År 2016 är det mörka året för kultur.

Det närmar sig ett nytt år, men innan 2017 träder in i våra liv blickar jag tillbaka till ett mörkt år.
2016 är året då liemannen tog med många stjärnor till den andra sidan, kända människor som betytt mycket för många andra.

Listan med många kändisar är obefintligt lång, jag har inte beskådat ett år med så många tunga dödsfall. Läser jag i historieböckerna är detta ett av de mest becksvarta åren någonsin.

Glenn Frey. David Bowie. Bud Spencer. Prince. Doris Roberts. Gene Wilder. Leonard Cohen. Zsa Zsa Gabor. Andrew Sachs. Alan Rickman. Bobby Vee. Kenny Baker. Muhammad Ali. 27-åriga Anton Yelchin. George Michael.

Många av dessa har jag vuxit upp med, allt från David Bowies musik, Bud Spencers knytnävar i sina filmer och Gene Wilders komiska talang. Jag kommer alltid att bära med mig Rickmans geniala skurk Hans Gruber i Die Hard lika mycket som Muhammad Alis kaxighet.

Men innan året 2016 tänker säga hejdå, tar det med sig en stjärna till.
Carrie Fisher.

Carrie Fisher var min första kvinnliga förebild, när jag fick se henne spela prinsessan Leia i Star Wars-filmerna på 1980-talet. Leia var en tuff kunglighet som inte tog skit från någon Stormtrooper eller någon annan heller, för all del. Leia var min första riktiga förälskelse och jag dyrkade hennes mod lika mycket som hennes skönhet. Alltid kommer jag tindra av lycka när jag beskådar henne i sin kanelbulle-frisyr tillsammans med hennes vackra läppar som lyser av det vinröda läppstiftet.

När jag läste att Carrie Fisher fick en hjärtinfarkt i fredags fick jag ont i bröstet själv, av rädsla. Det fick inte vara hennes tur. Men liemannen ville annorlunda.
Idag bekräftade de anhöriga att Carrie Fisher hade avlidit, 60 år gammal.

Många har skyllt på år 2016 för att det har tagit bort många kändisar. Att fans reagerar mycket är en sak, medan en allmänhet som knappt lyssnar på till exempel Glenn Frey säger ”vila i frid” en dag och en vecka senare är det som bortglömt. Det är tragiskt, men så är det faktiskt. Människor går vidare. Självklart ska de göra det, för vad ska de annars göra?

Men visst ska man sörja de som har betytt mycket för ens uppväxt. Visst ska man få sörja om en stor mänsklighet dör. En person som faktiskt gjort något stort.

Jag ska inte ljuga. Carrie Fishers bortgång gör djävulskt ont i mitt hjärta.
Älskad av många människor, en inspirationskälla för många andra. Leia är en av de allra viktigaste kvinnliga filmkaraktärerna, om inte den allra viktigaste. Carrie Fishers bortgång är det allra jobbigaste och mest smärtsamma på hela året.

Nu är min första förälskelse borta. Men hon kommer alltid att ha en stor plats i mitt nördiga hjärta. Jag kommer att se Leia igen i Star Wars: Episode VIII, men med vetskapen att Carrie Fisher aldrig kommer att spela henne igen i Episod IX.
Det är inte bittert, utan tragiskt.

Jag vill till slut lägga handen på hjärtat och tacka alla människor, hjältar och inspirationskällor för allt det fantastiska de har gjort under sina karriärer. Deras livsverk kommer alltid vara kvar, och jag kommer att lyssna på Careless Whisper med George Michael lika mycket som att jag kommer att skratta när jag tittar på Det Våras För Frankenstein eller Trinity – Djävulens Högra Hand. Och självklart kommer Star Wars vara en återkommande visit i många år efteråt.

Må ni alla vila i frid. Tack så mycket för allt.

Prinsessan Leia, må Kraften vara med dig. Jag och många andra kommer alltid att älska dig. Jag vet. Ta hand om R2-D2 i galaxen.

d3f7a2382bafc0653d61e95c5f73a521

Min första förälskelse, prinsessan Leia. Carrie Fishers kommer att finnas i mitt hjärta för alltid.

Jerrys 100 favoritfilmer genom tiderna. Plats 21: Trinity – Djävulens Högra Hand.

trinity and bambino

Radarparet Terence Hill och Bud Spencer har gjort en massa komedier ihop. Oftast brukar de innehålla inlägg där de retar gallfeber på varann och massor av slagsmål. Deras mest kända film ihop som också är deras bästa är Trinity – Djävulens Högra Hand. Det är en ljuvlig komedi i spagettiwesternmiljö. Trinity (Terence Hill) är den lataste personen i hela western, och är så jävla skitig att det dammar av honom när han går. Han är också rapp i käften och drar sin revolver med högerhanden jättesnabbt. (Fast det sistnämnda är lite trickfilmat för det ser rå dumt ut) Bud Spencer spelar Trinitys bror, Bambino, som är en hetleverad hästtjuv som gömmer sin identitet i en småstad i rollen som sheriff. Han är snabb med vänster hand. Det är roligt när Trinity hittar Bambino, och man ser på minen på den skäggige bluffsheriffen att ”nej, för i helvete, är du här?” Bambino vill inte att Trinity ska vara i närheten av honom, och det vet Trinity. Därför jävlas han med sin bror och retar upp den hetlevrade Bambino. Mitt i all tumult mellan dom så hotas en koloni med religiösa bönder utav stadens borgmästare och mexikanska terrorister. Självklart vill Trinity skydda bönderna, mot broderns vilja. Trinity – Djävulens Högra Hand är så hejdlöst rolig och är rätt så smådum. Men den har då mycket charm, och duon Hill/Spencer är 1970-talets svar på Helan Och Halvan. Titelmusiken är kanon, och den användes faktiskt i Django Unchained. För att vara en spagettiwestern är Trinity – Djävulens Högra Hand mer som en parodi. Och en jävligt bra sådan. Slagsmålet i slutet är underhållande.

Jerrys 100 favoritfilmer genom tiderna:

21. Trinity – Djävulens Högra Hand.

22. The Dark Knight.

23. Min Granne Totoro.

24. First Blood.

25. Nu Blåser Vi Snuten.

26. The Goonies – Dödskallegänget.

27. Die Hard.

28. The Terminator.

29. Sin City.

30. Walk The Line.

31. Jakten På Den Försvunna Skatten.

32. Django Unchained.

33. Den Nakna Pistolen.

34. A Nightmare On Elm Street 3 – Dream Warriors.

35. Friday The 13th III.

36. Evil Dead II.

37. Den Sista Färden.

38. Dum Och Dummare.

39. Taxi Driver.

40. Skönheten Och Odjuret.

41. Rocky IV.

42. Spirited Away.

43. Friday The 13th II.

44. Bad Taste.

45. Det Våras För Frankenstein.

46. Dawn Of The Dead.

47. Cry-Baby.

48. Top Secret!

49. Benjamin Buttons Otroliga Liv.

50. The Texas Chainsaw Massacre.

51. Hot Shots!

52. Terminator 2 – Judgement Day.

53. Djungelboken.

54. Dawn Of The Dead. (remake)

55. Exorcisten.

56. Kill Bill Volume 1.

57. Guardians Of The Galaxy.

58. Ghost In The Shell.

59. The Burning.

60. Rovdjuret.

61. Batman Begins.

62. Saw.

63. Det Våras För Sheriffen.

64. Ghostbusters.

65. Goldfinger.

66. Alien.

67. Adventures Of Ford Fairlane.

68. Kingpin.

69. Sagan Om De Två Tornen – Extended Edition.

70. The Texas Chainsaw Massacre. (remake)

71. Tillbaka Till Framtiden.

72. Kill Bill Volume 2.

73. Batman Returns.

74. Supersnooper.

75. Ice Age 3 – Dawn Of The Dinosaurs.

76. Casino Royale.

77. Zombieland.

78. Pirates Of The Caribbean.

79. Hobbit: Smaugs Ödemark – Extended Edition.

80. Forrest Gump.

81. Hot Shots! Part Deux.

82. Dirty Harry.

83. Laddat Vapen 1.

84. Mina Jag & Irene.

85. The Bourne Ultimatum.

86. När Lammen Tystnar.

87. För Några Få Dollar Mer.

88. Robocop.

89. Jurassic Park.

90. Christine.

91. Footloose.

92. Den Nakna Pistolen 2 1/2.

93. The Expendables.

94. Phantasm II.

95. En Oväntad Vänskap.

96. Skyfall.

97. Frost.

98. Lejonkungen.

99. Det.

100. The Conjuring.

Jag tänker på Trinity-filmerna efter Django Unchained.

Terence Hill som Trinity.

 

Terence Hill som den late, bekväme och skitige Trinity. Det är otroligt att han är en snabb revolverman.

Även om dammet lagt sig efter en kanonfilm, Django Unchained, tänker jag fortfarande på westernrullar.

Och inte vilka som helst.

Jag tänker naturligtvis på bägge Trinity-filmerna;

Trinity – Djävulens Högra Hand och Trinity Klipper Till Igen.

 

Dessa två filmer är klassiska westernkomedier med den kändo duon Terence Hill och Bud Spencer i huvudrollerna.

Visuellt påminner filmerna om vanliga spagettiwesterns men de har en så skön slapstick.

Bägge är bra på olika sätt men jag föredrar den första filmen mest.

 

Filmens inledning visar hurpass lat och bekväm Trinity (Hill) verkligen är. Lägg märke till musiken – ni känner säkert igen den från Django Unchained.

 

Jag älskar den inledningen, och uppföljandet av det som kommer. Hur Trinity retar sin bror Bambino (Spencer) till vansinne, de roliga slagsmålen och det utsökta fotot.

Båda filmerna är riktiga feelgood-filmer som tåls att ses många gånger. De är gömda pärlor som förtjänar att ses. Därför tyckte jag att det var kul att Tarantino använde sig av titelmusiken i Django Unchained.

Jag avslutar det här korta inlägget med den roligaste kortblandningen någonsin. (från Trinity Klipper Till Igen)