Jerrys 100 favoritspel genom tiderna. Plats 50: Legend Of Zelda – A Link Between Worlds.

 

95062_3ds_zeldalbw_1001_141

När det gäller regelrätta uppföljare i Legend Of Zelda, så förekommer de inte så värst ofta. Det brukar vara ett helt nytt kapitel i en helt annan tidszon och ha ett helt nytt upplägg. Men Legend Of Zelda – A Link Between Worlds är lite annorlunda. Dels för att det utspelar sig exakt i samma värld som i Legend Of Zelda – A Link To The Past, fast sex generationer efteråt. Så det är en regelrätt uppföljare men det är givetvis annorlunda. Likheterna mellan dessa två spel är slående. Jag som är van med A Link To The Past, vet ungefär vart Kakariko Village ligger och det är otroligt imponerande av Nintendo att inte ändra så värst mycket i Hyrules karta. I det här spelet får man möta en helt ny antagonist i Zelda-världen: Yuga. Han är en ond figur som förvandlar alla Sages till tavlor. De är blodsättlingar till de sju Sages som låste in den onde Ganon flera generationer tillbaka. Det finns några nyheter som lyfter fram det här otroliga spelet ännu mer. En dag möter Link den underlige kufen Ravio, som har en kaninhuva över sitt huvud. Ravio ger Link ett mystiskt armband och frågar om han får bo i Links hus tillfälligt. När Link återvänder till sitt hus så har filuren Ravio satt upp en butik i huset. Märkligt för en som ska bo i huset i några dagar. Här finns i stort sett alla klassiska vapen som Link brukade använda i SNES-klassikern som pilbågen, hammaren, Hookshot och så vidare. Ravio hyr ut sina grejer nämligen, och om Link blir besegrad så kommer Ravio och tar tillbaks grejerna. Men det går att köpa vapnen också fast för ett högt pris. Det är ett intressant tillägg. Men den viktigaste nyheten av alla som gör hela spelet: Med hjälp av armbandet som Link fick av Ravio så kan han bli en levande målning som kan flytta sig i väggarna. Plötsligt kan Link nå platser som han aldrig kunnat ha nått tidigare. Det är så genialt av Nintendo. Vad som mer är genialt, är designen i alla palatsen. Många palats är välbekanta ifrån SNES-klassikern men det finns såklart nya designer i dom. Med förflyttandet i väggarna så blir pusslen ännu mer kluriga och det lyfter A Link Between Worlds till en ny nivå. Så finns det en helt ny värld också: Lorule. Det är precis som Hyrule men mer förfallet, ungefär som The Dark World var i A Link To The Past. Om Link hittar mystiska sprickor med färgklickar i så kan han förflytta sig mellan dessa två världar. Fantastiskt genialt! Det visuella i A Link Between Worlds är i vacker 3D, och det doftar A Link To the Past lång väg. Jag fick den där ”throwback”-känslan när jag vandrade runt i det här underbara spelet, och hör man på den välbekanta musiken som är nu nyarrangerad så blir jag i extas. A Link Between Worlds är ett absolut måste för dig som har ett Nintendo 3DS. Älskar du A Link To The Past, kommer du att älska A Link Between Worlds.

Jerrys 100 favoritspel genom tiderna:

50. Legend Of Zelda – A Link Between Worlds.

51. Bioshock.

52. Donkey Kong Country 2 – Diddy’s Kong Quest.

53. Secret Of Mana.

54. Castlevania III – Dracula’s Curse.

55. Zelda II – The Adventure Of Link.

56. Mike Tyson’s Punch Out!!

57. Mario’s Super Picross.

58. Mega Man.

59. Super Castlevania IV.

60. Legend Of Zelda – Link’s Awakening DX.

61. F-Zero X.

62. Wonder Boy III – The Dragon’s Trap.

63. Bayonetta.

64. Legend Of Zelda – Four Swords Adventures.

65. Mass Effect 2.

66. Dungeon Keeper.

67. Mario & Luigi – Partners In Time.

68. Grand Theft Auto V.

69. Punch Out!! (Wii)

70. Resident Evil 4.

71. Wonder Boy In Monster Land.

72. Castlevania.

73. Earthworm Jim.

74. New Super Mario Bros U.

75. Resident Evil 3 – Nemesis.

76. Donkey Kong Country Returns.

77. The Battle Of Olympus.

78. Super Smash Bros For Wii U.

79. Pac-Man Championship Edition DX+.

80. Super Mario Galaxy 2.

81. Castlevania: Rondo Of Blood.

82. Paper Mario.

83. Excitebike.

84. The Great Giana Sisters.

85. Teenage Mutant Ninja Turtles III – The Manhattan Project.

86. Super Mario 64.

87. Sim City. (SNES)

88. Legend Of Zelda – Twilight Princess.

89. Mario Kart 64.

90. Metal Gear Solid 3 – Snake Eater.

91. Adventures Of Lolo 3.

92. Mega Man X.

93. Mario Golf – Toadstool Tour.

94. Luigi’s Mansion 2.

95. Super Punch Out!!

96. Tales Of Xillia.

97. Mortal Kombat II.

98. Battletoads.

99. LA Noire.

100. Mario Kart – Double Dash!!

Magsjuka, Sherlock, Candy Crush-skandalen, Paper Mario: Sticker Star och veckan som gått.

Den här veckan har varit minst sagt turbulent. Som vanligt jobbade jag på måndagen, slutade klockan sex men skulle vara ledig på tisdagen (istället för fredag som jag brukar vara på 9.00 till 18.00-veckor) för att ett larm skulle installeras då.

På tisdagsmorgonen kände jag mig konstig i magen. Nej, jag tar tillbaks det. Jag hade väldigt ont i magen och kände mig spyfärdig. Larmkillen kom och vi satt och diskuterade om larmet och dess funktioner. Men det som hände stunden efter att vi pratade om larmet så kom vår dotter Alison och spydde rakt ut – föreställ er Megan i Exorcisten så kan ni kanske gissa hur detta kunde ha sett ut. Jag och sambo Malin tänkte ”stackars larmkille”. Att komma in och installera ett larm just den här dagen. Vi visste båda två att det var en objuden gäst i huset. Inte larmkillen förstås. Jag pratar om magsjukan.

Magsjuka.

En hink har varit väl använd i tider när man ska spy på grund av magsjuka. Fast kanske inte så överdrivet som en farligt avfall-hink som bilden visar.

En hink har varit väl använd i tider när man ska spy på grund av magsjuka. Fast kanske inte så överdrivet som en farligt avfall-hink som bilden visar.

Ett par timmar efter att han åkt så blev jag riktigt klen. Hamnade på soffan och sov igenom en period med feber, illamående och magvärk. Vad fasen var detta? Ett par toabesök gjorde inte saken bättre heller, det var en sak som var säker. På natten så spydde både jag och Alison. Magsjukan var därmed ett faktum. Onsdagen så kutade jag på toa många gånger. Särskilt på förmiddagen. Inte orkade jag äta så mycket heller. Jag var hungrig men orkade inte äta. Jag fick trotsa min diet och dricka avdankad cola för att hålla magen i balans. Annars fick jag dricka Proviva, och det hjälpte rätt bra. Det fick bli en del tv-tittande och ytterst lite spelande. Mest på 3DS:en för den var bekväm att hålla i när man var på soffan. Jag kände mig lite piggare på onsdagskvällen och försökte äta lite mer. Efter att ha läst på både Facebook och Instagram, så funderade jag på om tv-serien Sherlock var något att se. Jag menar, det är rätt många som hypar serien rejält. Jag hade länge velat se Sherlock men inte haft möjligheten. Som tur var, fanns det några episoder på Netflix.

Sherlock.

Jag har till slut börjat upptäcka varför tv-serien Sherlock är så omtyckt av många. Benedict Cumberbatch är som gjord för rollen som den moderne Sherlock Holmes.

Jag fastnade för Sherlock direkt. Den otroliga intelligensen och den svarta humorn är i världsklass. Serien är tät, spännande och den har en härlig brittisk charm. Benedict Cumberbatch är som skräddarsydd för rollen som en Sherlock Holmes i 2010-talets London. Cumberbatchs iskalla blick och den tillrufsade frisyren ger karaktären – ja, karaktär. Men det är hans intelligens och upptäckarförmåga som är så genial. Martin Freeman är utmärkt som Watson och är en perfekt motsats till den specielle Sherlock. Det är rätt ironiskt att båda två är med i Hobbit-filmerna, och nästa gång jag ska se Hobbit: Smaugs Ödemark så ska jag försöka lyssna mer på Smaugs röst – som är Cumberbatchs. Varför i hela friden har jag inte upptäckt Sherlock tidigare? Det är banne mig den bästa tv-serie sedan House lades ner. Förutom Walking Dead förstås. Tycker jag. På tal om Walking Dead, så är det drygt två veckor kvar tills andra halvlek av fjärde säsongen. Spännande! Annars går det mycket skit på tv.

Onsdagskvällen såg ljus ut. Jag mådde som sagt inte lika illa, och trodde på förbättring. Jag hade ställt mig in på att återvända till jobbet på fredagen eftersom det ska gå minst 48 timmar efter sista spyandet. Men natten mellan onsdag och torsdag vaknade jag av att jag fick jävligt ont i magen igen. Halv tre på natten spydde jag igen och värre. Nähä, magsjukan ville inte riktigt lämna mig. Då kunde jag inte gå på jobbet på fredagen. Så enkelt var det. Jag fick kika på lite Netflix, bland annat en Batman-film och ett avsnitt till av Sherlock. Sen somnade jag på soffan tills döttrarna och Malin kom ned. Alison var fortfarande inte pigg och vi fick byta en hel del blöjor. Envisa magsjuka.

Den stora Pokey-bossen som just nu står i vägen för mig från att gå vidare i Paper Mario: Sticker Star.

Den stora Pokey-bossen som just nu står i vägen för mig från att gå vidare i Paper Mario: Sticker Star.

Mitt Nintendo 3DS har gått rätt varmt. Jag klarade av Legend Of Zelda – A Link Between Worlds och började kort efter med Paper Mario: Sticker Star. Än så länge är det här fjärde spelet i Marios pappersvärld minst lika charmigt som de tre föregående spelen. När jag skrev det här, på söndagen, hade jag åkt på pisk av en enorm Pokey-boss ute i öknen. Jag kan tveklöst säga att det här spelet är väldigt utmanande och det kommer att ta tid att klara av det. Annars har jag lyssnat på spelsoundtracks på Youtube. Jag gillar verkligen användaren SuperDarkys spellistor för den musik hen har är väldigt varierande och jag har upptäckt flera klassiker jag inte hört på flera år.

Jag har flera gånger i veckan sagt att ”nu borde väl magsjukan gå över” – men både på torsdagen, fredagen och lördagsmorgonen så hade jag sprungit på toa. Alison har varit dålig i magen. Men nu, idag, har det faktiskt varit lugnt. Jag kan med utan tvivel säga att den här magsjukan har varit en av de jobbigare jag upplevt – som jag minns i alla fall. Jag är dock väldigt förvånad (ta i trä) att både Malin och Carrie klarat sig från den här skiten.

Hatat av många. Spelas av betydligt fler. Candy Crush Saga är en succé. Dess skapare King har kommit på den dumma idén att förbjuda andra spelskapare att använda ordet Candy i sina speltitlar.

Hatas av många. Spelas av betydligt fler. Candy Crush Saga är en succé. Dess skapare King har kommit på den dumma idén att förbjuda andra spelskapare att använda ordet Candy i sina speltitlar.

Jag har läst lite nyheter om till exempel när Justin Bieber greps, om ryktet att Watch Dogs till Wii U skulle läggas ned och om företaget Kings korkade beslut att förbjuda andra spelskapare använda ordet ”Candy” i sina speltitlar. Nog för att Candy Crush Saga har blivit en enorm succé för King men kom igen. Man kan väl för Guds skull inte lägga patent på ett simpelt ord som ”Candy”? Löjligt. Jag är väldigt glad att jag slutat spela Candy Crush Saga. Det spelet gjorde mig mer och mer frustrerad. Att rensa en bana på sketet gelé har gett min gamersjäl mardrömmar. Men vad är det egentligen som gör ett sånt skitspel så enormt stort? Det är läskigt.

Jag har saknat att teckna denna vecka, men jag har inte orkat. Sist jag tecknade så var det i måndags, och jag har kommit halvvägs på bilden av Ada Wong från Resident Evil. Så fort jag blir frisk fullt ut så ska jag fortsätta med bilden. På tal om det, så måste jag beställa fler Polychromospennor. Särskilt svart färg börjar att ta slut. Men jag skulle vilja ha en bättre pennvässare, bättre sudd och papper som är perfekt för Polychromos. Pennorna är som bäst när de är riktigt vässade. Just det ja, jag behöver nya markers också.

Nu hoppas jag verkligen att magsjukan är helt och hållet över, fast jag har lite ont i magen ännu. Då kan jag börja på en ny kula och allt kan bli som vanligt igen. Ta i trä.

Recension: Legend of Zelda – A Link Between Worlds.

20131122-122149.jpg

Ett nytt Legend Of Zelda-spel är egentligen ingen uppföljare men samtidigt är det faktiskt en uppföljare. Denna krångliga mening stämmer mycket bra på det här spelet: Legend Of Zelda – A Link Between Worlds. Tveklöst, så är det här spelet en tvättäkta uppföljare till mästerverket Legend Of Zelda – A Link To The Past som kom ut till SNES för 23 år sedan. (1991) Då var jag elva år gammal.

Jag har haft många underbara minnen till A Link To The Past, och har klarat av det många gånger. Fast jag kan spelet rätt bra så finner jag det riktigt utmanande, och svårslaget. Därför är det med största förvåning och överraskning att Nintendo vågar göra en uppföljare till klassikern. A Link Between Worlds dök upp i november 2013. Då är/var jag 33 år gammal.

Link möter Lorules prinsessa Hilda. Vad har hänt med det nu öderlgada riket?

Link möter Lorules prinsessa Hilda. Vad har hänt med det nu ödelagda riket?

A Link Between Worlds utspelar sig flera generationer efter händelserna i A Link To The Past. För att göra historien kort utan att använda för många spoilers, dyker en ondskefull karaktär upp. Han heter Yuga. Han har en farlig förmåga att omvandla personer till målningar. Vad han ska ha målningarna till tänker jag inte nämna, men Link måste förstås hindra honom innan det blir riktigt otäckt. Men det är inte den enda underliga karaktär som dyker upp i Hyrule. Link får besök av en försäljare med kaninhuva, Ravio. Han ger Link ett särskilt armband i utbyte mot att han får bo i huset så länge. Det armbandet får sedan Link förmågan att omvandla sig till en målning och gå runt i väggarna för att hitta nya vägar och saker i detta nya äventyr.

Det finns givetvis en massa likheter mellan Past och Worlds. För det första utspelar Worlds sig i exakt samma plats som i Past, fast med vissa förändringar. Om man har spelat Past så bör man hitta saker och ting rätt enkelt. Vart Kakariko Villiage ligger till exempel. Eller spåmannen. Eller den där isgrottan som man hittade Ice Rod i Past. Många ställen är intakta och det är väldigt nostalgiskt samtidigt som det är underbart. Man känner igen varenda fiende man stöter på, som de gröna gelekaktusarna (eller vad än de är) fast här får man inte elchocker av dom. Såvida de inte är gula…

Palatsen är välbekanta men bjuder på riktigt bra pussel och utmaningar. Glöm inte bort att många klassiska fiender finns med, som Wallmaster - som slänger ut dig till palatsets början om han får tag på dig.

Palatsen är välbekanta men bjuder på riktigt bra pussel och utmaningar. Glöm inte bort att många klassiska fiender finns med, som Wallmaster – som slänger ut dig till palatsets början om han får tag på dig.

Men nu till förändringarna. Försäljaren Ravio öppnar en butik i Links hus. Utan tillstånd, men det skiter Ravio i. Här kan man faktiskt låna vapen som man kan ha nytta av under spelets gång. Det är verkligen intressant för många av vapnen kunde man hitta i stora skattkistor i A Link To The Past. Hookshot, hammaren, Fire Rod, Ice Rod, pilbågen och så vidare. Nämnde jag hyra? Ja, det gjorde jag. För nu kommer det stora men. Om Link blir dödad så kommer Ravios lilla fågel och rycker åt sig de prylar du hyr. Då måste du hyra dom igen. Eller köpa dom – dyrt. Ravio, din girige typ. Därför älskar jag denne karaktär. Det ska inte bli för enkelt, eller hur?

Men eftersom Ravio har de mesta vapnen i sin butik, betyder det alltså att det inte finns sånt i spelets många palats? Jag tänker inte avslöja för mycket nu, för detta måste ju upptäckas själv. Men Nintendo har verkligen sträckt ut fantasin och gjort palatsen mycket mer kluriga än tidigare. Man kan till och med vara utanför palatsen tack vare sin väggmålningsförmåga. Snacka att tänka utanför lådan. Jag känner mig verkligen hembekant i dessa palats. Texturer, statyer, fienden, fällor, och i viss mån musiken doftar verkligen A Link To The Past att jag inombords gråter av lycka. Striderna mot spelets bossar är riktigt underhållande och visst, en del är rätt simpla. Men ett par är riktigt svåra och fick mig att byta strategi. Mer sånt, Nintendo – då har ni Legend Of Zelda-serien spikat och säkrat i minst 25 år till.

När jag såg på trailern för första gången gillade jag inte den grafiska stilen men när jag spelar A Link Between Worlds på mitt Nintendo 3DS, så tycker jag att den grafiska stilen passar riktigt bra. Faktiskt så är Hyrule riktigt vackert. Ännu bättre är den underbara musiken. Många toner är ifrån A Link To The Past, och om man vill så kan man besöka Milk Bar i Kakariko Village. Där kan man pröjsa flöjtpojken som spelar en slumpvis ton från ett annat Zelda-spel. När jag hörde Zelda’s Lullaby från Legend Of Zelda – Ocraina Of Time, kände jag mig som publiken som lyssnade på Benjamin Syrsas sång på julafton.

Prinsessan Zelda från Hyrule. Hennes visdom och hjärta av guld är ett starkt stöd för Link.

Prinsessan Zelda från Hyrule. Hennes visdom och hjärta av guld är ett starkt stöd för Link.

A Link To The Past hade Dark World, som var Hyrules motsats. A Link Between Worlds har också en motsvarande värld till Hyrule. Här kallas den världen för Lorule. Det är så simpelt och genialt. Lorule är väldigt likt Dark World, allt från fiender till träsket i sydväst. Nintendo ville lyfta upp Pasts storhet och hylla den men samtidigt ville de skaka om det klassiska äventyret lite. Efter att ha hämtat Master Sword, har Link faktiskt ett intressant val. Eftersom Ravio har de flesta vapnen så kan man välja vilket palats man vill börja med. (Ja, nästan.) Poängen är att man är såpass välbeväpnad, att man inte behöver ta Lorules palats i nummerordning. Om man inte vill.

Lorules prinsessa Hilda.

Prinsessan Hilda från Lorule. Denna mystiska kvinna behöver Links hjälp för att rädda det ödelagda riket. Men vem är hon?

Hyrule har en prinsessa, Zelda. Men riket Lorule har faktiskt också en prinsessa. Hon heter Hilda, och är i behov av Links hjälp. Jag gillar att Nintendo har gett Hilda svart hår och en mer allvarlig look än Zeldas glädjerika stil. Lila är riktigt snyggt. Men är det bara jag som tänker på Sabrina – Tonårshäxan‘s fastrar som också heter Zelda och Hilda? Det kan vara en slump men något inom mig tror faktiskt inte att så är fallet.

Huvudäventyret är riktigt bra och bjuder på en upplevelse som bara Zelda-spel kan. Men det finns andra saker man kan göra i spelet om man vill. Man kan leta efter underliga bläckfiskar med snäckskal, Maimais, som är utspridda överallt i både Hyrule och Lorule. Vad händer om du hittar dom alla? Man kan även undvika hönor, springa och jaga Rupees, eller varför inte jaga Heart Pieces? Fyra sådana så får du ett helt nytt hjärta. Ett klassiskt begrepp som aldrig åldras. Man kan även använda Street Pass och kämpa mot Shadow Link. Men jag har inte gjort detta så jag kan inte nämna någon åsikt om dessa fighter.

Tre plus:

  1. A Link To The Pasts värld är precis som man minns den, men man upptäcker helt nya saker i detta storslagna äventyr. Det är en perfekt balans mellan nostalgi och nytänkande.
  2. Palatsen bjuder på mer kluriga pussel och utmaningar. De är de bästa palatsen i ett Zelda-spel på många, många år.
  3. Ravios armband öppnar en ny värld av möjligheter. Att agera som en väggmålning som rör sig är riktigt kul!

Tre minus:

  1. Visst blir man förbannad på Ravios fågel som tar tillbaks de vapen man hyr. Men det jag tycker är riktigt synd är att Nintendo inte var mer jävliga. Det är lite för enkelt att hyra om vapnen igen och köpa dom. Rupees finns överallt.
  2. När jag såg trailern trodde jag att Yuga var en kvinna. Det var synd att hon inte var det, för det skulle vara coolt att ha en kvinnlig antagonist för en gång skull.
  3. A Link Between Worlds kändes lite kort. Men det tyckte jag att A Link To The Past också var.

Slutsats:

Att göra en regelbunden uppföljare till ett av världens mest älskade spel var ett modigt drag av Nintendo. Jag är mycket glad att de gjorde det, för resultatet är bländande. Legend Of Zelda – A Link Between Worlds är för mig det bästa spelet i serien sedan Legend Of Zelda – Majora’s Mask. Vad som gör det här spelet så extraordinärt är att det behandlar Legend Of Zelda – A Link To The Past med djup respekt men samtidigt vågar sträcka ut sig till en ny nivå. Nya underbara karaktärer att älska, nya utmaningar och nygamla palats – i en bekant värld. Eller ja, två världar. Har man spelat Zelda-spel förut och älskar dom så är A Link Between Worlds ett måste. Särskilt om man älskar A Link To The Past. Nintendo, ni har gjort ett mästerverk. Igen. Tack!

Betyg: En femma av fem!

Yuga är en farlig typ - men jag tycker att han borde ha varit en kvinna. Det trodde jag han var när jag såg trailern för första gången.

Yuga är en farlig typ – men jag tycker att han borde ha varit en kvinna. Det trodde jag han var när jag såg trailern för första gången.

 

Spelåret 2013: Krönika om spelåret, årets bästa och sämsta spel.

Det började riktigt bra. Redan tidigt år 2013 skulle det komma några tunga spel som skulle hålla mig sysselsatt i månader. Först kom Ni No Kuni, det underbara rollspelet från Studio Ghibli. Det spelet har jag och min sambo spenderat mycket tid med vardera. Men det beror också på att Ni No Kuni är ett välgjort RPG. Sen kom Tomb Raider, och jag fick äran att spela igenom Lara Crofts stora återkomst. Jag har spelat igenom äventyret nästan helt perfekt, har missat några trophys dock på story mode men också i multiplayerläget. Det jag tycker är så synd med vissa spel är att vissa trophys är beroende av multiplayerläget. Inte lätt med tanka på att man brukar oftast bli överrumplad av proffs eller sadister. Men jag är väldigt nära att få en platina där. Väldigt nära.

Det blev en ny konsol i år för mig. En handburen sådan.

Det blev en ny konsol i år, en handburen sådan. Nintendo 3DS.

Det kliade i min speltarm. Jag ville så gärna ha Wii U men det fanns inte så värst många spel till den då. Jag kollade på trailers för de kommande spel som Nintendo skulle släppa till Wii U och 3DS. Just då vägde 3DS tyngre för det skulle komma nya spel med Luigi, Yoshi och Zelda. Dessutom hade 3DS redan ett intressant spelbibliotek. Det jag gjorde var att beställa en så klart. Tillsammans med Luigi’s Mansion 2. Jag blev så överraskad av att tvåan var så mycket bättre än ettan. Jag visste att Luigi’s Mansion 2 skulle vara kul men nu hade Nintendo tänkt till ordentligt. Nintendo 3DS Shop är praktiskt för här kan man hitta gömda pärlor som fanns till Game Boy och NES, plus ”3D Classics”. Legend Of Zelda: Link’s Awakening DX, Super Mario Land 2 och Metroid 2 investerades. Likaså en uppgraderad version av älskade Kid Icarus med vackra bakgrunder och en bättre spelmekanik. Jag är glad att man kan hålla i skjutknappen så att Pit kan skjuta pilar hela tiden. Praktiskt. Men seriöst Nintendo: 50 kronor för ett NES-spel? Skärpning.

Det var extrapris på Super Mario 3D Land så det inskaffades inom kort. Det är knäppt att jag inte spelat det tidigare. Det påminner mig om både Super Mario Bros 3 och Super Mario Galaxy. Ett riktigt roligt plattformspel som visar Nintendos bästa sida. Att se Tanooki Mario igen var en ren fröjd. Det bör läggas till att det är väldigt mycket att upptäcka i Super Mario 3D Land.

Jag upptäckte Super Mario 3D Land. Det borde jag ha gjort tidigare.

Jag upptäckte Super Mario 3D Land. Det borde jag ha gjort tidigare.

Jag hade tidigt i år förhandsbokat ett spel som jag upptäckte hade växt mer och mer. Det var ett zombieöverlevarspel som hette The Last Of Us. Jag visste att det skulle bli ett spännande spel men jag blev helt överrumplad av att det var mer än så. Det var ett sånt spel som bara dök upp vid vissa tillfällen. Ett spel som rörde om ens känslor ordentligt. Man ville bara fortsätta spela men samtidigt ville jag inte att det skulle ta slut. Jag förhandsbokade ”Ellie Edition” av The Last Of Us, och fick med en läcker tygväska med kardborreöppning. Rejält påkostad och snygg.

En specialversion av The Last Of Us, denna kallad "Ellie Edition".

”Ellie Edition” av The Last Of Us är en brutalt snygg utgåva av spelet.

Sen blev det lugnt med spelköpandet ett bra tag för mig. Men jag utnyttjade Playstation Plus och deras gratiserbjudande. Jag passade på att njuta av Catherine, Metal Gear Rising, testade Dead Or Alive 5, Giana Sisters: Twisted Dreams, Remember Me och Little Big Planet: Karting. Jag är riktigt glad att det finns en sån här tjänst för det kan ju finnas pärlor som inte kostade något. Bara för prenumerationen, och den är ju tekniskt sagt billigare än vad spelen kostar egentligen. Mycket bra, Sony.

En hel spelvärld väntade på Grand Theft Auto V, och det blev en megaexplosion när det släpptes. Los Santos är en fantastisk stad och det finns mycket att upptäcka i storyläget. Men jag tänker skita i multiplayer för det sägs att många fuskar där. Jag spenderade några månader i Los Santos och det var riktigt kul.

Jag besökte GAMEX i slutet av oktober och i början av november. Där fick jag testa både XBOX One och Playstation 4, det sistnämnda tog hem spelet med bättre kontroll och en bättre monter. Det som var dåligt i år var Nintendos frånvaro. Hoppas de dyker upp på GAMEX 2014.

Jag är förtjust i Rune Factory-spelen och det blev en chock att Neverland skulle gå i konkurs. Hoppas verkligen att Rune Factory 4 dyker upp i Europa nästa år för det är det spel jag suktar efter allra mest. På tal om Rune Factory, fick jag tag på det fösta spelet till Nintendo DS via eBay. Det är underbart, fast inte riktigt lika fantastiskt som Rune Factory Frontier till Wii. Men ett måste!

Estetiken är underbar och jag har inte njutit av sån charm av (ironiskt nog) dess uppföljare till Wii.

Jag lyckades att få tag på första Rune Factory. Estetiken är underbar och jag har inte njutit av sån charm av sedan (ironiskt nog) dess uppföljare till Wii.

Året är nu slut och andas sina sista andetag. Jag har missat mycket spel i år. Det som gör mest ont är att jag missade Legend Of Zelda: A Link Between Worlds – spelet som sägs vara det näst bästa Zelda-spelet någonsin. Någon gång nästa år ska jag spela det. Någon gång. Jag är dessutom sur för att Super Mario 3D World enbart finns till Wii U. Ett sista spelköp blev det faktiskt. Jag beställde Tales Of Xillia när det var extrapris på Webhallens adventskalender. Jag spelar det just nu och gillar verkligen detta läckra RPG.

Legend Of Zelda: A Link Between Worlds.

Legend Of Zelda: A Link Between Worlds. Jag önskar att jag fick spela det här spelet.

Det är nu dags för mig att sammanfatta detta spelår med lite listor.

Först ut är faktiskt årets sämsta spel.

Årets sämsta spel - Giana Sisters: Twisted Dreams.

Årets sämsta spel – Giana Sisters: Twisted Dreams.

Egentligen har spelet en bra idé. Att låta systrarna byta skepnad och påverka spelets miljö är rätt finurligt. Men problemet är att det blir väldigt rörigt. Dessutom är jag fruktansvärt besviken för jag får inte alla den där The Great Giana Sisters-känslan. Inget som påminner om Commodore 64-klassikern. Årets besvikelse.

Nu är det då dags för årets bästa spel!

Ducktales: Remastered.

7. Ducktales: Remastered.

Årets remake. Joakim von Ankas äventyr fick mig att komma ihåg hur svåra NES-spel var förr. Transylvania är roligare och bättre än någonsin – särskilt musiken. Men det är å andra sidan resten av spelet också.

Metal Gear Rising: Revengance

6. Metal Gear Rising: Revengeance.

Inget smygande. Nu är det hack and slash som gäller för Metal Gear-serien. Men det är tur att det är såpass välgjort, med mycket action. Raiden är inte den tönt som han var i Metal Gear Solid 2 – här är han en riktig hårding.

Grand Theft Auto V.

5. Grand Theft Auto V.

Grand Theft Auto V är så stort, imponerande och snyggt. Det är inte perfekt, men man kan spendera rätt många timmar i Los Santos. Dessutom får man bekanta sig med galningen Trevor Phillps! Vilken galning. Grand Theft Auto V vinner priset för årets mest kompletta soundtrack, för jag har lyssnat mycket på den imponerande musiklistan.

Luigi's Mansion 2.

4. Luigi’s Mansion 2.

Nintendo har gjort Luigis spökjakt ännu bättre och ännu roligare. Lagom till den gröne rörmokarens 30-årsjubileum har nu äntligen Luigi fått ett spel värdigt hans namn.

Ni No Kuni: Wrath Of The White Witch.

3. Ni No Kuni: Wrath Of The White Witch.

Årets RPG är inte bara en roligt att spela. Det är en fröjd att beskåda, tack vare Studio Ghiblis vackra animation. Jag vill följa med Oliver och hans vänner överallt i denna magiska värld – och aldrig lämna den.

Tomb Raider.

2. Tomb Raider.

Lara Croft skjuter en pil rakt i våra hjärtan. Hennes återkomst är inte bara ett spel i världsklass, det raderar alla hennes föregående spel där jag alltid tyckt att hon är en person med en skrytsam attityd. Det är också för mig det bästa spelet där man kan skjuta med pilbåge.

The Last Of Us.

1. The Last Of Us.

Åter igen vinner ett spel med köttätande monster – The Walking Dead vann förra året – men det är inte monstren och skräckscenariot som gör hela grejen. Visst, de är otroligt viktiga, men det är något med spelets djup som fascinerar mig. Likt The Walking Dead, har The Last Of Us en fantastisk story. Den tillit och kamratskap som Joel och Ellie har äventyret igenom är för mig något av det mest konkreta jag sett i min drygt 25 år långa spelkarriär. Jag brukar oftast hoppa över cutscenes i vissa spel och här finns möjligheten att hoppa över cutscenerna. Men det vill jag inte göra för det är så spännande och trovärdigt. Få spel har berört mig, jag kan faktum räkna upp fem spel som har gjort det. Ett av dom är The Last Of Us. The Last Of Us är årets bästa spel.

Jag vill passa på att nämna två spel som jag inte hunnit spela igenom men de bör ändå nämnas.

Hedersomnämnande 1: Remember Me.

Hedersomnämnande 1: Remember Me.

Capcoms spel där minnen, missbruk och brutalitet är i fokus är än så långt (jag har typ spelat 2 timmar än så länge) riktigt intressant. På något sätt får jag vibbar av Blade Runner när jag spelar Remember Me. Jag får ta tag i detta igen när jag spelat klar spelet som kommer nedan.

Hedersomnämnande 2: Tales Of Xillia.

Hedersomnämnande 2: Tales Of Xillia.

Eftersom jag håller på att spela detta just nu och att jag investerat i det såpass sent, har jag hittills spenderat 8-10 timmar tillsammans med Milla, Jude, Alvin och de andra i kampen mot den onde kungen och hans maktgalenskap. Än så länge är Tales Of Xillia magiskt och värmande. Hade jag spelat klart spelet så skulle det fått en topplacering. Det skulle till och med ha petat ned Grand Theft Auto V, Luigi’s Mansion 2 och Metal Gear Rising från deras nuvarande placeringar. Men jag kan tyvärr inte sätta Tales Of Xillia och Remember Me på listan för de är inte färdigspelade.

 

Hoppas att år 2014 kommer att bjuda på fler spännande spel. (Och att jag får tag på A Link Between Worlds till slut.)

Inför GAMEX 2013: Jag älskar Hyrules motsvarighets namn: Lorule.

Det är en del Legend Of Zelda just nu. Wii U-ägarna spelar just nu HD-remaken av mästerverket Legend Of Zelda: The Wind Waker för fullt. Men redan om en dryg månad kommer ett helt nytt spel i den populära och älskade spelserien, till Nintendo 3DS (och 2DS):

Legend Of Zelda: A Link Between Worlds.

Det första intryck jag fick när jag såg första trailern till spelet var att det var väldigt likt Legend Of Zelda. A Link To The Past, jag kände igen den värld (Hyrule) som var med i SNES-klassikern fast det är ny design. Ljudeffekterna är precis likadana. Det enda jag tyckte var nytt förutom den grafiska stilen var att Link kunde smälta in i väggar som en målning och förflytta sig genom annars är typ omöjliga att nå. Men inget om handling och om det skulle finnas en ”Dark World”. Nintendo är rätt duktiga på att hålla hemligheter. Att det inte gavs någon mer skymt av A Link Between Worlds på såpass länge var rätt – jobbigt att vänta på.

Men nu i veckan kunde jag äntligen beskåda en helt ny trailer som gav mer än en ledtråd. Namnet på den alternativa världen: Lorule. Ett mystiskt armband. Den alternativa världens prinsessa Hilda.

Plötsligt fick jag in en helt ny vision av A Link Between Worlds. Det är mer än en simpel uppföljare till A Link To The Past, det verkar vara ett spel som tar serien i en helt ny riktning. Alternativa världar har visserligen funnits tidigare, som Termina i Legend Of Zelda: Majora’s Mask. Eller ön Kohlint i Legend Of Zelda: Link’s Awakening. Men namnet Lorule – det är faktiskt enkelt och genialt på samma gång. ”Hyrule” (med betoningen High) och motsatsen ”Lorule”. (med betoningen Low) Det är så löjligt underbart. Jag är glad att det är Nintendo själva som kommit på det namnet. Jag undrar om Lorule har mycket likheter med Dark World i SNES-klassikern? En annan intressant sak är att prinsessan Zelda har en motsvarighet i Lorule: den mörkhåriga prinsessan Hilda. Snacka om kontraster.

Prinsessan Zelda till höger, i sin klassiska vit/rosa klädfärger och blont hår. Till vänster är Lorules prinsessa Hilda, med vit/lila klädfärger och mörkt hår. Snacka om kontraster!

Prinsessan Zelda till höger, i sina klassiska vit/rosa klädfärger och blont hår. Till vänster är Lorules prinsessa Hilda, med vit/lila klädfärger och mörkt hår. Snacka om kontraster!

Den mystiska Ganondorf-liknande antagonisten, som jag tycker verkar vara en kvinna – är också helt ny. Skönt med lite mer kvinnliga skurkar. Jag lägger märke till att Lorule verkar vara otroligt mycket mörkare än sin motsats Hyrule. Faktum är att jag tror att det här spelet kommer att bli nästan lika becksvart som Majora’s Mask är. Jag får lite kalla vibbar av Lorule, men ändå fascineras jag av det.

Jag gillar Legend Of Zelda: Skyward Sword, men önskar att Nintendo inte behövde ha det där jävla viftandet. Det förstörde nästan spelet. Legend Of Zelda: Twilight Princess var något bättre men kändes väldigt långt på något sätt. Därför har jag en stark känsla att A Link Between Worlds kan bli det bästa Zelda-spelet sedan, tja, Legend Of Zelda: Four Swords Adventures – eller Majora’s Mask om man ska gå på de äkta äventyren. Det kommer mer och mer ny information, mer artwork och den just nämnda trailern. Allt detta ger hopp för Zelda, Link, Nintendo och mig själv. Om A Link Between Worlds finns att spela på Gamex, kommer jag verkligen att skriva om mina intryck.

Jag känner på mig att Link är på väg att göra storstilad comeback på riktigt. I ett nytt spel, inte i HD-versionen av Wind Waker. Och det är inte en minut för tidigt.

Spelåret 2013: Första halvlek med Sätrapôjks åsikter.

År 2013 verkar bli året där spelen blomstrar. Många speltitlar har redan dykt upp och i den andra halvan av året kommer det att komma fler.

Men hur har det första halvåret sett ut spelmässigt? Jag ska slänga ur mig vad jag tycker så här långt.

Utannonseringen av Batman: Arkham Origins fick mig att höja på ögonbrynen,e ftersom både Arkham Asylum och Arkham City är grymt bra spel. Hett efterlängtat.

Utannonseringen av Batman: Arkham Origins fick mig att höja på ögonbrynen,eftersom både Arkham Asylum och Arkham City är grymt bra spel. Hett efterlängtat.

I början av året spelade jag mycket Batman: Arkham City och inskaffade Batman: Arkham Asylum för att sedan fastslå att båda spelen är jättebra. När nästa del utannonserades, blev jag glad. Jag ser fram emot Batman: Arkham Origins senare i höst.

Det första spel jag skaffade mig i år var Ni No Kuni och det var en magisk upplevelse. Klassisk RPG möter Studio Ghibli – vad kan gå fel? Inget förstås. Äventyret med Oliver och vänner, fick en solklar femma av mig i betyg. (Högsta betyg)

Jag läste en hel del nyheter om Wii U, och att många tredjepartstillverkare lägger kaskader med dynga i Nintendos nya konsol. (Med andra ord så struntar de i den.) Men tacka fan att de gör det när konsolen säljer dåligt. När Rayman Legends dessutom försenas pga att Ubisoft vill släppa spelet till fler konsoler gör knappast saken bättre. På E3 visades fler stortitlar upp till Wii U från Nintendos sida. Förhoppningsvis säljs mer konsoler senare, när nya Super Mario 3D World och Mario Kart 8 kommer.

Det här halvåret har två spelkaraktärer gjort comeback och med stil.
Jag pratar om Lara Croft och Luigi.

Lara Croft, tillsammans med Luigi, gör årets hittills bästa comeback.

Lara Croft, tillsammans med Luigi, gör årets hittills bästa comeback.

Jag hade längtat efter nya Tomb Raider länge, efter att ha sett den imponerande trailern ifjol. När jag fick hem min Survival Edition blev jag så glad. Jag fick dessutom upptäcka att Tomb Raider inte bara var bra, det krossade sina föregångare till damm. Lara Croft förvandlades till en stark överlevare med hjärta. Jag blir så imponerad av spelets spänning och skönhet. Så imponerad att jag gav Tomb Raider min andra femma i betyg för i år. Lara Croft har nu fått den respekt hon förtjänat.

Det blev en ny konsol för mig i år; ett Nintendo 3DS. Jag var så grymt sugen på Luigi’s Mansion 2, för alla trailers såg bättre ut än föregångaren. (som jag gillar) Lyckligtvis var spelet bättre än vad jag trodde och mitt hjärta värmdes rejält av Luigis charm. Hans sinne för komik är träffsäker. Jag gav Luigi’s Mansion 2 en välförtjänt fyra i betyg. Luigi kommer alltid vara bättre än Mario.
På tal om Mario, undrar om Super Mario 3D Land, Paper Mario: Sticker Star och Mario Kart 7 är roliga?

Det här halvåret har varit en maktkamp mellan Playstation 4 och Xbox One. Microsoft gjorde rejält bort sig när de sa att man var tvungen att alltid vara online och att begagnade spel inte går att spela på Xbox One. Efter iskall kritik så drog de tillbaka de sakerna. Som tur är. Men jag tror att Playstation 4 kommer att dra ett längre strå för konsolen kommer att bli billigare.

Xbox One är årets mest utskällda konsol fast den inte är släppt. Lyckligtvis tog Microsoft bort de saker som folk störde sig mest på men räcker det mot Sonys försprång? Dessutom tycker jag att konsolen ser stor, tung och klumpig ut likaså kontrollen.

Xbox One är årets mest utskällda konsol fast den inte är släppt. Lyckligtvis tog Microsoft bort de saker som folk störde sig mest på men räcker det mot Sonys försprång? Dessutom tycker jag att konsolen ser stor, tung och klumpig ut likaså kontrollen.

För nostalgiska skäl blev jag glad när jag lånade syrrans Nintendo 64. Äntligen kunde jag spela Banjo-Kazooie, Donkey Kong 64 och Conker’s Bad Fur Day för första gången på 10-15 år. Härligt att få uppleva något gammalt igen. Likaså Link’s Awakening DX som jag laddat ned på 3DS.

Jag hade delade åsikter om Bioshock Infinite’s överdrivna hype men det berodde nog mest på att jag var väldigt osäker på spelserien. Men jag ville ge det en chans, så jag provade Bioshock 1. Det är väl kul och så men varför är det så hyllat? För så bra är det inte – än, antar jag. Jag hade inte tagit mig så långt än dock. Nån dag ska jag spela klart det.

Ett av spelets största styrkor är den otroliga dialogen och de underbara rösterna. Det är trovärdigt.

Ett av årets starkaste speltitlar och en het kandidat till titeln årets spel 2013 är det utmärkta och lysande The Last Of Us. Bättre än vad jag förväntat mig!

Ett spel vars hype, pepp och såna saker, växte lavinartat under de sista månaderna innan release. Ja, jag pratar om The Last Of Us.
Jag fastnade för denna apokalyps-spel direkt. Dess otroliga historieberättande och vassa cut-scenes är något av det bästa jag sett. Vänskapen mellan Joel och Ellie är så tät och välgjord att man häpnar varje gång. Från början till slut så är det här spelet en fullträff. Min tredje femma i år.

Tre spel har alltså fått högsta betyg av mig i år. Men jag skulle sätta en slant att The Last Of Us kommer få titeln årets spel senare under året.

Jag minskade min skämshög och klarade av Bayonetta, Catherine och Metal Gear Solid 3. Skönt att minska på högen.

Andra halvan av året ser lovande ut spelmässigt. Grand Theft Auto V, Arkham Origins, Metal Gear Solid 5, Legend Of Zelda: A Link Between Worlds och Mario & Luigi: Dream Team Bros. Yummy! Det här kommer bli det bästa spelåret på länge.

Fast den tragiska nyheten att David Hayters röst bytts ut mot Kiefer Sutherlands, så tror jag att Punished Snake kommer att ge starka intryck och göra Metal Gear Solid 5 - The Phantom Pain till ett grymt spel.

Fast den tragiska nyheten att David Hayters röst bytts ut mot Kiefer Sutherlands, så tror jag att Punished Snake kommer att ge starka intryck och göra Metal Gear Solid 5 – The Phantom Pain till ett grymt spel.