Beslutet att riva sönder en teckning.

Ni som läser min blogg har kanske sett att jag tagit bort ett inlägg?

Det är inlägget på teckningen på Jessica Almenäs.

Jag hade haft onda aningar från den stund jag började teckna till när jag blev klar.

Efter en massa funderingar och jämförelser så gjorde jag det.

Jag rev sönder teckningen.

Den blev inte bra.

Jag fick aldrig till hennes huvudform, vänster öga blev förstört och allt under hennes huvud såg livlöst ut.

Det enda jag egentligen blev nöjd med var håret.

 

 

 

Men varför blev det så fel?

Det kanske beror på att vi är i höstens begynnelse. Det är ganska dystert med gråmulna moln, regn och den där kylan som biter en i ryggen.

Det påverkar ens humör. För min del har det nog påverkat tecknandet lite, vilket resulterade till misslyckandet av Almenäs porträtt.

Det har varit väldigt mycket på sistone, och det har varit tufft.

Men jag har lärt mig en värdefull sak.

Att göra uppoffringar gör en starkare.

Visst känns det tråkigt att ha sönder en bild man slitit med, men varför ha kvar en bild man inte känner sig helnöjd med?

Det är inte rätt mot mig. Inte mot Jessica Almenäs heller får jag ju säga.

Jag kommer att göra en ny bild av henne längre fram, men inte nu. Det skulle bara falla i samma spår igen.

Det får bli andra bilder före just nu.

Det handlar om utveckling och lärdom. I detta fall så vet jag att man måste vara på gott humör och ta den tid man har.

Annars blir det fel.

 

 En blick för uppoffring.