”Är det ingen sida som vill ha stackars manliga spelskribenter längre?”

68556854

Innan någon går alldeles apeshit på grund av rubriken, så rekommenderar jag att ni läser inlägget först. Okej? Tack.

Då fortsätter jag.

Jag börjar med att harkla min strupe.

 

Tv-spel väcker många känslor. Det pratas mycket om Gamergate, Anita Sarkeesian, Anna Nilssons teckningar på Svampriket som skapade en rejäl storm förra året, och nu har Notch gjort bort sig också. Fast när det gäller det sistnämnda, så rekommenderar jag att jag läser Roberts och Effies artiklar istället. Där får ni väldigt bra förklaringar i den röriga soppa som Minecraft-skaparen hamnat i.

Men det här inlägget handlar inte om något av det jag nämnde.

 

Vad handlar det här inlägget om? Varför har jag den här rubriken?

Det här inlägget handlar om speljournalism och om att söka nya förmågor. Många spelsidor växer jättemycket, och det ploppar upp nya sidor som de vore maskrosor på sommaren. Alla som är inblandade i dessa spelsidor är riktigt passionerade och brinner helhjärtat för det de tycker om. Det skrivs, podcastas och youtubas. Det är ju strålande. Att såpass många som sysslar med speljournalism är väldigt fascinerande.

Spelsidor söker väldigt många nya talanger som ska hjälpa dom att lysa starkare på marknaden. Det finns massor av personer som vill gärna skriva om spel därute, så gott om folk finns det ju.

Men det finns en sak som är väldigt intressant när det gäller spelsidornas krav idag. De söker efter kvinnliga spelskribenter.

Fast, om jag ska vara ärlig, så tror jag inte att det är ett krav. Utan jag tror att spelsidorna räcker faktiskt ut en hand till de som inte fått den här möjligheten tidigare. Jag har läst speltidningar i åratal. Tidningar som Super Play och Nintendo-magasinet. En mycket märkbar sak som jag märker mycket mer idag när jag kikar i de gamla tidningarna, är att dess innehåll dominerades av en äkta korvfest. Majoriteten av spelskribenter var killar.

I för sig var detta väldigt vanligt förr, och intressant nog inte så värst märkbart. Spelmarknaden riktade ju sig mest åt killar. Häftiga skjutspel var ju ”killspel”, och det fanns ju inga tjejer som spelade sånt – för det var ju bara killar som gjorde det. Men serru, det stämde inte ett jävla dugg. Det fanns visst tjejer och kvinnor som spelade Wolfenstein, Resident Evil, Quake och Super Mario Bros. Men tjejerna fick stå i killarnas skugga hela tiden. Mängden av skribenter i en speltidning var ungefär 90 procent killar och 10 procent tjejer. Lovisa i Super Play gillade jag. Nu har jag glömt hennes efternamn men jag tyckte om hennes texter om till exempel Pikmin och Parasite Eve. Jag undrar vart hon tog vägen.

Ähem. Hur som helst.

Lovisa var en av de få kvinnliga speljournalister under sent 1990-tal och början av 2000-talet. Frågan är om det fanns så många fler? Det gjorde det säkert, men jag kommer faktiskt inte ihåg någon. Jag är däremot säker på att det fanns flera.
Något annat som jag är säker på är att det fanns garanterat fler kvinnor som ville skriva om spel under den tidpunkten. Frågan är isåfall varför det inte var så? Och pang, en följdfråga; varför var det en dominerande korvfest inom speljournalistik?
Jag är inte rätt person att svara på den frågan, men jag skulle gärna vilja ha svar på det.

Tv-spel har alltid förknippats med ”en grej som bara killar gör”. Det fanns inte en tanke på att tjejer spelade. I alla fall inte ”tuffa” spel, utan de ”spelade hästspel” som ett exempel. Det liknande sånt som leksaksreklam visar till de olika könsroller.
Ni vet vad jag pratar om.
Leksaksreklam för pojkar är än idag tuffa grejer, bilar, Turtles, och Star Wars . Tjejer får jämt sminkgrejer, bebisdockor och matlagningsgrejer.
Ja, stereotyper som inte ändrats ett jävla dugg.
Jag avskyr den korkade synen leksaksreklam har. Killar kan väl för tusan leka med dockor och tjejer får väl flyga med en leksaks-Millenium Falcon?
”Pojkar ska bara ha blått och tjejer ska bara ha rosa”-fasoner som folk kör med får mig vilja flytta till planeten Mars. Helvete så idiotiskt.

Nu kom jag lite på sidospår där ett tag, jag ber om ursäkt. Så, vad var jag någonstans?
Internet. Den har öppnat många dörrar när det gäller speljournalistik. Spelskribenter kommer fram, fler och fler. Alla har något att säga om vad de tycker om spel. En del spelar in rekordförsök på hur snabbt man klarar av till exempel Super Mario Bros.
Många spelsidor har kommit och gått, och många består. En sak är väldigt tydlig. Vi är mer intresserade av tv-spel än någonsin tidigare. Herregud, vilken explosiv kraft det har.

Spelsajter skriker efter mer folk, för de vill ju växa och utvecklas mer och mer. Inga konstigheter.
I jämställdhetens tecken så riktar sig sajterna åt kvinnor.
Det här tror jag att många killar ser rött för.
”Jag kan lika mycket som hon men jag får inte för att jag har kuk?” Hm, låt oss ta en funderare på det.

Jag kan på ett sätt och vis förstå deras reaktioner, men det finns en viktig sak som många killar inte tänker på – eller ens bryr sig om. Hur vore det om killarna har satt sig i tjejernas sits för många år sen? Att sätta sig i tjejernas sits nu?
Har ni någon som helst aning om vad tjejer fått gå igenom? Sexuella kränkingar är bara en del av problemet. Ett annat problem är att killars bubbla inte ska sprickas.
Men kära nån, killar. Tänk.
Spelsidor förbjuder inte er för att skriva. De börjar göra något som branschen borde ha gjort för länge sen. De räcker ut en hand åt de som inte har fått chansen. Kvinnor tillhör den kategorin, men de är inte de enda.

Ni vet den där filmen Tjejligan? I den filmen visade de att tjejer kan spela en mansdominerad sport som baseball.

Ni vet den där filmen Tjejligan? I den filmen visade de att tjejer kan spela en mansdominerad sport som baseball. Att skriva om spel har varit mansdominerat länge. Men nu ska det bli ändring på detta.

Jag vill citera nystartade Nintendosidan Kuribo.se – jävlar vad det namnet är badass – om deras sökning efter nya talanger. Så här stod det på Facebook:

”Hejsan allihop! Ville bara meddela er alla att vi fortfarande söker kvinnliga skribenter som är intresserade av att skriva för Kuribo.se! Faller du utanför de traditionella könsnormerna i form av exempelvis ickebinär, trans eller liknande så söker vi även dig! Allt vi begär är att du har ett brinnande intresse för Nintendo och att skriva!”

Det där var riktigt vackert skrivet. HBTQ-personer är också en utsatt grupp när det gäller tv-spel, och jag tycker att Kuribo.se ska ha credit för att de ger dessa människor en chans.

Nej, killar. Ni blir inte utstängda. Det som händer är att alla får vara med. Om det är så att du som kille inte får en tjänst som spelskribent och spela recensionex för en spelsida, och en tjej får tjänsten – lägg inte skulden på sajten och tjejen. Skyll inte heller på dig själv, för du har gjort det du kunnat.
Skyll på den mansdominans som präglat speljournalistik i åratal istället.
Du ska få se, det blir din tur också. Men förstå att tjejer har det mycket jobbigare än dig, som är kille.
Ett kön ska inte vara ett hinder för att uppnå sina drömmar.
Så ta och tänk på det innan du nättrollar mot kvinnor som vill skriva om spel.

Är censur bra eller dåligt?

Vad är egentligen censur för ord?
För mig är det ett ord som betyder att förbjuda ett visst innehåll i något väsentligt, som kultur.

För många är ordet censur något som många föraktar. Censuren tar bort nån form av detalj i något man tycker om.

När jag såg Friday The 13th för första gången blev jag så otroligt besviken på att den var så grymt censurerad. Att ta bort något ifrån filmens innehåll förstör ju den. Många av Friday The 13th’s mordscener blev hårt klippta eller helt borttagna, till exempel Kevin Bacons dödsscen. Detta var innan Sverige gick med i EU, för sen släpptes filmen oklippt. En skräckfilm ska vara oklippt, anser jag. The Texas Chainsaw Massacre blev en rejäl hackkyckling när en stor kritikerkår såg rött i och med videovåldet på 1980-talet.

Våldet som inträffar i hemska händelser som skolmorden i Columbine, Breiviks dödskjutningar på Utöya eller bland de senaste skolmassakerna som till exempel i Umpqua där en galning dödade nio personer. Vad de flesta har gemensamt förutom att mördarna är/var rena dårar, är att media och politiker gärna skyller på spel, musik och film. Vilket är idiotiskt. Ska man isåfall införa censur/förbud mot kultur för att hindra dårar att begå mord?
Det låter helt vansinnigt. Det är inte i kulturen som problemet ligger. Det är mördarnas psykos som är problemet.

Censur är en svår sak. Redan nämnda ovan så är det till och med korkat. Men det är inte alltid så. Censur ska absolut finnas. Det gäller att använda det rätt.

När det gäller kvinnliga karkatärer i Japan så är de oftast lättklädda. Men Xenoblade Chronicles X får en sorts makeover när det kommer i väst. Karaktären  Lin, som är minderårig, (13 år i Japan och 15 år i USA) har i den japanska versionen bikini medans i amerikanska versionen bär hon mer kläder på sig.

När det gäller kvinnliga karkatärer i Japan så är de oftast lättklädda. Men Xenoblade Chronicles X får en sorts makeover när det kommer till oss i väst. Karaktären Lin, som är minderårig, (13 år i Japan och 15 år i USA) har i den japanska versionen bikini medans i amerikanska versionen bär hon mer kläder på sig.

En del censur är för mig helt förståeligt. Xenoblade Chronicles X versioner i USA och Europa kommer att ha en sak borttaget ifrån den japanska versionen. En sorts bröststorlekseditor slopas bort härborta och jag håller fullständigt med Nintendos beslut. Sen förbjuder Nintendo också karaktären Lins bikinis. Hon är 13 år i Japan, medans i väst är hon 15 år. Det är ett spel, javisst. Men någonstans måste man ju dra gränsen, och det är klokt att få på henne mer kläder. Men vart kom de galna idéerna ifrån? Och nyligen fick jag också reda på att Dead Or Alive Xtreme 3 inte kommer till Europa och USA på grund av jämställdhetsdebatten, antar jag. Men det gör mig ingenting, för Dead Or Alive-serien (främst volleybollspelen) har en väldigt underlig syn på kvinnor.

Censur kan användas till något bra.

Men censur kan väcka en hel del ilska, särskilt hos de som inte vill ha något ändrat.
Det mest omtalade censurbeslutet i Sverige är när Disney tog bort den svarta dockan ifrån Tomtens Verkstad – som är en del av julafton för svenskar. SVT fick en hel del skit när det klippta avsnittet visades för första gången.
Inte bara den svarta dockan togs bort. Den blonda dockan och gubben i rullstol (han var judisk) togs även de bort.
Folket blev rasande.
”Om ni tar bort dockan så är ni rasister!” ”Nu är svensk tradition förstörd!” ”Bojkotta SVT!”
Än en gång: Det är Disney själva som har tagit bort dessa karaktärer.

Men då är frågan: Varför togs dessa figurer bort?

Jo, för Tomtens Verkstad är från en tid då fördomar var inte lika uppmärksammat som idag. Det som är intressant är att det är fler serier som har tagit bort *”blackfaces” men inte har uppmärksammats på samma sätt.

Hur många gånger har inte katten Tom sprängts så att hans ansikte liknar en svart människa med överdrivet ritade läppar och har papiljotter? Han är inte den ende som råkat ut för detta. Tecknarna har använt ”blackfaces” som en sorts hån mot de svarta, trots att slaveriet upphörde långt tidigare. De svarta var fortfarande mindre värda än de vita. Tecknade serier som Tom & Jerry, Droopy och vissa andra Tex Avery-serier hade helt fel syn på folk då. Men så tyckte folk inte vid det tillfället. Det var som en helt vanlig vardag för dom.

Skrämmande. Jag får fler grå hårstrån när jag tänker på det.

Den omtalade scenen i Tomtens Verkstad ifrån Kalle Anka och hans vänner säger God Jul är numera borttaget, men orsakar fortfarande debatt.

Den omtalade scenen i Tomtens Verkstad ifrån Kalle Anka och hans vänner säger God Jul är numera borttagen, men orsakar fortfarande debatt.

Men blir det mer rasism om den svarta dockan förbjuds då? Det beror nog på hur man ser på det – eller reagerar.
Disneys avsikt är helt begripligt. De vill ta bort den hemska synen på folk som är annorlunda som präglade gamla syner för vi ser folk på ett annat sätt år 2015, än vad de gjorde 1935.

Jag tycker att det är skitbra men jag önskar att Disney tog bort hela sketchen och moderniserade den helt och hållet. Det är inte länge kvar tills Tomtens Verkstad är 100 år gammal, så varför ska vi hålla fast vid den?
Varför kallar vi det för svensk tradition? Det är ju för tusan inte svenskt ens.

*Blackface is a form of theatrical makeup used by performers to represent a black person. The practice gained popularity during the 19th century and contributed to the proliferation of stereotypes such as the ”happy-go-lucky darky on the plantation” or the ”dandified coon”. In 1848, blackface minstrel shows were an American national art of the time, translating formal art such as opera into popular terms for a general audience. Early in the 20th century, blackface branched off from the minstrel show and became a form in its own right, until it ended in the United States with the U.S. Civil Rights Movement of the 1960s.

Blackface was an important performance tradition in the American theater for roughly 100 years beginning around 1830. It quickly became popular elsewhere, particularly so in Britain, where the tradition lasted longer than in the US, occurring on primetime TV, most famously in The Black and White Minstrel Show (which ended in 1978) and in Are You Being Served?‍ ’​s Christmas specials in 1976 and finally in 1981. In both the United States and Britain, blackface was most commonly used in the minstrel performance tradition, which it both predated and outlasted. White blackface performers in the past used burnt cork and later greasepaint or shoe polish to blacken their skin and exaggerate their lips, often wearing woolly wigs, gloves, tailcoats, or ragged clothes to complete the transformation. Later, black artists also performed in blackface.

Stereotypes embodied in the stock characters of blackface minstrels not only played a significant role in cementing and proliferating racist images, attitudes, and perceptions worldwide, but also in popularizing black culture. In some quarters, the caricatures that were the legacy of blackface persist to the present day and are a cause of ongoing controversy. Another view is that ”blackface is a form of cross-dressing in which one puts on the insignias of a sex, class, or race that stands in binary opposition to one’s own.”

By the mid-20th century, changing attitudes about race and racism effectively ended the prominence of blackface makeup used in performance in the U.S. and elsewhere. It remains in relatively limited use as a theatrical device and is more commonly used today as social commentary or satire. Perhaps the most enduring effect of blackface is the precedent it established in the introduction of African-American culture to an international audience, albeit through a distorted lens. Blackface’s groundbreaking appropriation, exploitation, and assimilation of African-American culture—as well as the inter-ethnic artistic collaborations that stemmed from it—were but a prologue to the lucrative packaging, marketing, and dissemination of African-American cultural expression and its myriad derivative forms in today’s world popular culture. – Wikipedia.

Varför ska våld behållas i en skräckfilm medans en docka i en julsketch ska tas bort? Det där är en knivig fråga att svara på.
Så här tycker och tror jag:

Våld i film, tv-serier och tv-spel har blivit en del av ens vardag. Hur någon påverkats kan bara bero på sig själv. En sansad person vet att våldet i filmer är ren fiktion och att man helt enkelt inte gör så i det verkliga livet. Så enkelt är det.
Det går givetvis att göra filmer/serier/spel utan våld. Skapare tar till nya sätt att visa upp sin del av kulturen.

Men vi lever i en tid där vi håller på att låsa in det förtryck som förpestat ens vardag under de närmaste hundra åren. Kvinnor är på väg uppåt, homosexuella har samlat kraft för att göra sin röst hörd. Hudfärg ska inte vara ett hinder för att lyckas. Inte heller religion.

hjk

Musse Pigg i en blackface-utklädnad. Vid denna tidpunkt så var det normalt att de svarta porträtterades så här, trots att slaveriet upphörde tidigare. Nu är såna här scener borttagna ifrån Disney själva.

Sen är det en annan sak som jag har tänkt på. Skillnaden mellan en skräckfilm och en tecknad serie ifrån Disney är åldersgränsen. Tv-spel har ju PEGI-märkningar och de talar om vilken rekommenderad åldersgräns spelet har. Våldsamma filmer har 15-årsgräns. Så här långt är det begripligt. Det borde ni förstå? Filmbolagen klipper bort de scener som anses vara alldeles för grova för biografen, men det är inte lika hård klippning på våldsscenerna som det var för över 30 år sen. Men hur är det med tecknade serier för barn då?

Just det. Dessa är inriktade mot barn, som håller på att lära sig något under deras uppväxt. Om de ska lära sig att fördomar är okej – så är det ju något som är fel. Jag tycker att det inte är alls bra att barn lär sig att svarta är ”en nivå lägre än de vita” i de gamla serierna, hur kvinnor behandlades då, och att asiater var personer med överdrivet stora tänder och pratade ”tjing-tjong”.

Förstår ni vart jag är på väg?

Barn lär sig jättemycket. Mycket mer än vad man tror. Vad som är märkbart är att de lär sig vissa saker för att ”jamen så gör mina kompisar bara för att deras föräldrar gör/gjorde så”. Det tåls att tänka på. Det förflutna kan lära barn mycket. På gott och ont.
Det beror också på vart man bor, om samhället har djupa rötter i fördomarna. Om det bara gick att rycka upp rötterna och bränna bort dom så vore det fantastiskt. Men rötterna är stora, grova och taggiga. Vi är på god väg att rycka upp rötterna men vi har mycket kvar att göra.

Det får mig att tänka på den eviga debatten om ”negerbollens överlevnad”. Folk säger att de har alltid har sagt det ordet sedan de var små. Och sen motfrågan ”varför säger man vitlök?” Det är det mest långsökta jag har hört. Folk är så jävla vrånga, det gör att jag blir irriterad. Det är skillnad på orden vit och (ursäkta mig) neger.
”Ja, men negro betyder svart på latin”. Det fattar jag väl. Men det är hur ordet ”neger” har använts som gör mig ganska gubbgrinig. Det har använts i kränkande syften och det har till och med gått så långt att man inte märkt något. Förutom de svarta. De har fått ta emot skiten hur länge som helst och det är dags att sätta stopp för kränkningarna.
Jag vill inte lära mina barn att man ska kalla folk med annan hudfärg för hemska saker. Det är viktigt att vi lär barn att folk är olika och ser olika ut. Det är inte svårt. Men ändå är det ju just svårt. För hatet lurar i krokarna. Jag vill lära mina barn att folk är olika och har olika drömmar, intressen och hur folk ser ut. Att det är okej.

Något annat som förbjuds i tecknade serier är rökning. Det var en helt annan syn på rökning då.

Något annat som förbjuds i tecknade serier är rökning. Det var en helt annan syn på rökning då.

Därför tillhör inte den animerade, gammelmossiga tecknade förnedringen nutiden. Inte heller saker som ansågs vara coolt på den tiden. Rökning i tecknade serier förbjuds mer och mer. Tecknat kan vara lärorikt – att lära barn röka är inte lärorikt.
Disney till exempel klipper bort rökning i deras gamla serier, för det är inte enligt deras policy idag.
Det är helt rätt.

Man ska införa censur om det som förbjuds leder till att någon/några blir sårade eller om att det inte känns rätt.
Men censur bör också undvikas om det som censureras inte gör någon skada.
Det är klurigt, det här.

En sak är säkert.
Censur kan riva upp många känslor – oavsett det vill eller ej.
Vad tror du? Hur ska censur användas? När är det okej? När är censur fel?

”Hörru, du är ju en tjej!” ”Haha, du fick stryk av en tjej i tv-spel!” Genusidioti.

Jämställdhet. Det är ett ord jag gillar. Att det ska vara lika för alla och att det ska vara rättvist.

Inga illa bemötanden, utan att det ska vara normalt för alla.

Men det uppstår ändå förnedringar, och i det här fallet kvinnor som spelar tv-spel.

Twittermed1 Twittermed2Jag läste Angelica Norgrens tweets om att kvinnor blir påpekade eller anmärka – till och med som ett skämt – att de spelar tv-spel.

Hon fick mycket medhåll för sina tweets, och det får hon av mig också.

Jag begriper inte varför det ska påpekas att det är en kvinna man ska spela med. Jag tycker för det första att det är mycket trevligt att kvinnor spelar. De är minst lika bra som män att spela spel.

Visst, det är mer män som spelar, men det kommer mer och mer kvinnor som greppar tag i en handkontroll och spelar tunga FPS-shooters, rollspel eller Mario Kart. Till exempel.
Mer kvinnor är med och skapar spel idag, dessutom finns det ju kvinnliga reportrar när det gäller e-sport. Det är ju jättebra!

Sen finns det ju ett påstående jag stör mig på, och det tror jag många (främst kvinnor) håller med mig om.
Hur många killar har fått höra kommentaren ”haha, du förlorade mot en tjej”?
Vad fan spelar det för roll om personen man spelar en match i beat em’up-spel har bröst och vagina?
Den kommentaren är egentligen menat som en förolämpning mot killen som förlorade men jag tycker att det är en förolämpning mot kvinnan.

Jag har förlorat många gånger mot kvinnor i tv-spel, min sambo spöar mig i Mario Kart Wii jämt.
Syster Lana har dängt mig i olika Mario-spel, Goldeneye 007 och Diddy Kong Racing.
Jag har spelat Resident Evil 5 med Xareena, och jag når inte upp till hennes expertis. Men huvudsaken är ju att man har roligt och trevligt när man spelar! Det är inte en kuk/fitta-debatt. Snälla, killar – radera den förnedrande kommentaren för gott.

Nu är jag rätt säker på att jag får mycket skit av spelkillar för det här inlägget. Men det här är inte en pik mot er.
Det här är ett inlägg om att man ska ha kul när man spelar och att man inte ska tänka på personen man spelar har en kuk. Eller fitta.
Tänk så här; ”åh, det ska bli roligt att spela mot denna person!”