Jerrys 60 favoritartister genom tiderna. Plats 6: Creedence Clearwater Revival / John Fogerty.

creedencePlats 6: Creedence Clearwater Revival / John Fogerty.

I tonåren upptäckte jag Creedence Clearwater Revivals musik. Jag fastnade direkt för den simpla men riktigt effektiva 1960-talsrocken. Det som är riktigt bra med Creedence är att deras musik är så jordnära, så bluesig, med en touch av rockabilly. Men ändå så är det 1960-talsmusik. Jag som enbart lyssnat på 1950-talsmusik, tycker faktiskt att Creedence Clearwater Revival är väldigt viktiga för min musikutforskning. Utan dom, hade jag inte upptäckt The Beatles eller The Rolling Stones. Eller ens modern musik. Så visst är de betydelsefulla, och bra. Nu har jag placerat deras sångare John Fogerty på samma plats, men jag har en bra anledning för det. För John Fogerty har haft en minst sagt lika bra solokarriär som han hade med Creedence. John skrev alla sångerna och han var bandets frontfigur. Tom Fogerty, Stu Cook och Doug Clifford var alla tre viktiga för Creedence, men de har inte haft så framgångsrika solokarriärer som John.  John Fogerty är en otrolig artist med en så skarp sångröst, som endast Little Richard kan konkurrera med. Grym gitarrist är John dessutom. Jag anser att John Fogertys och Creedence Clearwater Revivals träskrock vara något av det bästa som någonsin funnits.

Creedence Clearwater Revivals bästa sånger: ”Fortunate Son”, ”Keep On Chooglin”, ”Who’ll Stop The Rain?”

John Fogertys bästa sånger: ”Southern Streamline”, ”Rockin’ All Over The World”, ”Don’t You Wish It Was True”.

Jerrys 60 favoritartister/grupper genom tiderna:

6. Creedence Clearwater Revival / John Fogerty.

7. Fats Domino.

8. Emmylou Harris.

9. Lady Gaga.

10. Chuck Berry.

11. Eddie Cochran.

12. Ricky Nelson.

13. Bob Dylan.

14. The Rolling Stones.

15. The Beatles.

16. Wanda Jackson.

17. Dolly Parton.

18. The Beach Boys.

19. Alice Cooper.

20. Frank Sinatra.

21. Albert Ammons.

22. The Big Bopper.

23. Demented Are Go.

24. Bruce Springsteen.

25. AC/DC.

26. Roxette.

27. Eddie Meduza.

28. Michael Jackson.

29. Tina Turner.

30. Queen.

31. Led Zeppelin.

32. Alison Krauss.

33. Bon Jovi.

34. Metallica.

35. Dave Edmunds.

36. George Jones.

37. David Bowie.

38. Batmobile.

39. Kenny Loggins.

40. Matchbox.

41. MAD SIN.

42. Ritchie Valens.

43. Eminem.

44. The Offspring.

45. Bonnie Tyler.

46. Aerosmith.

47. Beyoncé.

48. Foo Fighters.

49. Kylie Minogue.

50. Taylor Swift.

51. Carl Perkins.

52. ABBA.

53. Shakin’ Stevens.

54. The Coasters.

55. Nirvana.

56. The Shadows.

57. Jimmie Rodgers.

58. Johnny Burnette.

59. Halestorm.

60. Hasil Adkins.

Musikåret 2013: Sätrapôjks åsikter.

YOHIO har blivit ett namn att komma ihåg - för resten av våra liv.

YOHIO har blivit ett namn att komma ihåg – för resten av våra liv.

År 2013 är snart till ända och rent musikaliskt har året varit sisådär. Jag har inte riktigt hängt med precis. Istället för att skriva en topplista så skriver jag lite grann om musikåret 2013. Men jag ska kora årets låt, artist och album.

Melodifestivalen fick mig att rynka på näsan lite. Det var mycket låtar jag tyckte var bedrövliga. Den bästa låten – ”In And Out Of Love” med Martin Rolinski – gick inte ens till final. Ironiskt nog slogs han ut i Andra Chansen av Robin Stjernbergs ”You”. Stjernberg vann sedan finalen med YOHIO tätt i häl. Jag är inte så förtjust i ”You” men Stjernberg verkade så ödmjuk. Kul att han vann. Fast jag skulle faktiskt föredra YOHIO’s ”Heartbreak Hotel” eftersom den tror jag skulle slå bättre i Europa. Men då blev det inte.

Emmelie De Forest vann rättvist i Malmö. Hennes "Only Teardrops" var den enda låt jag trodde helhjärtat på under Eurovision.

Emmelie De Forest vann rättvist i Malmö. Hennes ”Only Teardrops” var den enda låt jag trodde helhjärtat på under Eurovision.

Eurovision hölls i Malmö, och det var många deltagare från många länder som deltog. Mycket var skit, men några stack ut. Grekerna med sitt bidrag ”Alcohol Is Free” fick mig att skratta och de hade härlig takt. Att de hade skoj spreds vidare till publiken.
Jag är glad att Danmark vann för Emmelie De Forests ”Only Teardrops” är den låt som jag tyckte var starkast. Kul att Danmark vann på svensk mark – igen!

Så här såg Miley Cyrus ut för några år sen - innan hon satte sig på en rivningskula och utan kläder.

Så här såg Miley Cyrus ut för några år sen – mer countryaktig, innan hon satte sig på en rivningskula och utan kläder.

Miley Cyrus är tveklöst den artist som ställt till med ”skandalrubriker” på grund av sitt uppträdande på MTV-galan och musikvideon till ”Wrecking Ball”. Det är synd att musikvideon är motbjudande för att det är egentligen inget fel på sången. Tvärtom, jag tycker att ”Wrecking Ball” är rätt fin. Tydligen ger Mileys ”dirty girl”-attityd rejält med uppmärksamhet och publicitet, för över 200 miljoner har sett musikvideon på Youtube. Jag föredrar ”Director’s Cut”-versionen för där är det bara hennes gråtande närbild som syns istället för en naken kvinna på en rivingskula.

Lady Gaga gillar att bryta gränser. Uppträtt naken i videos för konstens skull och är naken på omslaget till "ARTPOP".

Lady Gaga gillar att bryta gränser. Uppträtt naken i videos för konstens skull och är naken på omslaget till ”ARTPOP”.

Lady Gaga har skapat pepp med tanke på releasen av ”ARTPOP”. Hon har också kastat av sig kläder, men för konstens skull. Inga köttklänningar här inte. Både ”Applause” och ”Venus” blev singlar innan ”ARTPOP” äntligen kom i november. Men det är hennes mest ojämna album hittills. De bra låtarna är i världsklass men de mindre bra är nästan katastrofala. Men det kanske tar tid att lära sig att uppskatta alla sångerna. Vem vet?

Rockabilly som moderniseras. Är det bra eller är det dåligt för musiken? Top Cats har brutit en trend här.

Rockabilly som moderniseras. Är det bra eller är det dåligt för musiken? Top Cats har brutit en trend här.

Torsbygruppen Top Cats släppte ut sitt nya album ”Smashing To The Ground” i våras och blev succé direkt. Här märkte jag att rockabillygruppen försökte förnya rockabillyn. Tappert försök för det behövs faktiskt. Men hur långt kan man gå? ”Romeo” är rätt överskattad – om man inte spelar upp sången på Spotify och höjer tonarten. Då blir sången bättre. Titelspåret är det bästa spåret och växer hela tiden.
Min gissning är att Top Cats släpper en specialversion av albumet och lägger till ”Det Kan Jag Inte Rå För” som de spelade i SVT’s ”Alla Tiders Hits”.

Katy Perrys ”Roar” är den bästa låt hon gjort och är den enda bra låt jag hört med henne.

John Fogerty har slagit till comebacks förut och gjort dom till triumfer. "Wrote A Song For Everyone" är inget undantag.

John Fogerty har slagit till med comebacks förut och gjort dom till triumfer. ”Wrote A Song For Everyone” är inget undantag.

John Fogerty kom med ett album där han tog med olika artister som han sjöng duett med. Det blev riktigt lyckat, och hans klassiska sånger från hans egen solokarriär och Creedence Clearwater Revival har fått nytt liv. ”Wrote A Song For Everyone” heter albumet och innehåller duetter med bland annat Keith Urban, Alan Jackson och Foo Fighters. Hoppas han gör en uppföljare.

Årets upptäckt för mig är tveklöst Halestorm. Varför har jag inte hört dom förut? Lzzy Hales röst är i världsklass!

Årets upptäckt för mig är tveklöst Halestorm. Varför har jag inte hört dom förut? Lzzy Hales röst är i världsklass!

Jag har upptäckt gruppen Halestorm och är grymt förtjust i deras blytunga rockmusik. Nu har de inte släppt något nytt i år, men jag har hittar en musikskatt. ”Love Bites (So Do I)” är helt magisk! Sångerskan Lzzy Hales röst får mina hårstrån på armarna att stå som spikar.

Frågan är vilken, vad och vem som var bäst år 2013? Här är mitt facit:

  • Årets album: ”Wrote A Song For Everyone” – John Fogerty.
  • Årets artist: Lady Gaga.
  • Årets låt: ”Venus” – Lady Gaga.
  • Sämsta låt: Vad som helst med Bruno Mars.
  • Sämsta artist: Bruno Mars.
  • Årets upptäckt: (ej nödvändigtvis från i år) Gruppen Halestorm.
  • Årets svenska artist: YOHIO.
  • Årets skandal: Miley Cyrus uppträdande på MTV-galan.

Hoppas att 2014 bjuder på mer intressant musik!

Bruno Mars är alldeles för mycket för mig. Det är som att äta för mycket ris utan att dricka vätska efteråt.

Bruno Mars är alldeles för mycket för mig. Det är som att äta för mycket ris utan att dricka vätska efteråt.

Recension: John Fogerty – Wrote A Song For Everyone.

wrote_a_song_for_everyone-23040057-frntl

John Fogerty är en barndomshjälte för mig. I tonåren lyssnade jag mycket på honom och hans legendariska band, Creedence Clearwater Revival. Den jordnära 1960talsmusiken med känsla av blues, country, cajun och rockabilly var så simpel som den var genial. Under den korta tiden vid slutet av 1960-talet producerade Fogerty en otroligt stor skara hits på kort tid. Mannen var – och är ännu – ett musikaliskt geni.

John Fogerty fortsatte att briljera efter CCR’s upplösning, med en fin solokarriär. Det har varit tyst från honom i i vissa perioder. (det dröjde i stort sett tio år mellan albumen Eye Of The Zombie och Blue Moon Swamp) Men när han är aktiv, så är han det.

 

Nu är John Fogerty tillbaka igen med en sorts samlingsskiva med några av hans klassiska hits från CCR och sin solokarriär. Det som gör skivan så intressant är att Fogerty samlat ihop en skara kända musiker och artister som ger sångerna nytt liv med egna tolkningar när de sjunger duett med John. Dessutom har skivan två helt nyskrivna sånger av John Fogerty själv.

 

Så här tycker jag om låtarna:

  • Fortunate Son (med Foo Fighters) – Den här låten har tyngd, tack vare Foo Fighters kompande och Dave Growls aggressiva röst. Fortunate Son låter något snabbare än vanligt och är något mörkare. Det är lite synd att Fogertys vassa röst vissnat en del under åren. Men den här versionen fungerar riktigt bra. Jag hade faktiskt gärna velat höra en mer Foo Fighters-präglad version av Fortunate Son eftersom gruppen är riktigt aggresiv. Betyg: 3 av 5.
  • Almost Saturday Night (med Keith Urban) – Vem kom på idén att ha banjospelande i den här underbara låten? Det är ett snilledrag, för Almost Saturday Night (som jag vanligtvis redan älskar) får ett nytt perspektiv tack vare banjon och Nicole Kidmans make Keith Urbans vackra sångröst. Fogerty må ha tappat mycket av sin vassa ton i sångrösten men han kan faktiskt sjunga riktigt fint ändå. En jättevacker duett med härlig banjo och elgitarrtango. Betyg: 5 av 5.
  • Lodi (med Shane och Tyler Fogerty) – Lodi har fått en lite mer aggressiv ton med ett visst sound av Nashville. Shane och Tyler påminner en del om John när han var yngre men saknar det där klanget som legenden hade när han var i CCR. Jag föredrar originalet faktiskt, men denna är helt ok. Men inte mer. Betyg: 2 av 5.
  • Mystic Highway – Den ena nya låten som framförs av John Fogerty själv. Det här är en vacker countrysång som säkert spelas varmt på CMT i USA. Vacker refräng. Stor gitarrsolo i stil med CCR’s stortid som avslutar med vacker körsång. Bra! Betyg: 4 av 5.
  • Wrote A Song For Everyone (med Miranda Lambert) – Den jättefina klassikern som också är en av de sånger från Creedence-tiden som spelas minst omvandlas till en nervkittlande och harmonisk duett mellan John Fogerty och Miranda Lambert. Kvinnans röst är helt rätt för den här sången, som är bättre än någonsin. Helt genialt av Fogerty att välja henne som duettpartner och vilket val till sång. Mycket bra! Betyg: 5 av 5.
  • Bad Moon Rising (med Zac Brown Band) – Första jag tänker på är cajun. Bluegrass. Pubfest. Ändå låter den här versionen av Bad Moon Rising så väldans välbekant. Riktigt trallvänlig och varm. Jag blir glad när jag hör den här versionen. Betyg: 3 av 5.
  • Long As I Can See The Light (med My Morning Jacket) – Den underskattade låten från CCR’s storhetstid är som att sitta i en gungstol på verandan och njuta av kvällsolen på sommaren. Riktigt avkopplande. Den låter något flummigare än vanligt men man känner igen den vackra gitarrmelodin. Jag upptäckte att Fogertys sångröst fungerar riktigt bra här fast han gjorde en legendarisk version när han spelade den med Creedence. Betyg. 3 av 5.
  • Born On The Bayou (med Kid Rock) – Fylld med testosteron, så tar rapparen Kid Rock i med tårna när han sjunger den här låtens arga ton i texten. Men jag är riktigt överraskad av att Johns röst håller i den här versionen. Det är Creedence, men ändå låter det här så modernt och fräscht. Betyg: 4 av 5.
  • Train Of Fools – Den andra nya låten som framförs av John Fogerty själv. Den här är lite väl blytung och dessutom skulle den vara bättre om den kunde öka i tempo och fart. Tyvärr är den här låten väldigt seg och det händer liksom inte. Enda hållbarheten är Johns röst. Betyg: 2 av 5.
  • Someday Never Comes (med Dawes) – Den ljuvliga och underskattade låten har fått en Coldplay-behandling, särskilt när Dawes sjunger. Här visar sångarna tecken på vacker sång och hur stor låten skulle ha varit. Till och den fina avslutningen från originalet är ljuvligt i den här versionen. Underskatta inte den här låten. Betyg: 4 av 5.
  • Who’ll Stop The Rain (med Bob Seger) – En av Creedence bästa sånger har fått en mer hjärtskärande ton i med Segers sång och Fogerty ger låten mer hopp med en mer änglalik sång än vanligt. Låten kan fortfarande briljera. Det här är vackert. Betyg: 4 av 5.
  • Hot Rod Heart (med Brad Paisley) – En av Fogertys bästa sånger under sin solokarriär. Fungerar den om den görs om? Jajamänsan! Fogerty sjunger ännu bättre än i originalet, och Paisley är inte av för hackor. Hot Rod Heart har fortfarande ett härligt gung. Enda som jag saknar är den kraftiga bastrumman i originalet från Blue Moon Swamp. Annars hade den fått toppbetyg, för det här är helvetes bra. Betyg: 4 av 5.
  • Have You Ever Seen The Rain? (med Alan Jackson) – Med en av de mest kända countryartisterna någonsin låter den här legendariska sången som en äkta Nashville-kavalkad. På gott och ont. Älskar du country i Nashville stil kommer du att gilla den mycket. Jag önskar personligen att den borde haft mer sorglighet som originalet hade, då hade den varit lite bättre. Men Alan Jackson sjunger mycket bra. Betyg: 3 av 5.
  • Proud Mary (med Jennifer Hudson) – Den börjar likt Tina Turners tolkning av klassikern, men sedan börjar en helt annorlunda version av Proud Mary. Piano. Jazztrumpeter och tromboner. R ‘N’ B möter jazz i en helt unik version som påminner om både Tina Turners och Creedence Clearwater Revivals tolkningar. Hudson har en otroligt vacker gospelröst. Jag skulle dock vilja haft mer slagkraft och kanske något mer tempoökning på slutet – då hade detta varit en fullträff. Men den är inte så värst dålig ändå. Betyg: 3 av 5.

 

John Fogerty är ett geni. Han har valt ut dessa talangsfulla musiker som gett låtarna nytt liv. Jag personligen skulle gärna se en uppföljare till den här skivan, vilket jag tror kommer att hända någon dag. Ta gärna med Kris Kristofferson, Alice Cooper och The Baseballs nästa gång – eller varför inte Lady Gaga? Det kan bli riktigt kul! Wrote A Song For Everyone är inte helt perfekt men den har ett högt medelvärde. Lodi är den sämsta klassikern på skivan och tyvärr är Train Of Fools för seg, likt Rattlesnake Highway från Blue Moon Swamp. Men höjdpunkten måste ju vara titelspåret med Miranda Lambert. Den är något av det bästa jag hört på länge. Skitbra!

Wrote A Song For Everyone rekommenderas absolut till er som gillar CCR och John Fogerty, men också till er som vill höra andra tolkningar av klassikerna. Välkommen tillbaka, John Fogerty.

Ihopslagen betyg: 4 av 5.

Wrote A Song For Everyone finns ute nu i butiker. Den finns också på iTunes och Spotify.

Teckning: John Fogerty.

Dags för porträtt av en känd artist igen.

Den här gången är det dags för Creedence Clearwater Revivals legendariska sångare John Fogerty, som jag haft som idol i många år.

Det blev faktiskt två porträtt på honom, och en bild på en gammal ångbåt – eller ”steam roller” som amerikanerna säger.

Flanellskjortor är otroligt svåra att göra, särskilt om bilden är i svartvitt. Men jag tyckte att Fogerty skulle få samma behandling som Johnny Cash, Elvis Presley och Bob Dylan fick. Därför fick då bilden gå i hederlig svartvit stil. Ångbåten var rätt intressant att göra. Mycket detaljer och gråa nyanser.

Roligast att göra var faktiskt röken. Det är inte så svårt att göra heller. Allt man behöver är två nyanser av grått och en svart tuschpenna. Börja med att göra formen på röken, sedan tar man ljusare grå för att fylla i den översta delen av röken. Sen tar man mörkare grå och fyller det som är under det ljusgrå. Till sist fyller man i det svarta. Fyll gärna i ljus-och mörkgråa nyanser mitt i rökmolnet eftersom rök sväller ju upp.

Jag har även gömt tre sånger i bilden. Två är Creedence-låtar, den tredje är svårare – men jag ska ge en ledtråd: Det är en cover som släpptes i ett av Fogertys soloalbum efter Creedence upplösning. Det har något med båten, eller kryssningen att göra… Klarar ni av alla tre?

Jag är stolt och hedersam för att göra den här bilden. Det hjälper dessutom att lyssna på John Fogertys musik. Jag hoppas ni gillar denna.

Nu ska jag göra ett önskemål, men det får jag inte berätta om.