Recension: Dark Souls III.

DARKSOUL_facebook_mini

Tiden är kommen. Igen. Det är en tid med explosiv aggressivitet och brutal död som förekommer ofta. Lägg till ett stort ordförråd med svordomar.
Nej, jag pratar inte om Donald Trumps valvaka.
Jag pratar om From Softwares tredje del i deras spelserie, som är känt för sin extrema svårighetsgrad.

Det här är min recension av Dark Souls III.

Är man van med Souls-spelen och Bloodborne, så är det ganska lätt att förstå att det är en stenhård resa man står inför.
Fiender som är riktigt elaka och redan på en gång vill de slå skiten ur en.
Det är inte ofta spel sätter upp en tydlig linje med dess utmanande stil, men det gör Dark Souls III.

Jag märker att tempot är högre än i föregångaren Dark Souls II. From Software har lånat Bloodbornes kvicka fighting och det gör så att striderna blir intensivare än tidigare. Räkna med kontringar, kullerbyttor och vid många tillfällen där man blir spetsad likt en shishkebab.

Man styr en karaktär som ska kuta omkring i Lothric för att dänga skitsvåra bossar som väntar på att göra äggröra av dig. Och sen skita ut dig i fördärv.
Jag känner mig i alla fall utskitad efter att ha dött i en hård kamp.
Underbar Dark Souls-filosofi, det där.
Utskitad.

Bossarna är precis så skräckinjagande och skitsvåra som jag hade förväntat mig.

Bossarna är precis så skräckinjagande och skitsvåra som jag hade förväntat mig i den här hårda uppföljaren.

Precis som i föregångaren kan man välja vilken typ av karaktär man ska styra under det här brutalt svåra spelet. Vill man köra som en riddare med bra fysisk styrka, eller varför inte en magiker med stark magi? Mitt råd är att testa med ett par av de många klasser innan man bestämmer sig för den ”rätta” karaktären. I alla fall för dig som är nybörjare. Kommer du till Fire Shrine, som är spelets säkerhetszon, kan du prata med en kvinna som kan få dig att gå upp i nivå. Beroende på hur många själar du samlat på, så kan du välja vad du vill höja. Här är några exempel på de saker som du kan höja: Endurance höjer din stamina, vigor din livsenergi, intelligence och faith höjer dina magikunskaper. För att använda ett visst vapen eller magi måste du höja en viss kategori och det kostar mycket själar. Och ju mer du går upp i nivå, desto dyrare blir det att levla upp.

Själar får du när du dänger fiender som lurar i skuggorna i riket Lothric. Om du dör (vilket du med största säkerhet kommer att göra) förlorar du alla själar som du har samlat, men du kan hitta dom igen genom att nudda vid den gröna låga som var den plats som du dog på. Men hinner du att dö innan du når den gröna lågan, försvinner de för gott. Jag kan lova dig att jag har svurit en hel del när såna situationer uppstår i Dark Souls III. Precis som i Dark Souls II och i Bloodborne.

På den fronten är det inte mycket ändringar i Dark Souls III. Men finns det några ändringar? Jodå.
Man bär nu på två olika Estus Flasks. Den enda fyller på ens livsenergi, som vanligt. Men den andra fyller på magimätaren, och det är riktigt bra. Särskilt om man är magiker eller om man använder sig av eldkraft.

Dark Souls III har ett snabbt tempo, som jag nämnde tidigare. Men här stöter man på många fler fiender på en gång och jag kan lova att man får fullt upp. Det är fascinerande att spelet flyter på när man blir jagad av en trupp ilskna skelett i ett visst tillfälle.

De stunder som jag hinner med att stanna upp, fånga andan och ta en ordentlig titt på omgivningen så är det en enastående syn. Dark Souls III är förbannat vackert. När du kommer till Ihtyryll Of The Boreal Valley , då förstår du vad jag menar. Sagolikt vackert. Men bakom fasaden lurar ren ondska som är argare än Ilska I Insidan Ut. Eller Freddy Krueger. Välj själv.

image

Grafiken är snyggare och skarpare än tidigare. Miljöerna i riket Lothric är sagolikt vackra.

Kontrollen är som vanligt tajt och det är lätt att lära sig att slåss. Men det är en utmaning att läsa fiendernas och främst bossarnas rörelseschema. Parerar man fel eller om man kullerbyttar i fel riktning så blir situationen livsfarlig. Ibland, i stridens hetta, så händer det att man råkar trycka på fel knapp och man dör på kuppen. Om man ska använda skölden och råkar använda en Estus Flask istället, när en stor riddare kör upp en lans igenom magen på en får mig att säga ”helvete”. Det är den snälla versionen av sanningen.

Monstren i From Softwares spel ser ut som att ha kommit ut ifrån folks mörkaste mardrömmar. Dark Souls III är inget undantag. Många av monstren får mig att undra hur spelskaparna har kommit på dessa groteska figurer? Men jag är ändå glad att de har gjort det, för de har lyckats få spelet så att det ser farligt ut.

Dark Souls III är mycket bättre än Dark Souls II. Trean känns mer stabil och Lothric är en mer intressant plats än Drangelic. Jag tycker inte att vapnen slits lika hårt i trean och det är faktiskt bra. Bossarna är jävligare och svårare än tidigare. Varje strid är en nagelbitare och minsta felsteg så är matchen redan färdig. Och det är inte till din fördel. Väldigt få spel har en så stark känsla av seger när man dängt en boss i Dark Souls III – eller i någon annan av From Softwares spel i överhuvudtaget. Den är euforisk. Sen märker man att spelet bara blir svårare. Men upptäckarglädjen är så stark att jag bara måste utforska mer, för det är så fantastiskt. Trots att jag ständigt dör hela tiden.
Men, det är det som är poängen med såna här spel. Och tjusningen.

Hur ska man annars beskriva ett spel där man använder sig av mer kullerbyttor än vad Link gjorde i Legend Of Zelda: Ocarina Of Time?

Det här är för mig det bästa spelet i Souls-serien för From Software har lyckats få ihop en tätare story och ett äkta äventyr. Kryddat med eld, aska och död. Men jag föredrar faktiskt Bloodborne för att jag tycker om dess gotiska, blodiga och mardrömslika stuk. Dark Souls III är inte långt efter. Om man älskar Bloodborne så rekommenderar jag absolut det här spelet, för det är riktigt fantastiskt.

Tre plus:
1. Snabbare tempo och intensivare strider än tidigare. Jag gillar det.
2. Dark Souls III känns tajtare och stabilare än dess föregångare. Det här är en rejäl förbättring.
3. Lothric är en av de allra vackraste platserna i tv-spelshistorien.

Tre minus:
1. De förbannade Dark Spirits som invaderar en vid fel tillfälle är bara irriterande. Fortfarande.
2. Vart tog Lifegems från tvåan vägen?
3. Kontrollen är faktiskt bra men ibland är reaktionsförmågan inte det bästa. Särskilt mitt i en strid om man ska ändra i snabbmenyn.

Jätten Yhorm reser sig från sin grav. Han är en av de fyra "Lords Of Cinder" som du måste besegra, men att ta sig dit är en lång resa. Och svår.

Jätten Yhorm reser sig från sin grav. Han är en av de fyra ”Lords Of Cinder” som du måste besegra, men att ta sig dit är en lång resa. Och svår.

Slutsats:
Dark Souls III är ett förbannat bra spel och det lever absolut till mina förhoppningar. Det här spelet är ett stort spel med mycket äventyr och brutal misshandel som leder till ens död – vilket förekommer ofta. Man borde tröttna efter att ens karaktär dött för tjugoelfte gången men magin i Dark Souls III ligger i upptäckarglädjen och en häftig kamp mot det onda. Bloodborne är ett bättre spel, men Dark Souls III är bättre än dess föregångare. Jag hyllar From Software för ytterligare ett mästerligt spel med skarp utmaning och en enastående fantasi. Ta ett par kullerbyttor och yttra ”Praise The Sun”!

Betyg: En stark fyra av fem.

Dark Souls III finns ute nu, till Playstation 4, Xbox One och PC. Jag recenserade Playstation 4-versionen.

Annonser

Jerrys 100 favoritspel genom tiderna. Plats 31: Dark Souls II.

maxresdefault (6)

Fan! Jävla skit! Rövhål! Svordomarna har haglat över det grymt svåra Dark Souls II. Men det är ett fantastiskt bra spel som bjuder på många, många timmars speltid. Och att få dö. Massvis med gånger. Jag provade Demon’s Souls men fattade inte ett dugg av det, och tyvärr missade jag första Dark Souls. Den enorma hypen folk hade inför Dark Souls II fick mig väldigt intresserad av spelet och jag gjorde en chansning när jag köpte det. Efter att ha valt en typ av krigare (jag valde en magiker) vandrade jag omkring i Things Betwixt och blev dödad av stora gröna troll som gjorde en kullerbytta på mig. Det hände om och om och om igen. För fan! Jävlar vad svårt det var redan från start. Dark Souls II är inget för sillmjölkar. Jag lyckades att hitta frizonen Majula och den kvinna som skulle höja mina värden: Emerald Herald. Jag slogs över att hur gudomligt vackert Dark Souls II var, bara av att kolla på solen som låg över havets yta långt bort. Den hjälpsamma kvinnan Herald är mig en riktig räddning, för med de själar man samlar på i tortyrsäventyret så kan man höja sina värden och få en smått rimlig chans i spelet. Majula är en port till många farliga områden i riket Drangleic och det rena helvete som alla fiender vill ge mig lurar överallt. För att inte glömma de otroliga bossarna. De otroligt svåra bossarna till och med. Hur många gånger har The Rotten vridit av min karaktärs kropp? Trion Ruin Sentinels har ställt till det ordentligt för mig i många strider. Nu undrar ni säkert, varför har jag med ett så svårt spel med på listan om jag endast säger att det är ett rent helvete? Det beror på att Dark Souls II är så beroendeframkallande och att jag aldrig har tagit mig an ett så riktigt hårdkokt spel förut. Dark Souls II är ett riktigt kraftverk gjort av From Software, och knepigt nog så älskar jag estetiken och den mytologi som finns i det svåra spelet. Det är nästan till och med religiöst underbart. Det spelar ingen roll hur många gånger min karaktär har dött i exempelvis No Man’s Wharf eller i Dragon’s Shrine. Det spelar ingen roll om en röd krigare gjort livet surt för mig i dåliga tillfällen. De spelar ingen roll om hur många svordomar jag har sagt åt Dark Souls II. Det viktigaste är att det här är ett mästerligt hardcorespel med en respektabel, men fruktansvärt svår, svårighetsgrad. Praise The Sun!

Jerrys 100 favoritspel genom tiderna:

31. Dark Souls II.

32. Bubble Bobble.

33. Super Mario Galaxy.

34. Banjo-Kazooie.

35. Legend Of Zelda.

36. Street Fighter II Turbo – Hyper Fighting.

37. Mario Kart 8.

38. Xenoblade Chronicles.

39. Batman – Arkham City.

40. The Walking Dead Season 1 & 2.

41. Metroid Prime.

42. Legend Of Zelda – Ocarina Of Time.

43. Tomb Raider. (reboot)

44. Conker’s Bad Fur Day.

45. Batman – Arkham Asylum.

46. Resident Evil HD Remastered.

47. Harvest Moon.

48. Ni No Kuni – Wrath Of The White Witch.

49. Metroid.

50. Legend Of Zelda – A Link Between Worlds.

51. Bioshock.

52. Donkey Kong Country 2 – Diddy’s Kong Quest.

53. Secret Of Mana.

54. Castlevania III – Dracula’s Curse.

55. Zelda II – The Adventure Of Link.

56. Mike Tyson’s Punch Out!!

57. Mario’s Super Picross.

58. Mega Man.

59. Super Castlevania IV.

60. Legend Of Zelda – Link’s Awakening DX.

61. F-Zero X.

62. Wonder Boy III – The Dragon’s Trap.

63. Bayonetta.

64. Legend Of Zelda – Four Swords Adventures.

65. Mass Effect 2.

66. Dungeon Keeper.

67. Mario & Luigi – Partners In Time.

68. Grand Theft Auto V.

69. Punch Out!! (Wii)

70. Resident Evil 4.

71. Wonder Boy In Monster Land.

72. Castlevania.

73. Earthworm Jim.

74. New Super Mario Bros U.

75. Resident Evil 3 – Nemesis.

76. Donkey Kong Country Returns.

77. The Battle Of Olympus.

78. Super Smash Bros For Wii U.

79. Pac-Man Championship Edition DX+.

80. Super Mario Galaxy 2.

81. Castlevania: Rondo Of Blood.

82. Paper Mario.

83. Excitebike.

84. The Great Giana Sisters.

85. Teenage Mutant Ninja Turtles III – The Manhattan Project.

86. Super Mario 64.

87. Sim City. (SNES)

88. Legend Of Zelda – Twilight Princess.

89. Mario Kart 64.

90. Metal Gear Solid 3 – Snake Eater.

91. Adventures Of Lolo 3.

92. Mega Man X.

93. Mario Golf – Toadstool Tour.

94. Luigi’s Mansion 2.

95. Super Punch Out!!

96. Tales Of Xillia.

97. Mortal Kombat II.

98. Battletoads.

99. LA Noire.

100. Mario Kart – Double Dash!!

Jerrys årskrönika 2014.

Då så, mina läsare. År 2014 är till ända och 2015 rullar ut sin röda matta. Det har varit ett intressant år. Jag tänker i det här inlägget skriva om mitt år 2014 och om mina upplevelser. Under inläggets gång tänker jag lägga upp delar av en sorts årslista. Årslistan fungerar som Oscarsgalan där jag utser årets film, årets spel, årets tv-serie till exempel. Men också andra udda utnämningar. För övrigt så är det mest inlevelser om mitt 2014 som gäller. Då kör vi. Förresten, varning för spoilers!

Årets fotobomb: Det stod Benedict Cumberbatch för när han fotobombade U2 vid Oscarsgalan.

Årets remix: Mega Man 2-titeltemat i Super Smash Bros for Wii U.

Årets tredje bästa film: Maleficent.

Årets rötägg/rövhål: Lizard Squad för sina jobbiga DDos-attacker på PSN, XBOX Live, Swedbank och Telia.

Årets konsert: Lady Gaga i Globen den 30 september 2014.

Årets ”vill ha uppmärksamhet”: Kim Kardashian. Så fort rampljuset dras ifrån henne vill hon ha den åter igen.

Årets nej: Neverland, som ligger bakom Rune Factory, läggs ner.

Årets roligaste: Drax i Guardians Of The Galaxy.

Årets tredje bästa spel: Super Smash Bros for Wii U.

Årets boss: Executioner’s Chariot från Dark Souls II.

Jag har lärt mig under året att använda mina Polychromospennor mer och mer. Jag har inte tecknat så många teckningar som de föregående åren men nu har jag lärt mig att ta mig god tid åt den bild jag tecknar. Under året har jag studerat andra konstnärer på Instagram och lärt mig väldigt mycket. En stor fördel med Polychromospennor är att de är väldigt bra att få till mörkare effekter med. Min personliga favorit är att fylla i ansikten. Det har varit en hel del porträtt i år, och ett par av dom är mina mest framgångsrika teckningar någonsin. Jag tecknade av ett porträtt av cosplayartisten Yaha Han och vilken respons jag fick av henne på Twitter.

Att få en retweet och en kommentar från Yaha Han själv var verkligen en positiv överraskning!

Yaha Hans respons för mitt porträtt av henne var minst sagt positivt. Jag fick dessutom en retweet av henne på Twitter. Att få en sån respons av en person man beundrar är underbart!

Mitt porträtt av Yaha Han.

Mitt porträtt av Yaha Han.

Men trots att Yaha Hans bild fick sån stor respons, så var det ett annat porträtt som skulle väcka mer uppståndelse. Jag fick äran (efter att ha frågat) att teckna ett dubbelporträtt av de fantastiska Harp Twins (Camille och Kennerly). Det blev ett av de svåraste projekt jag någonsin gjort, men det var riktigt kul att få teckna de charmiga tvillingarna. När jag blev klar så visade jag upp den för dom via mail och de blev jätteglada. De frågade mig om de fick lägga upp bilden på deras Facebook-sida, och det fick de självklart! Jag hade ingen som helst aning om hur stor respons den bilden skulle få. Det blev minst sagt monstruöst stort – nästan 900 likes på Fejjan! Jag blev så rörd när deras fans skrev så fina saker och varje gång när Camille och Kennerly nämnde att de gillar den bilden så värmde det mitt hjärta. Helt otroligt!

Mitt porträtt av Camille och Kennerly - direkt frånd eras Facebooksida. Vilken enorm respons!

Mitt porträtt av Camille och Kennerly – direkt från deras Facebooksida. Vilken enorm respons!

Jag fick också till min 200:e teckning sedan min återkomst till tecknandet för tre år sen (efter tio års uppehåll) och det blev en fanart av Rosalina som åker på N64 Rainbow Road från Mario Kart 8.Jag har alltid gillat att arbeta med detaljer, och ju mer detaljer det finns, desto roligare är det att teckna! Det har varit ett kul år med mina teckningsegenskaper. Har jag någon favoritteckning för i år? Det skulle vara Super Mario 3D World-hjältarna eller Nicole Kidman-porträttet då. De känner jag mig mest stolt över i år. Även The Evil Within-bilden blev väldigt lyckad. Nästa år så ska jag lära mig mycket mer att teckna hår, för det känner jag är min absoluta svaghet. Och klädveck.

Nicole Kidman.

Nicole Kidman.

 

Årets sämsta spel: Flappin’ Bird.

Årets nykomling i Super Smash Bros: Lucina.

Årets chock: Beths död i The Walking Dead.

Årets teaser: Star Wars Episode VII – The Force Awakens.

Årets äntligen: Zelda spelbar i ett Zelda-spel fast Hyrule Warriors är en spinoff.

Årets tredje bästa låt: Echo – Outrigger.

Årets girigaste: Spelbolaget King, som vill ha ensamrätt för orden ”Candy” och ”Saga”.

Årets snällaste: Musikhjälpen.

Årets elakaste: Gamergate.

 

När det gäller film i år, så har jag mest kikat på filmer jag missat de närmaste åren eftersom jag har inte sett så värst många av årets filmer. Därför kommer det här inlägget handla mest om de filmer som inte har kommit i år. Jag har äntligen insett varför The Conjuring är en så bra skräckfilm, för den är så väldigt väl tajmad och riktigt läskig. Klart den bästa skräckfilmen sedan nyinspelningen av Dawn Of The Dead. Ska försöka ta mig an prequelen Annabelle år 2015. Jag har skrattat så att jag grinade åt Tucker Dale & Evil. Fruktansvärt sjuk på riktigt.

Trots jag har missat storfilmer som Interstellar, Hobbit: Femhäraslaget och Teenage Mutant Ninja Turtles så har jag ändå lyckat frossa i mig Guardians Of The Galaxy, återvänt till syndens stad i Sin City: A Dame To Kill For, beundrat Angelina Jolies horn i Maleficent och följt flyende ungdomar i en labyrint i The Maze Runner. Den förlängda versionen av Hobbit: Smaugs Ödemark är mycket bättre än originalet. Annars har det varit ett svagt filmår för min del. Har mest bara kikat på filmnyheter, och har följt varje nyhet om Star Wars Episode VII, Jurassic World och för all del Friday The 13th (som är den mest efterlängtade filmen för mig år 2015 vilket jag nämnde i min podcast)

Rocket och Groot är ett härligt radarpar.

Rocket och Groot är ett härligt radarpar.

 

Årets retrokick: N64 Rainbow Road i Mario Kart 8.

Årets Oscarvinnare: Cate Blanchett för bästa kvinnliga huvuroll i Blue Jasmine.

Årets konsol: Wii U.

Årets mest saknade: Robin Williams.

Årets näst bästa spelsoundtrackspår: Cloudtop Cruise i Mario Kart 8.

Årets drake: Ancient Dragon i Dark Souls II.

Årets mest känslosamma: Telletales The Walking Dead: Season Two.

 

Däremot har det varit en hel del tv och det finns två episka serier jag har följt under året. Game Of Thrones och The Walking Dead har övertygat även i år men det har varit barbariska säsonger/halvsäsonger år 2014. Mycket död, blod och spänning har uppstått. Jag var så rädd att Tyrion Lannister skulle ryka i Game Of Thrones, men som tur vände lyckan för honom i slutet av säsong fyra. Jag blev skitledsen för att Beth dog i midseason-finalavsnittet ”Coda” i The Walking Dead. Hon hade växt som karaktär, lavinartat. Fast jag hade fått reda i förväg att hon skulle dö på grund av AMC’s Facebooksidas blunder. (de la upp ett foto där Daryl bär Beths döda kropp på Instagram och Facebook innan avsnittet ens visades på västkusten) Men så är det med karaktärer man lär tycka om – de ryker väldigt fort ifrån en serie. Precis så hände med Beth, men också för Oberyn Martell i Game Of Thrones. När han tappert ville ställa upp som Tyrion Lannisters krigare under rättegången så vann folks respekt direkt. Han kämpade och slog ner den kolossala The Mountain. Det såg ut som att Oberyn skulle vinna men The Mountain krossade skallen på ”The Viper”. Grotesk scen som också blev ett nederlag för Tyrion. Jävligt orättvist, men så lyder Game Of Thrones och The Walking Deads lagar. The Hound blev också en bättre karaktär och scenerna med Arya Stark har varit underhållande. Nu blev jag plötsligt sugen på kyckling. Efter förlusten mot Brienne så lämnades The Hound på plätten där för att dö. Hur det går sedan får man vänta på tills våren/sommaren 2015.

Åter tillbaks till Beth Greene. Hon växte rejält när hennes vänskap med Daryl Dixon blev starkare. Plötsligt var hon från början en sisådär person till en som man faktiskt bryr sig om. Det kändes så jävla snopet och rent sagt chockerande när hon blev skjuten igenom sin skalle. Så orättvist. Jag blev nästan lika ledsen som när hennes farsa Hersel blev halshuggen av den jävla Guvernören förra året. Jag kommer absolut att följa The Walking Dead men Beth Greene kommer att bli saknad. Emily Kinney lyser i sin roll som Beth och jag kommer att sakna hennes ansikte i den omtyckta tv-serien. Förresten, visste ni att hon är sångerska också? Hon sjöng ju så änglalikt i The Walking Dead, och hennes musik är inte fy skam heller. Ren, änglalik countryliknande musikalisk värme utlovas.

Beth Greene var den karaktär som i mina ögon växte mest till en bättre karaktär.

Beth Greene var den karaktär som i mina ögon växte mest till en bättre karaktär.

 

Årets tv-seriekaraktär: Beth Greene i The Walking Dead.

Årets område: Dragon Shrine i Dark Souls II. Vilken utsikt!

Årets nyutgivning: Hobbit: Smaugs Ödemark – Extended Edition.

Årets gästuppträdande: Link i Mario Kart 8.

Årets klantarslen: Walking Deads Facebooksida som avslöjade Beths död för tidigt.

Årets näst bästa låt: Freak – Molly Sandén.

Årets näst bästa film: Robocop. (remake)

Årets näst bästa spel: Mario Kart 8.

 

Min blogg har genomgått några ändringar under 2014. Det första jag gjorde var att byta namn på den. Jag tyckte att ”Sätrapôjk” var inte helt rätt namn längre, eftersom jag är snart 35 år gammal. Genast tänkte jag på Man Of Steel, som var en av år 2013s bästa filmer. Titeln var så cool. Jag bestämde mig för att byta till ”Man Of Svensätra” istället. Det namnet känns mer rätt och mer jag. Sätrapôjk är död. Länge leve Man Of Svensätra!

En nyhet i min blogg år 2014 var att jag drog igång min egen podcast; Mest Dyngprat. I det programmet så diskuterar jag om mina intressen som är musik, spel, tv och film. I ett par program har jag haft med ett par gäster, men annars har jag pratat solo. Jag hade ingen som helst aning om att det skulle vara så roligt att pyssla med en egen podcast, men det är också rätt svårt. I alla fall de gånger jag pratat själv. Jag är så självkritisk och pedant, så att det blev ett par omtagningar. Men värst är redigeringen. Det blev lättare när jag pratade med Robert och Oskar när de var gäster. I varje program så är det ett särskilt tema, och så här långt har jag publicerat sex program. Nästa år ska det bli fler, och förhoppningsvis med fler gäster. Jag hade först tänkt prata i ett podcastavsnitt om det här inlägget men det är så mycket information så jag väljer att skriva om det istället.

Årets podcast: Det Måste Spelas!

Årets spelblogg: Svampriket.

Årets hejdå: Breaking Bad, True Blood, Mad Men.

Årets vinnare: Conchita Wurst.

Årets sämsta film: Nurse.

Årets råaste: När Oberyns skalle krossas av The Mountain i Game Of Thrones.

Jag återvände till Twitter efter ett års uppehåll, och bytte även namn där från Sätrapôjk till Man Of Svensätra. Det roligaste var att såpass många som följde mig tidigare började följa mig igen. Jag hade saknat att diskutera spel, film och musik med andra som har samma intressen med en själv.

Det har varit en hel del musik år 2014. Melodifestivalen härjade under februari och mars och det var väldigt många skitlåtar med denna gång. Många så kallade fjortisfavoriter som glidit in på bananskal till finalen. Jag personligen blev sur för att Outtrigger fick möta Helena Paparizou i Andra Chansen för deras sånger var bäst och förtjänade att komma till final båda två. Paparizou segrade. Sanna Nielsen vann med ”Undo” med väldigt liten marginal mot Ace Wilders ”Busy Doin’ Nothin'” – som i mitt tycke var finalens bästa sång. Men det var roligt för Sanna att äntligen vinna eftersom hon har varit med så många gånger men aldrig tidigare lyckats vinna. Hon blev tappert trea i Eurovisionfinalen! Hon förlorade mot de två bästa bidragen – tvåan The Common Linnets från Holland med sin vackra ”Calm Before The Storm” och vinnaren Conchita Wurst från Österike med ”Rise Of The Phoenix”. Conchita blev väldigt omnämnd innan tävlingen eftersom hen uppträdde i klänning, kvinnlig makeup och skägg. Dragshowartisten blev både omtyckt och hatad efter finalen, men en sak är väldigt glasklart. Conchita Wurst var en av de mest färgstarka personerna år 2014.

Conchita Wurst har en enormt stark sångröst och hen kommer att förbli en av år 2014 starkaste personer.

Conchita Wurst har en enormt stark sångröst och hen kommer att förbli en av år 2014 starkaste personer.

Jag och min sambo drog iväg till Stockholm i slutet av september för att se Lady Gaga uppträda i Globen. Globen var nästan fullsatt och vi fick vänta i två timmar när vi väl kom in och satte oss. Men väntan var värd det. Lady Gaga gav allt och bjöd på hit efter hit efter hit! Sångerna var minst lika färgstarka som hennes otroliga klädsel. När blommorna/svamparna växte på scenen när hon sjöng ”Venus” visste jag att det här var en konsert utöver det tidigare har sett. Vilken magisk kväll.

Jag tycker om att skriva topplistor, och jag tog tag i pennan och skrev en topplista med mina 60 favoritartister genom tiderna och med en liten motivering. Under hela oktober var det endast musikbaserade inlägg i min blogg. Gissa om jag blev förvånad att det var så många som följde med nedräkning till nummer ett? Till slut nådde jag slutstationen och artisten som segrade var Hank Williams. Jag kommer att göra en sån lista igen år 2015, fast med filmer nästa gång. Det har jag gått och grunnat på ett bra tag. Tiden är nog lagom för det.

Årets trailer: Guardians Of The Galaxy.

Årets DLC: Legend Of Zelda-paketet i Mario Kart 8.

Årets vapen: Alla svärd i Dark Souls II.

Årets skit: Paradise Hotel och Big Brother. Jämnt skägg.

Årets ”yes-ögonblick”: Den vidrige Joffreys död i Game Of Thrones.

Årets manliga skådis: Norman Reedus som Daryl Dixon i The Walking Dead.

Årets kvinnliga skådis: Emily Kinney som Beth Greene i The Walking Dead.

Årets låt: Stay Gold – First Aid Kit.

Jag inledde spelåret 2014 med att fortsätta med Tales Of Xillia och det tog många speltimmar att klara av det. Men det var en underbar resa med Maxwell, Jude, Leia och alla andra. Jag älskar RPG. Det blev också en del spelande med Legend Of Zelda : A Link Between Worlds. En ren och skär återkomst till mitt favorit-Hyrule som var ifrån A Link To The Past. Nintendo bevisade att de kan fortsätta att göra magiska 2D-spel.
Men hur var egentligen det nya ifrån spelåret 2014? Ska jag vara ärlig så har jag inte varit så aktiv med många nya spel för i år eftersom jag inte äger Playstation 4 eller XBOX One. Så där har jag missat massor. Dessutom verkar Sony ha sagt hejdå till Playstation 3 för gott.
När jag inte har haft något annat att spela så har jag fortsatt med Final Fantasy XIII – som jag har inte klarat än fast jag ägt spelet i fyra år. Under julhelgen har jag tagit mig an det igen efter ett uppehåll sedan mars. Det är inte det bästa Final Fantasy-spelet jag spelat, det är väldigt mediokert. Men jag vill ändå klara av det. Dessutom gillar jag Vanille. Ett mål jag har år 2015 är att en gång för alla klara av Final Fantasy XIII. Sen kommer jag aldrig att spela det igen.

Jag har hållit på med Final Fantasy XIII i fyra år och har fortfarande inte klarat av det. Men det beror på att jag spelar det när jag inte har något annat att spela. Men år 2015 så ska jag klara av Final Fantasy XIII för gott.

Jag har hållit på med Final Fantasy XIII i fyra år och har fortfarande inte klarat av det. Men det beror på att jag spelar det när jag inte har något annat att spela. Men år 2015 så ska jag klara av Final Fantasy XIII för gott.

Men ett spel jag frossat i mig ordentligt i år är Dark Souls II. Föregångaren missade jag så jag ville testa detta. Inget annat spel har fått mig att svära som inihelvetes mycket för att man dör så lätt i Dark Souls II. Det är brutalt svårt. Ändå älskar jag det spelet. Det tog mig minst 50 speltimmar att klara av. Awesome spel indeed. Praise The Sun!
Jag skaffade mig ett Wii U för jag ville så gärna ha Mario Kart 8. Nintendo förstår det här med spelglädje eftersom Mario Kart 8 är så jävla roligt. Jag är så imponerad av Wii U’s enkelhet och fina Miiverse, och det känns som att Nintendo har ryckt upp sig med allt som de gjorde fel med Wii. Wii är en bra konsol och det finns bra spel till den. Men jag tror att Wii U kommer att bli ännu bättre. Jag laddade ned NES Remix 1 och fick testa utmaningar ifrån klassiska spel som Donkey Kong, Legend Of Zelda och Super Mario Bros. Väldigt skojigt och utmanande på samma gång. Jag ska försöka att få tag på NES Remix 2 för mer utmaningar. Nintendo gjorde en skitbra grej för de som köpte Mario Kart 8 vid lanseringsdagen – man fick en kod som man fick registrera på Nintendo Shop och man fick ladda ned ett gratis spel! Titlar som Pikmin 3, Legend Of Zelda: The Wind Waker HD och Nintendoland var alla lockande, men jag valde att ladda ner New Super Mario Bros U. New Super Mario Bros U är ett bättre spel än New Super Mario Bros Wii, som i sin tur var riktigt roligt. Jag testade spelet på Gamex för några år sen och tyckte redan då att det var riktigt roligt. Plattformsperfektion indeed.

Detta med nedladdningskoden var ett snilledrag av Nintendo, och med största sannolikhet var det för att få sålt på fler Wii U-konsoler eftersom den konsolen har haft en knackig start. Ett av de största bekymren är att tredjepartsstödet är väldigt lågt och företag som EA, Ubisoft (för tillfället), och Dice väljer att vända Nintendo ryggen. Så därför är ju Nintendo tvungna att satsa hårt och producera spel i ett högre tempo. Men nu har Wii U-försäljningen ökat rejält, tack vare magnifika Mario Kart 8 och hett efterlängtade Super Smash Bros for Wii U. Jag hoppas att Nintendo satsar på fler såna här koder längre fram.

Årets filmsoundtrack: Guardians Of The Galaxy.

Årets mysigaste: Bamse Och Tjuvstaden.

Årets ”vill ha”: Den svarta kortleken från Sin City: A Dame To Kill For.

Årets affär: Microsoft köper Mojang.

Årets mest spelade spel: Dark Souls II.

Årets modedrottning: Zelda i Hyrule Warriors.

Årets modigaste: Arya Stark i Game Of Thrones.

Årets starkaste: Clementine i Telltales The Walking Dead: Season Two.

Årets replik: ”I Am Groot”, från Guardians Of The Galaxy.

 Under hösten har jag kickat röv ordentligt med Hyrules hjältar (och fiender!) i Hyrule Warriors. Jag var mest glad för att man äntligen kunde styra prinsessan Zelda och hon är klart en av de bästa karaktärerna i hela spelet, tillsammans med Impa och Sheik. Hyrule Warriors är ett trevligt onsdagskvällsnöje. Adventure Mode rekommenderas.

Sen kom då mastodontspelet många har väntat på: Super Smash Bros for Wii U. Jag sket i Nintendo 3DS-spelet och satsade på denna brakfest. Den meningen var dåligt formulerad, och det ber jag om ursäkt för. Jag har en stor känsla att man kommer att pyssla med Super Smash Bros for Wii U väldigt länge för det är så stort och riktigt underhållande. Dessutom är det otroligt snyggt.

Sen har inte spelåret bjudit på så mycket. Eller, det har det ju. Fast man har ju hållit hårt i plånboken i år. Jag har missat otroligt många spel år 2014 som jag velat spela – kanske jag får en chans år 2015. Bayonetta 2 ser svinläckert ut för jag älskar originalet. The Evil Within fick svag respons men ändå vill jag prova det. Det prissänks snart tror jag. Tales Of Xillia 2 bör nog provas år 2015. Jag blev så otroligt besviken att Rune Factory 4 inte skulle komma till Europa, för dessutom las spelutvecklaren Neverland ner. Fan, för Rune Factory 4 var ju spelet jag längtade efter mest år 2014. Men så skulle spelet ändå komma till Europa – via Nintendo Eshop. Inte i fysisk form – men ändå. Det kom ju. Längre fram år 2015 så ska jag ha det spelet! Men så kom ju många av de stora spelen till Playstation 4 och XBOX One – och de har jag ju inte. Alien Isolation, Destiny, nyutgåvan av Grand Theft Auto V, Dragon Age Inquistion och så vidare. Det lär tyvärr dröja tills jag äger någon av de nya generationens konsoler – men jag har ju tur att jag äger ett Wii U. Nu tror jag lyckan vänder för Nintendo. Legend Of Zelda for Wii U är ju på ingående!

Rune Factory 4 skulle inte komma till Europa och då blev jag ledsen för jag såg mest fram emot det spelet år 2014. Nu finns det på Nintendo Eshop och då ska jag spela det år 2015.

Rune Factory 4 skulle inte komma till Europa och då blev jag ledsen för jag såg mest fram emot det spelet år 2014. Nu finns det på Nintendo Eshop och då ska jag spela det år 2015.

Vidrigast år 2014 är tveklöst det jävla Gamergate. Gamerkvinnor mordhotas, kränks och får sina liv inträngda av rena psykopater. Varför? För att de är kvinnor. Många män har fortfarande bilden av kvinnan att ”de ska stå vid spisen och laga mat” men inte låter de göra det som de tycker är kul. Kvinnor ska inte spela spel tycker de. Synnerligen inte spel som Call Of Duty, Resident Evil eller ens Legend Of Zelda. Vilken jävla korkad syn. Det är klart de ska få spela det de tycker är kul. Jag har haft skitkul när jag spelat Mario Kart 8 online med både kvinnor och män. Och det är ju huvudsaken? Spel ska vara kul! År 2015 så önskar jag att Gamergate ska få en stor gravsten som luktar svavel, ammoniak och ruttet kött.

Årets gamer: Fenjima Manrique.

Årets country: Emily Kinney.

Årets cameo: Howard The Duck i Guardians Of The Galaxy.

Årets besvikelse: Sin City: A Dame To Kill For.

Årets hämnare: Tyrion Lannister i Game Of Thrones.

Årets spelsoundtrackspår: Shy Guy Falls i Mario Kart 8.

Årets ”faaan-situation”: När Outtrigger förlorade mot Helena Paparizou i Andra Chansen.

Årets filmkaraktär: Groot i Guardians Of The Galaxy.

Årets spelkaraktär: Clementine i Telletales The Walking Dead: Season Two.

Årets tv-serie: The Walking Dead.

Årets film: Guardians Of The Galaxy.

Årets spel: Dark Souls II.

Årets film.

Årets film.

Årets tv-serie.

Årets tv-serie.

Årets spel.

Årets spel.

Det har varit ett sisådär år 2014, men jag tror att år 2015 kommer att bli riktigt bra. Jag ska ta tag i det jag har missat och hinna ikapp till mer aktuella. Skörda min skämshög. Se igenom filmer. Bli ännu bättre att teckna. Spela in mer podcasts. Gärna med fler gäster.

Jag vill önska er alla ett riktigt gott och awesome år 2015! Nu kör vi med gaspedalen i botten!

Recension: Dark Souls II.

 

maxresdefault (1)

Det finns tillfällen där man testar något såpass annorlunda och groteskt svårt men de tillfällena är väldigt få. Men som tur är har jag fått uppleva ett sånt tillfälle. Dark Souls II – troligtvis det mest dödliga spelet som jag någonsin spelat.
Den här recensionen blir inte så lång eftersom jag inte spelat klart Dark Souls II, men jag har spelat det i över 30 speltimmar än så länge. Det är tillräckligt för att uttrycka sin åsikt. Tycker jag i alla fall.

Var beredd att dö. Ofta. Såna här bjässar är bara ett smakprov på Dark Souls II's hårdhet.

Var beredd att dö. Ofta. Såna här bjässar är bara ett smakprov på Dark Souls II’s hårdhet.

Hur som helst, när man startar det här hårda äventyrsspelet så har man praktiskt taget inget. När ens karaktär besöker några gamla tanter som bor i en hydda mitt ute i ingenstans, då ska man börja utveckla sin karaktär. Man får välja kön, pyssla med utseendet, ändra ens fysik och välja frisyr innan man får välja vilken typ av kämpe man ska vara. Det är allt från riddare, bandit till magiker eller så får man börja tomhänt. Beroende på vad man väljer, så får man olika nivåer på ens status. En riddare har mer fysisk styrka men dålig magikraft till exempel.

Sen bär det av. Jag kutar runt i en mörk dal och rätt som det är finns det några småfiender. Dom går att dänga fort. När jag dödat nån fuling så får jag Souls. Souls ska man samla på för de är till god nytta i hela spelet. Sedan hamnar jag i en vacker men övergiven plats som kallas Majula. Där finner jag en mystisk kvinna vid en lägereld. (Bonfire) Med tillräckligt med Souls samlade så kan man höja sina nivåer när man pratar med kvinnan. Tro mig, varje gång man kan höja sina nivåer så hjälper det. För man behöver all hjälp man kan få.

Dark Souls II har ett rykte att det ska vara grymt svårt. Jag säger som de i Mythbusters säger när bekräftar en myt som är sann: Confirmed. Man dör fruktansvärt fort i Dark Souls II. Fienderna är väldigt hårda och de visar ingen nåd. De lurpassar i stort sett varje hörn, vrå och väntar för att bakhålla en. Och då är det kört. När man dör så hamnar man hos den senaste Bonfire man besökt. De Souls man samlat på sig är borta och för att göra det värre så sänks ens HP’S högsta gräns. Man kan ta upp de tappade Souls på just ren punkt du dog vilket är tur. Men i det tillstånd man är i efter att ha dött (Hollow kallas det) så bör man vara försiktig. Vilket är lättare sagt än gjort.

Man kan bli mänsklig igen på ett par sätt. Det smidigaste och snabbaste sättet är att använda sig av något som kallas Human Effigy, som gör dig mänsklig omgående. Men dessa prylar är rena dyrgripar och svåra att få tag på. Ett annat sätt att bli mänsklig igen är spelets briljanta onlineläges förtjänst. Man kan lämna spår efter sig och när någon annan spelare vidrör din text kastas du in i hens värld. Du blir då en fantomspelare och ska skydda World Master (en annan spelare) från all ondska som uppstår överallt. När du gjort din plikt utan att dö eller att World Master dör belönas du med en pryl och vips – du blir människa igen.

Designen på Dark Souls II's bossar är väldigt fantasirikt. De är minst sagt lika tuffa som de ser ut. Till och med tuffare.

Designen på Dark Souls II’s bossar är väldigt fantasirikt. De är minst sagt lika tuffa som de ser ut. Till och med tuffare. Jag är riktigt imponerad.

Vissa riken i spelet har minst en mäktig boss att besegra och du sätts verkligen på prov. Striderna brukar oftast resultera i ond, bråd död – och en hel del svordomar. Det underlättar visserligen med fantomspelare men se till att du själv inte blir dödad. Lättare sagt än gjort. Bossarna är otroligt häftiga och jag beundrar spelbolaget From Softwares imponerande speldesign. När du dödat en boss får du en del Souls och en separat Soul som tillhör bossen och du bestämmer själv vad du vill göra med den. Klokast vore att använda de Souls för uppgradera dina nivåer men också att förstärka dina vapen och rustningar. Souls fungerar som pengar alltså? Ja, det kan man på ett sätt och vis säga.

The Gutter är en mörk, skitig och läskig plats. Akta dig för de statyer som spottar dödligt gift.

The Gutter är en mörk, skitig och läskig plats. Akta dig för de statyer som spottar dödligt gift.

Dark Souls II är otroligt stämningsfullt och väldigt vackert. När jag står och kollar in den mäktiga solen vid en klippkant i Majula, då känns det som att vara i en dröm. Det är väldigt starka tydliga skillnader mellan vissa riken i landet Drangleic. Majula, Heide’s Tower Of Flame och The Lost Bastille är verkligen fina platser men givetvis dödliga. I alla fall de två sistnämnda. Om dessa är fina, så är platser som Grave Of Saints och The Gutter sådana ställen som får ens mage att vända sig ut och in. Läbbiga ställen. Men de har givetvis sin egen charm.

Något som är rätt svårt och lite obegripligt för en som inte är van med såna här spel som Dark Souls II – och det problemet hade jag med Demon’s Souls som jag sket i efter ett par försök – är att jag inte riktigt vet vart jag ska. Det som driver i alla fall mig är upptäckarglädjen. Jag vill ju fortsätta utforska Drangleic men samtidigt är jag väldigt rädd att utsättas för ett bakhåll från en legion av skitiga jävlar. Men att inte veta vart man ska är lite frustrerande ibland. Om man besöker ett nytt rike som är för långt fram i den ordning man egentligen ska gå, så undrar jag hur tusan jag kunde ta den här vägen. Det är förvirrande. En annan sak som gör mig lite förbannad är att jag blir oväntad invaderad av Dark Spirits, rödfärgade fantomer som vill dänga skiten ur mig. De kommer helt oväntat och de visar ingen nåd alls. Jävligt irriterande när jag samlat på mig en massa Souls och närmaste Bonfire (man kan warpa mellan olika Bonfires) är för långt bort. Dark Spirits är rena rövhål. Ursäkta ordvalet men det är faktiskt sant.

Tre plus:

  1. Spelet är otroligt beroendeframkallande. Man vill sitta ”bara en stund till”, för man vill sträcka sig en bit längre på grund av Dark Souls II’s spänning. Upptäckarglädjen är enorm.
  2. De varierande klasserna gör så att man kan spela Dark Souls II många gånger.
  3. Dark Souls II är grymt svårt. Jag älskar en rejäl utmaning och har aldrig haft så kul med något så svårt. Episka strider mot de tuffa bossarna!

Tre minus:

  1. Det är inte lätt att veta vart man ska. Särskilt om man inte är van med såna här spel.
  2. Dark Spirits är rena monstren. Se upp för dom – för de kommer när man minst anar det och sabbar det för dig om du inte har garden uppe.
  3. Dark Souls II är grymt svårt. Varning för att det orsakar en hel del svordomar.

Slutsats:

Du har säkert läst en del om Dark Souls II tuffa svårighetsgrad på Facebook, Twitter eller en del kända spelsidor. Ja, det är djävulskt svårt. Men det finns så mycket mer att upptäcka, det är mer än ett dödsmaskin till spel. Dark Souls II är så tidskrävande och beroendeframkallande, man vill helst stanna i landet Drangleic även om man dött där hundratals gånger. Dark Souls II är spännande, tufft och väldigt underhållande. Man vill inte släppa kontrollen, och jag tror inte jag kommer att göra det när spelet väl är avklarat. Drygt 30 speltimmar är spelade för min del men jag har konstaterat att Dark Souls II är ingen lek. Det är ett kokande inferno. Jag rekommenderar det riktigt varmt.

Betyg: En riktigt stenhård och stark fyra av fem.

Dark Souls II finns till Playstation 3, XBOX 360 och till PC. Jag recenserade Playstation 3-versionen.

Redo för en riktigt utmanande fight mot någon av Dark Souls II's bossar? Förbered dig på tuffa strider och var inte förvånad att du dör ganska omgående.

Redo för en riktigt utmanande fight mot någon av Dark Souls II’s bossar? Förbered dig på tuffa strider och var inte förvånad att du dör ganska omgående.

 

Vårspelande: En del spel att sätta tänderna i.

Jill Valentine sparkar monsterarsle i Resident Evil Revelations. Detta Resident Evil-spel är det bästa på år och dag.

Jill Valentine sparkar monsterarsle i Resident Evil Revelations. Detta Resident Evil-spel är det bästa på år och dag.

Våren är här, och på baksidan blommar häggen som bara den. Gräsmattan växer och det är hög tid att dra fram grillen och trädgårdsmöblerna. Men eftersom vintern nu är avliden, begraven och bortglömd så lär det väl inte bli så mycket spelande när solen är nu rätt stark? Tja, jag hinner ju spela på kvällarna – och lite mer om det regnar ute, vilket jag är glad att det inte gör nu för solen är fantastisk.

Jag försöker ta mig an min skämshög och spela igenom några spel som jag inte spelat klart ännu. När jag absolut inte har något att spela brukar jag ta mig an Final Fantasy XIII – och det spelet har jag haft i två års tid nu. Men kommer det något annat så lägger jag Lightning och kompani åt sidan. Faktum är att jag just nu spelar fyra, fem olika spel som är alla intressanta på olika sätt. Jag beställde tre PS3-spel varav två var riktigt billiga och ett av dom är ett omtalat spel.

Luigis drömmar är intressanta världar att upptäcka i. Mario & Luigi: Dream Team är ett passionerat underbart spel.

Luigis drömmar är intressanta världar att upptäcka i. Mario & Luigi: Dream Team är ett passionerat underbart spel.

Jag fortsätter med både Paper Mario: Sticker Star och Mario & Luigi: Dream Team till Nintendo 3DS – fast på senaste tiden fortsätter jag faktiskt med det sistnämnda eftersom jag blev rätt trött på Sticker Star. Men jag ska ta mig an det igen inom kort.
Mario & Luigi : Dream Team är väldigt charmigt och musiken är underbar. Jag skrattar inombords av spelets charm och humorn. Personligen blir jag glad i hjärtat när Mario och Luigi pratar italienskt pladder. Jag har bara skrapat på ytan än så länge men ser fram emot det kommande äventyret i Luigis drömmar. Jag älskade Mario & Luigi: Partners In Time så det borde inte vara svårt att tycka om Dream Team.
Jag köpte LEGO Lord Of The Rings, Kingdom Hearts 1/5 och Dark Souls II till PS3 och har ren upptäckarglädje i alla tre spelen.

Eftersom barnen gärna tittar på när jag spelar, så väljer jag spel med omsorg. Jag spelar inte Dark Souls II när de är vakna. Så det får bli något av de andra spelen jag nämnde innan. Jag har redan klarat av huvudstoryn i LEGO Lord Of The Rings men jag har haft riktigt kul med det. Jag har aldrig spelat något LEGO-spel tidigare men blev alldeles positivt överraskad av dess humor och simpelhet. LEGO driver väldigt mycket med Sagan Om Ringen-historien och tar till humor för att göra upplevelsen annorlunda. Åh, vad jag skrattade när uruk-hain Lurtz skjuter Boromir med sopkvast och bananer istället för med pilar. Slapstickhumor som allra bäst. Det finns mycket mer att upptäcka i LEGO Lord Of The Rings, som att samla på röda och mithrilfärgade LEGO-block och alla gömda karaktärer.

Det brinner visst i en av Ringvåldnadernas mantlar. LEGO Lord Of The Rings är en riktigt träffsäker satir.

Det brinner visst i en av Ringvåldnadernas mantlar. LEGO Lord Of The Rings är en riktigt träffsäker satir.

Jag har i åratal läst mycket om Kingdom Hearts, spelet som kopplar ihop Final Fantasy och Disney. Ett rollspel i bästa Squaresoft-stil och med karaktärer som Kalle Anka, Långben och Alice i Underlandet. Nu fick jag tag på samlingsspelet Kingdom Hearts 1/5 som har tre olika spel i sig. Genast tog jag mig an originalspelet som nu är i HD-format. Jag fängslades fort av den varma Disneymagin och av bekanta Final Fantasy-karaktärer som Selphie och Squall från Final Fantasy VIII. Striderna är bra och jag skrattar när Kalle Anka blir förbannad som han blir i de klassiska Disneyavsnitten. Det enda jag vill klaga på är den dumma kamerakontrollen. Men precis som Dream Team har jag enbart skrapat på Kingdom Hearts yta. Jag ser fram emot fortsättningen.

Håll i hatten. Dark Souls II är en stenhård fullträff. Håll i hatten hårt. Dark Souls II är stenhårt och man får räkna med att man dör många gånger.

Håll i hatten. Dark Souls II är en stenhård fullträff. Håll i hatten hårt. Dark Souls II är stenhårt och man får räkna med att man dör många gånger.

Sedan kommer då det tyngsta spelet på listan. Dark Souls II. Varför är det här spelet så hyllat? Varför är ett spel som man enbart dör i så älskat? För att Dark Souls II är en stor upptäckarorgasm, that’s why. Det här lysande rollspelet är ett sånt spel som man vill bara gå längre och länge – men man märker genast att Dark Souls II är inte en barnlek. Här är fienderna grymma och man dör ofta. Jävligt ofta. Ändå är det kul. Jag dängde en riktigt stor jätte i förrgår och jag dog säkert tio gånger innan jag sänkte honom. Jag kör som Sorceror och min kvinnliga karaktär kallas för ”Ice Killer”. Självklart ville jag att hon skulle vara en kvinna för det kändes mer rätt. Det var kul att hålla på med sin karaktärs ansikte, kroppsform, hudfärg och egenskaper. Det finns så många klasser man kan spela som men jag tyckte Sorceror passade mig bäst. Jag tror jag kommer att ha riktigt kul med Dark Souls II framöver, för det här verkligen något alldeles extra.

Så, jag har en del spel att klara av. Visst ja, jag har ju Resident Evil Revelations kvar också. Jag tror jag är på sista kapitlet och det här spelet skulle ha varit Resident Evil 6.

Våren är en utmärkt speltid, men glöm inte bort att vara ute och njut av den härliga vårsolen också.

Kalle Anka, Sora och Långben i Kingdom Hearts.

Kalle Anka, Sora och Långben i Kingdom Hearts. Det bästa från två olika världar? Mycket möjligt.

När man spelar ett spel och inte fastnar för det.

Josef Fares Brothers: A Tale Of Two Sons är ett teknikst genialt spel vid första intrycket, men kändes rät tamt också. Det första intrycket är viktigt, och har jag tur så blir spelet bättre sen.

Josef Fares hyllade spel Brothers: A Tale Of Two Sons är ett tekniskt genialt spel vid första intrycket, men kändes rät tamt också. Det första intrycket är viktigt, och har jag tur så blir spelet bättre sen.

Har det hänt dig att du inte fastnar för ett spel på en gång när du spelat det för första gången? Jag gissar att det händer rätt ofta för många. Det har det definitivt för mig.

Innan jag spelar ett visst spel som jag hållit utkik på får jag en sån där adrenalinkick – att sätta tänderna i något nytt. Jag kan jämföra att spela ett spel för första gången med singla slant. Ena sidan så kan det vara ett magiskt ögonblick. Ögonen blir stora som tallrikar och jag blir varm inombords. Den andra sidan får jag ett visst obehag. En sorts besvikelse. Vad fan är det här spelet hyllat för egentligen? Att få något av dessa alternativ är 50/50.

Men varför känner jag en sån besvikelse för en del spel jag spelat för första gången? Det kan bero en del saker och också på vilket spel det är, men att förebygga upp en sorts överdriven förhoppning är definitivt ett av orsaken. Besvikelsen behöver inte komma på en gång, det kan ju komma långt in i spelet – som i fallet med Paper Mario: Sticker Star. Det kändes riktigt bra i början men ju längre i spelet jag kommer – desto tråkigare är det. En recension av spelet kommer inom en kort framtid. Men när jag märker att spelet inte alls som jag tänkt mig på en gång – är det då spelet eller mig som spelare det är fel på? Det är som att pröva kläder eller välja hårfärg. En del passar, en del passar inte. Sånt är livet.

Jag blev väldigt besviken på Demon's Souls. Inte på svårighetsgraden, utan att jag inte fattade vad jag skulle göra och vart jag skulle gå.

Jag blev väldigt besviken på Demon’s Souls. Inte på svårighetsgraden, utan att jag inte fattade vad jag skulle göra och vart jag skulle gå.

Ett av de hetaste spelen just nu är Dark Souls II, som många spelar för fullt. Nu spelar jag inte det – men jag fick för mig att testa Demon’s Souls som jag laddade ned gratis på PS Plus till min PS3:a. Det var coolt att skapa sin egen karaktär och ändra utseende, ungefär som i Mass Effect. Men sen fattade jag ingenting. Jag kutade i en groteskt ful omgivning, dräpa några fulingar och sedan bli spetsad av en typ med en jättelans. Började om på en punkt ett par kilometer ifrån där jag ”dog” och når samma punkt och blir spetsad igen. När det hände mig för femtielfte gången så sket jag i Demon’s Souls. Det passade mig verkligen inte. I alla fall inte än. Det värsta var inte svårighetsgraden, utan att jag inte fattade vad man skulle göra och var man skulle gå. Nej, jag tror jag väntar med Dark Souls II, för om det är ungefär likadant som i Demon’s Souls vägrar jag röra det.

Ett annat spel som jag var intresserad av var Brothers: A Tale Of Two Sons. Jag gillar den ljuvliga grafiken och framför allt den geniala idén att kontrollera två bröder med en var sin styrspak på kontrollen. Man får tänka en del. Jag spelade inte så länge första gången men jag märkte att det kändes rätt tamt. Det kanske händer mer längre fram men jag fick en sån där besvikelsekänsla efter första försöket av Brothers.

Det bästa exemplet av ett spel jag blev otroligt besviken på efter en del pepp från omvärlden är första Bioshock. Men i jämförelse med spelen jag nämnde innan, spelade jag Bioshock flera gånger innan jag sa för mig själv ”nej, nu ger jag fan i det här”. Jag gillade actionscenerna och det var rätt coolt med de magiska krafterna men det var något med Raptures miljö jag inte fastnade för. Det var för mörkt på något sätt. Jag gillar mörker i spel visserligen, men det ska vara estetiskt korrekt för min del. Jag vet inte hur långt jag tog mig i Bioshock men jag lät bli och tog bort spelet från min PS3:a. Fast nu laddar jag ner det igen för jag vill ge Bioshock en helt ny chans efter att ha spelat klart mästerverket Bioshock Infinite. Jag förstod magin med världen i Bioshock efter att klarat av det tredje spelet. Och går det bättre denna gång, så ska jag ge mig i kast med Bioshock 2 med. Det är rätt att man ska uppskatta en andra uppföljare av ett spel för att man ska gilla en serie. Eller ja, det är väl individuellt.

Jag fastnade inte för Bioshock och hur än jag försökte så orkade jag inte med mörka Rapture. Men jag tänker ge spelet en ny chans efter att ha spelat klart mästerverket Bioshock Infinite.

Jag fastnade inte för Bioshock och hur än jag försökte så orkade jag inte med mörka Rapture. Men jag tänker ge spelet en ny chans efter att ha spelat klart mästerverket Bioshock Infinite.

Jag brukar låta bli vissa spel efter några månader för att sen fortsätta med ”det spelet” när jag inte har något annat att spela. Final Fantasy XIII är ett spel jag haft i drygt tre år men inte spelat klart det. Det är inget bra Final Fantasy men det är ändå ett Final Fantasy. Jag fattar inte riktigt Square Enix hyllningar för det spelet. Min väninna Lania från RPGaiden tvekar inte att såga spelet ända ner till benet och jag förstår henne fullständigt. Rune Factory: Tides Of Destiny har jag inte rört på ett år snart och det är en ren och skär besvikelse i jämförelse med mästerverket Rune Factory Frontier.

Vad är det jag strävar efter egentligen när det gäller att spela ett spel för första gången? Vad vill jag ha? Vad vill du ha? Jag vill ha originalitet. Jag vill ha något som exploderar i ansiktet på mig. Något att minnas. Något att komma tillbaks till. Det finns många spel som ger mig det. Men det är minst lika många som inte gör det. Till och med fler. I en värld fylld med mjölkande uppföljare, överdrivet sexuellt smaklösa klädesplagg på kvinnliga spelkaraktärer eller Call Of Duty ”någotmedtöntigtochgäspandeuppföljartitelröv” så finns det pärlor där ute. Det gäller bara att hitta dom.

Sedan singlar jag slant igen.