När man spelar ett spel och inte fastnar för det.

Josef Fares Brothers: A Tale Of Two Sons är ett teknikst genialt spel vid första intrycket, men kändes rät tamt också. Det första intrycket är viktigt, och har jag tur så blir spelet bättre sen.

Josef Fares hyllade spel Brothers: A Tale Of Two Sons är ett tekniskt genialt spel vid första intrycket, men kändes rät tamt också. Det första intrycket är viktigt, och har jag tur så blir spelet bättre sen.

Har det hänt dig att du inte fastnar för ett spel på en gång när du spelat det för första gången? Jag gissar att det händer rätt ofta för många. Det har det definitivt för mig.

Innan jag spelar ett visst spel som jag hållit utkik på får jag en sån där adrenalinkick – att sätta tänderna i något nytt. Jag kan jämföra att spela ett spel för första gången med singla slant. Ena sidan så kan det vara ett magiskt ögonblick. Ögonen blir stora som tallrikar och jag blir varm inombords. Den andra sidan får jag ett visst obehag. En sorts besvikelse. Vad fan är det här spelet hyllat för egentligen? Att få något av dessa alternativ är 50/50.

Men varför känner jag en sån besvikelse för en del spel jag spelat för första gången? Det kan bero en del saker och också på vilket spel det är, men att förebygga upp en sorts överdriven förhoppning är definitivt ett av orsaken. Besvikelsen behöver inte komma på en gång, det kan ju komma långt in i spelet – som i fallet med Paper Mario: Sticker Star. Det kändes riktigt bra i början men ju längre i spelet jag kommer – desto tråkigare är det. En recension av spelet kommer inom en kort framtid. Men när jag märker att spelet inte alls som jag tänkt mig på en gång – är det då spelet eller mig som spelare det är fel på? Det är som att pröva kläder eller välja hårfärg. En del passar, en del passar inte. Sånt är livet.

Jag blev väldigt besviken på Demon's Souls. Inte på svårighetsgraden, utan att jag inte fattade vad jag skulle göra och vart jag skulle gå.

Jag blev väldigt besviken på Demon’s Souls. Inte på svårighetsgraden, utan att jag inte fattade vad jag skulle göra och vart jag skulle gå.

Ett av de hetaste spelen just nu är Dark Souls II, som många spelar för fullt. Nu spelar jag inte det – men jag fick för mig att testa Demon’s Souls som jag laddade ned gratis på PS Plus till min PS3:a. Det var coolt att skapa sin egen karaktär och ändra utseende, ungefär som i Mass Effect. Men sen fattade jag ingenting. Jag kutade i en groteskt ful omgivning, dräpa några fulingar och sedan bli spetsad av en typ med en jättelans. Började om på en punkt ett par kilometer ifrån där jag ”dog” och når samma punkt och blir spetsad igen. När det hände mig för femtielfte gången så sket jag i Demon’s Souls. Det passade mig verkligen inte. I alla fall inte än. Det värsta var inte svårighetsgraden, utan att jag inte fattade vad man skulle göra och var man skulle gå. Nej, jag tror jag väntar med Dark Souls II, för om det är ungefär likadant som i Demon’s Souls vägrar jag röra det.

Ett annat spel som jag var intresserad av var Brothers: A Tale Of Two Sons. Jag gillar den ljuvliga grafiken och framför allt den geniala idén att kontrollera två bröder med en var sin styrspak på kontrollen. Man får tänka en del. Jag spelade inte så länge första gången men jag märkte att det kändes rätt tamt. Det kanske händer mer längre fram men jag fick en sån där besvikelsekänsla efter första försöket av Brothers.

Det bästa exemplet av ett spel jag blev otroligt besviken på efter en del pepp från omvärlden är första Bioshock. Men i jämförelse med spelen jag nämnde innan, spelade jag Bioshock flera gånger innan jag sa för mig själv ”nej, nu ger jag fan i det här”. Jag gillade actionscenerna och det var rätt coolt med de magiska krafterna men det var något med Raptures miljö jag inte fastnade för. Det var för mörkt på något sätt. Jag gillar mörker i spel visserligen, men det ska vara estetiskt korrekt för min del. Jag vet inte hur långt jag tog mig i Bioshock men jag lät bli och tog bort spelet från min PS3:a. Fast nu laddar jag ner det igen för jag vill ge Bioshock en helt ny chans efter att ha spelat klart mästerverket Bioshock Infinite. Jag förstod magin med världen i Bioshock efter att klarat av det tredje spelet. Och går det bättre denna gång, så ska jag ge mig i kast med Bioshock 2 med. Det är rätt att man ska uppskatta en andra uppföljare av ett spel för att man ska gilla en serie. Eller ja, det är väl individuellt.

Jag fastnade inte för Bioshock och hur än jag försökte så orkade jag inte med mörka Rapture. Men jag tänker ge spelet en ny chans efter att ha spelat klart mästerverket Bioshock Infinite.

Jag fastnade inte för Bioshock och hur än jag försökte så orkade jag inte med mörka Rapture. Men jag tänker ge spelet en ny chans efter att ha spelat klart mästerverket Bioshock Infinite.

Jag brukar låta bli vissa spel efter några månader för att sen fortsätta med ”det spelet” när jag inte har något annat att spela. Final Fantasy XIII är ett spel jag haft i drygt tre år men inte spelat klart det. Det är inget bra Final Fantasy men det är ändå ett Final Fantasy. Jag fattar inte riktigt Square Enix hyllningar för det spelet. Min väninna Lania från RPGaiden tvekar inte att såga spelet ända ner till benet och jag förstår henne fullständigt. Rune Factory: Tides Of Destiny har jag inte rört på ett år snart och det är en ren och skär besvikelse i jämförelse med mästerverket Rune Factory Frontier.

Vad är det jag strävar efter egentligen när det gäller att spela ett spel för första gången? Vad vill jag ha? Vad vill du ha? Jag vill ha originalitet. Jag vill ha något som exploderar i ansiktet på mig. Något att minnas. Något att komma tillbaks till. Det finns många spel som ger mig det. Men det är minst lika många som inte gör det. Till och med fler. I en värld fylld med mjölkande uppföljare, överdrivet sexuellt smaklösa klädesplagg på kvinnliga spelkaraktärer eller Call Of Duty ”någotmedtöntigtochgäspandeuppföljartitelröv” så finns det pärlor där ute. Det gäller bara att hitta dom.

Sedan singlar jag slant igen.

Annonser

Spelåret 2013: Spelen som jag missade att spela. (och önskar att jag spelade)

Det närmar sig år 2014, och vanligtvis brukar jag skriva om årets spel i slutet av december. Men jag ville tjuvstarta lite grann med spelåret 2013.

Jag har spelat många bra spel det här året, men tyvärr har jag missat minst lika många. Om inte fler. Spel kostar ju pengar, och eftersom jag inte är en äkta spelrecensent som brukar få recensionsexemplar av speldistributörerna så har jag missat väldigt mycket spel. Därför har jag inte skaffat så värst många spel.

Jag vill skriva en kort lista på vilka spel jag missat spela och önskat att jag gjorde.

Pokemon X & Y.

Pokémon X & Y.

Inget bärbart spel utan Pokémon. Utav de trailers och fotografier jag beskådat kan jag tro att dessa två spel till Nintendo 3DS verkar vara de bästa Pokémon-spelen sedan originalspelen till Game Boy.

Brothers: A Tale Of Two Sons.

Brothers: A Tale Of Two Sons.

Den kända filmregissören Josef Fares är också en äkta speldyrkare. Han har också varit med och skapat det här spelet som verkar vara riktigt underbart. Att styra två bröder med en varsin styrspak är ett snilledrag. fattar inte varför jag missat detta.

Beyond: Two Souls.

Beyond: Two Souls.

Med imponerande röstskådespeleri och med ett starkt djup verkar Beyond: Two Souls vara ett spel som man sent skall glömma.

Resident Evil: Revelations.

Resident Evil: Revelations.

Utsett det bästa Resident Evil-spelet sedan Resident Evil 4, verkar det här spelet vara så mörkt, tät och spännande som den gamla goda tiden. Dessutom är ju Chris Redfield och Jill Valentine med!

Bravely Default.

Bravely Default.

Det här spelet har nyligen dykt upp på de svenska hyllorna, och Bravely Default ser ut som ett älskvärt klassiskt RPG i stil med Final Fantasys bästa period.

Pikmin 3.

Pikmin 3.

Första Pikmin charmade mig med sin värme och mysighet. Tyvärr missade jag tvåan och det är även fallet med det här tredje spelet. Anledningen för det sistnämnda? Jag har inte Wii U.

Batman: Arkham Origins.

Batman: Arkham Origins.

De två första spelen i Batman: Arkham-serien är vansinnigt bra. Fast Rocksteady inte är involverade i detta tredje spel så ser det ändå rätt läckert ut. Det lustiga var att jag faktiskt förhandsbokade spelet tidigare i år, men avbeställde för att dels så köpte jag Grand Theft Auto V och dels skulle jag ju till GAMEX.

Super Mario 3D World.

Super Mario 3D World.

Mjau! Betygen rosar över Marios nyaste äventyr. Jag gillade verkligen föregångaren Super Mario 3D Land, och tror att Super Mario 3D World kan bli det bästa Mario-spelet sedan första Super Mario Galaxy. Men jag kan inte skaffa detta,  av samma anledning som Pikmin 3: Jag har inte Wii U. Bu för konsolexklusivitet.

Tales Of Xillia.

Tales Of Xillia.

Ett RPG till som verkligen ser magiskt charmigt ut. Dess rena stil, vackra färger och dynamik får mitt hjärta att smälta. Och då ska jag nämna att jag inte spelat detta än!

Rayman Legends.

Rayman Legends.

Det ser både snyggare, roligare och bättre ut än föregångaren Rayman Origins. Humorn ligger på topp och man blir varm inombords när jag ser bilderna eller kollar på videon där man hör ”Black Betty”.

Legend Of Zelda: A Link Between Worlds.

Legend Of Zelda: A Link Between Worlds.

Men ååååh! Just nu är detta det spel jag suktar efter allra mest, förutom Rune Factory 4 som kommer nästa år. Links senaste äventyr har också fått rosor av spelkritiker världen över och anses vara det bästa spelet i serien sedan Legend Of Zelda: A Link To the Past – som också är det här spelets föregångare! Men ååååh!

 

Bubblare: Bioshock Inifinite, Battlefield 4, Sonic: Lost World, Professor Layton And The Azran Legacy, Injustice: Gods Among Us.

Några spel kommer jag säkert att spela inom några månader, fast jag tor inte att jag någonsin kommer att spela dom alla. Det är tragiskt att spel ska kosta så inihelvetes mycket pengar.