Recension – Star Wars Episode VII: The Force Awakens.

Star_Wars_Episode_VII_The_Force_Awakens

Star Wars Episode VII: The Force Awakens, eller Star Wars: The Force Awakens, vilket som. Jag säger Episode VII före för det här är den sjunde filmen i den mäktiga Star Wars-sagan.

Det är väldigt svårt att skriva en recension utan att nämna något av storyn för jag vill inte avslöja för mycket om filmens handling, utan jag går direkt på känslor, intryck och vad som gör så att jag tycker filmen är som den är. Det jag kan säga att The Force Awakens utspelar sig 30 år efter Return Of The Jedi, och efter Imperiets fall. Men ondskan har inte gett sig. Nej, den har tagit en ny form, och det är en ny Imperie-liknande organisation vid namn First Order som vill krossa Republiken. Ungefär som Imperiet försökte göra med Rebellerna i de gamla filmerna.  Så långt kan jag sträcka mig när det gäller handling.

Med en ny filmtrilogi på gång, och The Force Awakens är den första av de tre kommande nya filmerna, så måste det ju finnas något och några att vilja följa med under den här långa resan. Precis som man gjorde tillsammans med Luke Skywalker, Han Solo, Darth Vader och prinsessan Leia i den gamla trilogin. The Force Awakens har några nya namn att bekanta sig med, bland annat skräpsamlaren/smugglaren Rey och den f.d. Stormtroopern vid namn Finn. En ny droid, som är ett rullande klot med huvud, vid namn BB-8, är också en viktig karaktär. First Order är rena ondingar och man får bekanta sig med den mörke och ondsinte Kylo Ren, som är den nya trilogins svar på Darth Vader. Givetvis får man återbekanta sig med Han Solo, Chewbacca, (numera) general Leia och radarparet C3P0 och R2D2.

John Boyega spelar f.d. stormtroopern Finn.

John Boyega spelar f.d. stormtroopern Finn. Han kommer att bli en person som många barn kommer att se upp till.

Nu kommer den viktigaste frågan av alla: Har regissören J.J. Abrams lyckats göra en bra film som är värdig Star Wars-sagan? Svaret är ja!

Ja, ja och ja! I kubik.

Redan vid start så The Force Awakens trollbundit mig med sin läckra filmstil och den där särskilda magin som fick mig att känna mig som jag vore tio år gammal igen – alltså det går inte att beskriva den glädje och kärlek jag vill ge The Force Awakens. Jag var för ung när Episode IV-VI gick på bio när de var nya. (jag var inte ens född när den första filmen kom) Jag skulle gissa på att det var precis så här många kände när de gamla filmerna var färska. Nostalgifaktorn var riktigt hög. Bara att se Tie Fighters eller Millenium Falcon i en helt ny film fick mig att gråta av lycka.

J.J. Abrams valde att göra filmen med mycket praktiska effekter och med så lite CGI som möjligt. Visst, det är en del CGI med men den är inte så märkbar för det här är så vansinnigt bra gjort. Det var klokt av Abrams att satsa på den teknik som gjorde de gamla filmerna så magiska. Där kom det ordet igen. Magiskt.

Att komma på nya karaktärer som ska bära facklan vidare var en nödvändighet. Lyckligtvis har J.J. Abrams lyckats pricka helt rätt när det gäller karaktärer och skådespelare. John Boyega är magnifik som Finn, med en stor portion humor och en stark karisma gör honom till en utmärkt manlig protagonist. Adam Driver i rollen som onde Kylo Ren är helgrym. Den där rösten får min rygg att frysa till is och han ser så jävla farlig ut. Särskilt med sin specialgjorda ljussabel. Min favoritkaraktär i hela filmen är Rey. Hon är en modig tjej med skinn på näsan och är otroligt stark. Daisy Ridley lyser verkligen som Rey, och hon gör allt rätt, precis som Carrie Fisher gjorde med prinsessan Leia 30 år tidigare. Harrison Ford, Carrie Fisher och Peter Mayhew övertygar fortfarande som de gamla karaktärerna och jag gillar Han Solos snabba käft. Fortfarande. Jag tror och hoppas verkligen att folk kommer att omfamna de nya generationens Star Wars-karaktärer för det här har J.J. Abrams lyckats med perfekt när han valde dessa fantastiska skådespelare.

Sen måste jag ju säga att BB-8 är ett äkta charmtroll som får mångas hjärtan att smälta.

Skräpplockaren Rey är filmens allra bästa karaktär. Denna tuffa och modiga kvinna lyser så starkt i sin närvaro i varje bildruta. Daisy Ridley är perfekt i rollen!

Skräpplockaren Rey är filmens allra bästa karaktär. Denna tuffa och modiga kvinna lyser så starkt i sin närvaro i varje bildruta. Daisy Ridley är perfekt i rollen!

The Force Awakens gör allt rätt där George Lucas prequel-trilogi gjorde fel. Missförstå mig inte, jag gillar prequel-trilogin. Men den här filmen känns som att hela filmserien har hittat hem. Det krävs ett utomstående gäng för att det ska bli ordning i Kraften. Precis som Irvin Kershner och Lawrence Kasdan gjorde med The Empire Strikes Back. Kasdan har dessutom varit med och skrivit manus till den här filmen. Det märks, för The Force Awakens har samma tyngd och mörker som The Empire Strikes Back hade.

Det är mycket action av den gamla skolan men det känns faktiskt mer intensivt än tidigare. Jag gillar det faktiskt och jag tror inte att till exempel flygstriderna har varit såpass explosiva som i den här filmen. Humorn är också riktigt väl tajmad, precis som förr. Inte så krystad som i prequel-filmerna. Jag kan avslöja att Jar-Jar Binks inte är med i filmen, så var inte orolig.

Tre plus:

  1. Karaktärerna är lätta att älska. Här finns gamla favoriter likaså ny bekantskaper som man kommer att älska i all evighet. Kylo Ren, Finn, Han Solo, BB-8, Chewbacca, general Leia, Captain Phasma och totalt asgrymma Rey!

  2. De praktiska effekterna är så välgjorda och till med överglänser de gamla filmerna. Det visuella är äkta Star Wars av det gamla virket. Skitigt, robust, slitet men alldeles underbart. Filmskapandet av J.J. Abrams är perfekt!

  3. Storyn är så välskriven och det gör så att det går att se The Force Awakens om och om igen.

Tre minus: (ja, jag måste ju ta upp det)

  1. Jag ville inte att filmen skulle ta slut! Nu måste man ju vänta i två år till nästa del i trilogin.

  2. Musiken var inte riktigt vad jag har tänkt mig. Visst, det är vacker musik gjord av John Williams. Men jag saknar ett riktigt slagkraftigt musikstycke i stil med ”The Asteroid Field” eller ”Duel Of The Fates”.

  3. I ett par sekvenser kändes det som att det rusade fram i handlingen lite, men om man ser filmen igen så lär man nog hänga med.

Det är inte mycket som är bättre än en klassisk eldstrid mellan en X-Wing och en Tie Fighter. Det är som år 1983 igen, fast i en 2015 års touch!

Det är inte mycket som är bättre än en klassisk eldstrid mellan en X-Wing och en Tie Fighter. Det är som år 1983 igen, fast i en 2015 års touch!

Slutsats:

Star Wars Episode VII: The Force Awakens är precis som jag hade hade hoppats på. Plus mycket mer därtill. Vad jag inte kunde tro innan var att J.J. Abrams lyckades att få ihop en film genom att gå sin egen väg samtidigt som att han respekterade Geogre Lucas originaltrilogi. Nostalgifaktorn är skyhög och det är lätt att bli berörd. Men tipset är att inte ha för höga förväntningar. Gå in till biografen med ett blankt papper i huvudet och sug in allt du kommer att se. Jag njöt. Jag skrattade. Jag grät. Jag blev chockad. Jag blev överraskad. Mitt hjärta slog frivolter. Jag blev barn på nytt. Om detta händer dig också så blir jag inte förvånad. The Force Awakens är den bästa Star Wars-filmen sedan Return Of The Jedi och gör allt rätt. I alla fall till 95-97%! Ingen film är perfekt, och det är inte The Force Awakens heller. Men den superbra storyn, karaktärer som man kan älska lätt (än en gång, Rey – hon är framtiden för Star Wars) och en nostalgifaktor med en fräsch touch lyfter upp The Force Awakens skyhögt bland alla galaxer. Det här är en av 2000-talets allra bästa filmer. Det här är den bästa filmen jag har sett på väldigt länge. Tack J.J. Abrams och Disney för att ni har hittat Star Wars-magin igen! Tack så hjärtligt mycket.

Betyg: En skinande femma av fem.

Annonser

Recension: Tales Of Xillia.

Hjältarna i Tales Of Xillia från vänster till höger: Rowen, Alvin, Jude, Milla, Leia, Elize och dockan Teepo.

Hjältarna i Tales Of Xillia från vänster till höger: Rowen, Alvin, Jude, Milla, Leia, Elize och dockan Teepo.

Tales Of Xillia tillhör rollspelen Tales Of-serien, och är ett renodlat RPG med inslag av lite beat em up.

Spelet handlar om den mystiska Milla, en ”beskyddare av människor och andar”, som här tagit form av en 20-årig ung kvinna och hennes uppdrag att förstöra ett farligt vapen som absorberar folks mana. Vem ligger bakom och varför tas folks mana ifrån dom? Milla får oväntat med sig den unge skoleleven Jude med sig på sitt uppdrag, och han har lovat att hjälpa Milla för att världen behöver andar. Det är ett uppdrag fyllt av faror, vänskap, tillit, svek och grymhet. Men framför allt är Tales Of Xillia riktigt stort. Man kan i början välja mellan Jude och Milla, för att uppleva äventyret från den enes ögon och sedan den andre om man vill spela om spelet.

Från början märks det att Tales Of Xillia inte är ett RPG jag är van med. Jag får trycka en massa på knappar för att slå med svärd eller att skydda mig, likt ett fightingspel. Det gör striderna lite unika. En annan intressant sak med striderna är att den person man styr kan länka ihop med en annan av sitt partis medlemmar och samarbeta. Man kan till och med använda specialattacker, ”artes”, och ibland slå ihop till en gemensam och starkare attack. Det ger striderna lite extra krydda. Jag gillar det mycket. Men ibland blir själva striderna lite väl enformiga, i synnerligt när man ska hålla på att träna och gå upp i nivå.

Ännu mer intressant är spelets olika uppgraderingssystem. Varför skrev jag olika system? Jo, för det finns två olika uppgraderingar.

När man går upp i nivå, så får man Lillium Orbs. Med dessa så kan man uppgradera sin karaktär ytterligare. Systemet är som ett spindelnät som man ska fylla i linjerna med de olika färgkloten som finns på hela nätet. Man får mer HP, TP, styrka, försvar, magikraft och så vidare. Får man ihop som en kvadrat så får man en ny skill. Det kan vara allt från en ny arte till att höja något inom sig procentuellt. Det är ett väldigt lätt system när man väl spelar spelet – så ursäkta om min förklaring låter underlig. Ni kommer nog att förstå när ni spelar spelet.

Man kan handla nya vapen, kläder, accessoarer, items och mat under spelets gång. Från början finns det inte så mycket att välja mellan, men här kommer det som gör nästa uppgraderingssystem genialt. Under Tales Of Xillias gång kan man samla på smågrejer, till exempel trä, skalbaggsben, ägg, odjursbajs(?!) och plantor. Med dessa kan man uppgradera butikerna. Vad innebär detta? Jo, när en butik går upp i nivå, presenteras nya objekt i butiken. Nya vapen, utrustning och så vidare. Dessutom kan man få extrapris på befintliga saker i butiken. Praktiskt? Ja, det är det. Och roligt.

Elize är en underskattad karaktär som bär på en enorm styrka, och det är inte medveten om. Jag beundrar denna underbara tjej.

Elize är en underskattad karaktär som bär på en enorm styrka, och det är hon inte medveten om. Jag beundrar denna underbara tjej.

Spelet börjar riktigt bra och jag tycker att huvudkaraktärerna är riktigt fascinerande. Röstskådespeleriet och personligheterna, och gemenskapen är något av det bästa jag sett på länge. Det är totalt sju huvudpersoner som alla har sin egen historia att berätta under spelets gång. Förutom Milla och Jude, får man träffa följande hjältar: Alvin – en legosoldat som har en räv bakom örat men också egna motiv. Leia – Judes vän och en riktig hetpanna. Med sin stav är hon en farlig slagskämpe. Rowen – en äldre betjänt som också är en legendarisk stridsstrateg. Elize och dockan Teepo – den tolvåriga unga flickan är väldigt blyg och har bara den uppkäftiga dockan Teepo som enda vän. Men hon har också enormt starka magikrafter. Jag tycker om alla huvudkaraktärerna och det är ett gott tecken – för man har med sig dom under det långa äventyret.

Under spelets gång kan man trycka på select för att starta små dialoger – skits (uttalas som det stavas, inte som i ordet avföring) – och de är fyllda med mycket intressant information. Man kan även följa ett sidouppdrag med vissa skits. Många av dessa skits får mig att skratta – det är allt från hackande på Teepo, till Millas oerfarenhet som människa. Om man har glömt bort något man tittat på kan man alltid kolla på skits igen i menyn.

Tales Of Xillia är otroligt vackert. Storslagna vyer, mysiga städer som påminner mig Studio Ghibli-byar. Det är slående att spelet är så rent och inte så skitigt. På ytan. Som jag nämnde tidigare, så börjar spelet riktigt starkt och håller i sig rätt länge. Storyn är intressant och man vill följa dessa karaktärer under äventyrets gång. Men storyn blir svagare ju närmare man kommer till slutet. Det blir lite repetitivt och jag blir lite osäker på vem som är spelets riktiga bad guy. (nej, jag tänker inte spoila något) Eftersom det tog mig runt 40 speltimmar att klara av spelet så hade jag önskat att storyn kunde hållit i sig hela vägen, tillsammans med mer varierande strider. Men spelet avslutas vackert. Det kan jag säga, fast inte mer än så.

Stridssystemet är väldigt bra planerat. Många fightingkombinationer gör striderna roliga - men skurkarna blir långtråkiga i längden.

Stridssystemet är väldigt bra planerat. Många fightingkombinationer gör striderna roliga – men skurkarna blir långtråkiga i längden.

Soundtracket är väldigt fint att lyssna på och det bidrar mycket tillsammans med den vackra grafiken. Ett extra plus till introduktionfilmens sång för den visar vad som är med Tales Of Xillia. Det räcker faktiskt för att få mig fängslad och intresserad.

Tre plus:

  • Sju underbara huvudkaraktärer som man lätt kan älska. Alla är så starka individer och det är en ära att få följa med dom under äventyrets gång.
  • Uppgraderingssystemen är briljanta. Att utveckla butikerna och sina egna personliga styrkor är riktigt roligt.
  • Värmande grafik som nästan är i bästa Studio Ghibli-stil.

Tre minus:

  • Tales Of Xillia börjar starkt men dess story avtar ju närmare slutet man kommer och känns som en lightdryck.
  • Fienderna i striderna blir tjatiga i längden, särskilt om man ska öva och gå upp i nivå.
  • Soundtracket är vackert, men ibland blir jag trött på stridsmusiken.

Slutsats:

Tales Of Xillia är ett underbart RPG med en intressant story och så är det mycket kul. Det är tack vare den stora styrka som de sju huvudkaraktärerna har som gör så att spelet verkligen känns riktigt bra. Det spelet tappar i storys gång vinner det på dess hjärta. Jag kan lätt rekommendera detta till er som gillar RPG och som vill kolla in ett charmigt äventyr. Det är vackert och kärleksfullt. Inte helt perfekt, men det är definitivt värt resan.

Betyg: En svag fyra av fem.

Tales Of Xillia finns till Playstation 3.

Relationen mellan Milla och Jude är en sak som gör Tales Of Xillia värd spelandet eftersom det är en av de mest intressanta historierna under spelets gång.

Relationen mellan Milla och Jude är en sak som gör Tales Of Xillia värd spelandet eftersom det är en av de mest intressanta historierna under spelets gång.

Teckning (Polychromos): Tales Of Xillia-hjältarna.

Första teckningen år 2014 är färdig! Eftersom jag spelar Namco‘s roliga RPG Tales Of Xillia, blev jag inspirerad att teckna någon från själva spelet. Men jag fann en bild jag ville gärna göra en fanart utav. Det fick bli alla sex protagonisterna, plus Teepo, från Tales Of Xillia.

20140107-073824.jpg

Jag visste att den här bilden skulle bli en rejäl utmaning. Jag har inte tecknat så många karaktärer på en bild tidigare, inte så detaljerade i alla fall. Frågan var hur jag skulle göra, hur jag skulle börja.
Magkänslan sa till mig att jag skulle börja med den blyga Elize, så det gjorde jag. Polychromospennorna är verkligen bra att blanda ihop olika nyanser av färger med. De har varit bra hjälp.
Efter Elize, fortsatte jag med den starke och pratglada Leia. Hon och Elize hade så mycket detaljer, och det blev många timmars arbete bakom varje karaktär. Tur att jag älskar detaljer. Det är som att lägga pussel.
Jag blev inte riktigt helt nöjd med Leias högerarms lutning, men annars blev damerna riktigt bra tyckte jag.
Den unge killen Jude blev härnäst, men jag funderade på att teckna legosoldaten Alvin och den lättklädda Milla samtidigt. Jag visste att jag var tvungen att hoppa fram och tillbaks mellan de tre för det var ett rejält trassel att reda upp. Judes högerarm blev lite för lång och hade fel placering men jag orkade inte ta bort så mycket av det hårda jobb jag gjort. Milla blev riktigt lyckad tyckte jag. Rowen fick inte riktigt helt plats för de andra tog så stor yta. Jag flyttade honom lite närmare Leia än vad han egentligen skulle vara. Ända fick inte hela han plats. Till slut gjorde jag den uppkäftiga dockan Teepo. Han var faktiskt en av de svåraste att teckna på grund av formen. Jag fyllde i linjer med svart tuschpenna.
I helhet hade jag riktigt kul när jag tecknade den här bilden! Så mycket detaljer och ljuvliga färger. Året har börjat bra teckningsmässigt. Hoppas ni gillar den!