Recension: Unravel.

comment_LXxcF8iClZCqzzFVNKw2vW0wKLrRkmXP

En liten röd gubbe av garn som vandrar runt i det norrländska landskapet, kan det vara något att hänga i julgranen?
Jag tar en noggrann titt på Unravel.

Unravel är producerat av Coldwood och allt handlar om minnen från det förflutna. På sätt och vis.
Den lille garngubben Yarny är en kreation av en äldre gumma, och han försöker att hitta minnen i de många fotografier som finns i den härligt svenska stugan.

Det första jag lägger märke till är det svenska visdomsbudskapet som står på en kudde. Yarny svingar sig med sin egna röda tråd likt en piska och använder olika delar av miljön som grappling hooks. Han tittar på gamla fotografier och de representerar en värld och ett minne från det förflutna. Likt Super Mario 64, är tavlorna portaler och äventyret kan börja.

Mysfaktorn är på topp och man blir lätt påverkad, rent kärleksmässigt, av det vackra landskapet. Unravel är som en egen tidsresa bak i tiden när man bodde på landet. Man kan se gamla traktorer, någon älg eller skyltar som står på svenska. Unravel är sjukt vackert. Bland det vackraste jag har sett i spelväg.
Det är riktigt bedårande när Yarny lämnar en röd tråd efter sig när han vandrar längs det nordsvenska landskapet. Utmaningen är att försöka ha kvar så mycket tråd som möjligt, för det är trots allt begränsat. Yarny blir trådsmal (ursäkta ordvalet) när tråden håller på att ta slut. Han måste hitta mer tråd som är inlindat i rostiga spikar överallt. Då kan han gå ännu längre, några viktiga meter till.

Unravel är ett plattformsspel som också är ett pusselspel, och den tydligaste inspirationskällan är tveklöst Limbo. Yarny kan precis som pojken i Limbo flytta grejer och dra i saker för att lösa pussel. Men Unravel är ett mycket trevligare spel att spela än det kolsvarta (men briljanta) Limbo. Det är inte lika läskigt, eftersom det är inget blod i spelet. Vad ska man förvänta sig? Yarny är ju gjord av garn.

Unravel har vacker, härlig svensk folkmusik. Det är nästan som om Astrid Lindgren hade gjort det här spelet, för visst påminner det lite om hennes stil? Kärleken till den svenska glesbygden märks tydligt i Unravel. Det kan man inte ta ifrån Coldwood.

Detaljrikedomen är enormt bra i Unravel.

Detaljrikedomen är enormt bra i Unravel. Titta på vattnet! Varje våg är helt perfekt.

Det är mycket lovande och underbart att spela, men det finns en del att klaga på hos Unravel. Tyvärr. Det största problemet är kontrollen. Jag tycker att det är svårt att hoppa medans man svingar i sin tråd som är inlindat i en krok. Ibland går det inte att hoppa och man ramlar ner i typ vatten eller stup. Och så får man börja på en checkpoint som är för långt bakåt. Checkpointen var mer givmilda i det svårare Limbo, för man började precis vid det pussel man misslyckades med.
Det är inte lika självklart i Unravel. Ibland börjar man typ tre pussel bakåt och då har man just löst ett frustrerande pussel. När man misslyckats så måste man göra det pusslet igen. Aargh.

Måste man verkligen hålla i en knapp för att hänga kvar innan man hoppar? Det är som sagt riktigt krångligt. Här borde Coldwood ha gjort så att det räcker att trycka på svingknappen en gång så att Yarny håller i sig automatiskt innan man hoppar. Det skulle hålla igen en del frustration.

Den vackra miljön kan på ett vis vara ett hinder för pusslen. Pusslen är egentligen inte så värst svåra men ibland begriper jag inte hur man ska göra för att ta sig vidare. Det gäller att kolla riktigt noga. Grafiken är så snygg att man inte ser skogen för alla träd – eller lösningen bland alla fina saker i detta fall.

Trots småfelen och den krångliga kontrollen så är Unravel ett spel som är helt värt att spelas. Det är riktigt vackert och man fylls av känslor spelet igenom. Man kan se på Yarnys ledsna ansiktsuttryck när han blir rädd för åskan. Eller hur han huttrar och håller om sig när han vandrar omkring i den iskalla vinterkylan.
Unravel kostar ett par hundringar och det är verkligen ett bra pris för ett klurigt plattformsspel som Unravel är. Hade det kostat lika mycket som ett valfritt spel i 500-600kronorsgränsen hade jag rekommenderat att vänta tills det har prissänkts.

Tre plus:
1. Den utsökta grafiken och omgivningen får en att känna sig hemma. Det är det mest svenska spelet jag har sett.
2. Man blir väldigt berörd av Unravels känslomässiga story.
3. Yarny är verkligen supersöt. Man kan inte undvika att bry sig om den lille röda gubben av garn.

Tre minus:
1. Kontrollen är Unravels största bekymmer. Särskilt hoppandet när Yarny ska svinga och ta tag i en ny krok under hoppet.
2. Många pussel kan vara frustrerande eftersom man ibland inte begriper hur man ska göra.
3. Unravel borde ha en checkpoint vid varje pussel. Särskilt när man startar om spelet vid ett senare tillfälle.

De fyra årstiderna är viktiga delar av Unravel. Den svenska naturen har aldrig tidigare beskådats så mycket som i Unravel. Alla årstider har sin personliga charm, till och med vintern.

De fyra årstiderna är viktiga delar av Unravel. Den svenska naturen har aldrig tidigare beskådats så mycket som i Unravel. Alla årstider har sin personliga charm, till och med vintern.

Slutsats:
Unravel är spelet som Astrid Lindgren borde ha gjort om hon hade levat. Coldwood har lyckats fånga in den nordsvenska naturen och man känner sig hemma. Yarny är en charmig hjälte med ett hjärta av guld. Men en bristande kontroll, för lite checkpoints och en del krångliga pussel sänker betyget. Trots det är Unravel ett spel som är helt klart värdig din speltid. Unravel har mycket hjärta och jag kan rekommendera föräldrar att spela tillsammans med era barn för man kan lära dom mycket om svensk natur.

Betyg: En stark trea av fem.

Unravel finns ute nu, till Playstation 4, Xbox One och PC. Jag recenserade Playstation 4-versionen.

Jerrys Åsm2015-kalender. Lucka 22: Helena H.

 

wDSC_0257-960x641

Helena är en äkta eldsjäl med passion för natur och dess skönhet. Hon ser saker som hon gärna delar med sig för oss, och det är helt enkelt underbart. Foto taget av Helena H.

Helena H är en fantastisk människa på många plan. Hon är en livsälskande kvinna med många strängar på sin lyra. Helena är fotograf och bloggerska med fötterna på jorden, men ändå är hon rätt spirituell av sig. Hon älskar naturen och alla årstider, och hon visar oss alla det som hon ser i och med sin fotografier. Helena H är poetisk av sig och hon berättar saker och ting med sitt hjärta. Med sina fantastiska fotografier och vackra texter får hon allas hjärtan att smälta.

Helena är en glad och varmhjärtad person som sprider en massa glädje och hon är älskad av jättemånga människor. Det förvånar mig inte alls, för hon är en sån person som man blir bara glad att se och prata med. Hon sprider lycka. Harmoni. Kärlek. Humor. Konst ifrån hennes egna ögon och kameralins.

Varje år delar Helena med sig sina äventyr och sin vardag, ändå kan jag inte sluta bli imponerad av hennes glöd. Hennes kärlek till naturen, det klassiska och människor tar aldrig slut och jag är så glad för det. Helena H är en av de mest unika personer jag känner till och jag finner en berättelse i varje fotografi hon har tagit. Väldigt få personer kan göra det så mästerligt som Helena kan. Frågan är om någon annan kan det?
Jag tror inte det.

 

Jerrys #ÅSM2015

1. U21-landslaget.

2. J.J. Abrams.

3. Imperator Furiosa.

4. Peter Ahonen.

5. Måns Zelmerlöv.

6. Hans Rosling.

7. Zara Larsson.

8. Yaya Han.

9. Podcasten Johan Och Ida.

10. Fenjima Manrique.

11. Daniel Fleetwood.

12. Spelhjälpen.

13. Sarah Sjöström.

14. Anna Nilsson.

15. Gun Media.

16. Beyond Meat.

17. Sam Raimi och Bruce Campbell.

18. Emmylou Harris.

19. Marcus Myhr.

20. Conan O’Brien / Clueless Gamer.

21. Podcasten Par I Pixlar.

22. Helena H.

Ironi: En låt som skulle använda mot mobbing om det inte vore för en sak….

En maskros är ju ett ogräs. Visst, den är ju fin men den är ändå ett ogräs. Dessa blommor ploppar upp överallt och det kommer fler oavsett man tar bort dom eller inte.

Intressant nog så finns det en låt, ”Ingen plockar en maskros” som har en intressant text.

Ta detta stycke till exempel:

Ingen plockar en maskros och ger åt sin vän
Den får stå där den står tills den dör
Fast än lysande gul är den ansedd som ful
Den får stå där och känna sig utanför

Så jag plockar en maskros och två eller tre
Som jag ger till den vän jag har kär
Och nog låter mig gud nonchalera förbud
Som vi inte har nytta av här

Det är en vacker text. Den skulle ju kunna användas som en sång emot mobbning och utanförskap, om man tänker på metaforen.

Men det kommer med största sannolikhet inte att göra.

Varför?

Jo, för den som skrivit denna låt är ju denna man.

Just det, Eddie Meduza. Mannen som sjöng skit om i stort sett allt.

Det är riktigt ironiskt att en man som hade så många elaka texter, kunde skriva en sång som var raka motsatsen.

Eller vad tycker du?