmdes rejält av Luigis charm. Hans sinne för komik är träffsäker. Jag gav Luigi’s Mansion 2 en välförtjänt fyra i betyg. Luigi kommer alltid vara bättre än Mario.
På tal om Mario, undrar om Super Mario 3D Land, Paper Mario: Sticker Star och Mario Kart 7 är roliga?

Det här halvåret har varit en maktkamp mellan Playstation 4 och Xbox One. Microsoft gjorde rejält bort sig när de sa att man var tvungen att alltid vara online och att begagnade spel inte går att spela på Xbox One. Efter iskall kritik så drog de tillbaka de sakerna. Som tur är. Men jag tror att Playstation 4 kommer att dra ett längre strå för konsolen kommer att bli billigare.

Xbox One är årets mest utskällda konsol fast den inte är släppt. Lyckligtvis tog Microsoft bort de saker som folk störde sig mest på men räcker det mot Sonys försprång? Dessutom tycker jag att konsolen ser stor, tung och klumpig ut likaså kontrollen.

Xbox One är årets mest utskällda konsol fast den inte är släppt. Lyckligtvis tog Microsoft bort de saker som folk störde sig mest på men räcker det mot Sonys försprång? Dessutom tycker jag att konsolen ser stor, tung och klumpig ut likaså kontrollen.

För nostalgiska skäl blev jag glad när jag lånade syrrans Nintendo 64. Äntligen kunde jag spela Banjo-Kazooie, Donkey Kong 64 och Conker’s Bad Fur Day för första gången på 10-15 år. Härligt att få uppleva något gammalt igen. Likaså Link’s Awakening DX som jag laddat ned på 3DS.

Jag hade delade åsikter om Bioshock Infinite’s överdrivna hype men det berodde nog mest på att jag var väldigt osäker på spelserien. Men jag ville ge det en chans, så jag provade Bioshock 1. Det är väl kul och så men varför är det så hyllat? För så bra är det inte – än, antar jag. Jag hade inte tagit mig så långt än dock. Nån dag ska jag spela klart det.

Ett av spelets största styrkor är den otroliga dialogen och de underbara rösterna. Det är trovärdigt.

Ett av årets starkaste speltitlar och en het kandidat till titeln årets spel 2013 är det utmärkta och lysande The Last Of Us. Bättre än vad jag förväntat mig!

Ett spel vars hype, pepp och såna saker, växte lavinartat under de sista månaderna innan release. Ja, jag pratar om The Last Of Us.
Jag fastnade för denna apokalyps-spel direkt. Dess otroliga historieberättande och vassa cut-scenes är något av det bästa jag sett. Vänskapen mellan Joel och Ellie är så tät och välgjord att man häpnar varje gång. Från början till slut så är det här spelet en fullträff. Min tredje femma i år.

Tre spel har alltså fått högsta betyg av mig i år. Men jag skulle sätta en slant att The Last Of Us kommer få titeln årets spel senare under året.

Jag minskade min skämshög och klarade av Bayonetta, Catherine och Metal Gear Solid 3. Skönt att minska på högen.

Andra halvan av året ser lovande ut spelmässigt. Grand Theft Auto V, Arkham Origins, Metal Gear Solid 5, Legend Of Zelda: A Link Between Worlds och Mario & Luigi: Dream Team Bros. Yummy! Det här kommer bli det bästa spelåret på länge.

Fast den tragiska nyheten att David Hayters röst bytts ut mot Kiefer Sutherlands, så tror jag att Punished Snake kommer att ge starka intryck och göra Metal Gear Solid 5 - The Phantom Pain till ett grymt spel.

Fast den tragiska nyheten att David Hayters röst bytts ut mot Kiefer Sutherlands, så tror jag att Punished Snake kommer att ge starka intryck och göra Metal Gear Solid 5 – The Phantom Pain till ett grymt spel.

Är det någon som kan tala om vad som är grejen med Bioshock Infinite egentligen?

Bioshock Infinite

Jag har spelat en hel del shooters i förstapersonsperspektiv under åren och visst, en del är rätt roliga.

Men en sak har de gemensamt; skjut skjut pang pang. Ingen originalitet liksom.

När jag försöker läsa om Bioshock-serien så hyllas den i över hela världen. Senast i raden är det nykomna Bioshock Infinite som som trampar in som en gudinna som spelare bugar för. När jag läser om spelet och tittar på filmklipp eller bilder så tycker jag att det liknar vilken annan shooter som helst. Så vad är det som gör den här spelserien så speciell?

Vad är anledningen att Bioshock Infinite är så omtyckt, och varför? Vad gör det här spelet så unikt?

En del av mig stör mig lite grann på den här överdrivna hypen, fast jag borde inte göra det. Men jag kan inte låta bli. Jag förstår inte grejen helt enkelt.

Bioshock Infinite ser visserligen riktigt snyggt ut. Big Daddy från något av de tidigare delarna ser ganska cool ut. Men det övertygar inte mig riktigt.

Kan någon förklara för mig vad som är så bra med den här spelserien? Vad gör det så annorlunda jämfört med andra ”skjut skjut pang pang”-spel?