Jerry och sommarens projekt.

Ah, semester. Jag hade längtat efter dig så mycket. När klockan slog ett på eftermiddagen förra lördagen var det som att ta studenten igen. Äntligen kunde jag påbörja min efterlängtade semester. Jag har alltid längtat efter semester varje år, men jag tror faktiskt att denna var mest efterlängtad av alla så här långt. Min kropp var trött efter ett långt arbetsår.

I och med semestern har börjat, tänkte jag berätta lite grann om mina projekt som jag har påbörjat. Eller kommer att avsluta.

Nu har vi sagt upp bredbandet och bokat upp oss för fiber. Tja, vi har redan fått fiber installerat, men det är först nu som vi kunde välja abonnemang. I september omkring så kan vi börja använda fiber, så det ska bli intressant att se hur snabbt det är. Vi valde Telia eftersom det var just Telia som grävde och skötte installationen. Jag frågade vår nuvarande (fram till sista augusti) leverantör Bredbandsbolaget om det gick att få abonnemang med fiber via dom men det gick inte. Så vårt långa abonnemang med Bredbandsbolaget fick ett slut. Så var det med det.

Årets tv-serie?

Årets tv-serie? Det är i alla fall årets största överraskning, en gyllene skatt för dom som älskar 1980-talets film/tv-seriekonst.

En tv-serie via Netflix fångade mitt intresse. Stranger Things blev plötsligt väldigt hypat och riktigt omtyckt av många. Jag tänkte ”hm, vi testar att se på Stranger Things, för det låter bra”. Och jävlar vad bra det är hittills. Jag har sett fem avsnitt än så länge och är sjukt imponerad av detta spännande science fiction-drama. Det är så 1980-tal och jag älskar upplägget. Jag får vibbar av The Goonies, Stand By Me, Arkiv X och Amazing Stories när jag ser Stranger Things. En blivande recension kommer så fort jag är klar med denna ljuvliga säsong. Men redan nu kan jag säga: Skaffa Netflix och kika på Stranger Things. Du kommer inte att ångra dig.

Jag blev klar med storyn i Odin Sphere Leifthrasir, och på något sätt lyckades jag välja karaktärerna i rätt ordning i sista boken. Jag är sugen på ta den där platinan längre fram, få se om jag hinner med det i sommar. Det är så här att jag har en skämshög att gå igenom också.

Nu fortsätter jag med Metal Gear Solid V: The Phantom Pain, ett spel som jag började med i mars men lade åt sidan när Dark Souls III kom. Sen blev det Overwatch och Odin Sphere Leifthrasir, så jag har totalt glömt bort historien med Punished Snake. Men nu är jag tillbaks med Snake och Diamond Dogs. Metal Gear Solid V: The Phantom Pain är för stort och viktigt spel för att glömmas bort. Det blev lite ringrostigt först med kontrollerna, men jag lärde mig rätt fort som tur var. Jag blir nog klar innan semestern är slut. Och då ska jag även skriva en recension.

Mitt radioprogram Jerrys Musikresa har sändningsuppehåll, men redan nu planerar jag höstens kommande avsnitt. Bland annat så ska jag försöka få till så att lyssnarna ska vara lite mer inblandade i kommande säsong. När börjar Jerrys Musikresa igen? Tanken är att det ska börja i slutet av augusti. Jag återkommer med ett utannonserat datum.

När jag blir klar med Metal Gear Solid V: The Phantom Pain, så ska jag påbörja med ett spel som jag haft ögonen på ett bra tag. Tokyo Mirage Sessions #FE ser så galet japanskt ut och det lär bli ett rollspel som jag kommer sitta längre med än vad jag gjorde med Odin Sphere Leifthrasir. Jag har en liten känsla av att Tokyo Mirage Sessions #FE är Wii U’s svar på Xenoblade Chronicles. Ett annat spel som jag ska påbörja med inom kort är Bayonetta 2, som jag köpte billigt på rea. Att jag inte tagit tag i det ännu. Mycket märkligt. Få se vad tiden säger. Originalet är ett mästerverk så jag har höga förhoppningar med uppföljaren med den vulgära häxan Bayonetta.

Jag får även lite motion, tack vare Pokémon Go. Från början hade jag inte tänkt skaffa det, men jag tänkte att det kunde vara kul att pyssla med tillsammans med barnen. Det är faktiskt nyttigt att gå ut och leta efter Pokémon som gömmer sig lite här och där. Jag tycker även att spelet lär en orientering och det är inte heller fy skam. Det finns ett par saker att klaga på, och batteritiden är ett av de problem jag har med Pokémon Go. Helvete vad det äter batteri. Spelets servers är också ett irritationsmoment när det blir svårt att logga in på Pokémon Go. Annars är det ett förfriskande spel som skapar gemenskap, motion och ett kul pyssel i sommar. Och roligt. Frågan är om folk jagar Pokémon när det är vinter också?

Suicide Squad.

Suicide Squad. Årets mest efterlängtade antihjältefilm efter mästerverket Deadpool.

Det kommer en del filmer i slutet av juli och början av augusti. Ghostbusters, Suicide Squad, Husdjurens Hemliga Liv och Jason Bourne under de närmaste veckorna. Jag vill se alla fyra, men det blir nog bara ett par av dessa under sommaren. I så fall blir det Suicide Squad och Husdjurens Hemliga Liv, eftersom hela familjen vill se den sistnämnda. Suicide Squad ser bättre ut ju mer jag ser på filmens trailers. Jared Leto kommer nog att bli en asgrym Joker, men jag undrar inte om han kommer att överglänsas av Margot Robbie i rollen som färgstarka Harley Quinn?

Vanliga mål som jag vill uppnå under semestern/sommaren 2016, är att besöka Karlstad för att se civilisation, bara för att komma iväg någonstans. Ett besök till Mormors Glasscafé i Lysvik kommer det att bli, och om ni är i närheten av Sunne så rekommenderar jag att ni besöker denna fina plats vid Fryken. Glassen är dessutom otroligt god. Det vore även gott med *motti och fläsk, men jag får se om det blir av i år. Ifjol blev det inget.

*Motti = Nävgröt. Motti och fläsk är en populär maträtt som serveras vid gamla finntorpar i Torsbytrakten. Ett säkert råd är att du slutar äta när det är som godast för då är du på väg att på bli mätt.

Äldsta dottern Carrie fyller sju år till veckan. Sju år redan? Alltså, tiden går verkligen fort. Det är när man ser barnen växa upp, som man märker att tiden flyger iväg. Nu har hon och syster Alison börjat sova i ett var sitt rum och det fungerar finfint. Däremot tror jag att de kommer att sova ihop igen när vintern kommer, för att det rum som Carrie sover i nu är dåligt isolerat. Det blir tid att renovera det rummet nästa år, så att hon orkar sova i ett helisolerat rum.

Jag kommer att fortsätta med Overwatch många gånger i sommar. Det här helfestliga multiplayerspelet har blivit en livsstil för många, bland annat mig. Jag är riktigt intresserad av att få spela som den nya karaktären Ana inom kort. Allra roligast är att spela med vänner online och prata, för då blir matcherna mer rättvisa. Och givetvis roligare.

Sen har jag gjort en annan, hemlig grej. Jag vill inte berätta något i förhand eftersom det inte är bekräftat ännu. Mer om detta längre fram.

Jag har lagt tecknandet åt sidan, och jag har inte ritat något på snart ett halvår. Jag tror att det var väldigt nyttigt för jag kände att jag hade hamnat i ett hörn och kunde inte ta mig vidare. Därför tog jag en paus på obestämd tid. Men visst kan det klia i fingertopparna ibland, för jag saknar faktiskt att rita. Kanske kan det bli en Overwatch-fanart någon gång i framtiden. Om jag känner mig redo. När det nu kan bli.

Men det viktigaste är att koppla av och inte tänka för mycket nu jag har en efterlängtad semester. Nu njuter jag av fulla muggar, solen skiner och det är gött att dricka något svalt när kroppen håller på att stekas av solstrålarna.

Ha en trevlig sommar, mina vänner och följare. Vad ska ni hitta på under er semester/sommarlov/sommar?

Recension: Hush.

Hush_2016_poster

En del thrillers och särskilt skräckfilmer har ett typiskt koncept.
En seriemördare stalkar en livrädd kvinna och det förekommer en del skrik. Det är man rätt så van med i filmvärlden.

Men så finns det annorlunda filmer som Hush.

Hur är den här skräckfilmen annorlunda jämfört med många andra i samma genre?
Jag ska svara på den frågan med en annan fråga:
Hur skulle man klara sig ifrån en läskig mördare mitt ute i ingenstans när man inte kan höra och prata?
Låt mig förklara handlingen lite mer:

Maddie bor i en stuga mitt ute i skogen. Ända sedan hon var tonåring har hon blivit dövstum. Hon håller på att skriva en bok och det går bra för henne – tills hon ovetande får ett obehagligt besök av en läskig mördare som försöker ta sig in i huset.

Hush är en effektiv skräckthriller som tänker i nya banor. Jag har sett så många filmer där läskiga typer försöker mörda en rädd kvinna men att använda sig av Maddies handikapp är faktiskt ett fräscht tillskott som lyfter filmen.

Tystnaden är nyckeln till Hushs framgång. Väldigt få medel men otroligt effektiva sådana skapar en riktigt spännande film eftersom man sätter sig i Maddies situation. Hon kan inte skrika och hon hör inte något, så hon måste använda sig av sin list för att övervinna galningen utanför.

Hush fokuserar sig på den kvinnliga protagonisten Maddie.  Att hon är dövstum tar den här filmen till en helt annan riktning än i andra liknande filmer.

Hush fokuserar sig på den kvinnliga protagonisten Maddie. Att hon är dövstum tar den här filmen till en helt annan riktning än i andra liknande filmer.

Det var länge sen jag fick se en så välgjord thriller som vågar tänka utanför lådan lite grann. Visst, Hush är förutsägbar i många scener men det är riktigt trovärdigt gjort. Särskilt skådespeleriet är väldigt imponerande. Kate Seigel är perfekt i rollen som Maddie. Bara hennes agerande lyfter upp betyget i filmen avsevärt.
Det är väldigt få karaktärer i Hush, vilket är rätt underligt för en sån här thriller.
Lite kritik: Det finns andra underliga saker som jag inte direkt begriper, som till exempel mördarens motiv. Vad har han för motiv egentligen?
En annan sak som jag inte får grepp på är Maddies relation till en kille som heter Craig. Är han hennes pojkvän eller ex? Det hjälper inte direkt historien och ärligt talat känns det som en utfyllnad.

Hush är en kort film men eftersom det är få karaktärer med i filmen så är det klokt att den är såpass kort. Hade Hush varit en kvart längre så hade det känts rätt utdraget.

Tre plus:
1. Att placera oss tittare i dövstumma Maddies situation är genialt, för det gör Hush mer spännande.
2. Hush känns så trovärdig.
3. Katie Seigel är helt fantastisk som Maddie.

Tre minus:
1. Mördarens motiv är inte helt glasklart.
2. Det finns några tillfällen som inte känns helt hundra, som Maddies relation till (förmodade) expojkvännen Craig.
3. Trots att Hush är rätt nyskapande så finns det klassiska klichéer i filmen.

Maddie låter sig inte knäckas så lätt. Mördaren är livsfarlig, men han möter en färgstark kvinna med många strängar på lyra.

Maddie låter sig inte knäckas så lätt. Mördaren är livsfarlig, men han möter en färgstark kvinna med många strängar på lyra.

Slutsats:
Hush är en frisk fläkt i thriller/skräck-genren. Det är en kort film men riktigt välgjord och spännande som bara fan. Ett extra lyft är Katie Seigel och hennes rollprestation som dövstumma Maddie. Jag satt på helspänn hela filmen igenom och det är ett utmärkt filmval en regnig söndagskväll. Några skavanker finns det, men det vägs upp av den briljanta spänningen.

Betyg: En stark trea av fem.

Hush finns ute nu, bland annat på Netflix.

Spelskapare, börja streama er musik.

spotify

Det här inlägget publicerades exklusivt för Svampriket tidigare, men jag har beslutat att publicera det här i min blogg också.

Musiktjänsten har ändrats mycket under årtionden. Bara de senaste åren har streamningtjänster som Spotify förändrat och förenklat musikälskares liv. Man kan lyssna på musik direkt i datorn, eller varför inte skaffa Spotify Premium så att man kan skapa en egen offline-spellista som man kan lyssna på när som helst. Hur som helst. Var som helst.

Likaså gäller film och TV. Tjänster som Netflix och HBO Nordic bjuder på ett stort bibliotek med filmer och nya, spännande tv-serier. Eller ja, bjuda är väl fel ord här. För en liten, acceptabel summa i månaden får man tillgång till deras stora katalog över det som får våra ögon att njuta.

Men det är något som jag har bekymrat mig för.
Det har med tv-spelsmusik att göra. Jag återkommer till ämnet sen, men först ska jag berätta hur jag kom på att tänka på det här.

Tv-spelsmusik har blivit större och större. Från simpla ljudtoner under NES tid till pampiga orkestermelodier i till exempel Bloodborne har spelens musik utvecklas men ändå finns den där kärnmagin kvar som fick mig intresserad när jag var barn.
Jag har varit intresserad av spelmusik nästan lika länge som jag varit intresserad av filmers musik.
Det finns rätt mycket filmmusik på Spotify, men hur är det med tv-spelsmusik?

Det är rätt sällsynt.

Jag ställde frågan på Twitter om det finns originalmusik ifrån tv-spelen på Spotify och jag fick ganska många intressanta svar.
Här är några exempel på originalmusik som finns på Spotify:

  • Mass Effect-trilogin
  • Red Dead Redemption
  • Child Of Light
  • Halo
  • The Last Of Us
  • The Witcher 3
  • Dragon Age
  • Dying Light

Så det finns tv-spelsmusik på streamningtjänster som Spotify, men det är fortfarande väldigt få. Det finns massvis med covers av klassiska melodier från till exempel Super Mario Bros eller Mega Man, men inte en enda originalmelodi från de allra största klassikerna ifrån stora spelföretag.
Nintendo, jag tittar på er. Som ett exempel.

Jag tar detta i en annan riktning. Nyligen bestämde The Beatles att lägga upp sitt enorma arkiv med musik på Spotify, trots att de har varit emot det länge. Innan dess har AC/DC, Metallica och Led Zeppelin gjort detsamma. Jämfört med Taylor Swift, som har dragit sig ur Spotify, så har dessa legender inget att förlora på detta. Taylor Swift är ung och har inte haft den stora erfarenheten som Mick Jagger eller Paul McCartney hade, så jag kan förstå att hon tycker att hon får för lite betalt av Spotify. Men så är det 2016. Cd-skivan är mer eller mindre inkopplad med respirator och det är en tidsfråga innan någon stänger av strömmen för gott.

Därför är streamningtjänster framtiden. Det är så lättillgängligt att streama musik och om The Beatles kan hoppa på tåget, så varför kan inte Nintendo eller andra stora spelföretag göra det samma?
Om de får några ören per spelad spelmelodi så förlorar de inget på det heller.
Nintendo, Capcom, Konami, Square Enix och många andra har tjänat miljoner/miljarder dollar i årtionden så jag förstår inte riktigt vad problemet skulle vara att kunna låta folk streama originalmusik. Bioware och Naughty Dog verkar fatta detta.

Legend Of Zelda: Ocarina Of Time har ett av tidernas mest kompletta och vackraste soundtracks.

Legend Of Zelda: Ocarina Of Time har ett av tidernas mest kompletta och vackraste soundtracks. Tänka sig att gå på promenad längs en fin skogsväg samtidigt som man hör på tonerna av ”Lost Woods” eller titelmusiken via Spotify.

Hur kom jag på att tänka på det här? Jo, jag kikade på SVT2 när de hade en kväll som handlade om tv-spelsmusik och efter Score, konserten med orkester som spelade tv-spelsmusik så var det som slog mig. Tv-spel har blivit större än någonsin. Såpass stort att Sveriges Television har en helkväll som ägnar sig åt tv-spel och musik. Intresset för spelmusiken är större än vad man tror. Spelklassiker ägnar sig åt spelmusik. Det går givetvis att lyssna på spelmusik via Youtube men det är inte riktigt samma sak som att lyssna på skiva.
Eller en äkta streamningtjänst för musik. Då vore det ju självklart att spelmusik ska vara vanligt och lättillgängligt.

Att jag ständigt nämner Nintendo i det här inlägget är för att deras stränga policy är faktiskt löjligt. Se det här som en möjlighet att kunna tjäna pengar men också hänga med i tiden. Det är faktiskt dyrt att köpa originalsoundtracks från Japan och importera dem. Men visst, det är en skön känsla att äga till exempelvis Final Fantasy IX soundtrack på CD. Men det börjar bli svårt och dyrt att hitta skivor.

Så då ställer jag er spelskapare en fråga:
När ska ni börja bli moderna och börja streama tv-spelsmusik via tjänster som Spotify?
Jag menar, kom igen nu.
Vi som lyssnare får lyssna på underbar spelmusik från till exempel Super Mario Galaxy, Bayonetta eller Bioshock Infinite och ni som spelskapare kan till och med tjäna på detta.
Tiden är inne. Släpp er envisa inställning och häng med i tiden.
Spelskapare, börja streama era tv-spels originalmusik.

Magsjuka, Sherlock, Candy Crush-skandalen, Paper Mario: Sticker Star och veckan som gått.

Den här veckan har varit minst sagt turbulent. Som vanligt jobbade jag på måndagen, slutade klockan sex men skulle vara ledig på tisdagen (istället för fredag som jag brukar vara på 9.00 till 18.00-veckor) för att ett larm skulle installeras då.

På tisdagsmorgonen kände jag mig konstig i magen. Nej, jag tar tillbaks det. Jag hade väldigt ont i magen och kände mig spyfärdig. Larmkillen kom och vi satt och diskuterade om larmet och dess funktioner. Men det som hände stunden efter att vi pratade om larmet så kom vår dotter Alison och spydde rakt ut – föreställ er Megan i Exorcisten så kan ni kanske gissa hur detta kunde ha sett ut. Jag och sambo Malin tänkte ”stackars larmkille”. Att komma in och installera ett larm just den här dagen. Vi visste båda två att det var en objuden gäst i huset. Inte larmkillen förstås. Jag pratar om magsjukan.

Magsjuka.

En hink har varit väl använd i tider när man ska spy på grund av magsjuka. Fast kanske inte så överdrivet som en farligt avfall-hink som bilden visar.

En hink har varit väl använd i tider när man ska spy på grund av magsjuka. Fast kanske inte så överdrivet som en farligt avfall-hink som bilden visar.

Ett par timmar efter att han åkt så blev jag riktigt klen. Hamnade på soffan och sov igenom en period med feber, illamående och magvärk. Vad fasen var detta? Ett par toabesök gjorde inte saken bättre heller, det var en sak som var säker. På natten så spydde både jag och Alison. Magsjukan var därmed ett faktum. Onsdagen så kutade jag på toa många gånger. Särskilt på förmiddagen. Inte orkade jag äta så mycket heller. Jag var hungrig men orkade inte äta. Jag fick trotsa min diet och dricka avdankad cola för att hålla magen i balans. Annars fick jag dricka Proviva, och det hjälpte rätt bra. Det fick bli en del tv-tittande och ytterst lite spelande. Mest på 3DS:en för den var bekväm att hålla i när man var på soffan. Jag kände mig lite piggare på onsdagskvällen och försökte äta lite mer. Efter att ha läst på både Facebook och Instagram, så funderade jag på om tv-serien Sherlock var något att se. Jag menar, det är rätt många som hypar serien rejält. Jag hade länge velat se Sherlock men inte haft möjligheten. Som tur var, fanns det några episoder på Netflix.

Sherlock.

Jag har till slut börjat upptäcka varför tv-serien Sherlock är så omtyckt av många. Benedict Cumberbatch är som gjord för rollen som den moderne Sherlock Holmes.

Jag fastnade för Sherlock direkt. Den otroliga intelligensen och den svarta humorn är i världsklass. Serien är tät, spännande och den har en härlig brittisk charm. Benedict Cumberbatch är som skräddarsydd för rollen som en Sherlock Holmes i 2010-talets London. Cumberbatchs iskalla blick och den tillrufsade frisyren ger karaktären – ja, karaktär. Men det är hans intelligens och upptäckarförmåga som är så genial. Martin Freeman är utmärkt som Watson och är en perfekt motsats till den specielle Sherlock. Det är rätt ironiskt att båda två är med i Hobbit-filmerna, och nästa gång jag ska se Hobbit: Smaugs Ödemark så ska jag försöka lyssna mer på Smaugs röst – som är Cumberbatchs. Varför i hela friden har jag inte upptäckt Sherlock tidigare? Det är banne mig den bästa tv-serie sedan House lades ner. Förutom Walking Dead förstås. Tycker jag. På tal om Walking Dead, så är det drygt två veckor kvar tills andra halvlek av fjärde säsongen. Spännande! Annars går det mycket skit på tv.

Onsdagskvällen såg ljus ut. Jag mådde som sagt inte lika illa, och trodde på förbättring. Jag hade ställt mig in på att återvända till jobbet på fredagen eftersom det ska gå minst 48 timmar efter sista spyandet. Men natten mellan onsdag och torsdag vaknade jag av att jag fick jävligt ont i magen igen. Halv tre på natten spydde jag igen och värre. Nähä, magsjukan ville inte riktigt lämna mig. Då kunde jag inte gå på jobbet på fredagen. Så enkelt var det. Jag fick kika på lite Netflix, bland annat en Batman-film och ett avsnitt till av Sherlock. Sen somnade jag på soffan tills döttrarna och Malin kom ned. Alison var fortfarande inte pigg och vi fick byta en hel del blöjor. Envisa magsjuka.

Den stora Pokey-bossen som just nu står i vägen för mig från att gå vidare i Paper Mario: Sticker Star.

Den stora Pokey-bossen som just nu står i vägen för mig från att gå vidare i Paper Mario: Sticker Star.

Mitt Nintendo 3DS har gått rätt varmt. Jag klarade av Legend Of Zelda – A Link Between Worlds och började kort efter med Paper Mario: Sticker Star. Än så länge är det här fjärde spelet i Marios pappersvärld minst lika charmigt som de tre föregående spelen. När jag skrev det här, på söndagen, hade jag åkt på pisk av en enorm Pokey-boss ute i öknen. Jag kan tveklöst säga att det här spelet är väldigt utmanande och det kommer att ta tid att klara av det. Annars har jag lyssnat på spelsoundtracks på Youtube. Jag gillar verkligen användaren SuperDarkys spellistor för den musik hen har är väldigt varierande och jag har upptäckt flera klassiker jag inte hört på flera år.

Jag har flera gånger i veckan sagt att ”nu borde väl magsjukan gå över” – men både på torsdagen, fredagen och lördagsmorgonen så hade jag sprungit på toa. Alison har varit dålig i magen. Men nu, idag, har det faktiskt varit lugnt. Jag kan med utan tvivel säga att den här magsjukan har varit en av de jobbigare jag upplevt – som jag minns i alla fall. Jag är dock väldigt förvånad (ta i trä) att både Malin och Carrie klarat sig från den här skiten.

Hatat av många. Spelas av betydligt fler. Candy Crush Saga är en succé. Dess skapare King har kommit på den dumma idén att förbjuda andra spelskapare att använda ordet Candy i sina speltitlar.

Hatas av många. Spelas av betydligt fler. Candy Crush Saga är en succé. Dess skapare King har kommit på den dumma idén att förbjuda andra spelskapare att använda ordet Candy i sina speltitlar.

Jag har läst lite nyheter om till exempel när Justin Bieber greps, om ryktet att Watch Dogs till Wii U skulle läggas ned och om företaget Kings korkade beslut att förbjuda andra spelskapare använda ordet ”Candy” i sina speltitlar. Nog för att Candy Crush Saga har blivit en enorm succé för King men kom igen. Man kan väl för Guds skull inte lägga patent på ett simpelt ord som ”Candy”? Löjligt. Jag är väldigt glad att jag slutat spela Candy Crush Saga. Det spelet gjorde mig mer och mer frustrerad. Att rensa en bana på sketet gelé har gett min gamersjäl mardrömmar. Men vad är det egentligen som gör ett sånt skitspel så enormt stort? Det är läskigt.

Jag har saknat att teckna denna vecka, men jag har inte orkat. Sist jag tecknade så var det i måndags, och jag har kommit halvvägs på bilden av Ada Wong från Resident Evil. Så fort jag blir frisk fullt ut så ska jag fortsätta med bilden. På tal om det, så måste jag beställa fler Polychromospennor. Särskilt svart färg börjar att ta slut. Men jag skulle vilja ha en bättre pennvässare, bättre sudd och papper som är perfekt för Polychromos. Pennorna är som bäst när de är riktigt vässade. Just det ja, jag behöver nya markers också.

Nu hoppas jag verkligen att magsjukan är helt och hållet över, fast jag har lite ont i magen ännu. Då kan jag börja på en ny kula och allt kan bli som vanligt igen. Ta i trä.