Recension: Overwatch.

maxresdefault

Du har säkert hört ordspråket ”ensam är stark”? Låt mig ge dig ett säkert råd innan du spelar Overwatch för första gången:
Glöm bort det ordspråket direkt.

Overwatch är ett multiplayerlir skapat av Blizzard, som är kända för bland annat Diablo-spelen.

Man spelar i ett av två lag, med sex personer i varje lag. Karaktärgalleriet är enormt, det finns 21 olika älskvärda figurer att välja mellan inför varje spelomgång.

Det handlar mest om att erövra ett område och försvara det mot motståndarlaget. Man kan också skydda en transport som ska till ett visst mål – eller om man är i det andra laget se till att transporten hindras till varje pris.
Så egentligen finns det inte så många spellägen i Overwatch, men det gör faktiskt inte något.
Varför?

Blizzard har skapat för mig det roligaste FPS-spelet på årtionden. Bandesignen är genial och man får verkligen lära sig miljöerna om man vill bli bäst på plan.
Action är det gott om och det är förbannat kul att hoppa in i det färgsprakande infernot.

De 21 karaktärer som finns att välja mellan har alla sina styrkor och svagheter – och det är faktiskt svårt att hitta sin egen favorit. Testa igenom allihop för att sedan bli bekant med en eller flera figurer är ett klokt beslut.
Om man diggar fågelskådar-roboten Bastion med sin stationära minigun, supersnabba Tracer med sin härliga brittiska accent och pigga humör, eller varför inte Joker-lookaliken Junkrat med ett explosivt hjul på ryggen?
Designerna på figurerna är ganska stereotypiska och man kan undra varför vissa ser ut som ögongodis. Som tur har alla underbara personligheter och jag tror att Overwatchs hjältar kommer att bli fanfavoriter länge.

Overwatch är den snyggaste och renaste shootern på väldigt länge. Dess simpla spelläge är också det som är det briljanta. Kul bandesign och massvis med underhållande speltimmar att se fram emot. "Bara en match till"? Okej då!

Overwatch är den snyggaste och renaste shootern på väldigt länge. Dess simpla spelläge är också det som är det briljanta. Kul bandesign och massvis med underhållande speltimmar att se fram emot. ”Bara en match till”? Okej då!

I menyn där man väljer karaktär så räcker det inte att välja en karaktär. Man måste välja en karaktär som är skräddarsydd för laget så att det känns jämnt och balanserat. Det finns fyra klasser att välja mellan:

  • Offensive: De offensiva som går framåt och agerar som legosoldater.
  • Defensive: Man försvarar ett område från det attackerande laget. Snipers, turrets och bågskyttar är typiska försvarare.
  • Tanks: Tanks har hög HP och kommer in och röjer upp i stridens hetta. Deras tyngd gör dom till sega motståndare.
  • Support: Deras jobb är att komma in och stötta alla andra i laget. Att ge lagmedlemmarna energi eller att försvaga motståndarnas försvar är några saker som vissa supporters kan göra.

Är du ett attackerande lag, är det klokt att köra med några offensiva spelare men ha i åtanke på att ditt lag behöver åtminstone en support och kanske en tank. Jag gillar att spelet ger tips på vad som laget behöver för att det kännas bra. Det talar om ditt lag till exempel inte har någon support, för lite av en klass eller för många av en hjälte.

Nyckeln till framgång i Overwatch är samarbete. Man kan kanske köra en one man-show, men det lönar sig faktiskt inte. Ens lag är beroende av en själv och man måste hjälpa varandra så mycket man kan. Förstår du inte detta, så tror jag inte att Overwatch är ett spel för dig.

Jag förlorar och vinner lika ofta, men det viktigaste är att man har roligt. Vilket jag har. Det kan ta många timmar under en spelkväll, och det var länge sedan jag haft så kul med en shooter. Inte sedan Goldeneye 007, faktiskt.

Man kan hoppa in i en väns spel eller bjuda in hen till ett parti. Allra roligast är att köra med headsets, för då får man en bra kommunikation mellan spelare. Blizzard har gjort ett enormt bra jobb när det gäller att sprida budskapet att samarbeta. Det blir bara bättre med vänner. Givetvis kan man köra mot AI-styrda spelare och det är en bra träning mot skjutgalna mänskliga spelare – eller riktigt sammansvetsade lag. Skoj, skoj!

Kontrollen är tät och lätt att lära sig. I alla fall till konsol. (Playstation 4, som jag kör) Det finns inget att klaga på där.

Nu låter Overwatch som ett drömspel som kommit från ingenstans, och det ligger något i det. Men visst finns det lite sprickor i fasaden.

När en omgång är klar, så visar man vilken som är matchens lirare. Oftast är det hen som dödat mest personer, och det är lite störande. Ett lag har viktiga spelare, och jag har inte en endaste gång sett att ängeln Mercy fått den titeln eftersom hon är en helande support. Det spelar ingen roll om jag har återupplivat döda kollegor eller helat många, inte får jag Play Of The Game för det. Däremot får man rösta mellan max fyra olika spelare som har gjort bra ifrån sig i matchen. Det tycker jag är ett välkommet inlägg.

Jag älskar alla karaktärerna, men det betyder inte att alla faller mig i smaken när det gäller gameplay. Jag tycker fortfarande att Lucio är för svår för min del. Men jag tycker att det är en bagatell, och jag är säker på alla som spelar Overwatch har minst en karaktär som de gillar mindre än andra.

Det finns inget story mode-läge i Overwatch. På ett sätt och vis kanske det är synd, men jag undrar om att avsaknaden av story mode gör Overwatch sämre? Jag är inte så värst säker på det. Däremot så skulle det vara kul med lite mer info eller videoklipp med karaktärerna. Likt de videos som visas på nätet – och nej, jag menar inte porrgrejerna med Tracer och Widowmaker. Seriöst, de som sysslar med pornografiska saker med spelkaraktärer behöver få en hjärnröntgen.

Overwatch är för mig av de största överraskningarna i spelsammanhang. Som en blixt från klar himmel, slår den med full kraft och effektivitet. Det är väldigt få gånger något spel har fått mig att känna så stark spelglädje som Blizzards blivande klassiker gör. Jag tror och hoppas att Overwatch kommer att leva med oss länge för det här är riktigt roligt.

Tre plus:

  1. Genial bandesign skapar ett inferno av kaos, action, tjo och tjim. Det blir extra roligt!
  2. 21 karaktärer att älska – kan du bemästra dom alla? Mina personliga favoriter är Roadhog, Pharrah och Mercy.
  3. Overwatch kommer att leva klar länge tack vare dess simpla regler och roliga gameplay.

Tre minus:

  1. Jag hade gärna sett lite mer backstory om karaktärerna.
  2. Play Of The Game behöver slipas, eftersom det är sällan en support får den titeln.
  3. Ibland börjar man lite för långt bort ifrån all action efter man kommit tillbaks från döden.
Cheers, Love! The Calvary's here! Tracers ljuvliga brittiska accent och pigga humör gör henne till av de 21 karaktärer som är lätt att älska.

Cheers, Love! The Calvary’s here! Tracers ljuvliga brittiska accent och pigga humör gör henne till av de 21 karaktärer som är lätt att älska.

Slutsats:

Vad ska man säga? Overwatch är fruktansvärt skitroligt! Blizzard har lyckats slänga ihop det roligaste multiplayerspelet på årtionden, och med en imponerande persongalleri kan man bara älska det här spelet. Genial bandesign och tydliga regler för en match gör detta ett spel som man vill ”spela bara en gång till”. Det är kul om man spelar själv mot andra personer, mot AI, eller med vänner. Till och med mot vänner. Så, vad väntar du på? Dyk in i matchen och ha det så roligt. Du kommer inte att bli missnöjd – eftersom Overwatch är ett av årets hittills bästa spel. Och glöm inte bort – samarbete är nyckeln! Det här är en fullträff.

Betyg: En femma av fem. Mitt i prick!

Overwatch finns ute nu, till Playstation 4, XBOX One och PC. Jag recenserade Playstation 4-verisonen.

Recension: Stardew Valley.

header

Bondsimulator-genren började starkt med mästerverket Harvest Moon till SNES. I det spelet ärvde man en bondgård som blivit hårt slitet av tiden, och under tre år så ska man få gården på fötter igen. Man kunde plantera grönsaker, sköta boskap och bekanta sig med stadens invånare. Harvest Moons simpelhet och avstressande stil gjorde det helt oemotståndligt att spela.

Harvest Moon fick många uppföljare och en sorts spinoff med Rune Factory-serien. Många simulatorer försökte efterlikna Harvest Moon men inget av dom har kommit i närheten av originalets charm.
Tyvärr, Zynga. Ert Farmville var ren och skär dynga.
Se där, nu fick jag till ett dåligt rim också.

Plötsligt dök det upp en trailer på ett spel som såg ut som att vara en äckligt lik kopia av SNES-versionen i Harvest Moon-aerien.
Men det var något med trailern som såg intressant ut. Jag tyckte att det här spelet hade en bekant charm och kändes lika varmt som Natsumes klassiker. Jag fick det intrycket av att det var mer än en simpel kopia.

Det spelet heter Stardew Valley.

Stardew Valley börjar precis som Harvest Moon. Man kommer till en bondgård som har tillhört en äldre släkting och man får några år på sig att få gården på fötter igen.

Likheterna mellan Stardew Valley och Harvest Moon är slående. Den läckra 16bits-grafiken får mig att komma tillbaks till SNES sista levnadsår och det är en underbar retrokick.

Vattna grönsaker, sköta om djuren, vandra omkring i en 16-bitsgrafisk bondgård. Hm. Har jag inte sett det förut?

Vattna grönsaker, sköta om djuren, vandra omkring i en 16-bitsgrafisk bondgård. Hm. Har jag inte sett det förut?

Men är Stardew Valley en ren ripoff?
Ja. Och nej.
Låt mig förklara lite mer detaljerat.

Det visuella och ljudmässiga är rent sagt likadana som i SNES-klassikern, och man sköter fortfarande gården. Man tjänar pengar på de färdiga grönsakerna eller på de färska råvaror som djuren bidrar med. Man kan lära känna folket i byn och gräva efter mineraler i gruvan. Festivaler finns. Man kan bli förälskad och få barn. Vädret ändras för varje dag.

Men där slutar likheterna med original-Harvest Moon.

Nu går jag in på det som gör Stardew Valley lite mer annorlunda.
För det första så kan man välja kön på spelaren. Man kan ändra frisyr, hårfärg, accessoarer och så vidare. En rejäl förbättring om jag får säga det själv. Och en viktig sådan dessutom.

I gruvan kan man attackera monster medans man gräver efter mineraler. Vad som var unikt med Rune Factory-serien var dess äventyr-inlägg och här märks att Stardew Valley har fått den inspirationen ifrån. Ett kul inlägg som fungerar bra om man är sugen på äventyr i detta avslappnande spel.

Man kan levla upp i nivåer i Stardew Valley och här är det riktigt intressant. Ju mer man hugger ved, planterar grönsaker eller sköter om djuren så går man upp i nivå. Man kan också välja mellan två olika saker som gör livet som bonde lättare. Men man måste välja klokt.

I staden Pelican Town finns det ett riktigt gammalt hus som är likt ett ruckel. I det huset stöter man på mystiska andar som ger en utmaningar. Samlar man ihop tillräckligt med material så kan man återbygga något som är trasigt, som till exempel växthuset. Men det är svårt och man måste ta väl vara på de fyra olika årstiderna.

Men i det stora hela är Stardew Valley vad jag kallar Harvest Moons återkomst. Och det, mina damer och herrar, är en komplimang.

Precis som i Harvest Moon och Rune Factory, så kan man lära känna stadens invånare och bli bättre vänner med dom. Man kan till och med försöka starta en romans. Men det tar tid - och kräver en del tålamod.

Precis som i Harvest Moon och Rune Factory, så kan man i Stardew Valley lära känna stadens invånare och bli bättre vänner med dom. Man kan till och med försöka starta en romans. Men det tar tid – och kräver en del tålamod.

Harvest Moon-spelen och för all del även Rune Factory Frontier är spel som man kan spendera timmar åt för att se grönsaker växer. Det är märkligt eftersom de egentligen inte är spännande spel i sig.
Men det är det som är poängen. Jag känner mig avkopplad när jag lirar bondsimulatorer.

Stardew Valley tar en välförtjänt plats i den underbara genren och lyckligtvis så är det egentligen inte något som har ändrats sedan 1995. Eller var det 1996?

Jag vill upplysa er om en varning. Stardew Valley är otroligt beroendeframkallande. Efter att ha spelat igenom en vecka (i spelet) så säger man inombords ”bara en dag till, jag vill se om tomaterna har blivit mogna”. Det är då man inser att man är fast.
Igen.

Men varför är Stardew Valley så bra? Trots att det är en tydlig kopia av Harvest Moon?
Det kanske är svaret.
Varför ändra på ett vinnande koncept?

Kontrollen är lite klurig för mig eftersom jag är ovan att spela med tangentbord och mus. Men man vänjer sig.

Tre plus:
1. Stardew Valley doftar underbart gott av dess 16-bitsscharm.
2. Känslan av att koppla av och beundra sin gård växa och få liv är tillfredsställande. Jag har inte känt sån här värme och kärlek sedan 1995.
3. Man kan spendera massvis med timmar åt Stardew Valley.

Tre minus:
1. Om man är ovan med bondsimulatorer så lär man få svårt att få gården på fötter. Ta tid på dig och ha tålamod. Rusa inte.
2. Jag tycker att det är svårt att spela med tangentbord och mus.
3. Huvudkaraktären springer alldeles för långsamt.

Livet som bonde är faktiskt avkopplande och kul. Om man är i Stardew Valleys magiska värld, det vill säga.

Livet som bonde är faktiskt avkopplande och kul. Om man är i Stardew Valleys magiska värld, det vill säga. Ett extra plus för att man kan välja kön på spelaren.

Slutsats:
För att vara det första spelet jag har spelat på Steam, så är Stardew Valley en riktigt bra start. Den där bondsimulatorsmagin är precis lika bra som Natsumes legendariska Harvest Moon och Rune Factory Frontier. Det finns så mycket att pyssla med men ändå känns det så avkopplande. Vandra runt i skogen, besöka stan och vattna skörden. Så välbekant men det är på ett bra sätt. Stardew Valley är en överraskning för att det är så simpelt men samtidigt så genialt.
Att ta tillbaks Natsumes originalkoncept och lägga till ett par nya idéer tycker jag mycket om. Jag kommer att spendera massor av tid åt Stardew Valley år 2016. Och garanterat längre fram i tiden. Bondsimulator-genren är tillbaks!

Betyg: En perfekt femma av fem!

Stardew Valley finns ute nu, endast på Steam.

Recension: Far Cry Primal.

f58990c7-bdea-447c-8e73-e7506341a935

Far Cry Primal är det första spelet i Far Cry-serien som jag har spelat och upplevelsen är definitivt annorlunda. Det är rått och barbariskt men samtidigt är Far Cry Primal fräscht, när det gäller FPS-spel. För det är ju vad det här spelet är.

En First Player Shooter. Tidpunkt: Stenåldern.

Men istället för att kuta omkring i mammutpälskalsonger och skjuta med automatvapen, så får man kuta omkring i mammutpälskalsonger och använda primitiva stenåldersvapen. Spjut av ädelträ, pilbåge och stora knölpåkar är en del av ens vapenarsenal i Far Cry Primal.
Handgranater har i det här spelet bytts ut mot bikupor med skitsura bin i. Tro mig, det fungerar riktigt bra med vapnen i Ubisoft. Ubisoft har lyckats med att tänka utanför lådan när de gjorde vapnen i Far Cry Primal.

Man styr en grottman vid namn Takkar, som tillhör stammen wenja. Efter en jakt som tyvärr slutar illa, så räddar Takkar en kvinnlig wenja och då är det äventyret verkligen börjar. Takkar ska samla ihop så många wenja som möjligt för att kämpa mot den tuffa naturen i riket Oros.

Precis som jag hade föreställt mig, så är stenåldern i Far Cry Primal riktigt stenhård. Det är ett tufft liv att leva och anpassa sig efter. När som helst kan ju en flock vildhundar attackera en. Eller kanske ett stort grottlejon. Faunan och floran är helt fantastisk i Far Cry Primal. Den riktigt vackra grafiken och omgivningen imponerar på mig varje gång jag spelar detta spel. Naturen har aldrig känts så levande som den gör i Far Cry Primal. Alla djur och människor lever sina egna liv och rätt som det är så kan man bevittna ett rovdjur jaga en get. Så självständigt!

Wenja har två olika fientliga stammar att oroa sig för: Udam och Izila. Udam är mer primitiva och slåss barbariskt tungt medans izila är mer atletiska enligt mig. Kampen mot dom är en viktig del av spelet och räkna med en hel del fighter.

Därför är ett av Far Cry Primals största triumfkort Takkars förmåga att tämja djur. Han kan tämja ett rovdjur och använda dom i strider eller att skrämma bort andra rovdjur. Jag känner att jag har en trogen vän vid min sida när jag kämpar mot en trupp udam för att erövra en bål och det känns som en lättnad. Varför? Jo, för en stor trupp udam eller izila kan vara en pina och det är lätt att man får slut på vapen.

Man träffar väldigt många människor i Oros.

Man träffar väldigt många människor i Oros. En av de viktigaste prioriteringarna är att samla ihop så många wenjas till Takkars by för att motstå de farliga rivalernas förtryck. En del wenja kan till och med hjälpa Takkar med nya lärdomar och förmågor – men då måste man hjälpa dom också.

Kontrollen är faktiskt enkel att lära sig. Är man en van FPS-lirare så är det ingen konst att styra Takkar. Däremot kan det vara lite krångligt att byta vapen, särskilt under en stressig strid. Takkar kan även spåra och det ger en fin touch åt spelet. Man kan se fotspår från människor eller djur man spårar, eller blodfläckar från ett djur man har skadat under en jakt.

Jag nämnde att det är rätt lätt att förbruka sina vapen, särskilt kastvapen och pilar. Man kan tillverka nya men då måste man hitta nya råvaror och ibland fattas det en vis råvara när man väl behöver tillverka ett spjut. Det är kul att leta men vissa råvaror är väldigt knepiga att hitta. I alla fall de som man behöver för att uppgradera hyddor i Takkars by. Oros är jättestort och man får springa rätt mycket för att nå sina mål i uppdragen. Ibland får man rycka in och hjälpa andra wenjas från rivalstammarna och om lyckas får man in mer invånare. Just att man plötsligt får ett sidouppdrag kan bli rätt störande i längden, eftersom det händer rätt ofta.

Far Cry Primal är ett rollspel också. Takkar kan gå upp i nivåer och lära sig nya egenskaper som gör vardagen lättare för honom. Det tycker jag är ett välkommet inlägg. Mycket smidigt.

Far Cry Primal känns så, ursäkta språket, jävla äkta.

Det händer alltid något i Far Cry Primal och det blir sällan tråkigt. Men vissa uppdrag kan vara ganska lika varandra och det är inte så mycket variation. Tur att det är ändå så välgjort och fyllt av dynamik.
Dialogen på grottmansspråk är riktigt underhållande. Testa att spela utan undertexter om du vill ha en utmaning!

Tre plus:
1. Oros är precis den typ av stenålder jag har velat föreställa mig. Vackert, barbariskt, friskt och livrikt! Djurriket och människorna är verkligen livfulla och känns autentiska.
2. Tämja djur och att ha med dom i strider är sjukt kul.
3. Det finns mycket att göra och mycket att lära sig. Räkna med mycket action och underhållning.

Tre minus:
1. Det kan bli väldigt irriterande när det plötsligt ploppar upp ett akut sidouppdrag när man ska till en viss destination.
2. Känslan när man har för lite av en viss råvara till en uppgradering kan vara frustrerande.
3. Uppdragen är riktigt roliga och spännande men de flesta liknar varann.

Actionmomenten är intensiva och man får allt hålla tungan i mun. Särskilt när man slåss mot en förbannad mammut.

Actionmomenten är intensiva och man får allt hålla tungan i mun. Särskilt när man slåss mot en förbannad mammut.

Slutsats:
Mitt första möte med ett Far Cry-spel är ett sjukt underhållande och träffsäkert spel. Spänningen är skyhög och det finns mycket att upptäcka i det riktigt vackra Oros. Det är genialt av Ubisoft att testa FPS-kortet i en stenåldersmiljö. Faunan är helt otroligt, så levande! Det här är troligtvis det mest livfulla spel jag har spelat någon gång. När man står öga mot öga med en jättestor mammut så känns det helt enormt. Far Cry Primal är enormt. Det är absolut helt värt den speltid som krävs för att spela och jag måste ju säga att Far Cry Primal är en bra vidareutveckling av FPS-genren. Det är inte en fullpoängare för några småbrister finns det ju, som till exempel att uppdragen kan kännas lite väl upprepande – men det är bra nära full pott. Dra på mammutpälskalsongerna och ge dig iväg på jakt!

Betyg: En stark fyra av fem.

Far Cry Primal finns ute nu, till Playstation 4, Xbox One och PC. Jag recenserade Playstation 4-versionen.

Recension – Star Wars: Battlefront.

battlefront1

Star Wars magiska värld är fantastisk.

Jag har spelat många roliga Star Wars-spel under mina 35 år och länge har jag suktat efter något maffigt, tungt och episkt att spela. Något som påminner om de fantastiska slagen vid Hoth och Endor. Något med action och substans.

Det är här EA och Dice kommer in.

Svenska spelskaparna Dice fick det hedersamma uppdraget att göra ett nytt spel i Star Wars: Battlefront-serien och resultatet blev ett enormt multiplayerspel som kommer att vara spelbart riktigt länge. Spelmekaniken påminner väldigt starkt om Battlefield-spelen, som kommer från EA. Tempot, skjutandet och explosionerna doftar verkligen Battlefield men det finns en riktig stor skillnad. Ammunitionen i lasergevären och pistolerna tar aldrig slut. Dock kan vapnen bli överhettade så tänk noga innan du ska trycka på avtryckaren.

Vad som är fascinerande med Star Wars: Battlefront är att det är så skitenkelt att begripa vad man ska göra. Det finns många olika typer av spel i multiplayerläget (nio, faktiskt) och alla har sina egna regler. Här är några exempel (på mina favoriter):

  • Walker Assault – Ett blivande klassiskt spelläge där två 20 spelar-lag gör upp i storslagna strider och det går ut på att rebellerna ska aktivera satelliter för att kalla in bombflygplanen Y-Wings för att bomba Imperiets fyrbenta stridskolosser AT-ATs. Imperiet ska i sin tur skydda sina AT-AT och stänga av satelliterna. Om AT-AT:erna förstörs vinner rebellerna.
  • Supremacy – Precis som i Walker Assault är det två 20 spelar-lag. Men här ska man skynda på att ta motståndarnas bon och samtidigt skydda sina egna. Totalt är det fem bon. Det lag som har mest bon tagna innan tiden tar slut eller har alla fem bon vinner.
  • Blast – Två lag med 10 personer i varje lag, i ett klassiskt Team Deathmatch. Den som först når 100 poäng vinner.
  • Droid Run – Tre GNK Power Droids traskar omkring på banan och varje lag ska försöka lägga beslag på robotarna. Det lag som lyckas ta tre droider och dessutom hålla kvar dom i tjugo sekunder vinner. Man kan också vinna om man har två droider när tiden tar slut. Det här är ett hektiskt och svinkul läge.

Man kan inte välja lag, utan man kastas in i antingen Imperiet eller Rebellerna och det är bara tacka och ta emot. Som tur är så känns lagen rätt balanserade. Dock kan ju vara en fördel att vara med i ”rätt sida” på rätt plats. Snow Troopers syns relativt lite på Hoth medans Rebellernas kamouflage gör dom svåra att se på skogsmånen Endor. Det kan vara lite frustrerande ibland för det ska ju vara rättvist. Så tycker jag när jag spelar flygspelarläget Fighter Squadron. Imperiets flygfarkoster har sämre försvar och kan inte använda sköldar som X-Wings kan. Det är en bagatell men ganska märkbart för min del.

B

Full fart framåt! Slaget vid Hoth är kanske den mest klassiska striden i Star Wars. I Star Wars: Battlefront får man känna på hur det känns att ta del i den legendariska striden. Jag kan säga så här: Det är magiskt.

I många spellägen kan vara omvandla sig till en legendarisk karaktär ifrån Star Wars-världen, som till exempel Darth Vader, Luke Skywalker och Boba Fett. Dessa hjältar och skurkar har högt försvar och har en imponerande vapenarsenal. Lite skrämmande är det när man råkar stöta på Darth Vader och han slänger sin röda ljussabel i fejset på en. Man kan endast spela som dessa ikoniska figurer i tredjepersonsperspektiv. Annars kan antingen välja att spela i första person eller i tredje personsläge när man är en vanlig soldat. Själv föredrar jag att köra en klassisk FPS-stil. Eftersom hjältarna och skurkarna är såpass överväldiga så känns de egentligen rätt malplacerade i en storslagen eldstrid. Men det är nog bara jag som tycker det.

Star Wars: Battlefront är ett av de allra snyggaste spelen jag har sett. Det vackra snötäckets yta på Hoth är sagolikt vacker och Endors skog är som en dröm. Helvete, vad Dice har tagit på sig god tid för att göra allt så detaljerat. Och så smidigt! Ljudeffekterna är krispigt goda och musiken är som vanligt mästerlig. Inga fel här inte. Dock är det inte så värst många miljöer – än. Det kommer garanterat att komma in fler miljöer – när jag skriver detta så kommer det faktiskt att komma en bana som är baserad på Jakku. som kommer att vara en viktig plats i kommande filmen Star Wars Episod VII: The Force Awakens. Kraften är med Star Wars och oss. Indeed.

Förresten, jag tycker att det känns skitkul att lira i Imperiets lag. Att få äran att besegra rebellavskummen känns ganska sweet.

,,

Det finns många lägen som går ut på att skynda sig och ta en viss plats och beskydda den innan motståndarna gör det. Droid Run har en intressant vidareutveckling på detta; GNK Power Droids förflyttar sig hela tiden och det gör detta spelläge riktigt hektiskt. Men tro mig, det är vansinnigt roligt.

Star Wars: Battlefront är som en dröm och är fruktansvärt kul att lira. Man kan spendera massvis med timmar i striderna på Tatooine, Sullust, Hoth och Endor, och ändå återkomma. Som mutliplayerspelare. Men hur är det som single player? Väldigt fattigt, om jag får säga det själv. Det finns ett träningsläge, ett battle mode likt Blast och så Survival Mode. De är visserligen ganska utmanande, men jag är lite besviken att Dice inte kunde få ihop de tunga multiplayerlägena likt Walker Assault i ett offlineläge där man kan köra mot botar. För tänk om spelets server inte fungerar?

Dock tror jag att Star Wars: Battlefront är ett spel som kommer att vara med oss väldigt länge. Det är så lätt att lära sig och svårt att lägga ifrån sig kontrollen. Det är skitroligt, actionrikt och för äkta Star Wars-fans är detta ett rent nöje. Räkna med att Dice kommer att lägga till mycket mer DLC framöver. Jag skulle inte förvåna mig att vi kommer att se innehåll ifrån The Force Awakens. Miljöer (Jakku kommer ju, som sagt), karaktärer och vapen. Star Wars är med oss igen.

Tre plus:

  1. Grafiken och ljudet är i världsklass. Det ser verkligen ut som att man har blivit placerad i Star Wars magiska universum. Hoth och Endor är himmelskt vackra.
  2. Otroligt lättsam shooter som är lätt att förstå och ännu viktigare: Det är roligt att spela. Bara ta tag i kontrollen och kör igång.
  3. Det finns många olika spellägen som är lätta att älska. Extra plus för Walker Assault, Blast, Droid Run och Supremacy.

Tre minus:

  1. Det största problemet med Star Wars: Battlefront är att single player har inte så mycket att säga till om. Eller jo, det finns uppdrag visserligen. Men det saknas ett läge där man kan köra typ Walker Assault mot botar.
  2. I många spellägen och banor är det en större fördel för det ena laget än för det andra. Särskilt i Fighter Squadron där rebellerna har ett övertag i och med X-Wings försvar och attackkraft.
  3. Ibland känns de legendariska hjältarna och skurkarna malplacerade i de hårdkokta striderna.
.

Grafiken är superb. Endor har aldrig varit vackrare än i Star Wars: Battlefront. Varje löv, bäck som rinner och den tjocka atmosfären i skogen känns så levande. Även om stora AT-ST’s kommer klampandes.

Slutsats:

Star Wars: Battlefront är det bästa Star Wars-actionspelet sedan Star Wars: Rogue Squadron II. Det känns verkligen som att vara med i en episk strid ifrån några av de bästa filmerna som har gjorts. Dice har tagit väl vara på Star Wars-varumärket och behandlat det med respekt och kärlek. Fans till både Star Wars och Battlefield lär tycka bra om detta, men jag skulle absolut rekommendera detta till vilken typ av gamer som helst. Varför? Jo, för det är så himla lätt att förstå och enkelt att spela. Största nackdelen är att dess offline single player mode är rätt innehållslös i jämförelse med multiplayerläget. Men de enormt roliga spellägena i multiplayerläget väger ändå tyngre. Det märker man när man får vara med 39 andra spelare i en hårdkokt strid i Walker Assault. Få spel bjuder på den enorma tillfredsställelse som Star Wars. Battlefront gör. Helt klart värd dina timmar med episk skjutande med laserpistoler. Må Kraften vara med dig!

Betyg: En stark fyra av fem.

Star Wars: Battlefront finns ute nu, till PC, Playstation 4 och Xbox One. Jag recenserade Playstation 4-versionen.

Jerrys 100 favoritspel genom tiderna. Plats 66: Dungeon Keeper.

dungeon keeper

Låt mig säga så här: Spel är allra bäst på tv. Jag har aldrig någonsin varit en PC-spelare på grund av att jag oftast blir uttråkad av spela på dator. Såvida det inte är ett strategispel eller något Sims-spel förstås. Men oavsett så har jag väldigt svårt med mus och tangentbord, plus att nya spel till PC ska ha svindyra grafikkort och sån skit. Dessutom njuter jag av att sitta i en skön soffa för att spela med en härlig handkontroll. Men det finns faktiskt ett endaste datorspel som jag älskar, och det är det ondskefullt roliga Dungeon Keeper. Av en slump fick vi tag på detta för typ en tia i en loppmarknad och jag föll för det direkt. Att få bygga sitt eget ondskefulla underjordsrike är helvetes roligt och få fram motbjudande varelser som spindlar och gallgasdemoner är en fröjd. Det är kul att dänga skiten ur de goda för en gång skull. Såna där nobla sprättar till goda hjältar som jag stör mig på dessutom. Man kan säga att Dungeon Keeper är både en herravälde-editor och utforskarspel på samma gång. Jag minns att jag lyckades att fiffla med de existerande banornas manus för att göra banan svårare eller att gå in i baneditorn (som var gömd men jag lyckades att hitta den) för att ändra om lite grann. Eller att skapa helt egna banor i överhuvudtaget var riktigt skoj. Men bäst är ju den härliga tempo som gör så att spelet inte hackar som det gjorde i den överskattade uppföljaren. Att första Dungeon Keeper har en så enkel stil gör så att det är oemotståndligt. Därför tycker jag att det är det allra bästa PC-spelet genom tiderna. Vilket säger mycket för mig eftersom jag avskyr PC-spel. Förlåt.

Jerrys 100 favoritspel genom tiderna:

66. Dungeon Keeper.

67. Mario & Luigi – Partners In Time.

68. Grand Theft Auto V.

69. Punch Out!! (Wii)

70. Resident Evil 4.

71. Wonder Boy In Monster Land.

72. Castlevania.

73. Earthworm Jim.

74. New Super Mario Bros U.

75. Resident Evil 3 – Nemesis.

76. Donkey Kong Country Returns.

77. The Battle Of Olympus.

78. Super Smash Bros For Wii U.

79. Pac-Man Championship Edition DX+.

80. Super Mario Galaxy 2.

81. Castlevania: Rondo Of Blood.

82. Paper Mario.

83. Excitebike.

84. The Great Giana Sisters.

85. Teenage Mutant Ninja Turtles III – The Manhattan Project.

86. Super Mario 64.

87. Sim City. (SNES)

88. Legend Of Zelda – Twilight Princess.

89. Mario Kart 64.

90. Metal Gear Solid 3 – Snake Eater.

91. Adventures Of Lolo 3.

92. Mega Man X.

93. Mario Golf – Toadstool Tour.

94. Luigi’s Mansion 2.

95. Super Punch Out!!

96. Tales Of Xillia.

97. Mortal Kombat II.

98. Battletoads.

99. LA Noire.

100. Mario Kart – Double Dash!!