”Du som är vuxen. Varför spelar du tv-spel, eftersom det är barnsligt?”

Handkontroller - är det barnsliga redskap till ett nöje som många inte begriper sig på?

Handkontroller – är det barnsliga redskap till ett nöje som många inte begriper sig på?

Filmer, teater, böcker och konst har alltid varit en gemensam grej för människor.
I alla åldrar.

Men det finns faktiskt en viss ålderstabu när det gäller en annan typ av kultur. Tv-spel.

Det blir jag påmind om väldigt ofta. Jag ska till och med förtydliga att det händer varje dag.

Det kan vara en liten pik eller en väldigt nedvärderande fråga/kommentar ifrån många personer.

”Tv-spel, det är barnsligt.”
”Är inte du för gammal för tv-spel?”
”Oj oj, det är bara leking. Höhö”.
”Har du inget vettigare eller mer vuxet att pyssla med?”

Dessa är bara några exempel på kommentarer som jag får höra varje dag här på landsbygden. Folket här på landsbygden i mina hemmatrakter är alldeles för gammelmodiga för sitt eget bästa.

Säg mig, vad är det med tv-spel som är barnsligt?
Är det att man håller i en handkontroll och styr någon/något som inte existerar mer än på tvskärmen? Är det att man inte utför någon form av ”häftigare” saker som fotboll, rallycross eller jakt?
Grafiken? Ljudet?
Och det viktigaste, vad fan angår det er om vad pysslar med på min fritid?

Jag är inte intresserad av till exempel jakt och sport men inte fan petar jag in att sånt är löjligt i era skallar. Folk är olika och det borde vara något som folk ska respektera. Alla har olika intressen.

Men det är en sorts grupptryck härborta. I alla fall den äldre generationen. För jag tror att det är just en generationsfråga. Varför jag nämner landsbygden är för att jag tror att det är vanligare att bli utsatt för kränkningar än i storstaden.
Men att det inte finns i storstaden, det har jag väldigt svårt att tro på.
För någonstans i Sverige lär någon i vuxen ålder få en sån sur kommentar av någon som inte begriper sig på tv-spel.

Tv-spel är nästan som film idag, bara det att man styr handlingen framåt. Många som har växt upp med NES och Commodore 64 under 1980-talet är nu i samma åldersgrupp som jag. (Runt 35-40 år, skulle jag tro.)

”Har du inget vettigare att göra?” Låt mig ställa en annan fråga som ett svar. Vad är det som är vettigt för din del?
På vilket vis är tv-spel ovettigt? Bara för att det inte är ”realistisk” utan bara mest fantasirikt? Då borde du klaga på böcker och filmer också. Men det gör du inte.
Du tror att tv-spel är barnsligt eftersom du associerar spel som en leksak när du såg barn spela NES på 1980-talet.

Nintendo tog spelen i våra vardagsrum eller i egna sovrum under det magiska 1980-talet. Donkey Kong, Super Mario, Legend Of Zelda och Mega Man blev synonyma med den eran då NES blev ”8bitarn” eller ”ett Nintendo” med folket.

Åren gick och man fick uppleva Nintendos uppgång och formsvacka när Sony Playstation tog över som ledande spelkonsol för gamers som växte upp. Men än fanns fördomarna. Tv-spel, vet du, var riktigt töntigt och barnsligt. Inget för vuxna.

Jag har hört såna glåpord i åratal och just nu vill jag göra världens värsta facepalm. Varför? Jo, för jag har ärligt talat fått nog.

Än en gång, detta är en generationsfråga. Det måste det ju vara. Jämför hur spel var för trettio år sedan med idag så har tiderna ändrats.
Många gör sina egna spel och kodar för fullt, för det finns mycket pengar att tjäna på tv-spel. Efterfrågan är större än någonsin.
Det sociala har ökat dramatiskt, man kan prata med en annan person online medan man kör ett multiplayerlir tillsammans.
Det diskuteras om tv-spel i alla tänkbara sociala medier runtom i världen. Många pratar om minnen med retrospel. Twitch. Youtube.
Vem har påstått att tv-spel är osocialt? Ren idioti.

Dark Souls III har en 16-årsgräns och det finns flera skäl till det. Ett skäl är att det är brutalt svårt och det är absolut inget för barn. Så vart någonstans står det att det är barnsligt?

Dark Souls III har en 16-årsgräns och det finns flera skäl till det. Ett skäl är att det är brutalt svårt och det är absolut inget för barn. Så vart någonstans står det att det är barnsligt?

Många spel har 18-årsgräns, men ändå anses det av många att tv-spel är barnsligt.
Hm.
Så åldersgränsen är obetydlig?
Grand Theft Auto V är ett riktigt våldsamt spel med vulgärt språk. Att det har 18-årsgräns är helt logiskt, för är det 18 år så är det så.
Men nä, ”tv-spel är ju barnsligt”.

Det går inte att lära gamla hundar att sitta, det ordspråket passar in på klagarnas trångsynthet.

Tv-spel är faktiskt lärorikt. Jag har lärt mig olika saker som fungerar bra i vardagen. Exempel på detta är engelska, problemlösning och taktik.

”Det är bara leking.” Ja, jag har hört det. Lägg ner. Har du inget vettigare att göra än att klanka på någon som har ett passionerat intresse för något som har blivit jättestort idag?
Och nej, du behöver inte spela något. Det är inte det jag säger till dig. Jag säger inte vad du ska göra för det angår inte mig.
Men låt mig, som närmar mig 40 år, fortsätta med något jag har tyckt om i flera decennier.
Precis som du tycker om jakt, fotboll, dansbandsmusik eller mode.

Förstår ni min poäng?
Tv-spel är inte barnsligt. Det har det aldrig varit. Det kommer aldrig att bli barnsligt. Jag ser till och med personer som är 30 år ÄLDRE än mig som spelar Candy Crush Saga, för Guds skull!

Den här memen nedan visar hur högt medelåldern är på folk som spelar:

39446476

 

Är censur bra eller dåligt?

Vad är egentligen censur för ord?
För mig är det ett ord som betyder att förbjuda ett visst innehåll i något väsentligt, som kultur.

För många är ordet censur något som många föraktar. Censuren tar bort nån form av detalj i något man tycker om.

När jag såg Friday The 13th för första gången blev jag så otroligt besviken på att den var så grymt censurerad. Att ta bort något ifrån filmens innehåll förstör ju den. Många av Friday The 13th’s mordscener blev hårt klippta eller helt borttagna, till exempel Kevin Bacons dödsscen. Detta var innan Sverige gick med i EU, för sen släpptes filmen oklippt. En skräckfilm ska vara oklippt, anser jag. The Texas Chainsaw Massacre blev en rejäl hackkyckling när en stor kritikerkår såg rött i och med videovåldet på 1980-talet.

Våldet som inträffar i hemska händelser som skolmorden i Columbine, Breiviks dödskjutningar på Utöya eller bland de senaste skolmassakerna som till exempel i Umpqua där en galning dödade nio personer. Vad de flesta har gemensamt förutom att mördarna är/var rena dårar, är att media och politiker gärna skyller på spel, musik och film. Vilket är idiotiskt. Ska man isåfall införa censur/förbud mot kultur för att hindra dårar att begå mord?
Det låter helt vansinnigt. Det är inte i kulturen som problemet ligger. Det är mördarnas psykos som är problemet.

Censur är en svår sak. Redan nämnda ovan så är det till och med korkat. Men det är inte alltid så. Censur ska absolut finnas. Det gäller att använda det rätt.

När det gäller kvinnliga karkatärer i Japan så är de oftast lättklädda. Men Xenoblade Chronicles X får en sorts makeover när det kommer i väst. Karaktären  Lin, som är minderårig, (13 år i Japan och 15 år i USA) har i den japanska versionen bikini medans i amerikanska versionen bär hon mer kläder på sig.

När det gäller kvinnliga karkatärer i Japan så är de oftast lättklädda. Men Xenoblade Chronicles X får en sorts makeover när det kommer till oss i väst. Karaktären Lin, som är minderårig, (13 år i Japan och 15 år i USA) har i den japanska versionen bikini medans i amerikanska versionen bär hon mer kläder på sig.

En del censur är för mig helt förståeligt. Xenoblade Chronicles X versioner i USA och Europa kommer att ha en sak borttaget ifrån den japanska versionen. En sorts bröststorlekseditor slopas bort härborta och jag håller fullständigt med Nintendos beslut. Sen förbjuder Nintendo också karaktären Lins bikinis. Hon är 13 år i Japan, medans i väst är hon 15 år. Det är ett spel, javisst. Men någonstans måste man ju dra gränsen, och det är klokt att få på henne mer kläder. Men vart kom de galna idéerna ifrån? Och nyligen fick jag också reda på att Dead Or Alive Xtreme 3 inte kommer till Europa och USA på grund av jämställdhetsdebatten, antar jag. Men det gör mig ingenting, för Dead Or Alive-serien (främst volleybollspelen) har en väldigt underlig syn på kvinnor.

Censur kan användas till något bra.

Men censur kan väcka en hel del ilska, särskilt hos de som inte vill ha något ändrat.
Det mest omtalade censurbeslutet i Sverige är när Disney tog bort den svarta dockan ifrån Tomtens Verkstad – som är en del av julafton för svenskar. SVT fick en hel del skit när det klippta avsnittet visades för första gången.
Inte bara den svarta dockan togs bort. Den blonda dockan och gubben i rullstol (han var judisk) togs även de bort.
Folket blev rasande.
”Om ni tar bort dockan så är ni rasister!” ”Nu är svensk tradition förstörd!” ”Bojkotta SVT!”
Än en gång: Det är Disney själva som har tagit bort dessa karaktärer.

Men då är frågan: Varför togs dessa figurer bort?

Jo, för Tomtens Verkstad är från en tid då fördomar var inte lika uppmärksammat som idag. Det som är intressant är att det är fler serier som har tagit bort *”blackfaces” men inte har uppmärksammats på samma sätt.

Hur många gånger har inte katten Tom sprängts så att hans ansikte liknar en svart människa med överdrivet ritade läppar och har papiljotter? Han är inte den ende som råkat ut för detta. Tecknarna har använt ”blackfaces” som en sorts hån mot de svarta, trots att slaveriet upphörde långt tidigare. De svarta var fortfarande mindre värda än de vita. Tecknade serier som Tom & Jerry, Droopy och vissa andra Tex Avery-serier hade helt fel syn på folk då. Men så tyckte folk inte vid det tillfället. Det var som en helt vanlig vardag för dom.

Skrämmande. Jag får fler grå hårstrån när jag tänker på det.

Den omtalade scenen i Tomtens Verkstad ifrån Kalle Anka och hans vänner säger God Jul är numera borttaget, men orsakar fortfarande debatt.

Den omtalade scenen i Tomtens Verkstad ifrån Kalle Anka och hans vänner säger God Jul är numera borttagen, men orsakar fortfarande debatt.

Men blir det mer rasism om den svarta dockan förbjuds då? Det beror nog på hur man ser på det – eller reagerar.
Disneys avsikt är helt begripligt. De vill ta bort den hemska synen på folk som är annorlunda som präglade gamla syner för vi ser folk på ett annat sätt år 2015, än vad de gjorde 1935.

Jag tycker att det är skitbra men jag önskar att Disney tog bort hela sketchen och moderniserade den helt och hållet. Det är inte länge kvar tills Tomtens Verkstad är 100 år gammal, så varför ska vi hålla fast vid den?
Varför kallar vi det för svensk tradition? Det är ju för tusan inte svenskt ens.

*Blackface is a form of theatrical makeup used by performers to represent a black person. The practice gained popularity during the 19th century and contributed to the proliferation of stereotypes such as the ”happy-go-lucky darky on the plantation” or the ”dandified coon”. In 1848, blackface minstrel shows were an American national art of the time, translating formal art such as opera into popular terms for a general audience. Early in the 20th century, blackface branched off from the minstrel show and became a form in its own right, until it ended in the United States with the U.S. Civil Rights Movement of the 1960s.

Blackface was an important performance tradition in the American theater for roughly 100 years beginning around 1830. It quickly became popular elsewhere, particularly so in Britain, where the tradition lasted longer than in the US, occurring on primetime TV, most famously in The Black and White Minstrel Show (which ended in 1978) and in Are You Being Served?‍ ’​s Christmas specials in 1976 and finally in 1981. In both the United States and Britain, blackface was most commonly used in the minstrel performance tradition, which it both predated and outlasted. White blackface performers in the past used burnt cork and later greasepaint or shoe polish to blacken their skin and exaggerate their lips, often wearing woolly wigs, gloves, tailcoats, or ragged clothes to complete the transformation. Later, black artists also performed in blackface.

Stereotypes embodied in the stock characters of blackface minstrels not only played a significant role in cementing and proliferating racist images, attitudes, and perceptions worldwide, but also in popularizing black culture. In some quarters, the caricatures that were the legacy of blackface persist to the present day and are a cause of ongoing controversy. Another view is that ”blackface is a form of cross-dressing in which one puts on the insignias of a sex, class, or race that stands in binary opposition to one’s own.”

By the mid-20th century, changing attitudes about race and racism effectively ended the prominence of blackface makeup used in performance in the U.S. and elsewhere. It remains in relatively limited use as a theatrical device and is more commonly used today as social commentary or satire. Perhaps the most enduring effect of blackface is the precedent it established in the introduction of African-American culture to an international audience, albeit through a distorted lens. Blackface’s groundbreaking appropriation, exploitation, and assimilation of African-American culture—as well as the inter-ethnic artistic collaborations that stemmed from it—were but a prologue to the lucrative packaging, marketing, and dissemination of African-American cultural expression and its myriad derivative forms in today’s world popular culture. – Wikipedia.

Varför ska våld behållas i en skräckfilm medans en docka i en julsketch ska tas bort? Det där är en knivig fråga att svara på.
Så här tycker och tror jag:

Våld i film, tv-serier och tv-spel har blivit en del av ens vardag. Hur någon påverkats kan bara bero på sig själv. En sansad person vet att våldet i filmer är ren fiktion och att man helt enkelt inte gör så i det verkliga livet. Så enkelt är det.
Det går givetvis att göra filmer/serier/spel utan våld. Skapare tar till nya sätt att visa upp sin del av kulturen.

Men vi lever i en tid där vi håller på att låsa in det förtryck som förpestat ens vardag under de närmaste hundra åren. Kvinnor är på väg uppåt, homosexuella har samlat kraft för att göra sin röst hörd. Hudfärg ska inte vara ett hinder för att lyckas. Inte heller religion.

hjk

Musse Pigg i en blackface-utklädnad. Vid denna tidpunkt så var det normalt att de svarta porträtterades så här, trots att slaveriet upphörde tidigare. Nu är såna här scener borttagna ifrån Disney själva.

Sen är det en annan sak som jag har tänkt på. Skillnaden mellan en skräckfilm och en tecknad serie ifrån Disney är åldersgränsen. Tv-spel har ju PEGI-märkningar och de talar om vilken rekommenderad åldersgräns spelet har. Våldsamma filmer har 15-årsgräns. Så här långt är det begripligt. Det borde ni förstå? Filmbolagen klipper bort de scener som anses vara alldeles för grova för biografen, men det är inte lika hård klippning på våldsscenerna som det var för över 30 år sen. Men hur är det med tecknade serier för barn då?

Just det. Dessa är inriktade mot barn, som håller på att lära sig något under deras uppväxt. Om de ska lära sig att fördomar är okej – så är det ju något som är fel. Jag tycker att det inte är alls bra att barn lär sig att svarta är ”en nivå lägre än de vita” i de gamla serierna, hur kvinnor behandlades då, och att asiater var personer med överdrivet stora tänder och pratade ”tjing-tjong”.

Förstår ni vart jag är på väg?

Barn lär sig jättemycket. Mycket mer än vad man tror. Vad som är märkbart är att de lär sig vissa saker för att ”jamen så gör mina kompisar bara för att deras föräldrar gör/gjorde så”. Det tåls att tänka på. Det förflutna kan lära barn mycket. På gott och ont.
Det beror också på vart man bor, om samhället har djupa rötter i fördomarna. Om det bara gick att rycka upp rötterna och bränna bort dom så vore det fantastiskt. Men rötterna är stora, grova och taggiga. Vi är på god väg att rycka upp rötterna men vi har mycket kvar att göra.

Det får mig att tänka på den eviga debatten om ”negerbollens överlevnad”. Folk säger att de har alltid har sagt det ordet sedan de var små. Och sen motfrågan ”varför säger man vitlök?” Det är det mest långsökta jag har hört. Folk är så jävla vrånga, det gör att jag blir irriterad. Det är skillnad på orden vit och (ursäkta mig) neger.
”Ja, men negro betyder svart på latin”. Det fattar jag väl. Men det är hur ordet ”neger” har använts som gör mig ganska gubbgrinig. Det har använts i kränkande syften och det har till och med gått så långt att man inte märkt något. Förutom de svarta. De har fått ta emot skiten hur länge som helst och det är dags att sätta stopp för kränkningarna.
Jag vill inte lära mina barn att man ska kalla folk med annan hudfärg för hemska saker. Det är viktigt att vi lär barn att folk är olika och ser olika ut. Det är inte svårt. Men ändå är det ju just svårt. För hatet lurar i krokarna. Jag vill lära mina barn att folk är olika och har olika drömmar, intressen och hur folk ser ut. Att det är okej.

Något annat som förbjuds i tecknade serier är rökning. Det var en helt annan syn på rökning då.

Något annat som förbjuds i tecknade serier är rökning. Det var en helt annan syn på rökning då.

Därför tillhör inte den animerade, gammelmossiga tecknade förnedringen nutiden. Inte heller saker som ansågs vara coolt på den tiden. Rökning i tecknade serier förbjuds mer och mer. Tecknat kan vara lärorikt – att lära barn röka är inte lärorikt.
Disney till exempel klipper bort rökning i deras gamla serier, för det är inte enligt deras policy idag.
Det är helt rätt.

Man ska införa censur om det som förbjuds leder till att någon/några blir sårade eller om att det inte känns rätt.
Men censur bör också undvikas om det som censureras inte gör någon skada.
Det är klurigt, det här.

En sak är säkert.
Censur kan riva upp många känslor – oavsett det vill eller ej.
Vad tror du? Hur ska censur användas? När är det okej? När är censur fel?

Fördomar: Homosexuella, gamers, kvinnor och rockabillies har något gemensamt.

20130803-201511.jpg

Pride-festivalen är i full gång och många homo/bi/transsexuella sprider sin glädje och kärlek på Stockholms gator. Det här är deras tid.
Men det är tyvärr inte smärtfritt.
Fördomar finns överallt. Någon homofob eller två kallar en homosexuell person för ”bögjävel” eller ”jävla flata”. Spottar på dom. Kastar ägg. Allt för att provocera.
Men varför gör en del så egentligen? Varför har en homofob så stort hat och rädsla mot HBTQ?

Gamers är personer som älskar tv/datorspel. Deras passion för en verklighetsflykt är riktig högt, och denna kultur är riktigt stor.
Ändå får gamers skit för alla skolmassaker eller dödskjutningar världen runt – bara för att någon galning råkat spela Call Of Duty eller World Of Warcraft. (Breivik till exempel)
Varför hatar vissa gamers? Varför får de som spelar tv-spel skit för många av världens problem och inte får samma respekt som böcker, film och musik får?

Kvinnor har fått ta emot en massa skit i decennier. Nej, århundraden. Idag är det mer jämställt än för hundra år sen. Rösträtt infördes. Men ändå blir kvinnor sexuellt trakasserade. Våldtagna. Får mindre lön än män. Bli kallade i princip ”sämre än män”.
Varför detta kvinnohat? Bara för att hon har en vagina och ”boobs” (ursäkta uttrycket) så ska hon ju behandlas lika som en man. Eller hur?

Raggare är ett folkslag som lever för sin passion för rockabilly, gamla amerikanare och folkparker. En klassisk stil som varit med i decennier. Denna grupp har också fått ta emot en hel del skit. Majoriteten av hatare kallar raggare för rasister. Dynglortar. Grisar. Omoderna. Homofober.
Visst, en del är garanterat rasister och sydstatsflaggor är inte rumsrena. Men att dra ned en rockabillykultur i rasistträsket är som att dra ned gamerkultur i ett svart hål med mördare. Många rockabillies är inte rasister bara för att de älskar rockabillykulturen. Ändå är det svårt att egentligen bevisa det, och sydstatsflaggor gör inte det lättare. Man kan älska rockabilly och hata sydstatsflaggor.
Men varför är rockabillies orättvist hatade? Vad har en som går klädd i skinnväst, James Dean-frisyr och myggjagare gjort dig?
Vad har en man som älskar en annan man gjort dig?
Vad har en som spelar Super Mario Galaxy eller Bioshock Infinite gjort dig?
Vad har en kvinna du inte känner gjort dig?

Folk är rädda för något som inte tillhör till ens vardag. Bara för att man inte är för vissa ”normal” får man kalla händer. Det ska inte vara så.
Jag är inte homosexuell och kvinna, men är gamer och rockabilly.
Jag stödjer jämlikhet när det gäller sexualitet och könsroller likaså kultur inom tv-spel och gammal rockmusik.
Alla är vi olika och så ska det vara. Men det ger ingen rätt att slänga ägg eller sten på någon som är olik en.

Tyvärr kommer hatet alltid finnas kvar, men det kommer kärleken också göra.
Så länge kärleken finns kvar, kommer hatet alltid få kämpa.
Jag kommer att kämpa mot hatet så länge det krävs.
Jag är hetero och stödjer HBTQ.
Jag är man och tycker kvinnor ska få mer jämställdhet.
Jag är gamer och vill få bort stämpeln att vi spelare är mördare.
Jag är rockabilly/psychobilly och lyssnar på äldre och modernare musik och kämpar för att få bort rasismen från rockabillykulturen.

Jag tror på kärleken. Vad tror du på?

Ålder och tv-spel är inte fiender.

New Super Mario Bros U. Ett kommande spel som kommer att accepteras av barn, unga och vuxna. Eller?

Det finns många fördomar om tv-spel, spel till PC och spelare.
Allt från att det är våldsamt till att det är syndabocken för all världens elände.
Dessa fördomar stör mig jättemycket.
Men det här inlägget handlar om en annan fördom som jag stör mig möjligtvis allra mest på.

För några veckor sen berättade jag för arbetskollegorna att jag skulle till Gamex, och de undrade vad det var.
Jag sa att det var Sveriges största spelmässa.

Då sa en kollega: ”Är inte tv-spel för barn? Bara lekande.”

Ursäkta? Vad sa du?

Varför anses det vara en lek?
Kan man bli för gammal för spel? Varför ska ålder spela roll för att man vill uppleva kultur på andra sätt än konst, musik, litteratur och film?
Skulle jag säga att en som läser böcker beter sig fjantigt eller i samma stil som min kollegas kommentar blir det ramaskri.

Jag fattar inte varför man blir kallad barnslig bara för att man håller i en kontroll och styr en huvudkaraktär i ett spel.

En del spel har faktiskt mycket djup och stark story som i en välskriven roman eller en Scorsese-film.

Är jag en 32-årig man som flyr verkligheten när jag spelar? Ja. Men det gör ”Otto”, 68 år, när han läser en Thomas Harris-bok också. Eller femtielva svenskar som tittar på valfri Beck, Wallander, Johan Falk-filmer varje söndag på TV4 med.

Ingen klagar på de som läser, tittar på film eller lyssnar på / spelar musik. Men så fort jag håller i en svart Dual Shock, ett Nintendo DS eller en IPhone för att spela spel. Då jävlar klagas det.

Jag läste en bra krönika av Sanna Valapuro på Kraid.se, där hon tar upp det här ämnet. Hon skrev det i september men ämnet är ytterst aktuellt!

”Jag väljer att tro att det här är en generationsfråga. Varje generation hämtar sin uppfattning om vad en vuxen människa är från generationen innan och försöker medvetet eller undermedvetet att anpassa sig efter den mallen när de börjar närma sig en “vuxen” ålder.” – Sanna Valapuro, Kraid.se

 

Sanna skrev att hon väljer att tro att det här är en generationsfråga. Hon har en poäng faktiskt, och jag skulle vilja vidareutveckla det lite.

Jag tror att folk, särskilt föregående generation, är rädda för förändringar. Något som är nytt.

Det har funnits länge.

Det blev ramaskri och den vita, kristna USA höll på att få en hjärtinfarkt när Elvis Presley vickade på höfterna i TV, eller när Chuck Berry spelade svängiga rocklåtar som ”Johnny B. Goode”. Rockmusik var ”svartmusik” som förkastades av den fördomsfulla högerextremismen under 1950-talets slut.

Videovåldet under 1980-talet är ett annat exempel. Motorsågsmördare, blod och gore fick många att se rött. Men det var också en rädsla för förändring. Det var inte den gyllene filmåldern längre.

 

Idag tittar folk på skräckfilm utan att de bryr sig om att de är för gamla. Rockmusik är nu nostalgiskt.

Tv-spel har funnits i flera decennier, men ändå anses det vara barnsligt för många.

När ska den tröttsamma stämpeln tvättas bort? Det finns många spel som är mer ”vuxna” än en simpel shooter. Spel med djup och en bra story.

Heavy Rain till exempel. Eller Mass Effect-serien. Den spelserien har så mycket dialog och välskriven story  så att kalla det barnsligt är bara absurt.

Med sin välskrivna story och starka dialog så är Mass Effect 2 något helt annat än barnsligt.

Nu säger jag inte att alla i föregående generation tycker illa om tv-spel.

Hur många gånger har jag och morsan spelat multiplayer i Goldeneye 007 ihop? Eller Mario Golf: Toadstool Tour? Ganska många gånger, och det är bara roligt.

Mitt starkaste spelminne är ändå en gång jag spelade Mario Kart: Double Dash. Jag körde i en egen go-kart medans morsan och farsan samarbetade. Farsan körde och morsan skötte skjutandet.

Farsan är också en jävel på Duck Hunt.

Jag tror att en dag så kommer den här ”barnsligt”-stämpeln att försvinna. Folk måste acceptera att tv-spel är ren och skär kultur, precis som film, konst, musik och litteratur är.

Om de inte inser det, kommer jag inte begripa mig på folk.

Ni kan läsa Sanna Valapuros artikel här.