Jerrys 100 favoritspel genom tiderna. Plats 51: Bioshock.

bioshock_crash_site

Ibland räcker det inte med det första intrycket. När jag spelade Bioshock för första gången tyckte jag att det var en smått flummig FPS-lir och jag tröttnade snabbt på det. Men vid ett senare tillfälle så ville jag ge det här spelet en chans till, för jag gillade faktiskt vapenarsenalen och protagonisten Jacks Plasmid-attacker. När jag började om från början igen (jag kommer inte ihåg hur långt jag kom första gången) så var det då jag öppnade upp ögonen på riktigt. Bioshock är mer än en simpelt FPS-lir. Det är en väl sammansvetsad story och jag älskar faktiskt tanken att placera en stad i 1950-talsnoir under vatten. Att besöka vackra Rapture är som att kliva tillbaks i tiden fast ändå känns det rätt futuristiskt på något sätt. Jag gillar när Jack får en ny Plasmid-förmåga och en kort video i bästa 1950-talsreklamsnutt visas. På tal om 1950-talsreklam, så älskar jag att det finns affischer med olika plasmids med 1950-talstema i. Bedårande för en retroälskare som jag är. Rapture är stort och man ska komma rätt långt för att lösa mysteriet med Little Sisters, Big Daddies, Andrew Ryan och ADAM – som är en plasmid som ger en människa övernaturliga krafter. Den smygande skräckfilmskänslan är väldigt effektiv ju längre ner i Raptures mörker Jack kommer. Big Daddy är en sorts beskyddare för en Little Sister och hen gör allt för att skydda flickan. En stor robotliknande varelse med tung vapenarsenal och en enorm borr gör denna tre(?) meter höga gigant till en farlig karaktär. Totalt badass om jag måste säga det. Bioshock är en total överraskning och som jag skrev i början – ibland räcker inte det första intrycket för att tycka om ett enormt spel. Bara öppningsscenen där Jack överlevt flygkraschen och simmar mot det där fyrtornet är legendariskt. Och när han åker under ytan för att sedan se den vackra och enorma staden Rapture är också lika legendariskt. Hur kunde jag ha så fel första gången?

Och där har jag kommit halvvägs i min 100-topplista. Det är nu 50 spel kvar!

Jerrys 100 favoritspel genom tiderna:

51. Bioshock.

52. Donkey Kong Country 2 – Diddy’s Kong Quest.

53. Secret Of Mana.

54. Castlevania III – Dracula’s Curse.

55. Zelda II – The Adventure Of Link.

56. Mike Tyson’s Punch Out!!

57. Mario’s Super Picross.

58. Mega Man.

59. Super Castlevania IV.

60. Legend Of Zelda – Link’s Awakening DX.

61. F-Zero X.

62. Wonder Boy III – The Dragon’s Trap.

63. Bayonetta.

64. Legend Of Zelda – Four Swords Adventures.

65. Mass Effect 2.

66. Dungeon Keeper.

67. Mario & Luigi – Partners In Time.

68. Grand Theft Auto V.

69. Punch Out!! (Wii)

70. Resident Evil 4.

71. Wonder Boy In Monster Land.

72. Castlevania.

73. Earthworm Jim.

74. New Super Mario Bros U.

75. Resident Evil 3 – Nemesis.

76. Donkey Kong Country Returns.

77. The Battle Of Olympus.

78. Super Smash Bros For Wii U.

79. Pac-Man Championship Edition DX+.

80. Super Mario Galaxy 2.

81. Castlevania: Rondo Of Blood.

82. Paper Mario.

83. Excitebike.

84. The Great Giana Sisters.

85. Teenage Mutant Ninja Turtles III – The Manhattan Project.

86. Super Mario 64.

87. Sim City. (SNES)

88. Legend Of Zelda – Twilight Princess.

89. Mario Kart 64.

90. Metal Gear Solid 3 – Snake Eater.

91. Adventures Of Lolo 3.

92. Mega Man X.

93. Mario Golf – Toadstool Tour.

94. Luigi’s Mansion 2.

95. Super Punch Out!!

96. Tales Of Xillia.

97. Mortal Kombat II.

98. Battletoads.

99. LA Noire.

100. Mario Kart – Double Dash!!

Annonser

Fler DLC-karaktärer som jag skulle rösta på i Super Smash Bros.

Ibland kommer man ju på fler saker nån dag efter. Igår skrev jag ett inlägg angående Nintendos omröstning där man kan rösta fram en karaktär som ska vara med i Super Smash Bros. I det inlägget nämnde jag sju karaktärer som jag allra helst skulle vilja se – och lade min röst på Bayonetta. Men det finns faktiskt ännu fler karaktärer som jag absolut inte skulle säga nej till. Faktiskt sju till – eller till och med åtta. Och om du inte kommer på någon karaktär du skulle rösta fram till Smash Bros, så kanske dessa karaktärer är goda förslag.

Laguna

Raguna – Nintendo fick en massa spel i Rune Factory-serien till främst Nintendo DS. Men till Wii så kom mästerverket Rune Factory Frontier, och det är det andra spelet man får styra bonden/äventyraren Raguna med minnesförlust. Han är riktigt duktig på att slåss och det skulle vara en fördel att Rune Factory uppmärksammades på nytt om Raguna skulle vara med. Hans Final Smash skulle vara nån form av magisk kraft där han använder Runes för att ställa till det för sina motståndare.

Trevor Phillips

Trevor Phillips – Det här är ett vansinnigt val, men tänk efter. Trevor vore en utmärkt kämpe och eftersom han är så galen, kan jag bara föreställa mig hans Final Smash där han möjligen använder sig av sin speciella förmåga ifrån GTA V: Han blir i stort sett oövervinnlig och ger sina motståndare brutal skada under en kort period.

Geno

Geno – Han har varit saknad väldigt länge men nu vore det rätt tidpunkt att låta den mystiska dockan att göra storstilad comeback. Han kan skjuta projektiler och som en Final Smash kan Geno använda sig av sin starkaste magiska attack ifrån Super Mario RPG: Geno Flash. Han omvandlar sig till en kanon och skjuter en riktigt kraftfull sol som ger sina motståndare enorm skada.

Lightning

Lightning – Den mest kända Final Fantasy-hjältinnan har redan varit med i några spel ifrån Square Enix och klart en av seriens mest lysande stjärnor. Varför inte ta plats som en av de kraftfullaste kvinnliga fighters i Smash Bros? Med Odin så kan hon lätt göra förödelse med en Final Smash.

Jill Valentine

Jill Valentine – Hon är ingen främling när det gäller fightingspel. Jill är med i Marvel vs. Capcom-serien, men givetvis vore för min del Resident Evils bästa stjärna en bra kandidat till Smash Bros. De olika dräkterna hon har på sig i Resident Evil, Resident Evil 3, Resident Evil 5 och Resident Evil Revelations skulle vara utmärkta dräkter i Nintendos fightingspel. Som en Final Smash skulle hon dra fram en Rocket Launcher och skjuta en raket som ger en omedelbar KO.

Big Daddy

Big Daddy – Bioshocks kände beskyddare är en enorm best som gör allt för att skydda Little Sister ifrån alla tänkbara faror. Big Daddy är en tung karaktär så han bidrar med råstyrka och ett gott försvar. Han är ju, precis som Jill Valentine, ingen främling när det gäller fighting. Big Daddy är med i Playstation All Stars Battle – fast finns inte Bioshock-spelen till XBOX 360 också? Nåväl, med sina tunga och kraftfyllda slag skulle han vara en asgrym slugger. Som en Final Smash skulle han gå bärsärkagång och göra dödliga combos!

Booker Dewitt och Elisabeth

Booker Dewitt och Elisabeth – Bioshock-spelen har otroliga karaktärer och jag vill fortsätta i denna episka spelseries fotspår. Big Daddy är en asgrym slugger, men jag hoppas också att Booker och Elisabeth får ta en plats i Smash Bros fightinglista. De skulle kunna ha liknande egenskaper som alla de läckra Vigors (Murders Of Crows och Devil’s Kiss FTW!) som används i Bioshock Infinite – fast de ska inte vara simpla kloner av varann. Booker har ju Sky Hook och sina skjutvapen, medans Elisabeth har sina Tear-egenskaper. Bookers Final Smash skulle kunna vara en grym kombo av alla sina Vigors. Elisabeth skulle kunna ropa på den enorme Songbird för att sopa banan ren ifrån alla motståndare. Om någon av dessa Bioshock-figurer skulle kunna vara med så hoppas jag på en bana ifrån antingen Rapture eller Colombia. Dessa omgivningar är så vackra för att ignoreras.

Sedär ja. Det är kul att komma på fler namn och jag lär tänka ut fler förslag men jag väljer att avrunda detta här. Hoppas att jag har gett er fler idéer om vilken karaktär ni ska rösta på i Smash Bros.

När man spelar ett spel och inte fastnar för det.

Josef Fares Brothers: A Tale Of Two Sons är ett teknikst genialt spel vid första intrycket, men kändes rät tamt också. Det första intrycket är viktigt, och har jag tur så blir spelet bättre sen.

Josef Fares hyllade spel Brothers: A Tale Of Two Sons är ett tekniskt genialt spel vid första intrycket, men kändes rät tamt också. Det första intrycket är viktigt, och har jag tur så blir spelet bättre sen.

Har det hänt dig att du inte fastnar för ett spel på en gång när du spelat det för första gången? Jag gissar att det händer rätt ofta för många. Det har det definitivt för mig.

Innan jag spelar ett visst spel som jag hållit utkik på får jag en sån där adrenalinkick – att sätta tänderna i något nytt. Jag kan jämföra att spela ett spel för första gången med singla slant. Ena sidan så kan det vara ett magiskt ögonblick. Ögonen blir stora som tallrikar och jag blir varm inombords. Den andra sidan får jag ett visst obehag. En sorts besvikelse. Vad fan är det här spelet hyllat för egentligen? Att få något av dessa alternativ är 50/50.

Men varför känner jag en sån besvikelse för en del spel jag spelat för första gången? Det kan bero en del saker och också på vilket spel det är, men att förebygga upp en sorts överdriven förhoppning är definitivt ett av orsaken. Besvikelsen behöver inte komma på en gång, det kan ju komma långt in i spelet – som i fallet med Paper Mario: Sticker Star. Det kändes riktigt bra i början men ju längre i spelet jag kommer – desto tråkigare är det. En recension av spelet kommer inom en kort framtid. Men när jag märker att spelet inte alls som jag tänkt mig på en gång – är det då spelet eller mig som spelare det är fel på? Det är som att pröva kläder eller välja hårfärg. En del passar, en del passar inte. Sånt är livet.

Jag blev väldigt besviken på Demon's Souls. Inte på svårighetsgraden, utan att jag inte fattade vad jag skulle göra och vart jag skulle gå.

Jag blev väldigt besviken på Demon’s Souls. Inte på svårighetsgraden, utan att jag inte fattade vad jag skulle göra och vart jag skulle gå.

Ett av de hetaste spelen just nu är Dark Souls II, som många spelar för fullt. Nu spelar jag inte det – men jag fick för mig att testa Demon’s Souls som jag laddade ned gratis på PS Plus till min PS3:a. Det var coolt att skapa sin egen karaktär och ändra utseende, ungefär som i Mass Effect. Men sen fattade jag ingenting. Jag kutade i en groteskt ful omgivning, dräpa några fulingar och sedan bli spetsad av en typ med en jättelans. Började om på en punkt ett par kilometer ifrån där jag ”dog” och når samma punkt och blir spetsad igen. När det hände mig för femtielfte gången så sket jag i Demon’s Souls. Det passade mig verkligen inte. I alla fall inte än. Det värsta var inte svårighetsgraden, utan att jag inte fattade vad man skulle göra och var man skulle gå. Nej, jag tror jag väntar med Dark Souls II, för om det är ungefär likadant som i Demon’s Souls vägrar jag röra det.

Ett annat spel som jag var intresserad av var Brothers: A Tale Of Two Sons. Jag gillar den ljuvliga grafiken och framför allt den geniala idén att kontrollera två bröder med en var sin styrspak på kontrollen. Man får tänka en del. Jag spelade inte så länge första gången men jag märkte att det kändes rätt tamt. Det kanske händer mer längre fram men jag fick en sån där besvikelsekänsla efter första försöket av Brothers.

Det bästa exemplet av ett spel jag blev otroligt besviken på efter en del pepp från omvärlden är första Bioshock. Men i jämförelse med spelen jag nämnde innan, spelade jag Bioshock flera gånger innan jag sa för mig själv ”nej, nu ger jag fan i det här”. Jag gillade actionscenerna och det var rätt coolt med de magiska krafterna men det var något med Raptures miljö jag inte fastnade för. Det var för mörkt på något sätt. Jag gillar mörker i spel visserligen, men det ska vara estetiskt korrekt för min del. Jag vet inte hur långt jag tog mig i Bioshock men jag lät bli och tog bort spelet från min PS3:a. Fast nu laddar jag ner det igen för jag vill ge Bioshock en helt ny chans efter att ha spelat klart mästerverket Bioshock Infinite. Jag förstod magin med världen i Bioshock efter att klarat av det tredje spelet. Och går det bättre denna gång, så ska jag ge mig i kast med Bioshock 2 med. Det är rätt att man ska uppskatta en andra uppföljare av ett spel för att man ska gilla en serie. Eller ja, det är väl individuellt.

Jag fastnade inte för Bioshock och hur än jag försökte så orkade jag inte med mörka Rapture. Men jag tänker ge spelet en ny chans efter att ha spelat klart mästerverket Bioshock Infinite.

Jag fastnade inte för Bioshock och hur än jag försökte så orkade jag inte med mörka Rapture. Men jag tänker ge spelet en ny chans efter att ha spelat klart mästerverket Bioshock Infinite.

Jag brukar låta bli vissa spel efter några månader för att sen fortsätta med ”det spelet” när jag inte har något annat att spela. Final Fantasy XIII är ett spel jag haft i drygt tre år men inte spelat klart det. Det är inget bra Final Fantasy men det är ändå ett Final Fantasy. Jag fattar inte riktigt Square Enix hyllningar för det spelet. Min väninna Lania från RPGaiden tvekar inte att såga spelet ända ner till benet och jag förstår henne fullständigt. Rune Factory: Tides Of Destiny har jag inte rört på ett år snart och det är en ren och skär besvikelse i jämförelse med mästerverket Rune Factory Frontier.

Vad är det jag strävar efter egentligen när det gäller att spela ett spel för första gången? Vad vill jag ha? Vad vill du ha? Jag vill ha originalitet. Jag vill ha något som exploderar i ansiktet på mig. Något att minnas. Något att komma tillbaks till. Det finns många spel som ger mig det. Men det är minst lika många som inte gör det. Till och med fler. I en värld fylld med mjölkande uppföljare, överdrivet sexuellt smaklösa klädesplagg på kvinnliga spelkaraktärer eller Call Of Duty ”någotmedtöntigtochgäspandeuppföljartitelröv” så finns det pärlor där ute. Det gäller bara att hitta dom.

Sedan singlar jag slant igen.

Recension: Bioshock Infinite.

bioshock-infinite7

Innan jag ger mig in på själva recensionen av detta spel, så vill jag nämna ett par saker. Jag har varit riktigt skeptisk mot spelserien Bioshock väldigt länge. Folk på kända spelsidor, bloggare, twittrare och andra gamers hyllade Bioshock-serien överallt. Jag förstod inte vad som verkade så bra med spelen. Det såg ut som en FPS-shooter, och i det läget var jag sjukt trött på den genren. Det var rea på första spelet i PSN Store så jag tänkte ge det spelet en chans. Det var väldigt fint och så, och jag gillade att huvudkaraktären kunde använda särskilda magikrafter som alternativ mot automatgevär. Big Daddys var häftiga. Men jag tyckte att Rapture var en tråkig värld i längden, och jag tröttnade snabbt på första Bioshock. Än idag har jag inte spelat klart det. I fjol dök det tredje spelet, Bioshock Infinite, in i gamers hjärtan. Hyllningarna var möjligt ännu högre än någonsin. Många förhandstippade Bioshock Infinite som fjolårets bästa spel. Men jag förstod ingenting. Varför var det så hyllat? Varför denna överdrivna hype? Många förklarade varför de tyckte att spelet var så bra. Det var mer än en shooter, det var en gripande story med fantastiska karaktärer. Mina vänner Elin och Robert från Spelföräldrarna förklarade riktigt bra. Men jag rynkade på näsan. Jag var fortfarande besviken på det första spelet. Jag ignorerade Bioshock 2 totalt. Men jag tyckte faktiskt att Bioshock Infinite verkade väldigt vackert och många hyllade Elisabeth för hennes insats i spelet. När PS Plus hade lagt upp Bioshock Infinite som ett gratisspel för de som prenumererar, som jag – tänkte jag ladda ned spelet. Och nu börjar min recension av Bioshock Infinite.

Columbia är ett konstverk. Så långt ögat kan nå, blir jag förtrollad av dess skönhet.

Columbia är ett konstverk. Så långt ögat kan nå, blir jag förtrollad av dess skönhet.

År 1912. Spelet handlar om Booker DeWitt, som fått ett uppdrag att hitta en speciell kvinna som heter Elisabeth för att återbetala en skuld. Han hamnar i en underlig plats, Columbia. Denna plats är en värld som verkligen doftar amerikansk 1910-tal men har också fantastisk teknologi. Columbia styrs av en profet, Comstock. Han varnar folket för en ”false Shephard” som kommer att ställa till det för alla. ”False Shephard” måste stoppas. Men vem är han? Jo, det är du själv. Booker Dewitt. Varför anses han som ett hot? Vad har han för skuld? Vem är Comstock? Vem är Elisabeth? Hur tar du dig därifrån? Bioshock Infinite har många frågor som ska besvaras, och vilken resa sedan.

Redan när jag sätter min fot i Columbia, har jag glömt det tråkiga med Rapture. Dess värld är så otroligt vackert. Solsken och öppen himmel. Häftiga luftskepp. Jag som gillar retro, blev väldigt förtjust i 1910-talets stuk. Folket som går omkring med sina tidstypiska kläder. Deras dialog. Skyltningen. Färgerna. Musiken. Det är en skatt för retrodyrkare. Men det är mer än så.

Att upptäcka nya Vigors är riktigt coolt. Flaskorna ser snygga ut och de låter så tunga. Undrar vad eldklotsdrycken "Devil's Kiss" smakar som? Chili?

Att upptäcka nya Vigors är riktigt coolt. Flaskorna ser snygga ut och de låter så tunga. Undrar vad eldklotsdrycken ”Devil’s Kiss” smakar som? Chili?

Columbia är en stor plats, så det finns mycket att upptäcka. I början är det rätt lugnt, men när Booker blir upptäckt så börjar det bli farligt. Polis och andra beskyddare gör allt för att hindra honom att fullfölja sitt uppdrag. Vad gör man då? Jo, man kämpar tillbaks. Booker använder sig av klassiska vapen från FPS-spel som hagelgevär och halvautomatgevär. Booker har också en sorts krok som han slå fienderna med, dessutom är det ett bra redskap att fånga tag i andra krokar som hänger från olika byggnader om han vill nå nå andra platser. Men det finns en tredje sak han kan använda för att bekämpa sina fiender. Likt det första spelet (jag har inte spelat tvåan) så kan du använda magiska krafter. Det är allt från att kasta eldklot eller att skicka en svärm med kråkor för att döda sina motståndare. Dessa egenskaper kallas Vigors. Jag tycker det är coolt när han hittar en ny Vigor. De finns i läckert snygga flaskor, som låter tunga när han tar tag i en innan han dricker vätskan. Jag gillar också de effekter som kommer just efter han druckit en Vigor. Hans händer brinner och får brännsår men sedan snabbt försvinner när han druckit Vigorn ”Devil’s Kiss”. Förbannat snyggt. Vigors drivs av salt, och det ska fyllas på när mätaren börjar bli tom. Man kan hitta salt eller energi överallt. Till och med i whisky. Du kan uppgradera dina vapen och Vigors i ”vending machines”. Men det kostar mycket pengar, och om du dör i strid så tappar du pengar så var sparsam om du vill ha något särskilt.

Elisabeth är kvinnan du ska skydda och rädda ifrån Columbia. Men hon är minst sagt lika duktig på att beskydda dig. Hennes personlighet är väldigt lätt att älska.

Elisabeth är kvinnan du ska skydda och rädda ifrån Columbia. Men hon är minst sagt lika duktig på att beskydda dig. Hennes personlighet är väldigt lätt att älska.

Spelet höjs sig ett par snäpp när Booker hittar Elisabeth. Redan från start märker man att hon är en kvinna med skinn på näsan. Hon är en fånge, men ändå finns det passion och livsglädje i henne. Hennes dröm är att få komma därifrån och att komma till Paris. Ju längre fram i spelet man kommer, desto tyngre blir motståndet. Desto tuffare blir uppdraget. Mörkret kommer närmare. Varför vill Comstock inte att Elisabeth ska komma därifrån? Det är ett av spelets nyckelfrågor som man ska ta reda på. Elisabeth har en speciell förmåga att öppna upp portaler till en alternativ variant av Columbia. Hon kan i stridens hetta till exempel trolla fram en vägg från den andra världen för att blockera fiendeeld. Men det finns en sak som gör henne till en fantastisk samarbetspartner. Hon hjälper verkligen till när det behövs. När man har dåligt med skott, energi eller salt så kastar Elisabeth det till dig som en livlina. Dessutom står hon inte i vägen och kan inte bli dödad. Under mina 33 år och min passion för tv-spel i drygt 26 års tid har jag inte haft en så utmärkt samarbetspartner i ett spel tidigare.

Elisabeth är någon man bryr sig om. Jag tycker att Irrational Games har skapat en underbar kvinna som visar mycket starka uttryck. Dialogerna mellan henne och Booker är minst sagt väldigt gripande och intressanta. Jag tycker också att hon är otroligt stark, intelligent och full av karisma. Nu förstår jag varför många tycker om henne. Stark, smart, hjälpsam, modig och känslosam. En perfekt karaktär? Ja, det tycker jag. Det behövs karaktärer som Elisabeth. Ett extra plus i kanten är att hon hittar pengar som hon kastar till dig. ”Booker, Catch!” Stilrent.

Det visuella och historieberättande delen av Bioshock Infinite är fantastiskt. Men hur är shooterdelen? Den del som jag varit trött på länge? Den fungerar rätt bra, fast jag tycker att ammunition tar snabbt slut fort och att jag i vissa fall brukar ha fel sorts vapen med mig under en strid. Man kan nämligen bara ha två skjutvapen i taget och man måste offra en annan om man ska ha ett visst vapen. Jag är inte så värst förtjust i den delen. Man borde i alla fall ha tre skjutvapen på sig. Annars är skjutandet helt okej och det förstärks av Vigors. Svårighetsgraden är väldigt bra, jag tyckte det var utmanande när jag spelade Bioshock Infinite på Normal. Lagom svårt, eller ja, ganska svårt. Men det ska inte vara för lätt heller. Man ska kämpa för att nå slutet. Bioshock Infinite är ett sånt spel jag tycker att man ska kämpa för.

Tre plus:

  1. Som retroälskare jag är, dyrkar jag den perfekta balans av teknologi och 1910-talets tidsålder. Alla kläder, skyltningar, musik, språk och andra ting är definitivt 1910-tal.
  2. Elisabeth! Världens bästa medhjälpare i ett spel någonsin? Ja! Men hon är också en kvinna med sån stark personlighet och jag blir glad när hon är med mig i äventyret.
  3. Spelets story och dialog är något av det bästa jag upplevt i ett spel någonsin. Det får mig att glömma att det är en shooter.

Tre minus:

  1. Jag önskar att man kunde ha på sig minst tre vapen istället för bara två. Jag har hamnat i kritiska eldstrider med ”fel vapen”. Det hjälper inte att ammunitonen tar slut snabbt. Tack gudskelov att man har Elisabeth med i de flesta striderna.
  2. Jag hatar Handyman. De stora kolosserna hoppar omkring och slår hårt. Det är svårt att skjuta på dess svagpunkt för de är riktigt snabba.
  3. Ibland så blev jag lite irriterad att fienden får lite av energin tillbaka efter när man återuppstått när man blivit dödad i strid. Särskilt när man ska förbi en kritisk del i spelet. Att man tappar pengar är dock helt okej.
Man stöter på den stora robotfågeln Songbird några gånger i spelet. Den här fågeln är riktigt läskig och skulle tänka sig vara kärleksbarnet till "Fåglarna" och "Terminator". Creepy bird!

Man stöter på den stora robotfågeln Songbird några gånger i spelet. Den här fågeln är riktigt läskig och skulle tänka sig vara kärleksbarnet till ”Fåglarna” och ”Terminator”. Creepy bird! Frågan är vad hen vill och vad är Elisabeths koppling till fågeln?

Slutsats:

Hur ända i helskotta kunde jag ignorera Bioshock Infinite tidigare? Jag har varit så tjurskallig. Men jag är verkligen glad att jag upptäckt det här spelet. Jag har under många speltimmar upptäckt en underbar värld och fantastiska karaktärer i en otrolig spelstory. Jag hade föreställt mig att Bioshock Infinite skulle vara ett överdrivet hyllat skjutspel, men det var helt fel av mig. Istället fick jag en resa igenom retro, portaler, stora robotfåglar, läckra dryckesflaskor och en underbar bekantskap med den fascinerande Elisabeth. Bioshock Infinite är ett måste för de som älskar tv-spel. Det är stort, utmanande, spännande och gripande. Har ni PS Plus, ladda ned det nu! Annars så får ni gärna köpa det, för det är spelet värt. Jag ska längre fram ge första spelet en ny chans och även ta mig an tvåan.

Betyg: En femma av fem!

Bioshock Infinite finns till Playstation 3, XBOX360, PC. Jag recenserade Playstation 3-versionen.

Tack Elin och Robert för att ni övertygade mig för att spela det här spelet. Ni är bäst.

Spelåret 2013: Första halvlek med Sätrapôjks åsikter.

År 2013 verkar bli året där spelen blomstrar. Många speltitlar har redan dykt upp och i den andra halvan av året kommer det att komma fler.

Men hur har det första halvåret sett ut spelmässigt? Jag ska slänga ur mig vad jag tycker så här långt.

Utannonseringen av Batman: Arkham Origins fick mig att höja på ögonbrynen,e ftersom både Arkham Asylum och Arkham City är grymt bra spel. Hett efterlängtat.

Utannonseringen av Batman: Arkham Origins fick mig att höja på ögonbrynen,eftersom både Arkham Asylum och Arkham City är grymt bra spel. Hett efterlängtat.

I början av året spelade jag mycket Batman: Arkham City och inskaffade Batman: Arkham Asylum för att sedan fastslå att båda spelen är jättebra. När nästa del utannonserades, blev jag glad. Jag ser fram emot Batman: Arkham Origins senare i höst.

Det första spel jag skaffade mig i år var Ni No Kuni och det var en magisk upplevelse. Klassisk RPG möter Studio Ghibli – vad kan gå fel? Inget förstås. Äventyret med Oliver och vänner, fick en solklar femma av mig i betyg. (Högsta betyg)

Jag läste en hel del nyheter om Wii U, och att många tredjepartstillverkare lägger kaskader med dynga i Nintendos nya konsol. (Med andra ord så struntar de i den.) Men tacka fan att de gör det när konsolen säljer dåligt. När Rayman Legends dessutom försenas pga att Ubisoft vill släppa spelet till fler konsoler gör knappast saken bättre. På E3 visades fler stortitlar upp till Wii U från Nintendos sida. Förhoppningsvis säljs mer konsoler senare, när nya Super Mario 3D World och Mario Kart 8 kommer.

Det här halvåret har två spelkaraktärer gjort comeback och med stil.
Jag pratar om Lara Croft och Luigi.

Lara Croft, tillsammans med Luigi, gör årets hittills bästa comeback.

Lara Croft, tillsammans med Luigi, gör årets hittills bästa comeback.

Jag hade längtat efter nya Tomb Raider länge, efter att ha sett den imponerande trailern ifjol. När jag fick hem min Survival Edition blev jag så glad. Jag fick dessutom upptäcka att Tomb Raider inte bara var bra, det krossade sina föregångare till damm. Lara Croft förvandlades till en stark överlevare med hjärta. Jag blir så imponerad av spelets spänning och skönhet. Så imponerad att jag gav Tomb Raider min andra femma i betyg för i år. Lara Croft har nu fått den respekt hon förtjänat.

Det blev en ny konsol för mig i år; ett Nintendo 3DS. Jag var så grymt sugen på Luigi’s Mansion 2, för alla trailers såg bättre ut än föregångaren. (som jag gillar) Lyckligtvis var spelet bättre än vad jag trodde och mitt hjärta värmdes rejält av Luigis charm. Hans sinne för komik är träffsäker. Jag gav Luigi’s Mansion 2 en välförtjänt fyra i betyg. Luigi kommer alltid vara bättre än Mario.
På tal om Mario, undrar om Super Mario 3D Land, Paper Mario: Sticker Star och Mario Kart 7 är roliga?

Det här halvåret har varit en maktkamp mellan Playstation 4 och Xbox One. Microsoft gjorde rejält bort sig när de sa att man var tvungen att alltid vara online och att begagnade spel inte går att spela på Xbox One. Efter iskall kritik så drog de tillbaka de sakerna. Som tur är. Men jag tror att Playstation 4 kommer att dra ett längre strå för konsolen kommer att bli billigare.

Xbox One är årets mest utskällda konsol fast den inte är släppt. Lyckligtvis tog Microsoft bort de saker som folk störde sig mest på men räcker det mot Sonys försprång? Dessutom tycker jag att konsolen ser stor, tung och klumpig ut likaså kontrollen.

Xbox One är årets mest utskällda konsol fast den inte är släppt. Lyckligtvis tog Microsoft bort de saker som folk störde sig mest på men räcker det mot Sonys försprång? Dessutom tycker jag att konsolen ser stor, tung och klumpig ut likaså kontrollen.

För nostalgiska skäl blev jag glad när jag lånade syrrans Nintendo 64. Äntligen kunde jag spela Banjo-Kazooie, Donkey Kong 64 och Conker’s Bad Fur Day för första gången på 10-15 år. Härligt att få uppleva något gammalt igen. Likaså Link’s Awakening DX som jag laddat ned på 3DS.

Jag hade delade åsikter om Bioshock Infinite’s överdrivna hype men det berodde nog mest på att jag var väldigt osäker på spelserien. Men jag ville ge det en chans, så jag provade Bioshock 1. Det är väl kul och så men varför är det så hyllat? För så bra är det inte – än, antar jag. Jag hade inte tagit mig så långt än dock. Nån dag ska jag spela klart det.

Ett av spelets största styrkor är den otroliga dialogen och de underbara rösterna. Det är trovärdigt.

Ett av årets starkaste speltitlar och en het kandidat till titeln årets spel 2013 är det utmärkta och lysande The Last Of Us. Bättre än vad jag förväntat mig!

Ett spel vars hype, pepp och såna saker, växte lavinartat under de sista månaderna innan release. Ja, jag pratar om The Last Of Us.
Jag fastnade för denna apokalyps-spel direkt. Dess otroliga historieberättande och vassa cut-scenes är något av det bästa jag sett. Vänskapen mellan Joel och Ellie är så tät och välgjord att man häpnar varje gång. Från början till slut så är det här spelet en fullträff. Min tredje femma i år.

Tre spel har alltså fått högsta betyg av mig i år. Men jag skulle sätta en slant att The Last Of Us kommer få titeln årets spel senare under året.

Jag minskade min skämshög och klarade av Bayonetta, Catherine och Metal Gear Solid 3. Skönt att minska på högen.

Andra halvan av året ser lovande ut spelmässigt. Grand Theft Auto V, Arkham Origins, Metal Gear Solid 5, Legend Of Zelda: A Link Between Worlds och Mario & Luigi: Dream Team Bros. Yummy! Det här kommer bli det bästa spelåret på länge.

Fast den tragiska nyheten att David Hayters röst bytts ut mot Kiefer Sutherlands, så tror jag att Punished Snake kommer att ge starka intryck och göra Metal Gear Solid 5 - The Phantom Pain till ett grymt spel.

Fast den tragiska nyheten att David Hayters röst bytts ut mot Kiefer Sutherlands, så tror jag att Punished Snake kommer att ge starka intryck och göra Metal Gear Solid 5 – The Phantom Pain till ett grymt spel.

Är det någon som kan tala om vad som är grejen med Bioshock Infinite egentligen?

Bioshock Infinite

Jag har spelat en hel del shooters i förstapersonsperspektiv under åren och visst, en del är rätt roliga.

Men en sak har de gemensamt; skjut skjut pang pang. Ingen originalitet liksom.

När jag försöker läsa om Bioshock-serien så hyllas den i över hela världen. Senast i raden är det nykomna Bioshock Infinite som som trampar in som en gudinna som spelare bugar för. När jag läser om spelet och tittar på filmklipp eller bilder så tycker jag att det liknar vilken annan shooter som helst. Så vad är det som gör den här spelserien så speciell?

Vad är anledningen att Bioshock Infinite är så omtyckt, och varför? Vad gör det här spelet så unikt?

En del av mig stör mig lite grann på den här överdrivna hypen, fast jag borde inte göra det. Men jag kan inte låta bli. Jag förstår inte grejen helt enkelt.

Bioshock Infinite ser visserligen riktigt snyggt ut. Big Daddy från något av de tidigare delarna ser ganska cool ut. Men det övertygar inte mig riktigt.

Kan någon förklara för mig vad som är så bra med den här spelserien? Vad gör det så annorlunda jämfört med andra ”skjut skjut pang pang”-spel?

Sätrapôjks adventskalender: Lucka 13.

Hej!
Idag är det luciafirande överallt och lussekatter njuts till utsökt gott kaffe.
Idag är det @Xareena som önskat en tuff figur.
Hon har önskat Big Daddy från Bioshock.

20121213-083859.jpg

Inspirerad av en häftig bild av denna karaktär jag funnit, gjorde jag en egen variant av Big Daddy.
En kombination av brunt och svart ger bilden ett intressant djup.
Han ser faktiskt tuff ut.
(Jag måste prova Bioshockspelen)

Tack @Xareena för din jättefina önskning! Big Daddy är verkligen cool!
Imorgon är det då @tommybleunt som önskar sig en karaktär!