Jerrys 100 favoritspel genom tiderna. Plats 54: Castlevania III – Dracula’s Curse.

Wii-U_Castlevania-III_gameplay_4

Efter Castlevania II – Simon’s Quest, så beslutade Konami att gå tillbaks till den klassiska arkadstilen ifrån det första spelet. Resultatet blev det fantastiska Castlevania III – Dracula’s Curse. Grafiken, den gotiska stilen, kontrollen och de extravapen man fick ha med sig var exakt samma från originalet. I det här spelet så tog man sig an rollen som Trevor Belmont, som var en förfader till legenden Simon Belmont. Han körde precis samma stil  som Simon (piskande och sånt), men här finns det en viktig skillnad som gör det här spelet så unikt. Trevor kunde förvandla sig till en annan karaktär och beroende på vilken väg man tog, så kunde man få tillgång av en av dessa tre medhjälpare: Grant, som kunde klättra på väggar och tak. Sypha, som använde sig av starka magier. Och här introducerades en annan legend; Alucard – Draculas son, som är god och vill hjälpa Trevor med att bekämpa ondskan. Alucard kan förvandla sig till fladdermus och flyga, och för övrigt kunde han skjuta eldkulor. Jag nämnde att man kan välja olika vägar och det är också unikt för Castlevania III – Dracula’s Curse. Man stöter på vägkorsningar och får välja bana. En väg ledde snabbare till en lättare bana, och en annan till en svårare. Beroende på vilket slut man vill få, så är valen av vägar viktiga. Castlevania III – Dracula’s Curse är något enklare än originalet men minst sagt lika roligt och underbart. Till och med bättre. Bossfighterna är enastående. Musiken är ännu bättre. Men det är coolheten som gör det tredje spelet så fantastiskt.

 

Jerrys 100 favoritspel genom tiderna:

54. Castlevania III – Dracula’s Curse.

55. Zelda II – The Adventure Of Link.

56. Mike Tyson’s Punch Out!!

57. Mario’s Super Picross.

58. Mega Man.

59. Super Castlevania IV.

60. Legend Of Zelda – Link’s Awakening DX.

61. F-Zero X.

62. Wonder Boy III – The Dragon’s Trap.

63. Bayonetta.

64. Legend Of Zelda – Four Swords Adventures.

65. Mass Effect 2.

66. Dungeon Keeper.

67. Mario & Luigi – Partners In Time.

68. Grand Theft Auto V.

69. Punch Out!! (Wii)

70. Resident Evil 4.

71. Wonder Boy In Monster Land.

72. Castlevania.

73. Earthworm Jim.

74. New Super Mario Bros U.

75. Resident Evil 3 – Nemesis.

76. Donkey Kong Country Returns.

77. The Battle Of Olympus.

78. Super Smash Bros For Wii U.

79. Pac-Man Championship Edition DX+.

80. Super Mario Galaxy 2.

81. Castlevania: Rondo Of Blood.

82. Paper Mario.

83. Excitebike.

84. The Great Giana Sisters.

85. Teenage Mutant Ninja Turtles III – The Manhattan Project.

86. Super Mario 64.

87. Sim City. (SNES)

88. Legend Of Zelda – Twilight Princess.

89. Mario Kart 64.

90. Metal Gear Solid 3 – Snake Eater.

91. Adventures Of Lolo 3.

92. Mega Man X.

93. Mario Golf – Toadstool Tour.

94. Luigi’s Mansion 2.

95. Super Punch Out!!

96. Tales Of Xillia.

97. Mortal Kombat II.

98. Battletoads.

99. LA Noire.

100. Mario Kart – Double Dash!!

Mina mest minnesvärda bossfighter i Castlevania: Symphony Of The Night.

Det här inlägget innehåller spoilers om Castlevania: Symphony Of The Night. Har du inte spelat det och inte vill ha spelet berättat i förväg så råder jag dig att inte läsa detta.

Death är Draculas högra hand och är en viktig karaktär i spelet. Han bjuder alltid på spännande bossfighter. Symphony Of The Night är inget undantag.

Death är Draculas högra hand och är en viktig karaktär i spelet. Han bjuder alltid på spännande bossfighter. Symphony Of The Night är inget undantag.

Jag skriver ett inlägg om Konamis klassiska Castlevania: Symphony Of The Night på grund av två anledningar. Den ena anledningen är att Castlevania: Lords Of Shadow 2 kommer ut nästa år och dessutom är ett av de mest efterlängtade spelen just nu. Den andra anledningen är att jag just nu har en nostalgitripp med olika klassiska spel – vid detta tillfälle Symphony Of The Night.

Det var länge sen jag spelade denna klassiker med Alucard i huvudrollen. Ett av de största minnen jag har är dessa mäktiga bossfighter som utspelar sig i olika delar av greve Draculas slott. Jag tänker i detta inlägg lista de mest minnesvärda bossfighterna i Symphony Of The Night och med förklaringar bakom. Jag börjar att lägga upp ett Youtubeklipp med ett passande musikstycke, som är bossmusiken. Det borde ge det här inlägget ett perfekt stämning. Lyssna gärna samtisigt som du läser detta inlägg.

De falska kopiorna av Trevor Belmont, Grant och Sypha.

faketrevorNär Alucard springer omkring i det uppochnedvända Colosseum, hittar han tre kistor i kamprummet. Dessa tre kistor öppnas och ut kommer kopior av Trevor Belmont, Grant och Sypha, som var Alucards resekompisar i Castlevania III: Dracula’s Curse. Det är dels en nostalgitripp att få se dom igen använda sina klassiska förmågor men samtidigt är de ju zombiekopior. Symphony Of The Night är väldigt bra på att visa saker som får en att komma ihåg de äldre spelen och det är en ren och skär njutning att se detta. De tre kistorna får mig att tänka på en bossfight i Dracula’s Curse, där en vålnad väcker mumier, en cyklop och en leviathan till liv.

Succubus.

succubus

I Underground Cavern hittar Alucard en lilafärgad ”sparkista”. När han lägger sig i den befinner han snabbt i en mardröm där han ser sin mamma, som är på väg att avrättas. Han vill rädda henne men hon säger att hon vill offra sig själv och begär en tjänst. Hon vill att Alucard ska hata människor och börja dricka deras blod. Han anar oråd för han visste att hans mamma inte skulle säga en sån sak. Det visar sig att hans ”mamma” är en demon, Succubus, som invaderar mäns drömmar och förför dom innan de blir dödade av henne. Men eftersom Alucard är så skärpt går han inte på detta. Succubus besegras relativt lätt, men det är inte striden som är minnesvärd. Det är cutscenen innan som är fylld med känslor och list.

Scylla.

Scylla.

Underground Cavern bjuder också på en intressant miniboss: Scylla. Alucard möter en läskig havsorm som kommer ut ur väggen. När denna besegras följer Alucard den kalla, blöta grottan till ett rum med brutna pelare och en riktig best med flera ormhuvuden, varghuvuden och en vacker kvinna. Scylla må vara rätt enkel men hennes utstrålning gör henne till en av de coolaste och snyggaste bossarna i Castlevania-spelens historia.

Granfaloon.

Granfaloon.

I Catacombs hittar Alucard ett enormt rum vars golv i mitten är fyllt med dödskallar. Plötsligt reser sig ett enormt klot med nakna zombies i luften och det rasar odöda ur klotet. Monstret inuti har zombierna som en sköld och det verkar vara en sorts parasit. Men det är zombierna som gör hela striden för det väller av dom hela tiden. Lägg till skriken som får ens ryggrad att rysa – då får man en bossfight man sen sent kommer att glömma. Jag kommer inte att glömma det i alla fall.

Beezlebub.

beelzebub

I Necromacy Lab (uppochnedvända Alchemy Lab) möter jag en obehaglig syn i dess bossrum. En jätte som har en massa köttkrokar inkörda i sin ruttna kropp och som blir skyddad av jätteäckliga spyflugor. Den här bossen får mig att må illa. Jag kan faktiskt föreställa mig den bedrövliga stanken. Jag vet inte om han är ett offer men han är enormt farlig. Likt Granfaloon så ska man hugga bort bitar från hans ruttna kropp. Det blir inte bättre att flugorna kommer hela tiden, det gör dessutom likmaskar som förgiftar Alucard. Beezlebub får mig att tänka på Frank i filmklassikern Hellraiser.

Death.

Death again

Inget Castlevania utan en av mina favoritkaraktärer genom tiderna: Death. I spelets början har Alucard och Death en liten dialog om den gode vampyrens korståg. Death straffar Alucard genom att ta bort vampyrens bästa vapen och rustning efter att ha väst till honom att de ska mötas igen. Vilket de sedan gör. Långt framåt. Närmare bestämt i uppochnedvända Abandoned Mine i det rum man mötte vakthunden från helvetet; Cerberos. (Ja, den hunden med tre huvuden.) Efter att ha varnat Alucard för sista gången möts de i en episk bossfight. Death gör aldrig mig besviken. I synnerligt inte när det gäller bossfighter som är alltid utmanande. Här uppstår Death i två skepnader.

Galamoth.

sotn-galamoth

Spelets svåraste boss. I det uppochnedvända Catacombs besöker Alucard åter igen det stora rum han tidigare mött Granfallon. Men här kommer en gigantisk drakliknande varelse iklädd rustning och med en elektrisk spira. Tillsammans med Draculas sista form, Beezlebub och Granfallon är Galamoth den största karaktären i hela spelet. Galamoth har besegrat mig många gånger och jag har bara besegrat honom en gång. Hans enorma storlek, styrka och otroliga HP (han har högst HP i hela spelet, mer än Draculas sista form till och med!) gör honom inte bara till en värdig motståndare. Om jag kunde räkna de svåraste bossfighterna någonsin jag kan räkna på en hand så är Galamoth definitivt inräknad. Här krävs tålamod, list och en del mod. Galamoth är inte enkel. Dessutom är han badass!

Vilka är dina främsta minnen med bossarna i Castlevania: Symphony of The Night?