Är jag en gamer-feminist?

Jag är snart 36 år gammal (i mars) och jag har spelat tv-spel i ungefär 30 år. Under den livstiden har jag upplevt en hel del som gamer.
Det var skitcoolt att spela som en machoaktig manlig hjälte i till exempel Pro Wrestling, där min King Slender sopade banan med Star Man och alla andra brottare. Eller som Ryu Hayabusa i Ninja Gaiden. Donatello i Teenage Mutant Ninja Turtles-spelen var min favoritsköldpadda.  (och det är han fortfarande) Jag föredrog alltid Luigi framför Mario i de legendariska Super Mario-spelen, även om jag spelade gärna som den rödklädde rörmokaren.

När det gällde att välja karaktär i spel valde jag alltid en manlig karaktär. De killar jag spelade tillsammans ville inte styra en tjej, och jag hade samma tanke. Ett bra tag.
Styrde man en tjejig karaktär så var man en mes typ. Fast ibland valde jag en tjej av ren jävelskap.

Det här var i början av min period som gamer. Men de spel som man var ”tvungen” att spela som kvinna, de spelade jag faktiskt. Metroid med Samus Aran var ett praktexempel.
Då var det inga som helst problem.
Men om man spelade Mario Kart 64, så ville ingen vara Peach, för alla tyckte att hon var sämst för att hon var tjej. Tyvärr hade jag samma skitstövelaktiga attityd också.

När det

När det gällde att välja spelkaraktär i Mario Kart 64 så ville inte jag och mina killkompisar välja Peach för att hon var tjej. Hon blev en sorts hackkyckling och det är ärligt talat en dålig ursäkt. När jag tänker tillbaks till slutet av 1990-talet, så inser jag att man var en douchebag på grund av ologiska motiveringar. Idag kan jag styra en kvinnlig karaktär i ett Mario Kart-spel utan att skämmas.

Men så insåg jag något en dag. Jag blev mer och mer intresserad av att spela med kvinnliga karaktärer. Det var tack vare Final Fantasy VI.
Jag brydde mig mycket om Terra och hennes ständiga kamp om att hitta sig själv. Hennes magiska krafter var en äkta tillgång när jag kämpade mot fienderna i mitt favoritspel. Celes var en annan kvinnlig karaktär som jag brydde mig om, och hon är en av Final Fantasy VI’s bästa karaktärer. Det var något äkta med henne.
Tillsammans med Terra, öppnade Celes mina ögon för en värld där man faktiskt kan spela med karaktärer med det motsatta könet. Dixie Kong i Donkey Kong Country 2: Diddy’s Kong Quest har en fantastisk flugförmåga som var guld värt.
Peach, som jag nämnde förut, var faktiskt riktigt bra i Super Mario Bros 2. Även där, en bra flygförmåga. Fast det visste jag ju tidigare men inte med samma ögon som senare. Dessutom tycker jag att hon är en av mina favoritfighters i Super Smash Bros-spelen.
Jag återupptäckte Samus Aran i mästerverket Super Metroid och jag kände mig trygg med denna starka kvinna. I Metroid Prime var hon mer än så. Hon var en gudinna med eldkraft starkare än Rambo, Terminator, Solid Snake tillsammans.
Länge kunde jag välja vilken fighter som helst i Street Fighter II och jag hade Blanka och Dhalsim som favoriter länge. Men så upptäckte jag senare med den nya synen, att Chun-Li var dom överlägsna. Världens bästa fighter i ett spel någonsin. Punkt.

Terra

Terra fick mig att öppna ögonen. När jag spelade Final Fantasy VI för första gången insåg jag den viktiga faktorn att kvinnliga spelkaraktärer var – och är – precis lika bra som manliga. Denna bild kommer ifrån Final Fantasy Anthology till Playstation.

Men tycker jag inte om manliga karaktärer längre? Det är klart att jag gör.
Solid Snake, Link, Leon S. Kennedy, Sub-Zero med flera är rena badasses. Det går utmärkt att spela med dom.

Men om jag får välja mellan Jill Valentine eller Chris Redfield i Resident Evil så väljer jag gärna Jill först.
Rosalina i Mario Kart 8 är given. Lara Croft i rebooten av Tomb Raider är helt fantastisk.

På senaste tiden har kvinnliga karaktärer vuxit och blivit starkare än någonsin. De känns mer intressanta än de manliga, även om männen är bra. Joel i mästerverket The Last Of Us överglänstes av enastående Ellie.
Jag älskar Bayonetta. Visst, hon är lite väl porrig med sina poser men vilken förbannat cool och kraftfull karaktär hon är. Därför blev jag glad att hon vann Smash Bros Ballot och att hon kommer vara med i Super Smash Bros till Wii U/3DS.
I Star Wars: Battlefront så styr jag en kvinnlig karaktär. Utan tvekan.

Jag tycker att den kvinnliga skaran i Hyrule Warriors är kanonbra och självklart blev jag glad när en kvinnlig variant av Link, Linkle, utannonserades.

Den manliga skaran av spelhjältar och skurkar har dominerat i årtionden och det är faktiskt skönt med mer kvinnliga, starka karaktärer nu. Hjältinnan i Horizon: Zero Dawn verkar fantastisk.

Mer och mer starka kvinnliga huvudkaraktärer dyker upp, och det är bara bra. Ett exempel på detta är hjältinnan i Horizon: Zero Dawn.

Mer och mer starka kvinnliga huvudkaraktärer dyker upp, och det är bara bra. Ett exempel på detta är hjältinnan i Horizon: Zero Dawn.

Det händer att jag tänker tillbaks till det förflutna och om hur jag hade för vision förr. Frågan var varför jag tyckte så om kvinnliga karaktärer då? Varför kändes de fel då?
Varför känns de helt rätt nu?

Jag tror att jag har ett svar på detta. Inga kvinnliga karaktärer känns fel. Visst, man kan störa sig på en karaktär men det ska inte bero på dess kön. Tycker jag.
Samtidigt handlar det om lärdom och respekt. Som ung visste jag inte lika mycket som jag gör nu, och under de närmaste åren har respekten bara blivit starkare.

I åratal har jag inte förstått vad feminism betydde. Vad en feminist gör. Kvinnliga gamers skrev mycket via sociala medier, artiklar och bloggar om det är för lite spelkvinnor i tv-spel. Och om det fanns några, så hade en del kvinnliga spelkaraktärer bikinis som skyddskläder. Gärna med stora bröst och figur likt ett timglas.

Det är här jag fick mig en tankeställare.
Jag började sakta att titta på historiken när det gäller tv-spel.
Dead Or Alive 3 är ett bra fightingspel, och min favoritkaraktär är faktiskt Tina Armstrong. Hennes wrestlingsteknik och råstyrka passade mig perfekt.
Vad som inte passar mig perfekt är den horribla karaktärsdesignen för kvinnorna. Silikonbröst och en klädstil som just passerat gränsen för att få porrfilmsvarning.
Begreppet ”sex säljer” stämmer tyvärr in. På mycket saker i världen. Men det betyder inte att det är en bra motivering till att ett fightingspel ska vara bra i mina ögon. Det ska vara en bra karaktärsbalans, bra kontroll och respekt för varandra.
Däremot respekterar jag de kvinnor som cosplayar som karaktärer från till exempel Dead Or Alive-spelen. Det är en helt annan sak.

Tina Armstrong

Tina Armstrong i Dead Or Alive-spelen är en asgrym fighter. Hennes wrestlingegenskaper gör henne till min favorit i de spelen. Det är däremot synd att en stor del av fokus ligger på hennes och andra kvinnors speldesign. Med väldigt få kläder, och en sexuell ”attraktion” som har lika vidrig smak som kombinationen citrusfrukter/tandkräm. Så onödigt att göra så här med en så grym fighter.

Jag började läsa om vad kvinnliga gamerskribenter skrev om. Vad de kämpar för. Och emot. Jag har läst det näthat som de utsätts för varje dag bara för att de tycker att spelbranschens syn på kvinnor är vriden.
Om det är en mognadsfråga vet jag inte, men plötsligt hade jag en helt ny synvinkel på saken.

Både Tina Armstrong och Bayonetta är helgrymma karaktärer som inte är rädda för att puckla på deras motståndare. Det betyder inte att de ska vara objekt för vissa manliga spelares runkfantasier. Seriöst.

Spelbranschen är komplicerad men det behöver inte vara det. Spel ska vara kul. Och alla ska få vara med och ha kul.

Trots att jag har fått ett nytt perspektiv på saker och ting, att jag blir glad när mer kvinnliga karaktärer tillkommer, att kvinnliga spelskribenter blir uppmärksammade på ett bra sätt och att det börjar bli lite mer balanserat så undrar jag en sak.

Är jag en gamer-feminist?

Det är faktiskt en skitsvår fråga att svara på.

En feminist kämpar för jämställdhet i samhället. Att få vara jämlika. En gamer-feminist kämpar för att kvinnor ska få lika stor värdighet som männen. Både gamers som spelkaraktärer.
Jag anser att de svenska kvinnliga spelskribenterna bara blir bättre och bättre. Det är fantastiskt att många öppnar ögonen för att se att det finns kvinnor som spelar. Tv-spel är visserligen mansdominerat men underskatta inte kvinnorna.
Respektera dom istället. Prata gärna med dom om vad de spelar, vad de tycker om för spelgenren och så istället för att säga ”men du är ju tjej, ska du spela Call Of Duty istället för (valfritt gulligt pusselspel)?”

Med tanke på mitt förflutna som gamer är jag osäker på om att jag är en gamer-feminist.
Jag tror på jämställdhet, på att både män och kvinnor har lika värderingar och att de ska få spela tillsammans utan skitprat och hat.
Jag tycker att det finns enastående spelkaraktärer därute, oavsett om de heter Link, Lara Croft, Tali, Manny Calavera eller Chun-Li.
Ett ord som gamer-feminist är något man ska förtjäna, tycker jag. Som ett svart bälte i karate ungefär. Jag tror inte att jag har gjort det. Ännu.
Det kan inte jag avgöra.
Jag har känslan av att ordet gamer-feminist betyder mer än så.
Visst, jag vill säga att jag är en gamer-feminist men jag känner att jag borde jobba lite mer på detta.

Men ordet är inte det viktigaste, utan det är vad man gör som är det viktigaste. Om det är att vara en stöttepelare, en krigare eller en omtänksam person som gör det som är rätt – i rättvisans namn. Då känner jag mig väldigt glad för att man kan hjälpa till att skapa balans i den vridna tv-spelsbranschen.
Jag borde ha insett detta tidigare. Men det är bättre sent än aldrig.

Annonser

Jerrys Åsm2015-kalender. Lucka 7: Zara Larsson.

zara larsson

Det här har varit Zara Larssons år. Den unga artisten med sina starka feministiska åsikter har gjort otroligt mycket den senaste tiden. 17 år gammal (snart 18, hon fyller den 17:e december) och redan har gjort så starka intryck hos sina fans men också varit en förebild hos kvinnor. Världshiten ”Lush Life” sköt henne högt upp på listorna världen över, och mycket välförtjänt. Men det som gör mig riktigt imponerad av Zara Larsson är just på grund av sina feministiska åsikter. Hennes vassa tunga skärde igenom Bråvalla Festival och deras underliga könsnormer eftersom festivalen hade en majoritet med manliga artister. Och när hon praktiskt taget bad Günther att dra åt helvete under sitt uppträdande (han kritiserade Zara helt ologiskt om att hon var en sån fjortisartist som ”behövde komma ner på jorden”) så var det vid det ögonblicket min totala respekt för Zara Larsson stärktes. Zara Larsson är också den yngsta sommarprataren någonsin, vill jag nämna. 17 år gammal och har gjort så mycket redan. Jag är fruktansvärt imponerad av henne. Det behövs fler förebilder som henne.

 

Jerrys #ÅSM2015

1. U21-landslaget.

2. J.J. Abrams.

3. Imperator Furiosa.

4. Peter Ahonen.

5. Måns Zelmerlöv.

6. Hans Rosling.

7. Zara Larsson.

Jerrys Åsm2015-kalender. Lucka 3: Imperator Furiosa.

Mad Max återkomst var storslagen, men det berodde inte på huvudkaraktären själv. Nej, personen som lyfte hela Mad Max: Fury Road var tveklöst Imperator Furiosa. Hon är en frihetskämpe, feminist och en hårdkokt badass som man inte vill jävlas med. Jag har inte sett en så stark kvinnlig filmkaraktär på väldigt länge – inte sedan Ellen Ripley i Alien. Frågan är om jag någonsin har sett så färgstark kvinnlig filmkaraktär någon gång tidigare. Jag gav Mad Max: Fury Road en femma av fem i betyg och det står jag fortfarande för. Det är den bästa actionfilmen på åratal och mycket är tack vare Imperator Furiosas starka närvaro. Charlize Theron är perfekt i rollen som ikoniska Furiosa. Man kommer ihåg henne för sitt ansikte som är målat i svart färg, sin rakade skalle och för sina kloka beslut i kampen mot det manliga griseriet. Den fjärde filmen med Mad Max är bevis nog för att det går fortfarande att skapa färgstarka filmkaraktärer och framför allt – äntligen kan kvinnor ta plats bland alla hårdkokta actionhjältar som dominerats av personer med det manliga könet.

Imperator Furiosa är viktigare än vad man tror.

Jerrys #ÅSM2015

1. U21-landslaget.

2. J.J. Abrams.

3. Imperator Furiosa.

Spelsveriges syn på spel: Mer debatt än underhållning?

Anita Sarkeesian är en kanadensisk bloggare, känd för att i sin videoblogg Feminist Frequency ta upp hur kvinnor framställs i populärkulturen. Hon är en förebild bland spelskribenter. Feminism är en återkommande sak  som tas upp i spelsveriges artiklar.

Anita Sarkeesian är en kanadensisk bloggare, känd för att i sin videoblogg Feminist Frequency ta upp hur kvinnor framställs i populärkulturen. Hon är en förebild bland spelskribenter. Feminism är en återkommande sak som tas upp i spelsveriges artiklar.

Sverige har en stor skara med talangfulla spelskribenter, journalister och bloggare. Jag följer jättemånga av dessa och blir absolut förtrollad av deras fingertoppskänsla för artiklar. Deras passion för spel är minst lika fascinerande. Jag tycker det är jättebra att de lägger tid, själ och hopp för spelens skull.

Men det är något som jag lagt märke till, som får mig att fundera angående svensk speljournalistik i sig. Det har uppstått en hel debatt i en hel del artiklar skrivna, sagda i radioprogram eller podcasts i den svenska speleliten bland skribenter.

Ett exempel på detta är ämnet ”kvinnor i spel, kvinnor som spelar spel, kvinnor som skriver om spel”. Jag tror inte att det går en enda dag där orden ”kvinnor” och ”spel” nämns i artiklar. Missförstå mig inte, jag tycker det är bra att kvinnor ska lyftas upp så att det blir mer jämställt i spelvärlden – och utanför spelvärlden med. Ett annat exempel på debatt i spelartiklar är våldet i spel. Behövs våld? Vad skulle det se ut om det inte fanns våld i spel? Dessa frågor har jag fått höra på i åratal. Jag har läst och hört speljournalister debattera om detta i åratal. I åratal. Ämnet är alltid aktuellt och naturligtvis viktigt. Sist tror jag att det var P3 Spel som tog upp detta i ett av vinterns program. (1:a februari för att vara exakt.) Sex, våld, den usla kvinnosynen i spel och utanför spel, Nintendos ”fiasko” med Wii U. Det finns minst en debatt i varje kategori.

Här är några exempel på artiklar som har debatt i sig:

Nu låter det som att jag klankar på debattartiklarna, men det gör jag absolut inte. Tvärtom. De behövs. Men jag saknar faktiskt något i majoriteten av artiklar, podcasts och radioprogram. Underhållningen. Tv-spel, spel till dator och brädspel är underhållande. Varför finns det då många spelsajter/tidningar/radioprogram som har mer debatt än underhållning? Varför handlar mycket om moral, rättigheter och förnedring istället för nöje, glädje och passion? Jag tycker att man inte borde dra för hårt i det politiskt korrekta utan att bara släppa loss och ha kul. Jag erkänner själv att jag skrivit en del blogginlägg som har skapat en del debatt. Men jag har absolut inget emot att jag ska le, skratta och bara koppla av när jag läser en speljournalists artikel. Jag minns att det fanns ett program i SVT som hette Kontroll (tror jag att det hette) och det kändes mer som ett debattprogram än ett underhållande program. Det var rätt stelt tyckte jag.

Det finns några som faktiskt bjuder på riktig underhållning i en del sidor. Ta Ludde och Tommy från Svampriket med sina ”quicktitt” eller sina underhållande spelvideos. ”Shadowgate-skandalen” är fortfarande något av det bästa som gjorts i svensk mark. Det tycker jag är allra viktigast med spelartiklar. Att de ska vara underhållande. Precis som spelen är. Naturligtvis ska det komma viktiga debatter om orättvisor, moral och etik. Det får inte glömmas bort. Men det ska inte heller stå i vägen för underhållningen. Så jag ber er, svenska spelskribenter. Slappna av ibland och ha roligt med era artiklar. Precis som när ni spelar ett spel ni blir jätteglada av.