År 2016 är det mörka året för kultur.

Det närmar sig ett nytt år, men innan 2017 träder in i våra liv blickar jag tillbaka till ett mörkt år.
2016 är året då liemannen tog med många stjärnor till den andra sidan, kända människor som betytt mycket för många andra.

Listan med många kändisar är obefintligt lång, jag har inte beskådat ett år med så många tunga dödsfall. Läser jag i historieböckerna är detta ett av de mest becksvarta åren någonsin.

Glenn Frey. David Bowie. Bud Spencer. Prince. Doris Roberts. Gene Wilder. Leonard Cohen. Zsa Zsa Gabor. Andrew Sachs. Alan Rickman. Bobby Vee. Kenny Baker. Muhammad Ali. 27-åriga Anton Yelchin. George Michael.

Många av dessa har jag vuxit upp med, allt från David Bowies musik, Bud Spencers knytnävar i sina filmer och Gene Wilders komiska talang. Jag kommer alltid att bära med mig Rickmans geniala skurk Hans Gruber i Die Hard lika mycket som Muhammad Alis kaxighet.

Men innan året 2016 tänker säga hejdå, tar det med sig en stjärna till.
Carrie Fisher.

Carrie Fisher var min första kvinnliga förebild, när jag fick se henne spela prinsessan Leia i Star Wars-filmerna på 1980-talet. Leia var en tuff kunglighet som inte tog skit från någon Stormtrooper eller någon annan heller, för all del. Leia var min första riktiga förälskelse och jag dyrkade hennes mod lika mycket som hennes skönhet. Alltid kommer jag tindra av lycka när jag beskådar henne i sin kanelbulle-frisyr tillsammans med hennes vackra läppar som lyser av det vinröda läppstiftet.

När jag läste att Carrie Fisher fick en hjärtinfarkt i fredags fick jag ont i bröstet själv, av rädsla. Det fick inte vara hennes tur. Men liemannen ville annorlunda.
Idag bekräftade de anhöriga att Carrie Fisher hade avlidit, 60 år gammal.

Många har skyllt på år 2016 för att det har tagit bort många kändisar. Att fans reagerar mycket är en sak, medan en allmänhet som knappt lyssnar på till exempel Glenn Frey säger ”vila i frid” en dag och en vecka senare är det som bortglömt. Det är tragiskt, men så är det faktiskt. Människor går vidare. Självklart ska de göra det, för vad ska de annars göra?

Men visst ska man sörja de som har betytt mycket för ens uppväxt. Visst ska man få sörja om en stor mänsklighet dör. En person som faktiskt gjort något stort.

Jag ska inte ljuga. Carrie Fishers bortgång gör djävulskt ont i mitt hjärta.
Älskad av många människor, en inspirationskälla för många andra. Leia är en av de allra viktigaste kvinnliga filmkaraktärerna, om inte den allra viktigaste. Carrie Fishers bortgång är det allra jobbigaste och mest smärtsamma på hela året.

Nu är min första förälskelse borta. Men hon kommer alltid att ha en stor plats i mitt nördiga hjärta. Jag kommer att se Leia igen i Star Wars: Episode VIII, men med vetskapen att Carrie Fisher aldrig kommer att spela henne igen i Episod IX.
Det är inte bittert, utan tragiskt.

Jag vill till slut lägga handen på hjärtat och tacka alla människor, hjältar och inspirationskällor för allt det fantastiska de har gjort under sina karriärer. Deras livsverk kommer alltid vara kvar, och jag kommer att lyssna på Careless Whisper med George Michael lika mycket som att jag kommer att skratta när jag tittar på Det Våras För Frankenstein eller Trinity – Djävulens Högra Hand. Och självklart kommer Star Wars vara en återkommande visit i många år efteråt.

Må ni alla vila i frid. Tack så mycket för allt.

Prinsessan Leia, må Kraften vara med dig. Jag och många andra kommer alltid att älska dig. Jag vet. Ta hand om R2-D2 i galaxen.

d3f7a2382bafc0653d61e95c5f73a521

Min första förälskelse, prinsessan Leia. Carrie Fishers kommer att finnas i mitt hjärta för alltid.

Annonser

Recension – Star Wars Episode VII: The Force Awakens.

Star_Wars_Episode_VII_The_Force_Awakens

Star Wars Episode VII: The Force Awakens, eller Star Wars: The Force Awakens, vilket som. Jag säger Episode VII före för det här är den sjunde filmen i den mäktiga Star Wars-sagan.

Det är väldigt svårt att skriva en recension utan att nämna något av storyn för jag vill inte avslöja för mycket om filmens handling, utan jag går direkt på känslor, intryck och vad som gör så att jag tycker filmen är som den är. Det jag kan säga att The Force Awakens utspelar sig 30 år efter Return Of The Jedi, och efter Imperiets fall. Men ondskan har inte gett sig. Nej, den har tagit en ny form, och det är en ny Imperie-liknande organisation vid namn First Order som vill krossa Republiken. Ungefär som Imperiet försökte göra med Rebellerna i de gamla filmerna.  Så långt kan jag sträcka mig när det gäller handling.

Med en ny filmtrilogi på gång, och The Force Awakens är den första av de tre kommande nya filmerna, så måste det ju finnas något och några att vilja följa med under den här långa resan. Precis som man gjorde tillsammans med Luke Skywalker, Han Solo, Darth Vader och prinsessan Leia i den gamla trilogin. The Force Awakens har några nya namn att bekanta sig med, bland annat skräpsamlaren/smugglaren Rey och den f.d. Stormtroopern vid namn Finn. En ny droid, som är ett rullande klot med huvud, vid namn BB-8, är också en viktig karaktär. First Order är rena ondingar och man får bekanta sig med den mörke och ondsinte Kylo Ren, som är den nya trilogins svar på Darth Vader. Givetvis får man återbekanta sig med Han Solo, Chewbacca, (numera) general Leia och radarparet C3P0 och R2D2.

John Boyega spelar f.d. stormtroopern Finn.

John Boyega spelar f.d. stormtroopern Finn. Han kommer att bli en person som många barn kommer att se upp till.

Nu kommer den viktigaste frågan av alla: Har regissören J.J. Abrams lyckats göra en bra film som är värdig Star Wars-sagan? Svaret är ja!

Ja, ja och ja! I kubik.

Redan vid start så The Force Awakens trollbundit mig med sin läckra filmstil och den där särskilda magin som fick mig att känna mig som jag vore tio år gammal igen – alltså det går inte att beskriva den glädje och kärlek jag vill ge The Force Awakens. Jag var för ung när Episode IV-VI gick på bio när de var nya. (jag var inte ens född när den första filmen kom) Jag skulle gissa på att det var precis så här många kände när de gamla filmerna var färska. Nostalgifaktorn var riktigt hög. Bara att se Tie Fighters eller Millenium Falcon i en helt ny film fick mig att gråta av lycka.

J.J. Abrams valde att göra filmen med mycket praktiska effekter och med så lite CGI som möjligt. Visst, det är en del CGI med men den är inte så märkbar för det här är så vansinnigt bra gjort. Det var klokt av Abrams att satsa på den teknik som gjorde de gamla filmerna så magiska. Där kom det ordet igen. Magiskt.

Att komma på nya karaktärer som ska bära facklan vidare var en nödvändighet. Lyckligtvis har J.J. Abrams lyckats pricka helt rätt när det gäller karaktärer och skådespelare. John Boyega är magnifik som Finn, med en stor portion humor och en stark karisma gör honom till en utmärkt manlig protagonist. Adam Driver i rollen som onde Kylo Ren är helgrym. Den där rösten får min rygg att frysa till is och han ser så jävla farlig ut. Särskilt med sin specialgjorda ljussabel. Min favoritkaraktär i hela filmen är Rey. Hon är en modig tjej med skinn på näsan och är otroligt stark. Daisy Ridley lyser verkligen som Rey, och hon gör allt rätt, precis som Carrie Fisher gjorde med prinsessan Leia 30 år tidigare. Harrison Ford, Carrie Fisher och Peter Mayhew övertygar fortfarande som de gamla karaktärerna och jag gillar Han Solos snabba käft. Fortfarande. Jag tror och hoppas verkligen att folk kommer att omfamna de nya generationens Star Wars-karaktärer för det här har J.J. Abrams lyckats med perfekt när han valde dessa fantastiska skådespelare.

Sen måste jag ju säga att BB-8 är ett äkta charmtroll som får mångas hjärtan att smälta.

Skräpplockaren Rey är filmens allra bästa karaktär. Denna tuffa och modiga kvinna lyser så starkt i sin närvaro i varje bildruta. Daisy Ridley är perfekt i rollen!

Skräpplockaren Rey är filmens allra bästa karaktär. Denna tuffa och modiga kvinna lyser så starkt i sin närvaro i varje bildruta. Daisy Ridley är perfekt i rollen!

The Force Awakens gör allt rätt där George Lucas prequel-trilogi gjorde fel. Missförstå mig inte, jag gillar prequel-trilogin. Men den här filmen känns som att hela filmserien har hittat hem. Det krävs ett utomstående gäng för att det ska bli ordning i Kraften. Precis som Irvin Kershner och Lawrence Kasdan gjorde med The Empire Strikes Back. Kasdan har dessutom varit med och skrivit manus till den här filmen. Det märks, för The Force Awakens har samma tyngd och mörker som The Empire Strikes Back hade.

Det är mycket action av den gamla skolan men det känns faktiskt mer intensivt än tidigare. Jag gillar det faktiskt och jag tror inte att till exempel flygstriderna har varit såpass explosiva som i den här filmen. Humorn är också riktigt väl tajmad, precis som förr. Inte så krystad som i prequel-filmerna. Jag kan avslöja att Jar-Jar Binks inte är med i filmen, så var inte orolig.

Tre plus:

  1. Karaktärerna är lätta att älska. Här finns gamla favoriter likaså ny bekantskaper som man kommer att älska i all evighet. Kylo Ren, Finn, Han Solo, BB-8, Chewbacca, general Leia, Captain Phasma och totalt asgrymma Rey!

  2. De praktiska effekterna är så välgjorda och till med överglänser de gamla filmerna. Det visuella är äkta Star Wars av det gamla virket. Skitigt, robust, slitet men alldeles underbart. Filmskapandet av J.J. Abrams är perfekt!

  3. Storyn är så välskriven och det gör så att det går att se The Force Awakens om och om igen.

Tre minus: (ja, jag måste ju ta upp det)

  1. Jag ville inte att filmen skulle ta slut! Nu måste man ju vänta i två år till nästa del i trilogin.

  2. Musiken var inte riktigt vad jag har tänkt mig. Visst, det är vacker musik gjord av John Williams. Men jag saknar ett riktigt slagkraftigt musikstycke i stil med ”The Asteroid Field” eller ”Duel Of The Fates”.

  3. I ett par sekvenser kändes det som att det rusade fram i handlingen lite, men om man ser filmen igen så lär man nog hänga med.

Det är inte mycket som är bättre än en klassisk eldstrid mellan en X-Wing och en Tie Fighter. Det är som år 1983 igen, fast i en 2015 års touch!

Det är inte mycket som är bättre än en klassisk eldstrid mellan en X-Wing och en Tie Fighter. Det är som år 1983 igen, fast i en 2015 års touch!

Slutsats:

Star Wars Episode VII: The Force Awakens är precis som jag hade hade hoppats på. Plus mycket mer därtill. Vad jag inte kunde tro innan var att J.J. Abrams lyckades att få ihop en film genom att gå sin egen väg samtidigt som att han respekterade Geogre Lucas originaltrilogi. Nostalgifaktorn är skyhög och det är lätt att bli berörd. Men tipset är att inte ha för höga förväntningar. Gå in till biografen med ett blankt papper i huvudet och sug in allt du kommer att se. Jag njöt. Jag skrattade. Jag grät. Jag blev chockad. Jag blev överraskad. Mitt hjärta slog frivolter. Jag blev barn på nytt. Om detta händer dig också så blir jag inte förvånad. The Force Awakens är den bästa Star Wars-filmen sedan Return Of The Jedi och gör allt rätt. I alla fall till 95-97%! Ingen film är perfekt, och det är inte The Force Awakens heller. Men den superbra storyn, karaktärer som man kan älska lätt (än en gång, Rey – hon är framtiden för Star Wars) och en nostalgifaktor med en fräsch touch lyfter upp The Force Awakens skyhögt bland alla galaxer. Det här är en av 2000-talets allra bästa filmer. Det här är den bästa filmen jag har sett på väldigt länge. Tack J.J. Abrams och Disney för att ni har hittat Star Wars-magin igen! Tack så hjärtligt mycket.

Betyg: En skinande femma av fem.