År 2016 är det mörka året för kultur.

Det närmar sig ett nytt år, men innan 2017 träder in i våra liv blickar jag tillbaka till ett mörkt år.
2016 är året då liemannen tog med många stjärnor till den andra sidan, kända människor som betytt mycket för många andra.

Listan med många kändisar är obefintligt lång, jag har inte beskådat ett år med så många tunga dödsfall. Läser jag i historieböckerna är detta ett av de mest becksvarta åren någonsin.

Glenn Frey. David Bowie. Bud Spencer. Prince. Doris Roberts. Gene Wilder. Leonard Cohen. Zsa Zsa Gabor. Andrew Sachs. Alan Rickman. Bobby Vee. Kenny Baker. Muhammad Ali. 27-åriga Anton Yelchin. George Michael.

Många av dessa har jag vuxit upp med, allt från David Bowies musik, Bud Spencers knytnävar i sina filmer och Gene Wilders komiska talang. Jag kommer alltid att bära med mig Rickmans geniala skurk Hans Gruber i Die Hard lika mycket som Muhammad Alis kaxighet.

Men innan året 2016 tänker säga hejdå, tar det med sig en stjärna till.
Carrie Fisher.

Carrie Fisher var min första kvinnliga förebild, när jag fick se henne spela prinsessan Leia i Star Wars-filmerna på 1980-talet. Leia var en tuff kunglighet som inte tog skit från någon Stormtrooper eller någon annan heller, för all del. Leia var min första riktiga förälskelse och jag dyrkade hennes mod lika mycket som hennes skönhet. Alltid kommer jag tindra av lycka när jag beskådar henne i sin kanelbulle-frisyr tillsammans med hennes vackra läppar som lyser av det vinröda läppstiftet.

När jag läste att Carrie Fisher fick en hjärtinfarkt i fredags fick jag ont i bröstet själv, av rädsla. Det fick inte vara hennes tur. Men liemannen ville annorlunda.
Idag bekräftade de anhöriga att Carrie Fisher hade avlidit, 60 år gammal.

Många har skyllt på år 2016 för att det har tagit bort många kändisar. Att fans reagerar mycket är en sak, medan en allmänhet som knappt lyssnar på till exempel Glenn Frey säger ”vila i frid” en dag och en vecka senare är det som bortglömt. Det är tragiskt, men så är det faktiskt. Människor går vidare. Självklart ska de göra det, för vad ska de annars göra?

Men visst ska man sörja de som har betytt mycket för ens uppväxt. Visst ska man få sörja om en stor mänsklighet dör. En person som faktiskt gjort något stort.

Jag ska inte ljuga. Carrie Fishers bortgång gör djävulskt ont i mitt hjärta.
Älskad av många människor, en inspirationskälla för många andra. Leia är en av de allra viktigaste kvinnliga filmkaraktärerna, om inte den allra viktigaste. Carrie Fishers bortgång är det allra jobbigaste och mest smärtsamma på hela året.

Nu är min första förälskelse borta. Men hon kommer alltid att ha en stor plats i mitt nördiga hjärta. Jag kommer att se Leia igen i Star Wars: Episode VIII, men med vetskapen att Carrie Fisher aldrig kommer att spela henne igen i Episod IX.
Det är inte bittert, utan tragiskt.

Jag vill till slut lägga handen på hjärtat och tacka alla människor, hjältar och inspirationskällor för allt det fantastiska de har gjort under sina karriärer. Deras livsverk kommer alltid vara kvar, och jag kommer att lyssna på Careless Whisper med George Michael lika mycket som att jag kommer att skratta när jag tittar på Det Våras För Frankenstein eller Trinity – Djävulens Högra Hand. Och självklart kommer Star Wars vara en återkommande visit i många år efteråt.

Må ni alla vila i frid. Tack så mycket för allt.

Prinsessan Leia, må Kraften vara med dig. Jag och många andra kommer alltid att älska dig. Jag vet. Ta hand om R2-D2 i galaxen.

d3f7a2382bafc0653d61e95c5f73a521

Min första förälskelse, prinsessan Leia. Carrie Fishers kommer att finnas i mitt hjärta för alltid.

Annonser

En av de allra största har lämnat oss. Några ord om Nelson Mandela.

20131206-053718.jpg

Nelson Mandela är död.
Sydafrikas frihetskämpe har efter en lång tids sjukdom fått frid.
Nelson Mandela är ett namn man kan säga och få en speciell känsla. En känsla med trygghet, värme, glädje och respekt. Jag har aldrig någonsin hört någon säga hemska saker om honom, och det är jag glad att ingen gjort. Ingen kommer att säga det heller. För Nelson Mandela var godhet själv.
Han betyder så mycket för Sydafrika och blev en av världens mest omtyckta politiker. Jag tänker till och med säga att han var och är den mest omtyckta politikern av dom alla. Med all rätt.
Han kommer för alltid kallas för Sydafrikas ledare. Med all rätt.
Om någon politiker här i Sverige kämpade lika mycket för folks rättigheter som Nelson Mandela gjort för Sydafrika skulle jag kalla hen statsminister, president, kung/drottning. Vår ledare.
Nelson Mandela är en av de viktigaste personerna under 1900-århundradet. Tveklöst.
Nu har han vandrat vidare mot skyarna, och säkert med ett vakande öga mot det vackra Afrika. Afrika, Sydafrika och världen har förlorat en viktig person.
En hel värld kommer att sörja. De kommer att hylla honom, tacka honom. Hålla långa tal. Skriva blogginlägg eller tidningsartiklar om honom. Men det är Sydafrika som alltid kommer att ha Nelson Mandela närmast sitt hjärta, för han kämpade för sitt land, sitt folk och deras rättigheter. Det kommer aldrig någon någonsin ta ifrån honom.
Nelson Mandela blev 95 år.

Vila i frid, katten Bazinga.

20130705-092129.jpg

Igår kväll var en bedrövlig sådan. Jag hörde katten Bazinga jama utanför ytterdörren. När jag släppte in honom märkte jag att han haltade och inte gå på vänster framben. När han la sig i soffan upptäckte jag att nosen var blodig och han såg blåslagen ut ovanför ett öga. Jag kände försiktigt på det vänstra frambenet och då fräste han flera gånger. Han hade också ont i ryggen och vänster bakben. Då förstod jag att han blivit påkörd.

Vi var rädda att denna dag skulle komma eftersom Bazinga inte hörde så bra och att han legat i vägen för bilar förut. Nu hade det inträffat och vi var tvungna att åka till distriktsveterinären i Sunne (Torsby har ingen jour) för han skulle inte orka med natten, med smärtor.

20130705-092011.jpg

Efter att ha undersökt Bazinga, sa veterinären att han hade nog blivit påkörd på vänster sida och att han hade en fraktur just ovanför tassen på vänster framben. Hon sa att det inte skulle läka ordentligt och att han skrek av smärta när vi inte ens tog i honom, så det enda alternativet var att få slut på hans plågor.
Det blev en avlivningsspruta.
Rätt jobbigt och känslosamt var det för han var en familjemedlem. Att se magen sluta andas. Han var död.

20130705-092635.jpg

Vi åkte hemåt i regnet – det hade avtagit något på hemfärden – och han var med oss. Runt 23.00-tiden greppade jag spaden och började gräva en grop vid häggen på baksidan. Förbannade knott och mygg, jag kände mig som ett promenerande smörgåsbord. Men jag trotsade dom och begravde Bazinga.

20130705-094016.jpg

Det känns väldigt konstigt.
Att inte veta vad som exakt hände Bazinga är rätt jobbigt. Många tankar kommer och går. Men en sak är säker, man får inte veta sanningen.

Bazinga var en lustig katt, med en lång svans och ett underligt jamande: ”Brrr-kaaaa”. Jag har aldrig hört någon katt jama så.
Fin var han också.
Vila i frid, Bazinga. Du är saknad.

20130705-094934.jpg