Jag är inte en spelskribent utan en simpel knegare.

21898162763_da2cfe4b6f_o

Horizon: Zero Dawn. Ett av årets mest efterlängtade spel, som jag håller ett öga på. Jag kommer nog att inskaffa det senare i år.

Jag har tänkt på en sak.
Okej, jag tänker på rätt mycket, men just är det något extra särskilt som har liksom grävt sig in i hjärnstammen.

Efter att jag har publicerat mitt blogginlägg om Eurogamers nomineringar häromveckan, så fick jag några intressanta kommentarer på min Facebooksida.
Det diskuterades om vilka som blivit nominerade och om vilka som borde ha blivit nominerade, och en person skrev att jag är lika mycket spelskribent som alla andra som håller på med att skriva om spel.

Den kommentaren fick mig att fundera. Ordentligt.

Jag har inte uppfattat mig som en spelskribent, utan mer som en kultursälskande medelålders man som tycker om att skriva om mina favoritämnen:
Tv-spel, film, musik och konst.
Men visst, det vore ju riktigt roligt att vara en äkta spelskribent. Men med det medföljer en stor portion ansvar. Det kommer mer om detta lite längre fram i detta inlägg.

Hur uppfattar jag ordet spelskribent?

En spelskribent skriver om tv-spel. Uppenbarligen. Hen skriver krönikor, recensioner och nyheter. En spelskribent ska ha koll på vad som händer.
Det finns många exempel på olika spelskribenter och journalister.

Så här långt, är det rätt självklart.

Olika spelsidor som Svampriket, svenska IGN, Loading och FZ.se tillhör de största och de viktigaste sidorna. De är konkurrenter men samtidigt så uppfattar jag dom som bästa vänner. Nästan som syskon till och med. Jag följer många av dessa skribenter/journalister på sociala medier och de har ett fantastiskt starkt band.

Sen har vi en kategori som jag kallar för passionerade gamers som älskar att blogga, podcasta och berätta om sin kärlek för tv-spel på sociala medier. (Instagram till exempel)
Videospelsklubben är en av de mest populära sidorna och det har många podcasts som är otroligt välkända. Det här är människor som har en stor förkärlek till tv-spel. Tycker man mycket om retrospel så ska man definitivt kika in på Videospelsklubben. Givetvis finns det fler gamers, främst på Instagram.

Vad alla dessa har gemensamt är den gemensamma nämnaren vid namn ”tv-spel”. Alla är gamers med en speciell roll i det enorma klockspel som drivs av tid och lust. Alla är ett kugghjul, en drivaxel (inte för att jag vet om det finns en drivaxel i ett klockspel men fysik var inte heller mitt starkaste ämne i skolan) eller en pendel som får allt att fungera.

Nu är det jag kommer in i denna berättelse.

Jag blev givetvis smickrad av att jag av personen som skrev att ”jag är lika mycket spelskribent som alla andra”, för att jag lägger mycket tid på det jag gör.
Det stämmer ju. Jag lägger mycket tid på att spela tv-spel, se på film, lyssna på härlig musik och mina teckningar.
Men är jag ärligt talat en spelskribent?
Det tycker jag inte att jag är.

Vad är då jag?

En simpel knegare, som arbetar som ansvarig på en godsmottagning. Jag är tvåbarnspappa. Jag råkar faktiskt ha en stor kärlek till mina intressen. Min kärlek till min familj är givetvis störst.

”Men du skriver ju mycket om spel?”
Ja, det gör jag. Men jag skriver mycket om film och musik också. Jag är lika mycket ett Nintendo-fan som jag är Star Wars-nörd, rockabillydyrkare, gamer-feminist och Friday The 13th-älskare.
Men jag läser mycket om tv-spel. Varje dag. Jag besöker många av de nämna spelsidor, ser på filmklipp på Youtube och lyssnar på ett par podcasts. När det dyker upp en nyhet om ett spel som jag har hållit ett öga på, då läser jag det. Har Ludde Lundblad skrivit något på Svampriket så läser jag det.
Detsamma gäller film. Star Wars och Friday The 13th ligger mig varmast om hjärtat men visst är jag nyfiken på Deadpool och Batman v Superman också. Står det något nytt om följande så läser/ser jag på det på en gång. Och hypas. Så blev det när jag såg senaste trailern för Suicide Squad. Den är riktigt genial och den kan bli riktigt läcker.
Okej, tillbaks till ämnet, jag känner att jag kom på sidospår där ett tag.

”Skriver du inte recensioner också?”
Det stämmer. Det gör jag. Men här finns det en riktigt viktig skillnad mellan mig och skribenter som recenserar nya, kommande spel.
Sony, Nintendo och Microsoft skickar ut recensionsexemplar till de, nämnda ovan, kända spelsidorna och olika tidningar flera veckor i förväg för att de ska hinna recensera lagom till spelets releasedatum.
Med detta kommer ett ansvar. Personen får inte berätta något om själva spelet innan dess, och man ska skicka tillbaks recensionsexemplaret till det spelföretag som vill att man ska recensera spelet. Man måste hålla deadline. Samma sak med filmer. Filmkritiker får gå på pressvisningar för att det ingår i deras yrken. De har samma ansvar som spelrecensenter har.
Jag, däremot, köper de spel eller filmer som jag tror verkar bra. Går på bio och betalar. Sen sitter jag ner och skriver en recension. I min takt, så länge jag minns något.

För att kunna få recensionsexemplar av ett spel kräver ganska mycket ifrån en själv. Man måste vara relativt känd för allmänheten och ens sida måste ha en stor skara besökare i veckan. Min blogg har i genomsnitt runt 30-50 besökare om dagen. Det kan bli över hundra om jag skrivit ett inlägg som folk finner intressant. Men det räcker inte för att bedriva en verksamhet som spelrecensent.
Om jag hade varit i Nintendos, Sonys och Microsofts skor skulle jag inte heller börja med att skicka ut recensionsexemplar till en spelsida med få besökare. (Som min sida) Det hade ju varit helt fel annars.
Sen vet jag inte om jag måste äga alla de senaste konsolerna för att kunna recensera. Jag har PS4 och Wii U, och har inte tänkt skaffa någon annan konsol just nu.

”Varför skriver du inte för en annan spelsida?”
Det, däremot, vore en dröm. Men då måste jag ju ha mycket tid för det. Många spelsidor skriver man för gratis och med det tajta schemat jag har med vardagen så vet jag inte om jag kan eller hinner med det. En spelsida har ju ett eget ansvar att lägga upp nya grejer varje dag och varje inblandad har sitt eget ansvar. Självklart är jag ansvarsfull, det är inte problemet. Problemet är tidsbrist. Jag hade det bekymret när jag skrev för Megazine för flera år sen, och jag vill ju inte vara en bromskloss för en sida som vill gå framåt.
Därför skriver jag själv, för en egen bloggsida. Men visst drömmer jag om att vara en del för en stor spelsajt.
Sen söker faktiskt många spelsidor främst efter kvinnliga skribenter och det tycker jag är bra. Många kvinnor har inte fått chansen tidigare, och jag tycker att det är deras tur nu.

”Säg mig, varför ska vi finna dig intressant? Vad får dig tro att vi ska ta till oss det du skriver?”
Vem har sagt att jag är intressant? Jag håller inte på att använda mig av ”clickbait”-metoden bara för att man ska komma till min blogg för att läsa för läsandet skull.
Jag skriver mina inlägg för att jag tycker att det är kul och intressant att skriva. Det tycker visserligen folket på spelsidorna om att deras jobb är kul också. Men de har ett jobb att göra.
Det jag gör här, är fritid. Men jag välkomnar definitivt er läsare till min bloggsida. Ni kommer alltid att vara välkomna här. Utan tvekan.

”Är du en spelskribent?”
Nej.
Det är jag inte.
Jag är bara jag.
Ingen annan.
Bara en person som tycker om det han tycker om att göra, och delar gärna med sig sina tankar och erfarenheter.
Jag kommer att fortsätta med att skriva här på bloggen och faktiskt ska jag utöka min recensionsdel, i alla fall tre recensioner i månaden detta år är ett mål.
Det borde inte bli svårt, på grund av de intressanta filmer och tv-spel som kommer i år. Plus, så har jag en helvetes skämshög att hinna ikapp.

Till sist så vill jag bara avsluta detta inlägg med att jag respekterar och tycker bra om de gamers och spelskribenter som satsar helhjärtat på det de tycker om.
Det beundrar jag er för.
Många av er är mina förebilder och jag lär mig mycket ifrån er.

Men jag fortsätter vara en simpel knegare på nästan 36 års ålder, som tycker om att skriva om det han tycker är kul.

Så nej, jag är inte en spelskribent.

Inte som jag ser på saken, i all fall.

Kerstin Alex blev inte årets spelskribent på grund av att hon är kvinna.

Spelsajten LEVEL 7 hade en omröstning där man kunde rösta på sin/sina favoriter inom svensk speljournalistik. Inom kategorierna årets spelblogg, årets speltidning, årets spelpodcast och årets spelskribent så fanns det många intressanta namn. Svampriket vann både årets spelblogg och årets spelpodcast – helt rättvist förstås för de har haft ett fantastiskt år trots fyra skribenter som slutade. LEVEL vann naturligtvis årets speltidning och jag blev inte förvånad.

Den mest intressanta kategorin är ändå årets spelskribent, och den här gången utsågs Aftonbladets och FZ.se’s spelskribent Kerstin Alex till segrare. Många blev riktigt glada att hon vann, och det blev jag också för hon har verkligen förtjänat den här segern.

Vi är i en tid nu där kvinnor inom spel eller utanför spel tas upp, kritiseras och hyllas. Det är liksom en salig röra och det skrämmer mig verkligen. Varför sådana oenigheter när det gäller kvinnor? Enbart det negativa förstås, för jag har inget emot kvinnor som spelar spel, skriver om spel eller som är med i spel. De är individer, precis som en finnig tonårspojke eller en medelålders gubbe som dyrkar retrospel som till exempel NES.

Kerstin Alex.

Kerstin Alex.

Det händer väldigt mycket för Kerstin nu. Hon var med i TV 4’s program Malou Efter Tio och diskuterade om sin uppväxt och sitt intresse för spel. Hon har också intervjuats av Aftonbladet angående segern. Kan det här ha lyft upp hennes karriär? Det hoppas jag verkligen, för hon har fått så mycket skit och skarp kritik för sina artiklar av nättroll – på grund av att hon är kvinna som vågar såga ett visst ”favoritspel”. Men inga hårda ord kan knäcka henne, för hon fortsätter vara så rak och ärlig som hon är. Jag har själv pratat med henne två gånger under GAMEX-spelmässan och hon är så otroligt trevlig. Att hon får sån skit av många är för mig helt bisarrt och ologiskt.

Men jag satt och tänkte lite grann på en grej. Nu kommer många att tro att Kerstin vann enbart för att hon är kvinna – och det tror jag faktiskt inte att det var anledningen. Vi får inte glömma att Tove Bengtsson vann utmärkelsen tre år i rad och fick se sig besegrad av Kerstin. Nej, Kerstin vann inte för att hon är kvinna. Det är för att hon skriver så fantastiskt bra artiklar och är också en utmärkt radiopratare. Tove Bengtsson är också en utmärkt skribent och hon vann inte dessa tre år på raken bara för att hon är en dam. Nej, de vann för att de är väldigt talangsfulla journalister. Enklare är det inte än så. Däremot välkomnar jag fler kvinnor som skriver om spel, och män med för den delen. Jag tycker att utmärkelser ska ges på grund av deras talang och inte kön. Nu låter det som att jag talar i gåtor och att jag inte uppmärksammar den kvinnliga journalisten positivt men det gör jag. Jag uppmärksammar kvinnliga och manliga skribenter lika mycket och ser en hjälte/hjältinna i journalister som Kerstin Alex, Tove Bengtsson, Tobias Bjarneby, Johan Hallstan, Victor Sjöström, Victor Leijonhufvud, Thomas Arnroth, Johan Olander, Angelica Norgren, Susanne Möller, Ludde Lundblad och så vidare.

Ja, vi ska lyfta fram kvinnlig speljournalistik. Men min poäng är att Kerstin inte vann på grund av att hon är kvinna. Det är på grund av hennes expertis och glödheta skrivarpenna. Det är ju vad det hela handlar om egentligen, vem personen är som skriver dessa fantastiska texter och inte vilket kön hen tillhör. Eller hur?

Till sist vill jag gratulera Kerstin Alex för hennes utmärkelse. Hon vann den helt rättvist och framtiden är definitivt hennes.

 

Spelsveriges syn på spel: Mer debatt än underhållning?

Anita Sarkeesian är en kanadensisk bloggare, känd för att i sin videoblogg Feminist Frequency ta upp hur kvinnor framställs i populärkulturen. Hon är en förebild bland spelskribenter. Feminism är en återkommande sak  som tas upp i spelsveriges artiklar.

Anita Sarkeesian är en kanadensisk bloggare, känd för att i sin videoblogg Feminist Frequency ta upp hur kvinnor framställs i populärkulturen. Hon är en förebild bland spelskribenter. Feminism är en återkommande sak som tas upp i spelsveriges artiklar.

Sverige har en stor skara med talangfulla spelskribenter, journalister och bloggare. Jag följer jättemånga av dessa och blir absolut förtrollad av deras fingertoppskänsla för artiklar. Deras passion för spel är minst lika fascinerande. Jag tycker det är jättebra att de lägger tid, själ och hopp för spelens skull.

Men det är något som jag lagt märke till, som får mig att fundera angående svensk speljournalistik i sig. Det har uppstått en hel debatt i en hel del artiklar skrivna, sagda i radioprogram eller podcasts i den svenska speleliten bland skribenter.

Ett exempel på detta är ämnet ”kvinnor i spel, kvinnor som spelar spel, kvinnor som skriver om spel”. Jag tror inte att det går en enda dag där orden ”kvinnor” och ”spel” nämns i artiklar. Missförstå mig inte, jag tycker det är bra att kvinnor ska lyftas upp så att det blir mer jämställt i spelvärlden – och utanför spelvärlden med. Ett annat exempel på debatt i spelartiklar är våldet i spel. Behövs våld? Vad skulle det se ut om det inte fanns våld i spel? Dessa frågor har jag fått höra på i åratal. Jag har läst och hört speljournalister debattera om detta i åratal. I åratal. Ämnet är alltid aktuellt och naturligtvis viktigt. Sist tror jag att det var P3 Spel som tog upp detta i ett av vinterns program. (1:a februari för att vara exakt.) Sex, våld, den usla kvinnosynen i spel och utanför spel, Nintendos ”fiasko” med Wii U. Det finns minst en debatt i varje kategori.

Här är några exempel på artiklar som har debatt i sig:

Nu låter det som att jag klankar på debattartiklarna, men det gör jag absolut inte. Tvärtom. De behövs. Men jag saknar faktiskt något i majoriteten av artiklar, podcasts och radioprogram. Underhållningen. Tv-spel, spel till dator och brädspel är underhållande. Varför finns det då många spelsajter/tidningar/radioprogram som har mer debatt än underhållning? Varför handlar mycket om moral, rättigheter och förnedring istället för nöje, glädje och passion? Jag tycker att man inte borde dra för hårt i det politiskt korrekta utan att bara släppa loss och ha kul. Jag erkänner själv att jag skrivit en del blogginlägg som har skapat en del debatt. Men jag har absolut inget emot att jag ska le, skratta och bara koppla av när jag läser en speljournalists artikel. Jag minns att det fanns ett program i SVT som hette Kontroll (tror jag att det hette) och det kändes mer som ett debattprogram än ett underhållande program. Det var rätt stelt tyckte jag.

Det finns några som faktiskt bjuder på riktig underhållning i en del sidor. Ta Ludde och Tommy från Svampriket med sina ”quicktitt” eller sina underhållande spelvideos. ”Shadowgate-skandalen” är fortfarande något av det bästa som gjorts i svensk mark. Det tycker jag är allra viktigast med spelartiklar. Att de ska vara underhållande. Precis som spelen är. Naturligtvis ska det komma viktiga debatter om orättvisor, moral och etik. Det får inte glömmas bort. Men det ska inte heller stå i vägen för underhållningen. Så jag ber er, svenska spelskribenter. Slappna av ibland och ha roligt med era artiklar. Precis som när ni spelar ett spel ni blir jätteglada av.