Trio med spel att hålla sig sysselsatt ända till aprils slut!

Jag brukar få speltorka då och då. En torka som består av – eller snarare inte består av – nya spel i sikte. Det blir oftast en del genomspelningar av gamla spel som jag har spelat rätt ofta innan. Mario Kart 8, The Binding Of Isaac: Rebirth eller Super Mario Maker är spel som jag brukar spela, och även Star Wars Battlefront mellan varven. Det kan hända att jag kör ett riktigt gammalt hederligt retrospel ifrån NES/SNES-tiden.

Nu på senare tid, från slutet av februari till ett par dagar sen nötade jag igenom Far Cry Primal såpass hårt att jag tog min första platina på väldigt länge. Det är min allra första platina till Playstation 4, och min totalt fjärde platina. Jag brukar inte kötta mig igenom ett stort spel så hårt som jag gjorde med Far Cry Primal, men jag fick så otroligt många trophies att jag kände att jag ville ta tag i den där platinan när den var så nära. Flera dagars hårt samlande och kämpande så lyckades jag. Nu är jag helt färdig med det fantastiska stenålderspelet och tackar Ubisoft för en härlig utmaning. Bra jobbat! Få se om jag skaffar The Division längre fram i år.

12525534_10154138835372652_7675239478440541548_o

Min fjärde, men hett efterlängtade, platina. Jag fick kämpa riktigt hårt att få tag i den.

Men har jag speltorka nu, efter en tid i stenåldern?

Svaret är nej.

Det är så här att jag inte har bara ett spel att ta tag i, utan tre.

Tre(!)

Det är väldigt få gånger jag brukar byta mellan två nya spel, men jag tror inte att jag har tagit tag i tre nyinskaffade spel tidigare. Nu har jag just tre stora projekt att ta tag i. Det första spelet är en överraskande ripoff/hyllning till en av mina favoritspel. Det andra spelet har jag alltid velat spela tidigare i åratal men har inte lyckats skaffa det – nu finns det i en remastered-utgåva. Det tredje spelet är en efterlängtad uppföljare som kom ut ifjol men nu har kommit i mina ägor. Dessa spel handlar det om:

summer1_small

Stardew Valley – likheterna med mästerverket Harvest Moon är mer än slående. Det är som att klassikern har blivit återfödd. Jag har inte tagit tag i Steam-spel tidigare, men blev lockad av Stardew Valleys charm och det var omöjligt för en person som älskar bondsimulatorer som jag gör. Jag har än så länge spelat igenom en vår och en halv sommar, men tror att Stardew Valley kan bli ett av de mest spelade spelen det här året. En recension kommer att dyka upp så småningom. Kanske redan i slutet av mars – troligtvis i början av april. Men det är jävligt lovande. Det kan jag garantera.

hmko1ceroh7gwsf66fxh

Day Of The Tentacle Remastered – länge har jag velat få tag på Lucasarts uppföljare till det knäppa Maniac Mansion till NES. Jag har bara kikat på vackra fotografier på det färgglada Day Of The Tentacle och drömt om att få ta tag i en kontroll och sväva iväg i dess knasiga värld. Remastered-utgåvor har kritiserats för att inte vara originella, men om man lägger krutet på att ta tillbaks glömda pärlor som (gissningsvis) Day The Tentacle är, kan jag säga så här: Det är så här remastered-genren ska användas. Jag har spelat i ett par timmar och redan älskar jag dess helknäppa humor och vackra HD-grafik. Jag har en stark känsla av att jag kommer att älska Day Of The Tentacle Remastered mer än Grim Fandango Remastered. Recension kommer någon gång i april.

age_bg_tpp

Metal Gear Solid V: The Phantom Pain – så kom det hem till mig. Till slut. Äntligen kan jag påbörja Hideo Kojimas allra sista spel i sin omtyckta action/spionserie. I skrivandets stund har jag inte börjat med The Phantom Pain än, men mina fingrar är redo för Big Boss. Jag är säker på att det kommer att bli en episk resa men jag är lite orolig på hur jag kommer att uppfatta om hur Quiet porträtteras. Kritiken mot hennes märkliga design har ifrågasätts många gånger och man säger att Kojima har förklarat varför – men det finns bara ett sätt att ta reda på det. Att spela The Phantom Pain. Äntligen kan jag börja med det. En recension kommer antagligen i april eller kanske i maj.

Jag kommer att få häcken full av spel i alla fall en månad framöver. Eller vänta nu – det kommer att bli ännu längre än så. Varför?

I slutet av april kommer ju Dark Souls III….

Speltorka? I helvete heller!

Recension: Far Cry Primal.

f58990c7-bdea-447c-8e73-e7506341a935

Far Cry Primal är det första spelet i Far Cry-serien som jag har spelat och upplevelsen är definitivt annorlunda. Det är rått och barbariskt men samtidigt är Far Cry Primal fräscht, när det gäller FPS-spel. För det är ju vad det här spelet är.

En First Player Shooter. Tidpunkt: Stenåldern.

Men istället för att kuta omkring i mammutpälskalsonger och skjuta med automatvapen, så får man kuta omkring i mammutpälskalsonger och använda primitiva stenåldersvapen. Spjut av ädelträ, pilbåge och stora knölpåkar är en del av ens vapenarsenal i Far Cry Primal.
Handgranater har i det här spelet bytts ut mot bikupor med skitsura bin i. Tro mig, det fungerar riktigt bra med vapnen i Ubisoft. Ubisoft har lyckats med att tänka utanför lådan när de gjorde vapnen i Far Cry Primal.

Man styr en grottman vid namn Takkar, som tillhör stammen wenja. Efter en jakt som tyvärr slutar illa, så räddar Takkar en kvinnlig wenja och då är det äventyret verkligen börjar. Takkar ska samla ihop så många wenja som möjligt för att kämpa mot den tuffa naturen i riket Oros.

Precis som jag hade föreställt mig, så är stenåldern i Far Cry Primal riktigt stenhård. Det är ett tufft liv att leva och anpassa sig efter. När som helst kan ju en flock vildhundar attackera en. Eller kanske ett stort grottlejon. Faunan och floran är helt fantastisk i Far Cry Primal. Den riktigt vackra grafiken och omgivningen imponerar på mig varje gång jag spelar detta spel. Naturen har aldrig känts så levande som den gör i Far Cry Primal. Alla djur och människor lever sina egna liv och rätt som det är så kan man bevittna ett rovdjur jaga en get. Så självständigt!

Wenja har två olika fientliga stammar att oroa sig för: Udam och Izila. Udam är mer primitiva och slåss barbariskt tungt medans izila är mer atletiska enligt mig. Kampen mot dom är en viktig del av spelet och räkna med en hel del fighter.

Därför är ett av Far Cry Primals största triumfkort Takkars förmåga att tämja djur. Han kan tämja ett rovdjur och använda dom i strider eller att skrämma bort andra rovdjur. Jag känner att jag har en trogen vän vid min sida när jag kämpar mot en trupp udam för att erövra en bål och det känns som en lättnad. Varför? Jo, för en stor trupp udam eller izila kan vara en pina och det är lätt att man får slut på vapen.

Man träffar väldigt många människor i Oros.

Man träffar väldigt många människor i Oros. En av de viktigaste prioriteringarna är att samla ihop så många wenjas till Takkars by för att motstå de farliga rivalernas förtryck. En del wenja kan till och med hjälpa Takkar med nya lärdomar och förmågor – men då måste man hjälpa dom också.

Kontrollen är faktiskt enkel att lära sig. Är man en van FPS-lirare så är det ingen konst att styra Takkar. Däremot kan det vara lite krångligt att byta vapen, särskilt under en stressig strid. Takkar kan även spåra och det ger en fin touch åt spelet. Man kan se fotspår från människor eller djur man spårar, eller blodfläckar från ett djur man har skadat under en jakt.

Jag nämnde att det är rätt lätt att förbruka sina vapen, särskilt kastvapen och pilar. Man kan tillverka nya men då måste man hitta nya råvaror och ibland fattas det en vis råvara när man väl behöver tillverka ett spjut. Det är kul att leta men vissa råvaror är väldigt knepiga att hitta. I alla fall de som man behöver för att uppgradera hyddor i Takkars by. Oros är jättestort och man får springa rätt mycket för att nå sina mål i uppdragen. Ibland får man rycka in och hjälpa andra wenjas från rivalstammarna och om lyckas får man in mer invånare. Just att man plötsligt får ett sidouppdrag kan bli rätt störande i längden, eftersom det händer rätt ofta.

Far Cry Primal är ett rollspel också. Takkar kan gå upp i nivåer och lära sig nya egenskaper som gör vardagen lättare för honom. Det tycker jag är ett välkommet inlägg. Mycket smidigt.

Far Cry Primal känns så, ursäkta språket, jävla äkta.

Det händer alltid något i Far Cry Primal och det blir sällan tråkigt. Men vissa uppdrag kan vara ganska lika varandra och det är inte så mycket variation. Tur att det är ändå så välgjort och fyllt av dynamik.
Dialogen på grottmansspråk är riktigt underhållande. Testa att spela utan undertexter om du vill ha en utmaning!

Tre plus:
1. Oros är precis den typ av stenålder jag har velat föreställa mig. Vackert, barbariskt, friskt och livrikt! Djurriket och människorna är verkligen livfulla och känns autentiska.
2. Tämja djur och att ha med dom i strider är sjukt kul.
3. Det finns mycket att göra och mycket att lära sig. Räkna med mycket action och underhållning.

Tre minus:
1. Det kan bli väldigt irriterande när det plötsligt ploppar upp ett akut sidouppdrag när man ska till en viss destination.
2. Känslan när man har för lite av en viss råvara till en uppgradering kan vara frustrerande.
3. Uppdragen är riktigt roliga och spännande men de flesta liknar varann.

Actionmomenten är intensiva och man får allt hålla tungan i mun. Särskilt när man slåss mot en förbannad mammut.

Actionmomenten är intensiva och man får allt hålla tungan i mun. Särskilt när man slåss mot en förbannad mammut.

Slutsats:
Mitt första möte med ett Far Cry-spel är ett sjukt underhållande och träffsäkert spel. Spänningen är skyhög och det finns mycket att upptäcka i det riktigt vackra Oros. Det är genialt av Ubisoft att testa FPS-kortet i en stenåldersmiljö. Faunan är helt otroligt, så levande! Det här är troligtvis det mest livfulla spel jag har spelat någon gång. När man står öga mot öga med en jättestor mammut så känns det helt enormt. Far Cry Primal är enormt. Det är absolut helt värt den speltid som krävs för att spela och jag måste ju säga att Far Cry Primal är en bra vidareutveckling av FPS-genren. Det är inte en fullpoängare för några småbrister finns det ju, som till exempel att uppdragen kan kännas lite väl upprepande – men det är bra nära full pott. Dra på mammutpälskalsongerna och ge dig iväg på jakt!

Betyg: En stark fyra av fem.

Far Cry Primal finns ute nu, till Playstation 4, Xbox One och PC. Jag recenserade Playstation 4-versionen.

Mina första intryck på Far Cry Primal.

farcry1-980x551

Detta är ingen recension. Jag samlar mina första intryck av min första genomspelning i Far Cry-serien. Intressant nog är faktiskt det allra senaste spelet det första spelet jag testar. Detta är mina första intryck på Far Cry Primal.

Far Cry Primal utspelar sig 10000 år före Kristus födelse. Man tar sig rollen som grottmannen Takkar i en fantastisk vacker natur fylld med förhistoriska djur man har läst om i historieböckerna. Man ser mammutar, sabeltandade tigrar och grottlejon vandra i det vackra regionen Oros som låg i centrala Europa.

I spelets inledning så jagar han och några vänner mammut och det går tyvärr åt skogen. Efter dramatiken i början så måste Takkar samla ihop sin stam, wenja, för att bland annat kämpa mot livsfarliga stammen udam. Udam är kannibaler och rena barbarer.

Far Cry Primal är ett dramatiskt spel och att lira ett FPS-spel i stenåldern fungerar faktiskt otroligt bra. Jag gillar att man skapar sina egna vapen med hjälp av naturens egna råvaror. Det är faktiskt rätt lätt att lära sig kontrollen och om man är uppmärksam, så kan man faktiskt läsa hur man gör för att ta sig vidare. Här har så här långt Ubisoft gjort det bra.

Jag tycker att Far Cry Primal är ett av de vackraste spelen jag har sett. Naturen är en oslipad diamant men samtidigt riktigt dödlig. Man får hålla ögonen öppna ifall en björn, en vargflock eller en orm ligger och lurpassar. Det händer grejer hela tiden. Sen är jag imponerad (efter några timmars spelande) av Far Cry Primals storlek. Det ser ut som att det finns en hel del att göra för att återhämta Takkars stam. Det bådar gott.

Jag har i skrivandets stund precis lärt mig att tämja ett par djur och det här lyfter spelet avsevärt. Det är skitcoolt när man bussar sin tämjda varg på en överrumplad udam. Striderna är intensiva och eftersom jag är van med att FPS-spel innehåller pistoler, granater och bazookas så är det en skön omväxling med spjut, stenklubbor och pilbågar.

Jag kör på Normal i svårighetsskalan just nu och tror att det är ett bra val. Det känns ok med lite utmaning för en gång skull. Inför den kommande recensionen så är Far Cry Primal en positiv överraskning när det gäller actionspel i första persons perspektiv.

Ursäkta, men nu ska jag försöka leta efter en grävling för att tämja – som Conan O’ Brien och Pewpiedie gjorde.