Recension: Day Of The Tentacle Remastered.

25177597666_32e099cdda_z

Jag missade Day Of The Tentacle när det begav sig under 1990-talet.
Länge har jag letat efter helgalna Maniac Mansions uppföljare och ärligt talat trodde jag inte att jag skulle få spela det.

Lyckligtvis, så hade jag fel.

Återutgivningar av gamla spel till modernare konsoler är i många fall ett briljant drag. Day Of The Tentacle Remastered är just ett sådant briljant drag. Med en tydligare grafik och helfestliga animationer så väcks (numera nedlagda) Lucasarts klassiker till liv igen.
Double Fine släppte ut det knäppa men underhållande Grim Fandango Remastered för inte så länge sedan och nu är det dags för den andra delen med Bernard och de andra knäppgökarna.

Men vad är Day Of The Tentacle Remastered för spel egentligen? Vad handlar det om?

Spelet börjar med att Purple Tentacle dricker ur det avfall som pumpas ut ur hotellets avlopp. Den elaka, lila tentaklen får armar och börjar tänka på att styra över världen. Hotellets ägare, Dr. Fred, fångar både Purple Tentacle och den snällare Green Tentacle men de blir befriade av Bernard. Bernards fadäs straffar sig eftersom Purple Tentacle är ett ondskefullt rövhål som vill skapa terror.
Bernard och hans två vänner Hoagie och Laverne skickas tillbaks i tiden av Dr. Fred men något går snett. Hoagie skickas tvåhundra år tillbaks i tiden och Laverne tvåhundra år framåt i tiden. Bernard blir kvar i nuet.
Hur ska de hitta hem igen, och stoppa Purple Tentacle?

Spelet startar med att två olika tentaklar kikar på det avfall som töms ut i vattnet. Den lila tentakeln är elak och ett riktigt rötägg och när han dricker av avfallet så blir han maktgalen.

Spelet startar med att två olika tentaklar kikar på det avfall som töms ut i vattnet. Den lila tentakeln är elak och ett riktigt rötägg. När han dricker av avfallet så blir han maktgalen.

Day Of The Tentacle Remastered är ett typiskt men väldigt charmigt peka-och-klickaspel. Man styr Hoagie, Bernard och Laverne i de olika tidszonerna för att lösa de knäppa problemen i det konstiga huset. Målet är att koppla på strömmen till de tre tidskapslarna för att komma tillbaks till nuet, men det är väldigt svårt. Man måste tänka till och använda rätt grej vid rätt tidpunkt. Tidpunkt med pricken över i:et, om jag får säga det själv. Ibland måste man göra något i det förflutna för att påverka framtiden också.
Nyckeln till framgång är tidskapslarna, eller ja – de är faktiskt bajamajor som Dr. Fred har gjort om till kapslar. Man kan spola ned något i toaletten för att sedan låta någon annan i det förflutna eller i framtiden använda till någon form av nytta. Men det går inte att spola ned vad som helst.

Day Of The Tentacle Remastered sätter verkligen hjärnan på prov, men det är den geniala humorn och dess visuella stil som gör det helt fantastiskt. Jag skrattar nästan ihjäl mig åt dess slapstick-komik och samtidigt blir jag innerst inne lycklig. Varför? Jo, för den typ av tramsig men intelligent humor kan man inte beskåda i modern film, spel eller tv-serier. Inte nu längre i alla fall.

Är man inte van med peka och klicka-spel så lär man få svårt med Day Of The Tentacle Remastered. Det är ett av de mest kluriga spelen i genren. Men att det är svårt är inte den enda anledningen till att det är svårt. Jag har lite svårt med kontrollen ibland, särskilt när man ska använda en grej på något. Det är lätt att trycka på fel plats eller att trycka på fel knapp. Störande, men så är ju Day Of The Tentacle ett spel som passar bättre till dator istället för en konsol som Playstation 4.

Hoagie är en cool typ som inte bryr sig så värst mycket om något. Att höra honom köra med en "Wayne's World"-attityd på 1700-talet är en härlig kulturkrock med roliga inlägg,

Hoagie är en cool typ som inte bryr sig så värst mycket om något. Att höra honom köra med en ”Wayne’s World”-attityd på 1700-talet är en härlig kulturkrock med roliga inlägg,

De tre huvudkaraktärerna är tre helt olika individer med härliga personligheter.
Bernard är en besserwisser och pladdrar lite väl mycket. Men han menar väl och är den i trion som tar uppdraget på största allvar.
Laverne är en lite smått galen kvinna som ser ut som att hon är på väg att få ett psykiskt anfall när som helst. Hon är flummig och klär sig i en stor, grön tröja.
Hoagie är en hårdrockare som egentligen inte bryr sig ett skit, utan bara glider med. Han är den lugnaste och jag får värsta Wayne’s World-vibbar av honom.
Men alla tre är härliga och lätta att älska.

Tre plus:
1. Träffsäker humor som jag skulle kunna jämföra med den gamla skolans slapstick-komik. Lägg till en genial dialog och man kan spela Day Of The Tentacle Remastered flera gånger.
2. Starkt karaktärgalleri. Det är så fascinerande att Lucasarts lyckas få till så underbara figurer. Till och med rövhålet Purple Tentacle.
3. Att kunna utforska det galna huset i tre olika tidszonerna är inte bara roligt, men fascinerande.

Tre minus:
1. Långa laddningstider när man ska spara eller ladda ett tidigare sparat spel.
2. Till de som inte är vana med peka och klicka-spel så kan Day Of The Tentacle Remastered vara för svårt utan guide. (Fast jag rekommenderar att man spelar utan guide först!)
3. Kontrollen är lite klurig eftersom det är en portning av ett tidigare PC-spel.

Framtiden ser inte så ljust ut för människorna. Laverne (längst till höger) måste ta sig ifrån den diktatur som Purple Tentacle har skapat i framtiden. Det är minst lika knäppt som det ser ut men samtidigt riktigt roligt.

Framtiden ser inte så ljus ut för människorna. Laverne (längst till höger) måste ta sig ifrån den diktatur som Purple Tentacle har skapat i framtiden. Det är minst lika knäppt som det ser ut men samtidigt riktigt roligt.

Slutsats:
Åh, varför kunde jag inte få tag på Day Of The Tentacle tidigare? Varför tog det omkring tjugo år för mig att spela detta helgalna men alldeles underbara pärla? Jag älskar att upptäcka retrospel som jag har missat, och upptäckten av Day Of The Tentacle Remastered är ett av de allra bästa upptäckterna. Det är riktigt bra gjort av Double Fine att släppa ut en ny version av ett spel som alla borde prova åtminstone en gång. Att få chansen att skratta och gråta på samma gång. Peka och klicka-spel är en utmaning och visst är Day Of The Tentacle Remastered ett svårt spel. Men samtidigt är det ett perfekt spel att börja med i genren i sig. Så ta med Bernard, Laverne och Hoagie på en av de tokigaste tidresorna genom tiderna och ha kul!  Jag gillar det här spelet mycket mer än Grim Fandango Remastered. Det här är ett måste.

Betyg: En femma av fem!

Day Of The Tentacle Remastered finns ute nu, endast till Playstation 4.

Annonser

Trio med spel att hålla sig sysselsatt ända till aprils slut!

Jag brukar få speltorka då och då. En torka som består av – eller snarare inte består av – nya spel i sikte. Det blir oftast en del genomspelningar av gamla spel som jag har spelat rätt ofta innan. Mario Kart 8, The Binding Of Isaac: Rebirth eller Super Mario Maker är spel som jag brukar spela, och även Star Wars Battlefront mellan varven. Det kan hända att jag kör ett riktigt gammalt hederligt retrospel ifrån NES/SNES-tiden.

Nu på senare tid, från slutet av februari till ett par dagar sen nötade jag igenom Far Cry Primal såpass hårt att jag tog min första platina på väldigt länge. Det är min allra första platina till Playstation 4, och min totalt fjärde platina. Jag brukar inte kötta mig igenom ett stort spel så hårt som jag gjorde med Far Cry Primal, men jag fick så otroligt många trophies att jag kände att jag ville ta tag i den där platinan när den var så nära. Flera dagars hårt samlande och kämpande så lyckades jag. Nu är jag helt färdig med det fantastiska stenålderspelet och tackar Ubisoft för en härlig utmaning. Bra jobbat! Få se om jag skaffar The Division längre fram i år.

12525534_10154138835372652_7675239478440541548_o

Min fjärde, men hett efterlängtade, platina. Jag fick kämpa riktigt hårt att få tag i den.

Men har jag speltorka nu, efter en tid i stenåldern?

Svaret är nej.

Det är så här att jag inte har bara ett spel att ta tag i, utan tre.

Tre(!)

Det är väldigt få gånger jag brukar byta mellan två nya spel, men jag tror inte att jag har tagit tag i tre nyinskaffade spel tidigare. Nu har jag just tre stora projekt att ta tag i. Det första spelet är en överraskande ripoff/hyllning till en av mina favoritspel. Det andra spelet har jag alltid velat spela tidigare i åratal men har inte lyckats skaffa det – nu finns det i en remastered-utgåva. Det tredje spelet är en efterlängtad uppföljare som kom ut ifjol men nu har kommit i mina ägor. Dessa spel handlar det om:

summer1_small

Stardew Valley – likheterna med mästerverket Harvest Moon är mer än slående. Det är som att klassikern har blivit återfödd. Jag har inte tagit tag i Steam-spel tidigare, men blev lockad av Stardew Valleys charm och det var omöjligt för en person som älskar bondsimulatorer som jag gör. Jag har än så länge spelat igenom en vår och en halv sommar, men tror att Stardew Valley kan bli ett av de mest spelade spelen det här året. En recension kommer att dyka upp så småningom. Kanske redan i slutet av mars – troligtvis i början av april. Men det är jävligt lovande. Det kan jag garantera.

hmko1ceroh7gwsf66fxh

Day Of The Tentacle Remastered – länge har jag velat få tag på Lucasarts uppföljare till det knäppa Maniac Mansion till NES. Jag har bara kikat på vackra fotografier på det färgglada Day Of The Tentacle och drömt om att få ta tag i en kontroll och sväva iväg i dess knasiga värld. Remastered-utgåvor har kritiserats för att inte vara originella, men om man lägger krutet på att ta tillbaks glömda pärlor som (gissningsvis) Day The Tentacle är, kan jag säga så här: Det är så här remastered-genren ska användas. Jag har spelat i ett par timmar och redan älskar jag dess helknäppa humor och vackra HD-grafik. Jag har en stark känsla av att jag kommer att älska Day Of The Tentacle Remastered mer än Grim Fandango Remastered. Recension kommer någon gång i april.

age_bg_tpp

Metal Gear Solid V: The Phantom Pain – så kom det hem till mig. Till slut. Äntligen kan jag påbörja Hideo Kojimas allra sista spel i sin omtyckta action/spionserie. I skrivandets stund har jag inte börjat med The Phantom Pain än, men mina fingrar är redo för Big Boss. Jag är säker på att det kommer att bli en episk resa men jag är lite orolig på hur jag kommer att uppfatta om hur Quiet porträtteras. Kritiken mot hennes märkliga design har ifrågasätts många gånger och man säger att Kojima har förklarat varför – men det finns bara ett sätt att ta reda på det. Att spela The Phantom Pain. Äntligen kan jag börja med det. En recension kommer antagligen i april eller kanske i maj.

Jag kommer att få häcken full av spel i alla fall en månad framöver. Eller vänta nu – det kommer att bli ännu längre än så. Varför?

I slutet av april kommer ju Dark Souls III….

Speltorka? I helvete heller!

Recension: Grim Fandango Remastered.

maxresdefault (12)

Jag har inte spelat originalspelet Grim Fandango när det begav sig, så det här är mitt första möte med Manny Calavera och hans knäppa äventyr i dödsriket.

Grim Fandango Remastered är ett bisarrt äventyr där man får följa med liemannen (?) Manny Calavera, som i spelets början är i en sorts kris. Han är lägst rankad i en ”reseagentbyrå” för de som precis kommit till dödsriket. Manny får bara bottenskrapet av de som har kilat vidare medans hans kollega/konkurrent Domino får de stora fiskarna.
Livet är inte lätt för en mexikansk lieman.
Men så lyckas Manny Calavera med hjälp av sin listighet att hitta en viktig kvinna och när han ska erbjuda henne en resa så finns det inget att erbjuda. Det är en gåta, och det är bara början på det här knäppa pusseläventyret.

Det första jag märker med Grim Fandango Remastered är den sköna humorn och det är faktiskt roligt att lyssna på de lustiga samtalen. Jag skrattade ganska mycket åt detta, Lucasarts gjorde ett grymt bra jobb med manuset.
Den fula karaktärersdesignen (ja, den är faktiskt ful) är ändå rätt så stilren att den passar bra ihop med de fina miljöerna. Jag gillar den mexikanska touchen.
Jag är också imponerad av den härliga musiken, särskilt jazzmusiken på Rubacava under handlingens andra år.

Det är mycket dialog i Grim Fandango Remastered.

Det är mycket dialog i Grim Fandango Remastered. Ett av spelets bästa moment är när Manny pratar med olika karaktärer och får olika alternativ att välja mellan. Det resulterar i lustiga samtal och i vissa fall så kan de svar få Manny att ta sig vidare i äventyret.

Grim Fandango Remastered är indelat i fyra kapitel och det har gått ett år mellan varje kapitel. Det är en hel del kluriga pussel men det finns alltid en lösning. Det gäller att leta noga. Dock borde Double Fine i denna återgivning ha lagt till en sorts tipsgrej likt The Last Of Us om man har kört fast. Är man nykomling och inte har spelat denna old school-aktiga typ av spel så kan det bli krångligt. Tack gudskelov att Internet finns.

Det finns ett par olika kontrollscheman i Grim Fandango Remastered. Det ena är att man kan styra Manny valfritt. Men om man använder sig av Tank Controls så får man en jävlig utmaning. Det är likt kontrollen i de gamla Resident Evil-spelen. Om man drar uppåt går man framåt och man vrider Manny när man drar vänster eller höger. Det här är en jobbig skitkontroll som bara ska användas om man vill låsa upp en värdefull achivement. Jag rekommenderar att nybörjare INTE använder Tank Controls. Fy fan så dåligt.

Jag hade faktiskt ganska höga förhoppningar innan jag spelade Grim Fandango Remastered. På ett sätt och vis så är jag lite besviken, men samtidigt är jag inte det. När jag läste gamla artiklar om originalspelet så såg det ärligt talat mycket flummigt ut, men recensionerna är väldigt höga. Så då borde det ju vara fantastiskt. Låt mig säga så här: Det är faktiskt ett fantastiskt spel, särskilt storyn och humorn. Dialogerna mellan till exempel Manny och den högljudde maskinisten Glottis är riktigt underhållande. Glottis är en demon som allra helst vill meka och köra bilar, och han ser ut som en crackberoende orange Barbapapa-figur med vassa tänder.

Tre plus:
1. Grim Fandango Remastered har underbar humor.
2. Manuset och dialogen är riktigt bra och annorlunda.
3. Manny Calavera är en skön huvudkaraktär. Karaktärsgalleriet passar bra i det vrickade och galna dödsriket.

Tre minus:
1. En tipsguide eller något liknande för nybörjare som har kört fast borde ha varit med.
2. Tank Controls. Det gjorde spelet onödigt svårt.
3. Det tar lång tid att spara en fil.

Den fula karaktärsdesignen och den fula grafiken

Den fula karaktärsdesignen och den fula grafiken för självaste karaktärerna smälter in fint i den fina bakgrunden. Glottis är en rolig demon som är riktigt högljudd.

Slutsats:
Jag spelade aldrig originalet när det begav sig runt 1998, så jag kan inte jämföra versionerna i denna recension. Men Grim Fandango Remastered är ett roligt äventyr med en cool, jazzig, mexikansk lieman som huvudkaraktär. Den smårötna humorn är faktiskt något som jag tyckte var underhållande. Jag gillar klurigheterna i Grim Fandango Remastered men det var fruktansvärt lätt att köra fast. Avsaknaden av en tipsguide i spelet för nybörjare drar ner betyget. Tank Controls suger. Däremot tåls Grim Fandango Remastered att spelas om igen, tack vare dess oemotståndliga charm. Grim Fandango Remastered är ett så fult spel att det ändå är rätt snyggt på ett sätt. Men det är den fantastiska handlingen och den briljanta humorn som gör spelet minnesvärt. Även om jag blev lite besviken så hade jag ändå riktigt roligt med detta roliga äventyr.

Betyg: En stark trea av fem.

Grim Fandango Remastered finns ute nu, till Playstation 4, Playstation Vita, PC. Jag recenserade Playstation 4-versionen.