De bästa medhjälparna/sidekicken/birollerna i tv-spelens värld enligt mig.

Tv-spelen har många hjältar som hyllas ofta. Jag vet inte hur ofta jag läser om vilka huvudpersoner som fått så mycket hyllningar. Men ingen huvudperson är något utan sina biroller, medhjälpare och sidekicks. Sveriges Radios program P3 Spel tog upp fenomenet sidekicks i ett av sina program. Jag tänkte här göra precis samma sak. Här är en lista på 10 för minnesvärda medhjälpare/sidekicks/biroller. Men det är inte en tiotopplista, så dessa personligheter kommer utan inbördes ordning.

Ellie - The Last Of Us.

Ellie – The Last Of Us.

Ja, hon är den kvinnliga huvudrollen och du får faktiskt kontrollera henne i en sekvens av The Last Of Us. Men Ellie är väldigt hjälpsam och finns alltid vid Joels sida i en förstörd värld med Klickers och infekterade människor. Deras vänskap och tillit till varann är ett av spelets starkaste kort. Denna tuffa tjej med skinn på näsan är något alldeles extra.

Merchant - Resident Evil 4.

Merchant – Resident Evil 4.

Resident Evil 4 är stort. Leons långa resa är fruktansvärd hård, skitig och fysiskt krävande. Därför är man väldigt glad när man ser den här mystiska försäljaren dyka upp då och då under spelets gång. Vem han är är inte poängen. Poängen är vad har att erbjuda dig – vapen, uppgraderingar, saker som kommer att vara till användning. ”What are you buying?”

Navi - Legend Of Zelda: Ocraina Of Time.

Navi – Legend Of Zelda: Ocraina Of Time.

Älskad av många. Hatad av andra. Men Navi öppnade dörren för kommande äventyren med Link genom att hjälpa honom med tips och råd under Ocraina Of Times gång. Hennes ”Hey! Listen!” kan vara en pina att höra i längden, men i gengäld så finns det ingen annan jag hellre skulle vilja ha som sällskap i Ocraina Of Time.

Elisabeth - Bioshock Infinite.

Elisabeth – Bioshock Infinite.

Elisabeth är den kvinnliga huvudrollen, men hon agerar som en av de bästa sidekickarna jag någonsin känner till i spelväg. Hon är inte i vägen när jag slåss mot fiender, och det bästa är att hon kastar ammunition, salter och energi till mig när det är kris. Elisabeth är begreppet ”en hjälpande hand” personifierad.

Yoshi - Super Mario World.

Yoshi – Super Mario World.

När det fjärde stora plattformsäventyret med Mario dök upp, så var en av höjdpunkterna att få rida på gröna ödlan Yoshi. Yoshi är en konstant hungrig figur som äter upp fienderna och ända sedan Super Mario World har han figurerat i olika partyspel och egna spelserier. Men det är som Marios trogna vän i plattformsspelen vi minns honom bäst. Därför är det tragiskt att Mario måste offra sin vän när han ska hitta den gömda utgången i Cheese Bridge Area. Vilken ”polare”.

Vivi - Final Fantasy IX.

Vivi – Final Fantasy IX.

Vivi är en viktig figur under Final Fantasy IX’s gång, och att få reda på hans ursprung är en del av resan. Zidane och Garnet är huvudkaraktärerna fast ingen av dom skulle klara sig utan Vivis otroligt starka magikrafter. Dessutom är han otroligt charmig!

Nick - Lollipop Chainsaw.

Nick – Lollipop Chainsaw.

Stackars Nick har det inte lätt. Först blir han biten av en zombie. Sen sågar hans flickvän Juliet av hans huvud och på något sätt är han vid liv. Men han är bara ett huvud. Ett huvud som blir riktigt nedstämd av sin fysiska oförmåga. Däremot är han otroligt värdefull för han kan få sitt huvud ihopkopplat med en zombiekropp, eller användas som torped mot de köttätande monstren. Inte illa för ett huvud, eller hur?

Rush - Mega Man III.

Rush – Mega Man III.

Mega Mans robothund Rush debuterade i Mega Man III som den blå bombarens hjälpreda och har varit på hans sida sedan dess. Hunden kan agera som ubåt, studsmatta eller – min personliga favorit – en flygande jetplatta. Rush har fått några uppgraderingar under åren och han finns med i nya Super Smash Bros som hjälpreda till Mega Man. Men det är i Mega Man III jag alltid kommer minnas honom som en lojal vän.

Edgar och Sabin - Final Fantasy VI.

Edgar och Sabin – Final Fantasy VI.

Bröderna Figaro är varandras motsatser, men gör sig båda utmärkta i strider. Kvinnokarlen Edgar är en tekniker och använder sig av verktyg som motorsågar och jätteborrar, medan Sabin kör med brutal råstryka och slåss med knytnävarna. Jag har ofta valt dessa två i mina parties under Final Fantasy VI’s gång.

Hersel Biggs - LA Noire.

Hersel Biggs – LA Noire.

Cole Phelps får under sin karriär en del partners för att tillsammans lösa brott. Just mordbrandspolisen Hersel Biggs är väldigt intressant. Han drar ner Coles fötter på jorden eftersom han tycker att den ivrige polisen försöker att klättra på kändisstegen för fort. Från början tycker Hersel att Cole är en avskyvärd person, men respekterar honom ändå och vill ge honom en ny chans. När självaste polischefen och f.d. kollegor försöker få Cole att backa undan i ett viktigt fall så finns Hersel där som support för han tror på Cole. Hersel hjälper honom utan att rygga undan. Det gör Hersel Biggs till den bästa partnern i LA Noire.

 

Vilka tycker ni är de bästa sidekicken/medhjälparna/birollen någonsin i tv-spelens värld? Vad tycker ni om denna lista?

Spelåret 2012 för Jerry aka Sätrapôjk.

Riddler i Arkham City.

Riddler i Batman: Arkham City.

Spelåret 2012 har varit en gåta för mig. Precis som jag skrev i ett inlägg förra året, så hade jag svårt att avsluta spel som jag påbörjat. Det är rätt märkligt eftersom jag alltid förr orkat nöta mig igenom ett spel ända igenom dess skinn till benet. Till slut orkade jag klara av Batman: Arkham Citys story mode. (fast jag har en hel del gåtor kvar som Riddler spritt omkring den snöiga staden.)

Oftast hade jag återgått till fjolårets speltitlar men inte lyckats spela klart något mer än Castlevania: Lords of Shadow som är i sin tur ett riktigt bra spel.

Men efter mycket heta tips från folk på Twitter, inskaffade jag i januari ett spel som skulle få många speltimmar från mig.
Mass Effect 2.
Att jag inte skaffade ettan först var för att jag inte har XBOX 360 och att jag vägrar PC-spel.
Mass Effect 2 var det första spelet sedan Red Dead Redemption jag intensivt spelat till dess slut. Jag vet inte hur ofta jag spelade det men det var lätt över 50 timmar. Jag spelar gärna det igen en annan gång.
I mars skaffade jag Mass Effect 3 som också var fantastiskt. Jag tyckte inte illa om slutet, som fått många att bli förbannade. Över 50 speltimmar tog trean också.

Jag fortsatte att nöta igenom de spel jag inte klarat. Men eftersom jag har småbarn kunde jag inte välja vilket spel som helst så det blev barnvänliga titlar, som Rayman Origins, som jag laddat ner på PSN.
Underbart charmigt spel förresten.

Sommarens mest spelade spel var för mig Lollipop Chainsaw, som vinner priset för årets bästa soundtrack. Frågan var om Juliet Starling var en ”dum blondin” eller om att hon skulle vara en parodi för den stereotypen. Vem vet? Fri tolkning på detta.

Metal-Gear-Solid-3D-Snake-EaterÄntligen fick jag prova Metal Gear Solid 3: Snake Eater. Ett rent mästerverk. HD’n är en bonus.

I år fick jag äntligen spela Metal Gear Solid 3: Snake Eater. I HD dessutom. Jag gillar trean betydligt mer än tvåan eftersom jag fick vibbar av första Metal Gear. Dessutom är det mer spännande.
Ett annat återutgivet spel i HD jag provat lite är Shadow Of The Colossus. Men jag förstår inte vad som är så bra med spelet. Jag tyckte det var segt den lilla stund jag spelade och jag begrep ingenting.
Jag får prova det igen nån dag.
När jag laddat klart Okami i HD så ska jag prova det, för jag har alltid velat spela det sedan spelet kom ut.

Lee i The Walking Dead.Lee i The Walking Dead. Dess gripande historia och dess svåra val är årets spelhöjdpunkt.

Nästa överraskning kom nån gång under den tidiga hösten. Jag som gillar tv-serien, blev riktigt överraskad över hur fantastiskt The Walking Dead är. I flera månaders tid släppte Telltale Games ut fem episoder under hösten. Det var klokt eftersom jag ville inte spela klart alla fem på en gång. Alla avsnitten var rätt korta.
Med en väl skriven story, trovärdiga karaktärer och ett djup så var The Walking Dead årets absolut mest dramatiska spel.

Jag fick också uppleva besvikelser. Resident Evil 6 är ett exempel. Jag hoppades på mer skräck men det var i stort sett bara skjutande.

I år gick jag på min första spelmässa, Gamex, och där fick jag prova på nyheter, som Wii U.
Det var så kul på mässan att jag vill dit igen 2013.

Något som är tråkigt är att jag har missat många spel i år. Jag hade gärna provat Dishonoured eller kanske Journey som många hyllar till skyarna. Kanske nästa år. Kanske jag har ett Wii U nästa år. Vem vet? Men jag vill ha en.

Då var det dags för min årets bästa spel-topplista!

5: Street Fighter X Mega Man.

SFxMM-Key-Art-610x457
Det har varit tyst om Mega Man. Men inför hans 25-årsdag, så utannonserade Capcom ut ett sorts nostalgidoftande spel. Mega Man mot Street Fighter! I Mega Man-stil! Dessutom är det gratis! Det skulle ha klättrat upp ett par placeringar till om det inte vore för att det finns på PC.
PC!
PC?!
Nej, Mega Man ska vara på konsol. Kontrollen kändes fel i PC-spelet för mig. Men annars är det lysande!

4: Angry Birds Star Wars.

AngryBirdsStarWarsHD-1
De sura jävla fåglarna är rätt tröttsamma i längden efter en mängd spel på kort tid. Att de samarbetar med Star Wars gör dom tillsammans till en enformig kassako. Men det hindrar inte spelet att vara grymt underhållande. Jag tycker banorna är kluriga, fåglarna har fått roliga egenskaper i form av Star Wars krafter och jag fnissar varje gång jag slänger iväg en Chewbacca-fågel med slangbellan.

3: Lollipop Chainsaw.

Lollipop-Chainsaw-Combat-Unleashed-Trailer_6
Ung cheerleader med motorsåg i jakt efter zombies. Smaklöst? Både ja och nej. Kul grindhouse-baserat spel med ett grymt soundtrack. Jag gillar också arkadkänslan.

2: Mass Effect 3.

Male Shephard från Mass Effect-serien.
En värdig final och ett storslaget äventyr med Shepard och hens rymdstyrka i kampen mot Reapers.
Sämre än tvåan men ändå ett spel i världsklass.
Jag satte spelet på plats 30 i min 32-topplista någonsin men jag kommer att ändra det snabbt. För ett spel är faktiskt bättre…

1. The Walking Dead.

the-walking-dead-game-episode-4-walkthrough
Det slog ned som en blixt från klar himmel. Att ett simpelt klick och peka- spel kan vara så grymt bra. Det som spelet vinner mest på är inte bara den välskrivna storyn.
Det är dina val som påverkar hela spelet igenom. Du måste välja svåra val. Att vara majoriteten eller dig själv till lags. Stackars Lee har inte det lätt.
Jag kommer att spela det igen tack vare de svåra valen och dramat.
Tack Telltale Games för ett mästerverk.

Lara Croft har aldrig sett bättre ut. Nya Tomb Raider är hett efterlängtat.Lara Croft har aldrig sett bättre ut. Nya Tomb Raider är hett efterlängtat efter alla förseningar.

Förra året listade jag både Ni No Kuni och Tomb Raider högst upp på år 2012 mest efterlängtade spel.
Men ingen av dom dök upp i år. Förseningar, språkproblem (jävla tyskar och fransmän) och mer förseningar.
Men jag har båda spelen på en delad första plats på år 2013 mest efterlängtade spel. Ni No Kuni har Studio Ghiblis magiska stil och var bra på demot jag testade på Gamex.
Lara Crofts nya äventyr växer, och ser bättre ut för varje dag som går. Peppen! PEPPEN!

Nu vill jag önska er ett gott nytt spelår!
Nu får ni ursäkta mig, men jag har fler gåtor att lösa i Arkham City. Förbannade jävla Riddler. Din sluge, dryge gubbstrutt. Du ska få!

/ Jerry Olsson, Sätrapôjk.

Akvarellmålning: Juliet Starling från Lollipop Chainsaw.

Akvarell är något jag är ovan med, jag har inte gjort en akvarell sedan gymnasiet faktiskt.

Eftersom jag gjorde en oljemålning tidigare idag så lyckades jag finna akvarellfärger också.

Jag tänkte – äh vad fan?

 

Så här blev min akvarellmålning på Juliet Starling från Lollipop Chainsaw.

Vilka färger!

Jämfört med oljefärgerna var detta mycket tunnare att måla med. Men jag hade mer färger att barbeta med – men några av färgerna var blaskiga, som vit och lila.

Först skissade jag upp Juliet, Nick, motorsågen och zombiens huvud. Sen målade jag allt med akvarellfärger. Till sist finputsade jag detaljer med tusch.

Det som jag hade svårast med var Juliets lår och även bysten var inte det lättaste att få till. Jag blev tvungen att förenkla ”San Romero Knights”-texten rejält på grund av att jag inte är van med akvarell.

Tuschen gav de ljusa färgerna skärpa.

Jag är ändå nöjd med denna för det är den bästa akvarell jag gjort.

Jag hoppas ni tycker om denna bild.

Jag kan nog göra mer akvarell – och oljemålningar i framtiden. Men det är på lärdomsfasen fortfarande.

Jag utvecklas mer och mer – eller vad säger ni?

Recension: Lollipop Chainsaw.

Story:

Lollipop Chainsaw handlar om en cheerleader, Juliet Starling, som också är en zombiejägare. Hennes uppdrag är att rensa bort zombies från San Romero-skolan och i resten av staden hon bor i. Hur gör hon det? Med pom-poms och en ovanlig motorsåg.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om spelet egentligen. Det första jag tänker på är en grindhouse-film, det vill säga en riktigt b-film med kass handling, kassa repliker och överdrivet våld vilket passar det här spelet rätt bra. Juliet Starling är en tjej med ett par äss i rockärmen – om hon nu har en rock.

Det är bara att köra igång! Starta motorsågen!

Det är lätt att kasta in sig i spelet. Bara springa, trycka på knappar och göra fina combos med sina pompoms, leapfrogs och sin rosa motorsåg. Hon har några combos att förlita sig på, men hon kan lära sig nya under spelets gång, och dessutom köpa nya i en liten butik som dyker upp lite varstans i spelet. Samla Zombie medals (när du dödar zombies, hjälper kamrater eller på själva banorna) och du kan köpa starkare combos, mer hälsa, bättre återupphämtning och styrka. Det är klokt eftersom spelet blir tuffare.

Längre fram stöter Juliet på sin pojkvän Nick – jag tänker inte spoila här – men sen har han bara sitt huvud kvar. Ologiskt? Det här är ett grindhouse-spel, här ska det vara ologiskt! Nick ger henne tips när han sitter fast på hennes bak. Men han kan göra mer än så…

Aj!

Utmaning! Kan du slå pappas highscore?

Spelet har tre svårighetsgrader, och det påverkar hur mycket zombies som finns och även hur mycket godisklubbor (ger tillbaks energi) det finns. Jag valde Normal och det var inte så lätt. Klarar man av en bana i Story Mode så kan man prova den igen i Ranking Mode. Klarar du av Juliets pappas highscore? Prova! Men tänk på att du har bara ett försök!

Klarar man av spelet kommer en fjärde svårighetsgrad – Very Hard. Huga! Men även annat godis….

Kostymer! Telefon! Musik!

Man kan samla mycket i Lollipop Chainsaw. Överallt finns det speciella klubbor utspridda, väl dolda. I butiken kan du köpa nya kostymer åt Juliet – den ena mer sleasy än den andre. Men de kostar Platinum Medals vilket du får när du dödar minst tre zombies på samma gång. I Nordic Edition finns det koder som låser upp särskilda dräkter till henne, bland annat en dräkt som tillhör Ash från Evil Dead. Coolt.

I motorsågen finns det en telefon. Den brukar ringa ofta så svara gärna. Men det är mest mamma som ringer eftersom hon väntar på att Juliet ska komma hem för sitt födelsedagskalas.

Det är mycket musik i Lollipop Chainsaw. Man kan sätta ihop en egen lista på de musikspår man samlat på sig. Det är ganska bra, och man tröttnar inte på musiken heller för det är bra band med. Du kan också köpa musik i butiken.

Min personliga favoritkostym, rockabillydräkten. Juliet ser ut som Betty Page.

Sammanfattning:

Man ska inte ta Lollipop Chainsaw på allvar. Spelet är korkat, blodigt, ologiskt och sexistiskt. Men det är ändå en tjusning i det. Jag gillar denna dumma blandningen av arkadkänsla, Dawn Of The Dead och Porky’s. Men söker man efter ett spel med djup och bra handling – köp inte detta. Men vill man bara kul så rekommenderar jag spelet.

Tre plus:

  • Bra hyllning till musiken! Soundtracket är bland det bästa jag hört, med bland annat Toy Dolls, The Chordetts och Children Of Bodom. Lollipop Chainsaw är en härlig musikvideo. Men jag erkänner – jag har fått Toni Basils dänga ”Hey Mickey” på hjärnan… du kommer nog att förstå varför.
  • Nick är en härlig filur. Han är den ende som är seriös och bjuder på de komiska stunderna. Michael Rosenbaum (ja, Lex Luthor i Smallville) är utmärkt som hans röst.
  • Bra bosstrider! Även här bra influenser av blandad musik.

Tre minus:

  • Det kan bli väldigt enformigt med all zombieslagsmål. Tur att det finns några minispel.
  • Sexskämten är rätt pinsamma. Visst, detta är ett grindhouse-baserat spel så jag förväntar mig inget annat.
  • Banorna är rätt ojämna. En del är väldigt långa. Varför kunde inte Grasshopper Manufacture inte gjort fler banor som är kortare istället?

Lollipop Chainsaw är inte perfekt. Det är perverst, löjligt och enformigt. Men det är också musikaliskt vackert, roligt som fan och coolt. Jag älskar spelets respekt för musiken och zombiegenren – namn som Romero och Fulci dyker ju upp! – och jag njöt mycket av Juliet Starlings knäppa äventyr. Det här spelet glömmer jag inte i första taget.

Betyg: En stark trea, snudd på fyra, utav fem. (1 är lägst, 5 är högst)

Bravo, Juliet! Ditt spel är lika läcker som en jordgubbs-lollipop!

Lollipop Chainsaw finns till XBOX360 och Playstation 3. Utvecklat av Grasshopper Manufacture, skrivet av filmskaparen James Gunn.

Det är Playstation 3-spelet som jag spelat.

Här är Kerstin Alex recension av Lollipop Chainsaw på Aftonbladet, Oskar Skogs recension, och även Elin Ekbergs recension på Loading.se.