Spelåret 2013: Krönika om spelåret, årets bästa och sämsta spel.

Det började riktigt bra. Redan tidigt år 2013 skulle det komma några tunga spel som skulle hålla mig sysselsatt i månader. Först kom Ni No Kuni, det underbara rollspelet från Studio Ghibli. Det spelet har jag och min sambo spenderat mycket tid med vardera. Men det beror också på att Ni No Kuni är ett välgjort RPG. Sen kom Tomb Raider, och jag fick äran att spela igenom Lara Crofts stora återkomst. Jag har spelat igenom äventyret nästan helt perfekt, har missat några trophys dock på story mode men också i multiplayerläget. Det jag tycker är så synd med vissa spel är att vissa trophys är beroende av multiplayerläget. Inte lätt med tanka på att man brukar oftast bli överrumplad av proffs eller sadister. Men jag är väldigt nära att få en platina där. Väldigt nära.

Det blev en ny konsol i år för mig. En handburen sådan.

Det blev en ny konsol i år, en handburen sådan. Nintendo 3DS.

Det kliade i min speltarm. Jag ville så gärna ha Wii U men det fanns inte så värst många spel till den då. Jag kollade på trailers för de kommande spel som Nintendo skulle släppa till Wii U och 3DS. Just då vägde 3DS tyngre för det skulle komma nya spel med Luigi, Yoshi och Zelda. Dessutom hade 3DS redan ett intressant spelbibliotek. Det jag gjorde var att beställa en så klart. Tillsammans med Luigi’s Mansion 2. Jag blev så överraskad av att tvåan var så mycket bättre än ettan. Jag visste att Luigi’s Mansion 2 skulle vara kul men nu hade Nintendo tänkt till ordentligt. Nintendo 3DS Shop är praktiskt för här kan man hitta gömda pärlor som fanns till Game Boy och NES, plus ”3D Classics”. Legend Of Zelda: Link’s Awakening DX, Super Mario Land 2 och Metroid 2 investerades. Likaså en uppgraderad version av älskade Kid Icarus med vackra bakgrunder och en bättre spelmekanik. Jag är glad att man kan hålla i skjutknappen så att Pit kan skjuta pilar hela tiden. Praktiskt. Men seriöst Nintendo: 50 kronor för ett NES-spel? Skärpning.

Det var extrapris på Super Mario 3D Land så det inskaffades inom kort. Det är knäppt att jag inte spelat det tidigare. Det påminner mig om både Super Mario Bros 3 och Super Mario Galaxy. Ett riktigt roligt plattformspel som visar Nintendos bästa sida. Att se Tanooki Mario igen var en ren fröjd. Det bör läggas till att det är väldigt mycket att upptäcka i Super Mario 3D Land.

Jag upptäckte Super Mario 3D Land. Det borde jag ha gjort tidigare.

Jag upptäckte Super Mario 3D Land. Det borde jag ha gjort tidigare.

Jag hade tidigt i år förhandsbokat ett spel som jag upptäckte hade växt mer och mer. Det var ett zombieöverlevarspel som hette The Last Of Us. Jag visste att det skulle bli ett spännande spel men jag blev helt överrumplad av att det var mer än så. Det var ett sånt spel som bara dök upp vid vissa tillfällen. Ett spel som rörde om ens känslor ordentligt. Man ville bara fortsätta spela men samtidigt ville jag inte att det skulle ta slut. Jag förhandsbokade ”Ellie Edition” av The Last Of Us, och fick med en läcker tygväska med kardborreöppning. Rejält påkostad och snygg.

En specialversion av The Last Of Us, denna kallad "Ellie Edition".

”Ellie Edition” av The Last Of Us är en brutalt snygg utgåva av spelet.

Sen blev det lugnt med spelköpandet ett bra tag för mig. Men jag utnyttjade Playstation Plus och deras gratiserbjudande. Jag passade på att njuta av Catherine, Metal Gear Rising, testade Dead Or Alive 5, Giana Sisters: Twisted Dreams, Remember Me och Little Big Planet: Karting. Jag är riktigt glad att det finns en sån här tjänst för det kan ju finnas pärlor som inte kostade något. Bara för prenumerationen, och den är ju tekniskt sagt billigare än vad spelen kostar egentligen. Mycket bra, Sony.

En hel spelvärld väntade på Grand Theft Auto V, och det blev en megaexplosion när det släpptes. Los Santos är en fantastisk stad och det finns mycket att upptäcka i storyläget. Men jag tänker skita i multiplayer för det sägs att många fuskar där. Jag spenderade några månader i Los Santos och det var riktigt kul.

Jag besökte GAMEX i slutet av oktober och i början av november. Där fick jag testa både XBOX One och Playstation 4, det sistnämnda tog hem spelet med bättre kontroll och en bättre monter. Det som var dåligt i år var Nintendos frånvaro. Hoppas de dyker upp på GAMEX 2014.

Jag är förtjust i Rune Factory-spelen och det blev en chock att Neverland skulle gå i konkurs. Hoppas verkligen att Rune Factory 4 dyker upp i Europa nästa år för det är det spel jag suktar efter allra mest. På tal om Rune Factory, fick jag tag på det fösta spelet till Nintendo DS via eBay. Det är underbart, fast inte riktigt lika fantastiskt som Rune Factory Frontier till Wii. Men ett måste!

Estetiken är underbar och jag har inte njutit av sån charm av (ironiskt nog) dess uppföljare till Wii.

Jag lyckades att få tag på första Rune Factory. Estetiken är underbar och jag har inte njutit av sån charm av sedan (ironiskt nog) dess uppföljare till Wii.

Året är nu slut och andas sina sista andetag. Jag har missat mycket spel i år. Det som gör mest ont är att jag missade Legend Of Zelda: A Link Between Worlds – spelet som sägs vara det näst bästa Zelda-spelet någonsin. Någon gång nästa år ska jag spela det. Någon gång. Jag är dessutom sur för att Super Mario 3D World enbart finns till Wii U. Ett sista spelköp blev det faktiskt. Jag beställde Tales Of Xillia när det var extrapris på Webhallens adventskalender. Jag spelar det just nu och gillar verkligen detta läckra RPG.

Legend Of Zelda: A Link Between Worlds.

Legend Of Zelda: A Link Between Worlds. Jag önskar att jag fick spela det här spelet.

Det är nu dags för mig att sammanfatta detta spelår med lite listor.

Först ut är faktiskt årets sämsta spel.

Årets sämsta spel - Giana Sisters: Twisted Dreams.

Årets sämsta spel – Giana Sisters: Twisted Dreams.

Egentligen har spelet en bra idé. Att låta systrarna byta skepnad och påverka spelets miljö är rätt finurligt. Men problemet är att det blir väldigt rörigt. Dessutom är jag fruktansvärt besviken för jag får inte alla den där The Great Giana Sisters-känslan. Inget som påminner om Commodore 64-klassikern. Årets besvikelse.

Nu är det då dags för årets bästa spel!

Ducktales: Remastered.

7. Ducktales: Remastered.

Årets remake. Joakim von Ankas äventyr fick mig att komma ihåg hur svåra NES-spel var förr. Transylvania är roligare och bättre än någonsin – särskilt musiken. Men det är å andra sidan resten av spelet också.

Metal Gear Rising: Revengance

6. Metal Gear Rising: Revengeance.

Inget smygande. Nu är det hack and slash som gäller för Metal Gear-serien. Men det är tur att det är såpass välgjort, med mycket action. Raiden är inte den tönt som han var i Metal Gear Solid 2 – här är han en riktig hårding.

Grand Theft Auto V.

5. Grand Theft Auto V.

Grand Theft Auto V är så stort, imponerande och snyggt. Det är inte perfekt, men man kan spendera rätt många timmar i Los Santos. Dessutom får man bekanta sig med galningen Trevor Phillps! Vilken galning. Grand Theft Auto V vinner priset för årets mest kompletta soundtrack, för jag har lyssnat mycket på den imponerande musiklistan.

Luigi's Mansion 2.

4. Luigi’s Mansion 2.

Nintendo har gjort Luigis spökjakt ännu bättre och ännu roligare. Lagom till den gröne rörmokarens 30-årsjubileum har nu äntligen Luigi fått ett spel värdigt hans namn.

Ni No Kuni: Wrath Of The White Witch.

3. Ni No Kuni: Wrath Of The White Witch.

Årets RPG är inte bara en roligt att spela. Det är en fröjd att beskåda, tack vare Studio Ghiblis vackra animation. Jag vill följa med Oliver och hans vänner överallt i denna magiska värld – och aldrig lämna den.

Tomb Raider.

2. Tomb Raider.

Lara Croft skjuter en pil rakt i våra hjärtan. Hennes återkomst är inte bara ett spel i världsklass, det raderar alla hennes föregående spel där jag alltid tyckt att hon är en person med en skrytsam attityd. Det är också för mig det bästa spelet där man kan skjuta med pilbåge.

The Last Of Us.

1. The Last Of Us.

Åter igen vinner ett spel med köttätande monster – The Walking Dead vann förra året – men det är inte monstren och skräckscenariot som gör hela grejen. Visst, de är otroligt viktiga, men det är något med spelets djup som fascinerar mig. Likt The Walking Dead, har The Last Of Us en fantastisk story. Den tillit och kamratskap som Joel och Ellie har äventyret igenom är för mig något av det mest konkreta jag sett i min drygt 25 år långa spelkarriär. Jag brukar oftast hoppa över cutscenes i vissa spel och här finns möjligheten att hoppa över cutscenerna. Men det vill jag inte göra för det är så spännande och trovärdigt. Få spel har berört mig, jag kan faktum räkna upp fem spel som har gjort det. Ett av dom är The Last Of Us. The Last Of Us är årets bästa spel.

Jag vill passa på att nämna två spel som jag inte hunnit spela igenom men de bör ändå nämnas.

Hedersomnämnande 1: Remember Me.

Hedersomnämnande 1: Remember Me.

Capcoms spel där minnen, missbruk och brutalitet är i fokus är än så långt (jag har typ spelat 2 timmar än så länge) riktigt intressant. På något sätt får jag vibbar av Blade Runner när jag spelar Remember Me. Jag får ta tag i detta igen när jag spelat klar spelet som kommer nedan.

Hedersomnämnande 2: Tales Of Xillia.

Hedersomnämnande 2: Tales Of Xillia.

Eftersom jag håller på att spela detta just nu och att jag investerat i det såpass sent, har jag hittills spenderat 8-10 timmar tillsammans med Milla, Jude, Alvin och de andra i kampen mot den onde kungen och hans maktgalenskap. Än så länge är Tales Of Xillia magiskt och värmande. Hade jag spelat klart spelet så skulle det fått en topplacering. Det skulle till och med ha petat ned Grand Theft Auto V, Luigi’s Mansion 2 och Metal Gear Rising från deras nuvarande placeringar. Men jag kan tyvärr inte sätta Tales Of Xillia och Remember Me på listan för de är inte färdigspelade.

 

Hoppas att år 2014 kommer att bjuda på fler spännande spel. (Och att jag får tag på A Link Between Worlds till slut.)

Recension: Duck Tales Remastered.

Ducktales-Remastered-LogoÄntligen kan man spela ett klassiskt plattformsspel med Joakim Von Anka i en ny form. Tveklöst är Duck Tales Remastered årets nostalgitripp. Det här både en vanlig recension och faktiskt en återblicksrecension på samma gång eftersom det här är en remake på den gamla NES-klassikern.

När Capcom, Disney och WayForward utannonserade en remake av Duck Tales, fick en hel spelvärld en nostalgiorgasm utan dess like. Trailern som visades bjöd på ett rejält upplyft, det var som att det var en tecknad serie. Men det var det inte, utan det var det legendarsiska Duck Tales-spelet.

Grafiken har uppdaterats rejält men ändå känner man igen sig. Skönt att Von Anka inte har röd trenchcoat.

Grafiken har uppdaterats rejält men ändå känner man igen sig. Skönt att Von Anka inte har röd trenchcoat.

När titelskärmen kommer fram och man lyssnar på den uppiffade 8-bitsmelodin av tv-seriens ledmotiv blir jag riktigt glad. Om man har spelat originalet förut, känner man igen stilen och upplägget utan problem. Joakim Von Anka, eller Scrooge McDuck (häftigt namn!) som han egentligen heter, studsandes på sin käpp i jakt på gömda skatter runt om i världen. Men första banan här är ny, och är en introduktion för en ny story som i sin tur ska passa in i den klassiska tv-serien. På första banan blir Joakim Von Ankas kassavalv invanderat av Björnligan, som har tagit Knattarna till fånga och orsakar problem. Det fungerar bra som en liten försmak till de fem klassiska banorna som man får välja mellan.

Något jag glömt bort var att Duck Tales må sett väldigt fint och trevligt ut, men spelet var inte det. Det var faktiskt riktigt tufft och Duck Tales Remastered är inget undantag heller. Faktum är att det nya spelet är ett spel av den gamla skolan. Joakim har tre liv och om du har gjort stora framsteg i en av de tuffa banorna för att sedan dö bort alla liv i en bosstrid – måste du börja om från banans början igen. Stenhårt, men så var Duck Tales på NES tid. Fördelen är att spelet sparar när du klarat av en bana. Men tro mig, särskilt om du inte spelat originalet, du kommer att slita av håret när du dött för femtielfte gången om till exempel en spindel knuffar ned dig i ett stup när du gjort ett dåligt tajmat hopp. Duck Tales Remastered är inte lätt, inte ens på Easy. (Normal, Hard och senare Extreme finns också)

Hur många gånger har man inte hamnat i de köttslasfande blommornas käftar? I de nya animationerna ger Von Anka blomman rejält motstånd.

Hur många gånger har man inte hamnat i de köttslasfande blommornas käftar? I de nya animationerna ger Von Anka blomman rejält motstånd.

Capcom gjorde tuffa banor som orsakade död om du gjort ett snedsteg, och med en halvdan kontroll gör inte saken lättare. Du kan i Remastered byta käppstudsandets kontroll till en lättare variant, annars måste du tyrcka och hålla ned nedknappan samtidigt som du trycker på actionknappen. (jag spelade PS3-verisonen, så actionknappen är fyrkant) Jag blir rejält sur när Joakim inte drar fram sin käpp i tid när man ska hoppa på en fiende – särskilt när det är ett stup inblandat. Jag vet inte om det beror på att jag reagerar för sent eller om kontrollen buggar men det är helvetes störande. Både då och nu.

Himalayas grottor ser snyggare ut än någonsin, men de är lika iskalla och förrädiska som vanligt. Men varför finns det spindlar i Himalaya? I vintermiljö?

Himalayas grottor ser snyggare ut än någonsin, men de är lika iskalla och förrädiska som vanligt. Men varför finns det spindlar i Himalaya? I vintermiljö?

Grafiken har fått sig en rejäl uppfräschning! Det ser verkligen ut som en av de klassiska episoderna i HD-format. Disney-figurerna är så snyggt gjorda, likaså bakgrundsmiljöerna. Då bör jag nämna att NES-klassikern var riktigt snygg på sin tid.

Likaså musiken har fått sig en uppdatering. De klassiska tonerna av till exempel Amazon, Transylvania och främst kultaktiga The Moon har fått sig en modern touch, men ändå känns de underbart välbekanta. De som spelat originalet kommer att gråta av lycka när de lyssnar på soundtracket.

Det är mycket man känner igen, men finns det något annat som Duck Tales Remastered bjuder på? Både ja och nej.

Det finns mycket upplåsningsbart material i form av artwork där man till exempel kan se karaktärer i både NES-grafik och i det här spelets utseende. Läckert. Man kan köpa de låsta konstverken med de pengar man tjänat ihop på banorna. Dessutom finns det två nya banor, därav ena är redan nämnda kassavalvet. Den andra är den nya avslutningsbanan på Mount Vesuvius – som är istället för Transylvanien. (Den banan är också med, men inte som slutbana) Mount Vesuvius är riktigt tuff och här får man ta sina lärdomar från de andra fem banorna om man vill överleva. Men där slutar nyheterna.

Jag kan inte låta bli att tänka på det, men det känns som att Capcom/Disney/WayForward borde haft med ännu mer godis för att hylla spelet. Spelet känns väldigt kort, men det var originalet med. Den extramaterial som tillkommer är inte riktigt tillfredställande. Varför inte ha med ett läge där man kan spela spelet i 8-bitsgrafik? Eller varför inte ha med det bortglömda Duck Tales 2? Just det spelet är en dyrgrip på typ eBay.

Tre plus:

  • Det är förbannat snyggt, och låter bra. Jag skulle nästan tro att det här var en episod av den klassiska tv-serien.
  • Spelet bjuder på en massa hemligheter på banorna och en rejäl portion utmaning.
  • Duck Tales Remastered är trogen originalet. Jag kände igen mig direkt fast jag inte spelat originalet sedan 1990-talet.

Tre minus:

  • Mellansekvenserna är bra men de bromsar ned tempot på banorna så att de känns längre än vad de egentligen är. Till och med för långa.
  • Kontrollen. Aaaargh!
  • Trots en del extramaterial borde Duck Tales Remastered ha mer godis. Till exempel checkpoints, originalversioner av Duck Tales 1 och 2! Gärna fler banor. Spelet är för kort.
Transylvanien är snyggare och faktiskt lite roligare. Men jag hatar fortfarande de odödliga spökena!

Transylvania är snyggare och faktiskt lite roligare än tidigare. Men jag hatar fortfarande de odödliga spökena!

Slutsats:

Jämfört med förr så är fortfarande Duck Tales rätt kul, även i denna Remastered-utgåva. Den nya grafiska stilen och den uppiffade musiken är helt rätt. Men jag kan inte släppa känslan att spelet borde ha varit längre, fast spelskaparna har lagt till andra utmaningar i banorna. Jag hade glömt bort hur svårt och grymt det här spelet är men det märktes riktigt fort. Att man dessutom har bara tre liv som man måste hålla hårt i gör inte saken enklare. NES-tiden var grym, och Duck Tales Remastered får mig att komma ihåg det. Tur att spelet också får mig att komma ihåg hur roligt det är, mestadels. Jag hatar fortfarande spökjävlarna på Transylvania, lika så den bristande tajmingen när jag försöker trycka på käppstylan när jag är i luften. Men hade spelet varit roligt om dessa brister försvann? Jag vet inte. However, den här remaken kommer man långt med för en dryg hundring, det är värt det. Hade det varit ett fullpris-spel på hyllan hade jag blivit sur. Sen är det en annan sak jag tänkt på. Jag tycker det var synd att det inte finns svensk tal för det hade livat upp stämningen lite mera, fast jag gillar Joakim Von Ankas engelska röst – faktiskt irländsk och av originalrösten från tv-serien(!) En bra remake men med för lite extra krydda.

Betyg: En svag trea av fem.

Det här spelet finns att ladda ned på PC, PS3, XBOX360 och Wii U. Jag recenserade PS3-versionen.