Novemberregnet. En fortsättning av Tiden som mobbad har satt sina spår.

picture-jeff-rowland-station-rain-rain-two-meeting-man-woman-people-umbrellas-car-train

Hon var halv fem på morgonen när jag började skriva detta.
Jag kunde inte sova. Igen.

Dels var det på grund av att yngsta dottern låg mellan mig och hennes mamma. Precis som hon brukar göra.
Smyga mitt i natten för att lägga sig mellan sina föräldrar.
Trygghet.
Att få en snart blivande fyraårings handflata i ansiktet mitt i natten är inte direkt man önskar sig. Men det händer ofta. Ibland ligger hon på tvären så att man håller på att ramla ur sängen.
Det har visserligen hänt.

Men det är inte det huvudsakliga skälet till att jag var vaken.
Jag har grubblat väldigt mycket de närmaste dagarna.
Tänkt mycket.
Läst en massa.
Andats djupt.

Det regnar ute, halv fem på morgonen. Novemberregnet, som Guns N Roses kallar det. En mörk, dyster månad på hela året. Innan snön, glögg och tomtar dyker upp.

Mitt inlägg om tiden i grundskolan där jag var mobbad i sex år var det jobbigaste jag har skrivit. Det är väldigt känslosamt att tänka på det. Det gör jag varje dag.

Vad jag inte räknade med var reaktionerna utav det inlägget. Först kom det folk ifrån Twitter som delade av sig sin omtanke och vänlighet.
Många delade med sig sina erfarenheter och sina hemska perioder när de har blivit behandlade illa i skolan. Historierna var olika och alla har varit med om såpass otäcka saker – men den där känslan är väldigt välbekant.
Den smärta som de kände, och fortfarande gör – det är precis en liknande känsla jag fortfarande känner av.

Det smattrar på fönstren ute. Regnet är som pisksnärtar.

Jag var först väldigt tveksam till att våga publicera inlägget på Facebook, där jag har min största bekantkrets. Men jag gjorde det ändå. Kör i vind, liksom. Folk på Twitter och Instagram visste, så då kunde jag lika gärna berätta för de på Facebook också.
Vad jag inte väntade mig var folks reaktioner. Och att inlägget nådde ut till så många.
De skriver om att jag var så stark som vågade berätta om det jag känner efter mardrömsåren. Men jag känner mig ärligt talat inte stark.
Det är det min självkänsla som inte vågar tro på det.  Det har kommit till den gräns att jag tror väldigt lite på mig själv.
Men – jag blir väldigt rörd.
Jag läser varje kommentar på sociala medier, här på bloggen och på privata meddelanden. Flera gånger.
Många personer som jag inte känner alls har kommit fram till mig via Facebook berättade för mig att texten betyder något, att jag satte ord på det som de kände när de blev mobbade.

Mobbning är grymt. Elakt. Det har jag fått vara med om. Mycket länge.

Att veta ifrån personer man tycker bra om och respekterar, deras historier när de blivit mobbade får mig att gråta. Hur kan så fina människor bli behandlade så illa? Men det finns där.
Hatet.
Ordet ”annorlunda” är något som låter illa hos de som stänger ut andra bara för att de inte passar in.
Hur ens klädstil man har.
Glasögon.
Frisyr.
Plugghäst.
Hejar på fel lag i fotboll.
Mobbarna använder ens svaghet som deras vapen. Att hitta den där stubinen som ens själ att explodera är rent nöje för dom. När den mobbade gråter och känner så kränkt att man bara vill dö – är ren tillfredsställelse för mobbarna. De tycker att det är kul.

trees_autumn_rain_roads_maple_leaf_season_1600x900_wallpaper_Wallpaper_1920x1080_www.wallpaperswa.com

En person på Twitter nämnde för mig att barn är elaka av naturen.
Jag håller med.
Barn förstår inte när det är nog när de håller på med att retas, slåss eller att sno ens mössa. Och så den där meningen: ”Det är bara på skoj”. ”Tål du inte skoj?”
Hur kan det vara skoj när de inte slutar innan man faller ihop och gråter?
Skoj är det – ursäkta ordvalet – tamejfan det inte. Jag ser inte nöjet av att jävlas med en annan person bara för att se hen gråta. Det har jag aldrig gjort och det kommer jag aldrig att göra.

Jag har, som jag nämnde i inlägget, väldigt svårt att uttrycka mig. Särskilt i muntlig form. Och i gruppsamtal. Jag blir oavsiktligt reserverad för min självkänsla är så lågt. Jag vill prata. Men det kommer inte ut något. Det är som att andas in något som sätter stopp i svalget.
När jag försöker säga något blir det ofta som att folk tänker att ”jaha, sa du något?” Den känslan får jag i alla fall. Men det är inte deras fel.
Det är självkänslan som spökar.

Folk har mer eller mindre sträckt ut sina händer mot mig efter inlägget. Visat sitt stöd. I hjärtat är jag så otroligt rörd och så glad för folk bryr sig.
Samtidigt vågar jag inte tro att det är sant. Jag har fått höra många gånger i min barndom att jag inte dög. Att jag aldrig platsade in.
Därför tar jag det försiktigt. Jag vill inte att den vita dörren med det svarta handtaget ska öppnas och låta de svarta eldlågorna bränna mig igen. Det har hänt tidigare att folk varit snälla först och sedan plötsligt nonchalerar eller pratar skit bakom ens rygg. Därav min reservation.

Men tro mig, jag är otroligt rörd och jag är er evigt tacksam.

Jag har varit så osäker på vart jag skulle ta vägen. Hur skulle jag göra något åt mina inre problem? Att prata om det hade jag svårt för, för det kändes som om ingen ville lyssna.
Den natten, runt tre-slaget, orkade jag inte hålla tillbaks.
Något var tvungen att göras.
Många faktorer de närmaste veckorna fick bli grundpunkter till inläggets existens. Men det tänkte jag inte på förrän jag var mitt i skrivandet.
Mitt besök i Stockholm när det var Comic-Con var avgörande och hade stor betydelse. Jag träffade några människor som jag respekterar och några av dom har fått ta oförtjänt emot hatet. För att de är ”annorlunda” i förövarnas ögon.

Det krossar mitt hjärta. Att se andra lida på grund av förövarnas kränkningar mot deras kön, deras hudfärg, sexualitet, klädstil, att vara fel person på en plats som de anser vara deras område.
Det är för att jag känner igen den smärtan.  Historierna är olika men sorgen – den delar jag med de som har blivit drabbade.

Jag lyssnar på deras problem för jag vill hjälpa dom. Ge dom den hjälp som jag inte fick. Vara ett stöd och liksom finnas där. Det är det minsta jag kan göra.
Folk är fantastiska. De kan så mycket, får uppleva mycket och de är inspirerande.

Jag inspireras av konstnärer, filmskapare, musiker, spelskribenter men också av de som har kämpat för att nå dit där de är.
Varje teckning jag ritar är en självkurs. En utmaning.
Varje spel jag spelar är en inre resa i en värld man inte kan föreställa sig.
Varje film jag ser är en åktur i ett inre nöjesfält.
Varje låt jag lyssnar på är som att ens hand vidrör min själ vänligt. En sorts omtanke.

November är mörkrets månad. Innan julljusen tänds och doften av kardemumma sprids i huset.

Min låga självkänsla har gjort mig avundsjuk och det har lett till inte så smarta beslut. Många har fått framgångar men inte jag, typ. Men jag har lärt mig en viktig läxa. De som har framgångar har kämpat riktigt hårt för att nå dit de är idag.

Jag vill nämna en särskild kvinnlig gamer/skribent. Inte vid namn, förstås. För min respekt till henne. Hon har gjort jättemycket saker, fått vara där man drömt att få vara. Hon lyfter upp sig och visar framfötterna. Det här har retat gallfeber på många och hon har bränts av hatet. Det är först nu hon har kommit tillbaks efter en tids uppehåll och jag anser att hon är starkare än någonsin.
Avundsjuka hjälper inte. Var istället glad för de personer som är så glada för att de har kommit så långt i deras liv. Var glad för det lilla.

Det kommer att ta väldigt lång tid för mig att bygga upp självkänslan. Frågan är om den någonsin kommer att bli helt lagad?  Ärligt talat så tror jag inte det. De emotionella ärren kommer att vara kvar och jag kommer att tänka på det.
Gråta.
Dra en djup suck.
Men inlägget är förhoppningsvis ett steg i rätt riktning. Jag måste tro på det, i alla fall.

Jag vill bara säga tack så hjärtligt mycket till er som har skrivit till mig. Ni som har berättat om era hemska minnen, ni ska veta att känner samma smärta. Jag finns för er. Och om mitt inlägg om mina sex mardrömsår i grundskolan kan hjälpa andra att bearbeta sin smärta så är jag väldigt hedrad att få hjälpa till. Ni är verkligen helt fantastiska och jag är er evigt tacksam.

Jag är evigt tacksam för min sambo och min familj. Jag är tacksam för de vänner man har lärt känna de närmaste åren som dessutom blivit ännu bättre vänner.

Föräldrar, prata med era barn. Det är väldigt viktigt att ni lär barn om att alla har känslor. Att hjälpa de som är ledsna och som blir mobbade. Ingen förtjänar att få sin självkänsla krossad.
Ingen.
Ingen ska gå igenom det hemska som bland annat jag har fått gå.

Om det har tänts ett inre ljus för mig – då finns det hopp. Förhoppningsvis behöver jag inte se den där dörren längre. En dag ska jag ta en emotionell brandsläckare och släcka den där svarta elden av hat, och bevittna dess giftiga rök av vrede, fördomar och självförakt sakta blekna bort. Det är långt dit, men jag hoppas att få göra det.

nbm

Jag uppfattar det här rummet i Legend Of Zelda – Ocraina Of Time som ett rum av rädsla. Links onda skugga är så ondskefull jag minns när jag mötte honom för första gången. När jag besegrade honom var det som att bekämpa och segra över sin rädsla.

Av någon anledning tänker jag på Legend Of Zelda – Ocarina Of Time, när Link besöker Water Temple. Han kommer till ett rum som är väldigt disigt och han trampar i en enorm vattenpöl. Rummet är stort och tomt – förutom ett dött träd som står i rummets centrum. När Link märker att dörren framför är låst, vänder han sig mot trädet. Där står det en underlig gestalt. Det är hans onda skugga; Dark Link, som står där. Den här scenen och striden är något som berör mig för det känns som Link bekämpar sina inre demoner. Han vinner mot sin skugga och rummets disighet försvinner. Det döda trädet också. Han har vunnit och har fått sitt självförtroende tillbaks. Det är det jag tror när jag kämpar mot den onda skuggan. En känsla av befrielse. Det är precis den typ av befrielse jag vill uppleva när jag släcker den svarta elden. Att besegra min egen Dark Link.

Novemberregnet får gärna sluta nu.

Annonser

Jerrys årskrönika 2014.

Då så, mina läsare. År 2014 är till ända och 2015 rullar ut sin röda matta. Det har varit ett intressant år. Jag tänker i det här inlägget skriva om mitt år 2014 och om mina upplevelser. Under inläggets gång tänker jag lägga upp delar av en sorts årslista. Årslistan fungerar som Oscarsgalan där jag utser årets film, årets spel, årets tv-serie till exempel. Men också andra udda utnämningar. För övrigt så är det mest inlevelser om mitt 2014 som gäller. Då kör vi. Förresten, varning för spoilers!

Årets fotobomb: Det stod Benedict Cumberbatch för när han fotobombade U2 vid Oscarsgalan.

Årets remix: Mega Man 2-titeltemat i Super Smash Bros for Wii U.

Årets tredje bästa film: Maleficent.

Årets rötägg/rövhål: Lizard Squad för sina jobbiga DDos-attacker på PSN, XBOX Live, Swedbank och Telia.

Årets konsert: Lady Gaga i Globen den 30 september 2014.

Årets ”vill ha uppmärksamhet”: Kim Kardashian. Så fort rampljuset dras ifrån henne vill hon ha den åter igen.

Årets nej: Neverland, som ligger bakom Rune Factory, läggs ner.

Årets roligaste: Drax i Guardians Of The Galaxy.

Årets tredje bästa spel: Super Smash Bros for Wii U.

Årets boss: Executioner’s Chariot från Dark Souls II.

Jag har lärt mig under året att använda mina Polychromospennor mer och mer. Jag har inte tecknat så många teckningar som de föregående åren men nu har jag lärt mig att ta mig god tid åt den bild jag tecknar. Under året har jag studerat andra konstnärer på Instagram och lärt mig väldigt mycket. En stor fördel med Polychromospennor är att de är väldigt bra att få till mörkare effekter med. Min personliga favorit är att fylla i ansikten. Det har varit en hel del porträtt i år, och ett par av dom är mina mest framgångsrika teckningar någonsin. Jag tecknade av ett porträtt av cosplayartisten Yaha Han och vilken respons jag fick av henne på Twitter.

Att få en retweet och en kommentar från Yaha Han själv var verkligen en positiv överraskning!

Yaha Hans respons för mitt porträtt av henne var minst sagt positivt. Jag fick dessutom en retweet av henne på Twitter. Att få en sån respons av en person man beundrar är underbart!

Mitt porträtt av Yaha Han.

Mitt porträtt av Yaha Han.

Men trots att Yaha Hans bild fick sån stor respons, så var det ett annat porträtt som skulle väcka mer uppståndelse. Jag fick äran (efter att ha frågat) att teckna ett dubbelporträtt av de fantastiska Harp Twins (Camille och Kennerly). Det blev ett av de svåraste projekt jag någonsin gjort, men det var riktigt kul att få teckna de charmiga tvillingarna. När jag blev klar så visade jag upp den för dom via mail och de blev jätteglada. De frågade mig om de fick lägga upp bilden på deras Facebook-sida, och det fick de självklart! Jag hade ingen som helst aning om hur stor respons den bilden skulle få. Det blev minst sagt monstruöst stort – nästan 900 likes på Fejjan! Jag blev så rörd när deras fans skrev så fina saker och varje gång när Camille och Kennerly nämnde att de gillar den bilden så värmde det mitt hjärta. Helt otroligt!

Mitt porträtt av Camille och Kennerly - direkt frånd eras Facebooksida. Vilken enorm respons!

Mitt porträtt av Camille och Kennerly – direkt från deras Facebooksida. Vilken enorm respons!

Jag fick också till min 200:e teckning sedan min återkomst till tecknandet för tre år sen (efter tio års uppehåll) och det blev en fanart av Rosalina som åker på N64 Rainbow Road från Mario Kart 8.Jag har alltid gillat att arbeta med detaljer, och ju mer detaljer det finns, desto roligare är det att teckna! Det har varit ett kul år med mina teckningsegenskaper. Har jag någon favoritteckning för i år? Det skulle vara Super Mario 3D World-hjältarna eller Nicole Kidman-porträttet då. De känner jag mig mest stolt över i år. Även The Evil Within-bilden blev väldigt lyckad. Nästa år så ska jag lära mig mycket mer att teckna hår, för det känner jag är min absoluta svaghet. Och klädveck.

Nicole Kidman.

Nicole Kidman.

 

Årets sämsta spel: Flappin’ Bird.

Årets nykomling i Super Smash Bros: Lucina.

Årets chock: Beths död i The Walking Dead.

Årets teaser: Star Wars Episode VII – The Force Awakens.

Årets äntligen: Zelda spelbar i ett Zelda-spel fast Hyrule Warriors är en spinoff.

Årets tredje bästa låt: Echo – Outrigger.

Årets girigaste: Spelbolaget King, som vill ha ensamrätt för orden ”Candy” och ”Saga”.

Årets snällaste: Musikhjälpen.

Årets elakaste: Gamergate.

 

När det gäller film i år, så har jag mest kikat på filmer jag missat de närmaste åren eftersom jag har inte sett så värst många av årets filmer. Därför kommer det här inlägget handla mest om de filmer som inte har kommit i år. Jag har äntligen insett varför The Conjuring är en så bra skräckfilm, för den är så väldigt väl tajmad och riktigt läskig. Klart den bästa skräckfilmen sedan nyinspelningen av Dawn Of The Dead. Ska försöka ta mig an prequelen Annabelle år 2015. Jag har skrattat så att jag grinade åt Tucker Dale & Evil. Fruktansvärt sjuk på riktigt.

Trots jag har missat storfilmer som Interstellar, Hobbit: Femhäraslaget och Teenage Mutant Ninja Turtles så har jag ändå lyckat frossa i mig Guardians Of The Galaxy, återvänt till syndens stad i Sin City: A Dame To Kill For, beundrat Angelina Jolies horn i Maleficent och följt flyende ungdomar i en labyrint i The Maze Runner. Den förlängda versionen av Hobbit: Smaugs Ödemark är mycket bättre än originalet. Annars har det varit ett svagt filmår för min del. Har mest bara kikat på filmnyheter, och har följt varje nyhet om Star Wars Episode VII, Jurassic World och för all del Friday The 13th (som är den mest efterlängtade filmen för mig år 2015 vilket jag nämnde i min podcast)

Rocket och Groot är ett härligt radarpar.

Rocket och Groot är ett härligt radarpar.

 

Årets retrokick: N64 Rainbow Road i Mario Kart 8.

Årets Oscarvinnare: Cate Blanchett för bästa kvinnliga huvuroll i Blue Jasmine.

Årets konsol: Wii U.

Årets mest saknade: Robin Williams.

Årets näst bästa spelsoundtrackspår: Cloudtop Cruise i Mario Kart 8.

Årets drake: Ancient Dragon i Dark Souls II.

Årets mest känslosamma: Telletales The Walking Dead: Season Two.

 

Däremot har det varit en hel del tv och det finns två episka serier jag har följt under året. Game Of Thrones och The Walking Dead har övertygat även i år men det har varit barbariska säsonger/halvsäsonger år 2014. Mycket död, blod och spänning har uppstått. Jag var så rädd att Tyrion Lannister skulle ryka i Game Of Thrones, men som tur vände lyckan för honom i slutet av säsong fyra. Jag blev skitledsen för att Beth dog i midseason-finalavsnittet ”Coda” i The Walking Dead. Hon hade växt som karaktär, lavinartat. Fast jag hade fått reda i förväg att hon skulle dö på grund av AMC’s Facebooksidas blunder. (de la upp ett foto där Daryl bär Beths döda kropp på Instagram och Facebook innan avsnittet ens visades på västkusten) Men så är det med karaktärer man lär tycka om – de ryker väldigt fort ifrån en serie. Precis så hände med Beth, men också för Oberyn Martell i Game Of Thrones. När han tappert ville ställa upp som Tyrion Lannisters krigare under rättegången så vann folks respekt direkt. Han kämpade och slog ner den kolossala The Mountain. Det såg ut som att Oberyn skulle vinna men The Mountain krossade skallen på ”The Viper”. Grotesk scen som också blev ett nederlag för Tyrion. Jävligt orättvist, men så lyder Game Of Thrones och The Walking Deads lagar. The Hound blev också en bättre karaktär och scenerna med Arya Stark har varit underhållande. Nu blev jag plötsligt sugen på kyckling. Efter förlusten mot Brienne så lämnades The Hound på plätten där för att dö. Hur det går sedan får man vänta på tills våren/sommaren 2015.

Åter tillbaks till Beth Greene. Hon växte rejält när hennes vänskap med Daryl Dixon blev starkare. Plötsligt var hon från början en sisådär person till en som man faktiskt bryr sig om. Det kändes så jävla snopet och rent sagt chockerande när hon blev skjuten igenom sin skalle. Så orättvist. Jag blev nästan lika ledsen som när hennes farsa Hersel blev halshuggen av den jävla Guvernören förra året. Jag kommer absolut att följa The Walking Dead men Beth Greene kommer att bli saknad. Emily Kinney lyser i sin roll som Beth och jag kommer att sakna hennes ansikte i den omtyckta tv-serien. Förresten, visste ni att hon är sångerska också? Hon sjöng ju så änglalikt i The Walking Dead, och hennes musik är inte fy skam heller. Ren, änglalik countryliknande musikalisk värme utlovas.

Beth Greene var den karaktär som i mina ögon växte mest till en bättre karaktär.

Beth Greene var den karaktär som i mina ögon växte mest till en bättre karaktär.

 

Årets tv-seriekaraktär: Beth Greene i The Walking Dead.

Årets område: Dragon Shrine i Dark Souls II. Vilken utsikt!

Årets nyutgivning: Hobbit: Smaugs Ödemark – Extended Edition.

Årets gästuppträdande: Link i Mario Kart 8.

Årets klantarslen: Walking Deads Facebooksida som avslöjade Beths död för tidigt.

Årets näst bästa låt: Freak – Molly Sandén.

Årets näst bästa film: Robocop. (remake)

Årets näst bästa spel: Mario Kart 8.

 

Min blogg har genomgått några ändringar under 2014. Det första jag gjorde var att byta namn på den. Jag tyckte att ”Sätrapôjk” var inte helt rätt namn längre, eftersom jag är snart 35 år gammal. Genast tänkte jag på Man Of Steel, som var en av år 2013s bästa filmer. Titeln var så cool. Jag bestämde mig för att byta till ”Man Of Svensätra” istället. Det namnet känns mer rätt och mer jag. Sätrapôjk är död. Länge leve Man Of Svensätra!

En nyhet i min blogg år 2014 var att jag drog igång min egen podcast; Mest Dyngprat. I det programmet så diskuterar jag om mina intressen som är musik, spel, tv och film. I ett par program har jag haft med ett par gäster, men annars har jag pratat solo. Jag hade ingen som helst aning om att det skulle vara så roligt att pyssla med en egen podcast, men det är också rätt svårt. I alla fall de gånger jag pratat själv. Jag är så självkritisk och pedant, så att det blev ett par omtagningar. Men värst är redigeringen. Det blev lättare när jag pratade med Robert och Oskar när de var gäster. I varje program så är det ett särskilt tema, och så här långt har jag publicerat sex program. Nästa år ska det bli fler, och förhoppningsvis med fler gäster. Jag hade först tänkt prata i ett podcastavsnitt om det här inlägget men det är så mycket information så jag väljer att skriva om det istället.

Årets podcast: Det Måste Spelas!

Årets spelblogg: Svampriket.

Årets hejdå: Breaking Bad, True Blood, Mad Men.

Årets vinnare: Conchita Wurst.

Årets sämsta film: Nurse.

Årets råaste: När Oberyns skalle krossas av The Mountain i Game Of Thrones.

Jag återvände till Twitter efter ett års uppehåll, och bytte även namn där från Sätrapôjk till Man Of Svensätra. Det roligaste var att såpass många som följde mig tidigare började följa mig igen. Jag hade saknat att diskutera spel, film och musik med andra som har samma intressen med en själv.

Det har varit en hel del musik år 2014. Melodifestivalen härjade under februari och mars och det var väldigt många skitlåtar med denna gång. Många så kallade fjortisfavoriter som glidit in på bananskal till finalen. Jag personligen blev sur för att Outtrigger fick möta Helena Paparizou i Andra Chansen för deras sånger var bäst och förtjänade att komma till final båda två. Paparizou segrade. Sanna Nielsen vann med ”Undo” med väldigt liten marginal mot Ace Wilders ”Busy Doin’ Nothin'” – som i mitt tycke var finalens bästa sång. Men det var roligt för Sanna att äntligen vinna eftersom hon har varit med så många gånger men aldrig tidigare lyckats vinna. Hon blev tappert trea i Eurovisionfinalen! Hon förlorade mot de två bästa bidragen – tvåan The Common Linnets från Holland med sin vackra ”Calm Before The Storm” och vinnaren Conchita Wurst från Österike med ”Rise Of The Phoenix”. Conchita blev väldigt omnämnd innan tävlingen eftersom hen uppträdde i klänning, kvinnlig makeup och skägg. Dragshowartisten blev både omtyckt och hatad efter finalen, men en sak är väldigt glasklart. Conchita Wurst var en av de mest färgstarka personerna år 2014.

Conchita Wurst har en enormt stark sångröst och hen kommer att förbli en av år 2014 starkaste personer.

Conchita Wurst har en enormt stark sångröst och hen kommer att förbli en av år 2014 starkaste personer.

Jag och min sambo drog iväg till Stockholm i slutet av september för att se Lady Gaga uppträda i Globen. Globen var nästan fullsatt och vi fick vänta i två timmar när vi väl kom in och satte oss. Men väntan var värd det. Lady Gaga gav allt och bjöd på hit efter hit efter hit! Sångerna var minst lika färgstarka som hennes otroliga klädsel. När blommorna/svamparna växte på scenen när hon sjöng ”Venus” visste jag att det här var en konsert utöver det tidigare har sett. Vilken magisk kväll.

Jag tycker om att skriva topplistor, och jag tog tag i pennan och skrev en topplista med mina 60 favoritartister genom tiderna och med en liten motivering. Under hela oktober var det endast musikbaserade inlägg i min blogg. Gissa om jag blev förvånad att det var så många som följde med nedräkning till nummer ett? Till slut nådde jag slutstationen och artisten som segrade var Hank Williams. Jag kommer att göra en sån lista igen år 2015, fast med filmer nästa gång. Det har jag gått och grunnat på ett bra tag. Tiden är nog lagom för det.

Årets trailer: Guardians Of The Galaxy.

Årets DLC: Legend Of Zelda-paketet i Mario Kart 8.

Årets vapen: Alla svärd i Dark Souls II.

Årets skit: Paradise Hotel och Big Brother. Jämnt skägg.

Årets ”yes-ögonblick”: Den vidrige Joffreys död i Game Of Thrones.

Årets manliga skådis: Norman Reedus som Daryl Dixon i The Walking Dead.

Årets kvinnliga skådis: Emily Kinney som Beth Greene i The Walking Dead.

Årets låt: Stay Gold – First Aid Kit.

Jag inledde spelåret 2014 med att fortsätta med Tales Of Xillia och det tog många speltimmar att klara av det. Men det var en underbar resa med Maxwell, Jude, Leia och alla andra. Jag älskar RPG. Det blev också en del spelande med Legend Of Zelda : A Link Between Worlds. En ren och skär återkomst till mitt favorit-Hyrule som var ifrån A Link To The Past. Nintendo bevisade att de kan fortsätta att göra magiska 2D-spel.
Men hur var egentligen det nya ifrån spelåret 2014? Ska jag vara ärlig så har jag inte varit så aktiv med många nya spel för i år eftersom jag inte äger Playstation 4 eller XBOX One. Så där har jag missat massor. Dessutom verkar Sony ha sagt hejdå till Playstation 3 för gott.
När jag inte har haft något annat att spela så har jag fortsatt med Final Fantasy XIII – som jag har inte klarat än fast jag ägt spelet i fyra år. Under julhelgen har jag tagit mig an det igen efter ett uppehåll sedan mars. Det är inte det bästa Final Fantasy-spelet jag spelat, det är väldigt mediokert. Men jag vill ändå klara av det. Dessutom gillar jag Vanille. Ett mål jag har år 2015 är att en gång för alla klara av Final Fantasy XIII. Sen kommer jag aldrig att spela det igen.

Jag har hållit på med Final Fantasy XIII i fyra år och har fortfarande inte klarat av det. Men det beror på att jag spelar det när jag inte har något annat att spela. Men år 2015 så ska jag klara av Final Fantasy XIII för gott.

Jag har hållit på med Final Fantasy XIII i fyra år och har fortfarande inte klarat av det. Men det beror på att jag spelar det när jag inte har något annat att spela. Men år 2015 så ska jag klara av Final Fantasy XIII för gott.

Men ett spel jag frossat i mig ordentligt i år är Dark Souls II. Föregångaren missade jag så jag ville testa detta. Inget annat spel har fått mig att svära som inihelvetes mycket för att man dör så lätt i Dark Souls II. Det är brutalt svårt. Ändå älskar jag det spelet. Det tog mig minst 50 speltimmar att klara av. Awesome spel indeed. Praise The Sun!
Jag skaffade mig ett Wii U för jag ville så gärna ha Mario Kart 8. Nintendo förstår det här med spelglädje eftersom Mario Kart 8 är så jävla roligt. Jag är så imponerad av Wii U’s enkelhet och fina Miiverse, och det känns som att Nintendo har ryckt upp sig med allt som de gjorde fel med Wii. Wii är en bra konsol och det finns bra spel till den. Men jag tror att Wii U kommer att bli ännu bättre. Jag laddade ned NES Remix 1 och fick testa utmaningar ifrån klassiska spel som Donkey Kong, Legend Of Zelda och Super Mario Bros. Väldigt skojigt och utmanande på samma gång. Jag ska försöka att få tag på NES Remix 2 för mer utmaningar. Nintendo gjorde en skitbra grej för de som köpte Mario Kart 8 vid lanseringsdagen – man fick en kod som man fick registrera på Nintendo Shop och man fick ladda ned ett gratis spel! Titlar som Pikmin 3, Legend Of Zelda: The Wind Waker HD och Nintendoland var alla lockande, men jag valde att ladda ner New Super Mario Bros U. New Super Mario Bros U är ett bättre spel än New Super Mario Bros Wii, som i sin tur var riktigt roligt. Jag testade spelet på Gamex för några år sen och tyckte redan då att det var riktigt roligt. Plattformsperfektion indeed.

Detta med nedladdningskoden var ett snilledrag av Nintendo, och med största sannolikhet var det för att få sålt på fler Wii U-konsoler eftersom den konsolen har haft en knackig start. Ett av de största bekymren är att tredjepartsstödet är väldigt lågt och företag som EA, Ubisoft (för tillfället), och Dice väljer att vända Nintendo ryggen. Så därför är ju Nintendo tvungna att satsa hårt och producera spel i ett högre tempo. Men nu har Wii U-försäljningen ökat rejält, tack vare magnifika Mario Kart 8 och hett efterlängtade Super Smash Bros for Wii U. Jag hoppas att Nintendo satsar på fler såna här koder längre fram.

Årets filmsoundtrack: Guardians Of The Galaxy.

Årets mysigaste: Bamse Och Tjuvstaden.

Årets ”vill ha”: Den svarta kortleken från Sin City: A Dame To Kill For.

Årets affär: Microsoft köper Mojang.

Årets mest spelade spel: Dark Souls II.

Årets modedrottning: Zelda i Hyrule Warriors.

Årets modigaste: Arya Stark i Game Of Thrones.

Årets starkaste: Clementine i Telltales The Walking Dead: Season Two.

Årets replik: ”I Am Groot”, från Guardians Of The Galaxy.

 Under hösten har jag kickat röv ordentligt med Hyrules hjältar (och fiender!) i Hyrule Warriors. Jag var mest glad för att man äntligen kunde styra prinsessan Zelda och hon är klart en av de bästa karaktärerna i hela spelet, tillsammans med Impa och Sheik. Hyrule Warriors är ett trevligt onsdagskvällsnöje. Adventure Mode rekommenderas.

Sen kom då mastodontspelet många har väntat på: Super Smash Bros for Wii U. Jag sket i Nintendo 3DS-spelet och satsade på denna brakfest. Den meningen var dåligt formulerad, och det ber jag om ursäkt för. Jag har en stor känsla att man kommer att pyssla med Super Smash Bros for Wii U väldigt länge för det är så stort och riktigt underhållande. Dessutom är det otroligt snyggt.

Sen har inte spelåret bjudit på så mycket. Eller, det har det ju. Fast man har ju hållit hårt i plånboken i år. Jag har missat otroligt många spel år 2014 som jag velat spela – kanske jag får en chans år 2015. Bayonetta 2 ser svinläckert ut för jag älskar originalet. The Evil Within fick svag respons men ändå vill jag prova det. Det prissänks snart tror jag. Tales Of Xillia 2 bör nog provas år 2015. Jag blev så otroligt besviken att Rune Factory 4 inte skulle komma till Europa, för dessutom las spelutvecklaren Neverland ner. Fan, för Rune Factory 4 var ju spelet jag längtade efter mest år 2014. Men så skulle spelet ändå komma till Europa – via Nintendo Eshop. Inte i fysisk form – men ändå. Det kom ju. Längre fram år 2015 så ska jag ha det spelet! Men så kom ju många av de stora spelen till Playstation 4 och XBOX One – och de har jag ju inte. Alien Isolation, Destiny, nyutgåvan av Grand Theft Auto V, Dragon Age Inquistion och så vidare. Det lär tyvärr dröja tills jag äger någon av de nya generationens konsoler – men jag har ju tur att jag äger ett Wii U. Nu tror jag lyckan vänder för Nintendo. Legend Of Zelda for Wii U är ju på ingående!

Rune Factory 4 skulle inte komma till Europa och då blev jag ledsen för jag såg mest fram emot det spelet år 2014. Nu finns det på Nintendo Eshop och då ska jag spela det år 2015.

Rune Factory 4 skulle inte komma till Europa och då blev jag ledsen för jag såg mest fram emot det spelet år 2014. Nu finns det på Nintendo Eshop och då ska jag spela det år 2015.

Vidrigast år 2014 är tveklöst det jävla Gamergate. Gamerkvinnor mordhotas, kränks och får sina liv inträngda av rena psykopater. Varför? För att de är kvinnor. Många män har fortfarande bilden av kvinnan att ”de ska stå vid spisen och laga mat” men inte låter de göra det som de tycker är kul. Kvinnor ska inte spela spel tycker de. Synnerligen inte spel som Call Of Duty, Resident Evil eller ens Legend Of Zelda. Vilken jävla korkad syn. Det är klart de ska få spela det de tycker är kul. Jag har haft skitkul när jag spelat Mario Kart 8 online med både kvinnor och män. Och det är ju huvudsaken? Spel ska vara kul! År 2015 så önskar jag att Gamergate ska få en stor gravsten som luktar svavel, ammoniak och ruttet kött.

Årets gamer: Fenjima Manrique.

Årets country: Emily Kinney.

Årets cameo: Howard The Duck i Guardians Of The Galaxy.

Årets besvikelse: Sin City: A Dame To Kill For.

Årets hämnare: Tyrion Lannister i Game Of Thrones.

Årets spelsoundtrackspår: Shy Guy Falls i Mario Kart 8.

Årets ”faaan-situation”: När Outtrigger förlorade mot Helena Paparizou i Andra Chansen.

Årets filmkaraktär: Groot i Guardians Of The Galaxy.

Årets spelkaraktär: Clementine i Telletales The Walking Dead: Season Two.

Årets tv-serie: The Walking Dead.

Årets film: Guardians Of The Galaxy.

Årets spel: Dark Souls II.

Årets film.

Årets film.

Årets tv-serie.

Årets tv-serie.

Årets spel.

Årets spel.

Det har varit ett sisådär år 2014, men jag tror att år 2015 kommer att bli riktigt bra. Jag ska ta tag i det jag har missat och hinna ikapp till mer aktuella. Skörda min skämshög. Se igenom filmer. Bli ännu bättre att teckna. Spela in mer podcasts. Gärna med fler gäster.

Jag vill önska er alla ett riktigt gott och awesome år 2015! Nu kör vi med gaspedalen i botten!

Cosplay handlar enbart om kåta killars suktande efter urringningar och rumpor.

Cosplay (japanska コスプレ, kosupure, kortform för costume play) är en japansk form av performance eller maskerad. Deltagarna klär ut sig i dräkter och accessoarer för att föreställa en specifik figur eller idé.

I Japan innefattar det all sorts kostymering, från medeltid till framtid. I väst används begreppet främst om rollfigurer med ursprung i japansk populärkultur. Dessa hämtas från populär fiction i Japan, men omfattar numera även amerikanska skämtteckningar och science fiction. Favoritkällor inbegriper manga, anime, tokusatsu, tecknad serie, grafiska romaner, video game, hentai och fantasyfilmer. Vilken figur som helst från den verkliga världen eller den virtuella, som lånar sig själv till dramatisk tolkning, kan tas upp. Icke levande objekt ges antropomorfa former och det är inte ovanligt att se crossdressing med kvinnor i manliga roller och tvärtom.

Cosplay kan sägas vara animéns och mangans motsvarighet till hängivna Trekkies och Tolkienanhängare. Genom att sy en dräkt efter en figur, som man tycker om och sedan bära den till ett konvent, visar man sin uppskattning. Målet är att porträttera figuren så gott man kan. – Wikipedia

Jag börjar den här texten med en förklaring om vad cosplay är för något.

Cosplay har vuxit och blivit riktigt stort. Jag tycker till och med att det är så fascinerande att till och med lokalt folk börjar öppna upp ögonen för den här megasuccén. Jag delade en bild på Facebook där en herre gjorde en fantastisk förklädnad av karaktären John Coffey ifrån Den Gröna Milen. Det var så otroligt likt att jag tappade hakan.

Jag beundrar de som gör sina cosplay-uppträdanden verkligen lägger sin hjärta och själ för sina dräkter, sitt smink och sina andra ting som passar bra för sin cosplay. I förra årets Gamex fick jag uppleva cosplay för andra gången och ingen maskerad någonsin är i närheten av de här maskeraddeltagarnas expertis. Verkligen fantastiskt.

Men det finns också en nackdel med cosplay. En stor sådan.

Framför kvinnor som klär upp sig, de får höra en hel del skit från många manliga fans. Män som tänker med kukhuvudet.

Det spelar ingen roll om jag läser i kommentarflödet på cosplayartister som Yaha Han, Jessica Nigri eller Katyuska Moonfox, det finns alltid minst ett par kommentarer i stil med:

”Boobs!” ”Fap Fap Fap (runkljud)” ”I just came in my pants.” och så vidare.

De syftar alltså på kvinnornas lättklädda stil eller urringningar.

Man undrar ju varför såna killar (väldigt många) följer de populära cosplay-damerna egentligen? Vad vinner de på att skriva att sexuellt påtryckande kommentarer på Instagram, Facebook eller Twitter?

”Jamen, varför klär de sig så lättklädda, har push-upbehån och enorma urringningar? Varför står de i sexuella poser?” Ja, många av kvinnorna har urringningar och är rätt lättklädda. Det kan man inte missa. Men man missar ju hela poängen med cosplay när man stirrar blint in i Jessica Nigris bröst. Har någon ens lagt märke på den tid och arbete hon gjort för att få till en väldigt bra cosplay? Se på helheten. Vill hon ha stor urringning så låt henne ha det då. Men tänk på vad du skriver. De märker mer än vad du tror.

Många av de kvinnliga cosplayartisterna har blockerat kommentarer på sina Facebooksidor, blockat vissa användare men ändå kryper den här kåtsörjan igenom. Det är jävligt surt och rent sagt hemskt.

Man kan inte få bort det vidriga suktandet och det lär bli väldigt svårt att få kåta mäns längtan att få knulla en cosplayartist. Hur mycket man försöker att kämpa emot det så kommer det upp igen. Men det är väldigt viktigt att vi kämpar emot. Diskuterar det här problemet med killar och tjejer. Främst killar förstås.

Det enda jag kan säga till dom är:

Lägg av era idioter. Ni gör er själva till åtlöjen. De här kvinnorna har lagt hjärta och själ för något de tycker är roligt. Ni behöver inte förstöra alltihop bara för att ni har övertryck i era pungar. Ge er, för i helvete. Låt kvinnorna få ha sina cosplays i fred.

Jag älskar cosplay. Jag vill också att folk ska göra det de tycker är roligt. Att följa sina drömmar. Men hur ska de följa sina drömmar när det finns de som konstant står i vägen?

Killar behöver lära sig en hel del om respekt mot en annan person. Oavsett vem de är, vilken sexuell läggning de har och vad de gör. Alla är vi olika. Låt oss då vara det.

Sluta. Det är inte roligt längre. Det har aldrig varit roligt.

Sluta.

Jessica Nigri i sin Juliet Starling-cosplay. En lättklädd karaktär och ett lätt byte för sexuella rovdjur. Men det är inte Nigris fel. Hon klär ut sig för att hon tycker det är roligt. Låt henne ha det då.

Jessica Nigri i sin Juliet Starling-cosplay. En lättklädd karaktär och ett lätt byte för sexuella rovdjur. Men det är inte Nigris fel. Hon klär ut sig för att hon tycker det är roligt. Låt henne ha det då.

 

Teckning: Malin Gramer. (Polychromos)

100_6231

Hej på er. Jag har denna gång tecknat en svensk programledare och tv-personlighet, vilket för det första är inte första gången eftersom jag tecknat Jessica Almenäs för ett par år sen. Den här gången är det Malin Gramer, känd från bland annat Fråga Olle-dokumentären. Gramer är en otroligt glad och färgstark personlighet, därför valde jag att teckna hennes porträtt.

Jag använde mig av Polychromos-pennor och jag måste säga att jag är väldigt nöjd med det här resultatet för det har riktigt hårt arbete. Särskilt Malin Gramers hår. Ansiktet kom fram rätt fort och jag var ytterst försiktig så att det inte skulle bli för starka linjer, till exempel hennes tänder. Tänder brukar jag ha problem med, men nu gick det bra. Det viktigaste är att jag faktiskt fick till hennes personliga drag. Det stora leendet, ögonen och hakan. Jag blev också nöjd med handen. Det enda jag undrar lite på är varför jag inte orkar få till hårtopparna på porträtt. Nåväl, träning ger färdighet. En dag ska jag komma på det.

Jag brukar uppdatera min utveckling av en pågående teckning i mitt konto på Instagram och jag fick faktiskt se en positiv överraskning. Det kan ni se på bilden nedanför. Hoppas att ni gillar bilden!

Ja, det är faktiskt Malin Gramer själv som gillade min pågående teckning på Instagram. Kul!

Ja, det är faktiskt Malin Gramer själv som gillade min pågående teckning på Instagram. Kul!

Magsjuka, Sherlock, Candy Crush-skandalen, Paper Mario: Sticker Star och veckan som gått.

Den här veckan har varit minst sagt turbulent. Som vanligt jobbade jag på måndagen, slutade klockan sex men skulle vara ledig på tisdagen (istället för fredag som jag brukar vara på 9.00 till 18.00-veckor) för att ett larm skulle installeras då.

På tisdagsmorgonen kände jag mig konstig i magen. Nej, jag tar tillbaks det. Jag hade väldigt ont i magen och kände mig spyfärdig. Larmkillen kom och vi satt och diskuterade om larmet och dess funktioner. Men det som hände stunden efter att vi pratade om larmet så kom vår dotter Alison och spydde rakt ut – föreställ er Megan i Exorcisten så kan ni kanske gissa hur detta kunde ha sett ut. Jag och sambo Malin tänkte ”stackars larmkille”. Att komma in och installera ett larm just den här dagen. Vi visste båda två att det var en objuden gäst i huset. Inte larmkillen förstås. Jag pratar om magsjukan.

Magsjuka.

En hink har varit väl använd i tider när man ska spy på grund av magsjuka. Fast kanske inte så överdrivet som en farligt avfall-hink som bilden visar.

En hink har varit väl använd i tider när man ska spy på grund av magsjuka. Fast kanske inte så överdrivet som en farligt avfall-hink som bilden visar.

Ett par timmar efter att han åkt så blev jag riktigt klen. Hamnade på soffan och sov igenom en period med feber, illamående och magvärk. Vad fasen var detta? Ett par toabesök gjorde inte saken bättre heller, det var en sak som var säker. På natten så spydde både jag och Alison. Magsjukan var därmed ett faktum. Onsdagen så kutade jag på toa många gånger. Särskilt på förmiddagen. Inte orkade jag äta så mycket heller. Jag var hungrig men orkade inte äta. Jag fick trotsa min diet och dricka avdankad cola för att hålla magen i balans. Annars fick jag dricka Proviva, och det hjälpte rätt bra. Det fick bli en del tv-tittande och ytterst lite spelande. Mest på 3DS:en för den var bekväm att hålla i när man var på soffan. Jag kände mig lite piggare på onsdagskvällen och försökte äta lite mer. Efter att ha läst på både Facebook och Instagram, så funderade jag på om tv-serien Sherlock var något att se. Jag menar, det är rätt många som hypar serien rejält. Jag hade länge velat se Sherlock men inte haft möjligheten. Som tur var, fanns det några episoder på Netflix.

Sherlock.

Jag har till slut börjat upptäcka varför tv-serien Sherlock är så omtyckt av många. Benedict Cumberbatch är som gjord för rollen som den moderne Sherlock Holmes.

Jag fastnade för Sherlock direkt. Den otroliga intelligensen och den svarta humorn är i världsklass. Serien är tät, spännande och den har en härlig brittisk charm. Benedict Cumberbatch är som skräddarsydd för rollen som en Sherlock Holmes i 2010-talets London. Cumberbatchs iskalla blick och den tillrufsade frisyren ger karaktären – ja, karaktär. Men det är hans intelligens och upptäckarförmåga som är så genial. Martin Freeman är utmärkt som Watson och är en perfekt motsats till den specielle Sherlock. Det är rätt ironiskt att båda två är med i Hobbit-filmerna, och nästa gång jag ska se Hobbit: Smaugs Ödemark så ska jag försöka lyssna mer på Smaugs röst – som är Cumberbatchs. Varför i hela friden har jag inte upptäckt Sherlock tidigare? Det är banne mig den bästa tv-serie sedan House lades ner. Förutom Walking Dead förstås. Tycker jag. På tal om Walking Dead, så är det drygt två veckor kvar tills andra halvlek av fjärde säsongen. Spännande! Annars går det mycket skit på tv.

Onsdagskvällen såg ljus ut. Jag mådde som sagt inte lika illa, och trodde på förbättring. Jag hade ställt mig in på att återvända till jobbet på fredagen eftersom det ska gå minst 48 timmar efter sista spyandet. Men natten mellan onsdag och torsdag vaknade jag av att jag fick jävligt ont i magen igen. Halv tre på natten spydde jag igen och värre. Nähä, magsjukan ville inte riktigt lämna mig. Då kunde jag inte gå på jobbet på fredagen. Så enkelt var det. Jag fick kika på lite Netflix, bland annat en Batman-film och ett avsnitt till av Sherlock. Sen somnade jag på soffan tills döttrarna och Malin kom ned. Alison var fortfarande inte pigg och vi fick byta en hel del blöjor. Envisa magsjuka.

Den stora Pokey-bossen som just nu står i vägen för mig från att gå vidare i Paper Mario: Sticker Star.

Den stora Pokey-bossen som just nu står i vägen för mig från att gå vidare i Paper Mario: Sticker Star.

Mitt Nintendo 3DS har gått rätt varmt. Jag klarade av Legend Of Zelda – A Link Between Worlds och började kort efter med Paper Mario: Sticker Star. Än så länge är det här fjärde spelet i Marios pappersvärld minst lika charmigt som de tre föregående spelen. När jag skrev det här, på söndagen, hade jag åkt på pisk av en enorm Pokey-boss ute i öknen. Jag kan tveklöst säga att det här spelet är väldigt utmanande och det kommer att ta tid att klara av det. Annars har jag lyssnat på spelsoundtracks på Youtube. Jag gillar verkligen användaren SuperDarkys spellistor för den musik hen har är väldigt varierande och jag har upptäckt flera klassiker jag inte hört på flera år.

Jag har flera gånger i veckan sagt att ”nu borde väl magsjukan gå över” – men både på torsdagen, fredagen och lördagsmorgonen så hade jag sprungit på toa. Alison har varit dålig i magen. Men nu, idag, har det faktiskt varit lugnt. Jag kan med utan tvivel säga att den här magsjukan har varit en av de jobbigare jag upplevt – som jag minns i alla fall. Jag är dock väldigt förvånad (ta i trä) att både Malin och Carrie klarat sig från den här skiten.

Hatat av många. Spelas av betydligt fler. Candy Crush Saga är en succé. Dess skapare King har kommit på den dumma idén att förbjuda andra spelskapare att använda ordet Candy i sina speltitlar.

Hatas av många. Spelas av betydligt fler. Candy Crush Saga är en succé. Dess skapare King har kommit på den dumma idén att förbjuda andra spelskapare att använda ordet Candy i sina speltitlar.

Jag har läst lite nyheter om till exempel när Justin Bieber greps, om ryktet att Watch Dogs till Wii U skulle läggas ned och om företaget Kings korkade beslut att förbjuda andra spelskapare använda ordet ”Candy” i sina speltitlar. Nog för att Candy Crush Saga har blivit en enorm succé för King men kom igen. Man kan väl för Guds skull inte lägga patent på ett simpelt ord som ”Candy”? Löjligt. Jag är väldigt glad att jag slutat spela Candy Crush Saga. Det spelet gjorde mig mer och mer frustrerad. Att rensa en bana på sketet gelé har gett min gamersjäl mardrömmar. Men vad är det egentligen som gör ett sånt skitspel så enormt stort? Det är läskigt.

Jag har saknat att teckna denna vecka, men jag har inte orkat. Sist jag tecknade så var det i måndags, och jag har kommit halvvägs på bilden av Ada Wong från Resident Evil. Så fort jag blir frisk fullt ut så ska jag fortsätta med bilden. På tal om det, så måste jag beställa fler Polychromospennor. Särskilt svart färg börjar att ta slut. Men jag skulle vilja ha en bättre pennvässare, bättre sudd och papper som är perfekt för Polychromos. Pennorna är som bäst när de är riktigt vässade. Just det ja, jag behöver nya markers också.

Nu hoppas jag verkligen att magsjukan är helt och hållet över, fast jag har lite ont i magen ännu. Då kan jag börja på en ny kula och allt kan bli som vanligt igen. Ta i trä.

Teckning: ”Queen Of Art” – porträttet av Kit King.

Jag tycker jättemycket om att titta på begåvade konstnärers vackra verk på Instagram. Det kan vara något i anime/manga. Landskap. Porträtt. Fanart. Eller kanske något djur.
Alla skapar konst olika och har en unik stil. En stil som är lätt att känna igen.

En person som har visat sin starka stil är kanadensiska konstnären Kit King. Hennes otroligt vackra teckningar har gett henne många välförtjänta fans världen över. Det intressanta är att Kit är självlärd. Jag såg ett klipp på Instagram där man fick se utvecklingen på två år. I det klippet visade hon en teckning som hon gjorde för två år sen, och en från i år. Kit hade verkligen utvecklat sig otroligt mycket! Det bevisar en sak: Att man kan ta modet och våga ta stora steg framåt. Jag säger till de som påstår att de inte kan teckna, att de kan teckna. Fantasin sätter gränsen.

Jag har gjort ett porträtt av Kit King. Jag ville hylla denne fantastiske konstnär för hon har inspirerat så många.

20130803-074848.jpg

Kit har en tatuering på halsen, men eftersom hennes hals hade suddig skärpa på fotografiet så blev det lite suddigt ritat. Den senaste tiden hade jag använt svarta tuschpennor för att göra skarpa linjer men det struntade jag i denna gång. Likaså de grå tuschpennorna. Jag tyckte Kit förtjänade en hederlig blyertsteckning. Nu har jag inte rätt typ av papper eller Prismacolor-pennor, (eller nåt liknade) så jag kunde inte riktigt göra bilden rättvisa.
Men jag är nöjd ändå. Det var en riktig ära att teckna Kit King. Och hon gillade bilden dessutom. Det gjorde mig riktigt glad.
Jag kallar teckningen ”Queen Of Art”, för Kit King är en drottning när det gäller konst.
Hoppas ni gillar bilden.

Framtida teckningsprojekt. (både vanligt och digitalt)

Jag har tecknat Bayonetta förut. Jag blev sugen på att göra det igen - kanske i digital form?

Jag har tecknat Bayonetta förut. Jag blev sugen på att göra det igen – kanske i digital form?

Det går framåt på teckningsfronten. Efter några digitala teckningar så börjar jag få till ett rätt bra flyt med min Wacom-penna. Det är så mycket fördelar när jag använder den underbara digitala teckningspennan, men det finns ett par baksidor med den. Jag ser inte bilden på själva ritbrädan utan jag är tvungen att kolla rakt på dataskärmen. En annan nackdel är tiden. Jag tecknar med den pennan oftast på sena kvällar men ibland blir jag rätt så trött efter en dag med bus, lek med barn och sysslor hemma. Dessutom har jag ju börjat jobba igen efter semestern. Men jag tar mig tid då och då. Just nu håller jag på med en digital teckning av New York, och det är rätt petigt med alla byggnader, broar och glasrutor. Men mycket arbete ger bra resultat. Förhoppningsvis.

Eftersom jag börjat arbeta igen, tar jag mig tid att teckna vanliga teckningar på luncherna så att jag inte glömmer det gamla hederliga sättet. Jag avslutade nyss med en teckning på en Pontiac Bonneville -64, som var en beställning av en polare. (bilden dyker upp här i ett senare blogginlägg) Det är riktigt roligt att teckna på det klassiska sättet, men det finns så många nackdelar med det med. Jag kan inte färglägga så skarpt som jag kan med en digital bild – och när jag gör ett skarpt fel kan jag inte bara ta bort det så lätt som det gör med en digital sådan. Så jag måste hitta andra lösningar.

Jag gillar Instagram, den populära foto (och numera videoklipp)-appen där man kan se andras fotografier. Många kändisar har ett konto på Instagram som man kan följa. Jag följer en del gamers, kändisar, något tv-spelrelaterat, och nu på senaste tiden en hel del konstnärer i världsklass. Deras konst får en att tappa hakan – men de ger också en stark inspiration. En person som jag beundrar mycket är den kanadensiska konstnären Kit King. Hon var den första konstnären jag följde på Instagram och är en av de bästa talanger jag beskådat. Vad som gör mig riktigt förvånad är att hennes bilder blir bara bättre och bättre hela tiden. Många konstnärer har frågat och beviljats om de får teckna ett porträtt av Kit, och vet ni vad? Det får jag också göra, så det är en riktigt stor ära. Om jag ska teckna henne vanligt eller i digital form har jag inte bestämt mig för ännu, det bestämmer jag mig för när jag blir klar med New York-digitalbilden eller med nybörjade fanarten av Mario & Luigi: Dream Team‘s japanska boxart.

Ni kan se på Kit Kings alster i hennes Instagramsida här.

Något jag märker mycket på Instagram, är att många konstnärer använder Prismacolor-pennor och de verkar vara riktigt bra teckningspennor. De ser så bra ut att färglägga med och det blir inte fläckpartier som det blir med vanliga teckningsfärgpennor. Jag sökte på såna på Google men de verkar vara svåra att få tag på i Sverige. Varför?

Jag har många bilder som jag ska försöka få till, gärna innan nästa Sätrapôjk-kalender som jag ska ha en tävling med senare i år. Nu är det roligt att teckna igen.

En av de många höjdpunkterna i Terror På Elm Street 3: Freddy's Återkomst är när Freddy står i en mörk korridor med ett blått ljus bakom sig. Mycket snygg ljussättning. Detta kommer att bli ett framtida projekt för mig.

En av de många höjdpunkterna i Terror På Elm Street 3: Freddy’s Återkomst är när Freddy står i en mörk korridor med ett blått ljus bakom sig. Mycket snygg ljussättning. Detta kommer att bli ett framtida projekt för mig.