Recension: Odin Sphere Leifthrasir.

Odin-Sphere-Leifdrasir

Det här spelet är en remastered-utgåva av Playstation 2-spelet Odin Sphere, men eftersom jag inte har spelat originalspelet när det begav sig så kan jag dessvärre inte jämföra utgåvorna. Dock, kan jag påbörja min recension av Odin Sphere Leifthrasir.

Odin Sphere Leifthrasir är ett action-RPG, skapat av Vanillaware och utgivet av Atlus. Det här färgsprakande äventyret är en stor saga, indelat i olika kapitel som berättar olika delar av sagans tidslinje. Varje kapitel representerar en huvudkaraktär med sin egen historia. När man har spelat klart ett kapitel öppnas ett nytt och äventyret börjar om, fast med en annan huvudkaraktärs berättelse. Det blir lite hoppigt fram och tillbaka, men man förstår hela grejen när man gått igenom en stor bit av spelet.

Läs mer

Annonser

Recension: Deadpool.

mwTeR4ezRxuK0vyRsiuA_Deadpool-Camp-B-One-Sheet

Ni har väl hört begreppet ”en nagel i ögat”? Deadpool är en nagel i brunögat hos superhjältegenren.
Men nu tar vi det här ifrån början.
Vem är Deadpool egentligen?

Filmen handlar om en riktigt uppkäftig legosoldat vid namn Wade Wilson och om hur han blev den ikoniske antihjälten Deadpool. Till de som kan sin Deadpool-historia, vet att Wade drabbas av svår cancer men erbjuds en väg ut ur sin mardröm.
Han genomgår en fysisk krävande behandling som går snett, men han får superkrafter likt de som Wolverine i X-Men har. Det vill säga snabbläkande krafter. Men tyvärr har detta ett dyrt pris, för Wades nya möjligheter har också gjort honom skitful och skrämmer alla i hans väg. Det suger, för han har ju träffat sitt livs kärlek.

Precis som Deadpool säger i filmen, så är detta inte en superhjältefilm. Utan en kärlekshistoria. Romantik av det hårdare slaget måste jag säga.
Det här är en riktig actionfylld krutdurk och det är visserligen en sorts superhjältefilm ändå på ett sätt. Med en antihjälte med ett rejält vulgärt ordförråd där ord som kuk, fitta, pung och rövhål används ganska flitigt. Så nej, det här är inte en vanlig Marvel-film. Våldet i Deadpool sticker också ut, för det här är ganska brutalt för att komma ifrån en Marvel-film. Blodet sprutar ut från alla håll, så jag tror inte att yngre barn ska se den här filmen. Fan, till och med 15-årsgräns är ett gränsfall för lågt. Deadpool svär så fruktansvärt mycket att man undrar om unga tonårspojkar ska se den här filmen? Hmm.

Deadpool är precis lika rolig som han ser ut. Räkna med att skratta i biofåtöljen flera gånger.

Deadpool är precis lika rolig som han ser ut. Räkna med att skratta i biofåtöljen flera gånger.

Superhjältefilmer är rätt linjära och brukar ha en regelrak story, men inte Deadpool. Det är nästan som ett samlag, det går fram och tillbaks i handlingen. Okej, det var en väldigt konstig beskrivning, men eftersom Deadpool är väldigt vulgär så därför behåller jag den beskrivningen. Det är lite Tarantino när det gäller berättandet faktiskt. Och intressant nog, fungerar det bra. Man bjuds på action mellan bakgrundstoryn. Effektiv och skitrolig action.

Nu till Deadpools viktigaste ingrediens: Humorn.
Storyn är ganska simpel och rätt så klichéartad men det tror jag att filmskaparna vet om. Därför har de lagt upp de tunga kanonerna i dess roligheter. Här har de lyckats fullständigt.
Ryan Reynolds gör storstilad comeback efter sin orättvist behandlade Wade Wilson i X-Men Origins: Wolverine. Här är han den person och antihjälte som man skall komma att älska. Käften går på Reynolds likt en trimmad AK-47:a. Skämten är sjuka och det anspelas en del på sex men det är med glimten i ögat. Jag älskar när Deadpool driver med superhjältegenren, särskilt med Reynolds urusla Green Lantern och även X-Men.
På tal om X-Men, så är ju Deadpool i samma universum som den legendariska organisationen. Därför finns det två gästinhopp av X-Men: Muskulösa Colossus och atomexplosionen Negasonic Teenage Warhead. Vilket asgrymt namn Negasonic har förresten, vilket geni kom på detta?

Deadpool är inte en film man ska ta på allvar utan man ska bara koppla av och ha kul. För kul har man. Deadpool är så otroligt rolig och för mig är Ryan Reynolds lika ikonisk som den knäppe antihjälten – precis som Robert Downey Jr är i rollen som Tony Stark. En uppföljare har redan fått grönt ljus och räkna med fler sjukheter ifrån den här bisarra seriefiguren.

Tre plus:
1. Ryan Reynolds är perfekt som Deadpool. Han ger den svärande fanskapet liv och karaktär.
2. Galet underhållande och rolig från början till slut.
3. Den hoppande storyn ger faktiskt Deadpool lite djup.

Tre minus:
1. Eftersom det är väldigt vulgära svordomar och brutalt våld rekommenderar jag inte Deadpool för barn. Det här är inte en vanlig superhjältefilm. På gott och ont.
2. Trots de träffsäkra skämten och hoppandet i storyn så är ändå filmen rätt klichéartad.
3. Deadpool är lite kortare än vad jag trodde.

Att Deadpool är i samma universum som X-Men märks tydligt när den här filmen gästas av två X-Men: Negasonic Teenage Warhead och Colossus.

Att Deadpool är i samma universum som X-Men märks tydligt när den här filmen gästas av två X-Men: Negasonic Teenage Warhead och Colossus.

Slutsats:
Vad ska man säga? Deadpool är en unik superhjältefilm som ändå inte är en sån film. Nej, det är en så kallad one man show. Men vilken show Deadpool bjuder på. Ryan Reynolds är i högform som den helgalne Wade Wilson och hans alter ego med den särklass fulaste käften bland alla superhjältar. Det var länge sedan jag verkligen skrattade och blev så underhållen av en film som jag blev efter att ha kollat klart på Deadpool. Det är sjukt, skitigt, brutalt och idiotiskt. Men jag älskar det!

Betyg: En stark fyra av fem.

Recension: Grim Fandango Remastered.

maxresdefault (12)

Jag har inte spelat originalspelet Grim Fandango när det begav sig, så det här är mitt första möte med Manny Calavera och hans knäppa äventyr i dödsriket.

Grim Fandango Remastered är ett bisarrt äventyr där man får följa med liemannen (?) Manny Calavera, som i spelets början är i en sorts kris. Han är lägst rankad i en ”reseagentbyrå” för de som precis kommit till dödsriket. Manny får bara bottenskrapet av de som har kilat vidare medans hans kollega/konkurrent Domino får de stora fiskarna.
Livet är inte lätt för en mexikansk lieman.
Men så lyckas Manny Calavera med hjälp av sin listighet att hitta en viktig kvinna och när han ska erbjuda henne en resa så finns det inget att erbjuda. Det är en gåta, och det är bara början på det här knäppa pusseläventyret.

Det första jag märker med Grim Fandango Remastered är den sköna humorn och det är faktiskt roligt att lyssna på de lustiga samtalen. Jag skrattade ganska mycket åt detta, Lucasarts gjorde ett grymt bra jobb med manuset.
Den fula karaktärersdesignen (ja, den är faktiskt ful) är ändå rätt så stilren att den passar bra ihop med de fina miljöerna. Jag gillar den mexikanska touchen.
Jag är också imponerad av den härliga musiken, särskilt jazzmusiken på Rubacava under handlingens andra år.

Det är mycket dialog i Grim Fandango Remastered.

Det är mycket dialog i Grim Fandango Remastered. Ett av spelets bästa moment är när Manny pratar med olika karaktärer och får olika alternativ att välja mellan. Det resulterar i lustiga samtal och i vissa fall så kan de svar få Manny att ta sig vidare i äventyret.

Grim Fandango Remastered är indelat i fyra kapitel och det har gått ett år mellan varje kapitel. Det är en hel del kluriga pussel men det finns alltid en lösning. Det gäller att leta noga. Dock borde Double Fine i denna återgivning ha lagt till en sorts tipsgrej likt The Last Of Us om man har kört fast. Är man nykomling och inte har spelat denna old school-aktiga typ av spel så kan det bli krångligt. Tack gudskelov att Internet finns.

Det finns ett par olika kontrollscheman i Grim Fandango Remastered. Det ena är att man kan styra Manny valfritt. Men om man använder sig av Tank Controls så får man en jävlig utmaning. Det är likt kontrollen i de gamla Resident Evil-spelen. Om man drar uppåt går man framåt och man vrider Manny när man drar vänster eller höger. Det här är en jobbig skitkontroll som bara ska användas om man vill låsa upp en värdefull achivement. Jag rekommenderar att nybörjare INTE använder Tank Controls. Fy fan så dåligt.

Jag hade faktiskt ganska höga förhoppningar innan jag spelade Grim Fandango Remastered. På ett sätt och vis så är jag lite besviken, men samtidigt är jag inte det. När jag läste gamla artiklar om originalspelet så såg det ärligt talat mycket flummigt ut, men recensionerna är väldigt höga. Så då borde det ju vara fantastiskt. Låt mig säga så här: Det är faktiskt ett fantastiskt spel, särskilt storyn och humorn. Dialogerna mellan till exempel Manny och den högljudde maskinisten Glottis är riktigt underhållande. Glottis är en demon som allra helst vill meka och köra bilar, och han ser ut som en crackberoende orange Barbapapa-figur med vassa tänder.

Tre plus:
1. Grim Fandango Remastered har underbar humor.
2. Manuset och dialogen är riktigt bra och annorlunda.
3. Manny Calavera är en skön huvudkaraktär. Karaktärsgalleriet passar bra i det vrickade och galna dödsriket.

Tre minus:
1. En tipsguide eller något liknande för nybörjare som har kört fast borde ha varit med.
2. Tank Controls. Det gjorde spelet onödigt svårt.
3. Det tar lång tid att spara en fil.

Den fula karaktärsdesignen och den fula grafiken

Den fula karaktärsdesignen och den fula grafiken för självaste karaktärerna smälter in fint i den fina bakgrunden. Glottis är en rolig demon som är riktigt högljudd.

Slutsats:
Jag spelade aldrig originalet när det begav sig runt 1998, så jag kan inte jämföra versionerna i denna recension. Men Grim Fandango Remastered är ett roligt äventyr med en cool, jazzig, mexikansk lieman som huvudkaraktär. Den smårötna humorn är faktiskt något som jag tyckte var underhållande. Jag gillar klurigheterna i Grim Fandango Remastered men det var fruktansvärt lätt att köra fast. Avsaknaden av en tipsguide i spelet för nybörjare drar ner betyget. Tank Controls suger. Däremot tåls Grim Fandango Remastered att spelas om igen, tack vare dess oemotståndliga charm. Grim Fandango Remastered är ett så fult spel att det ändå är rätt snyggt på ett sätt. Men det är den fantastiska handlingen och den briljanta humorn som gör spelet minnesvärt. Även om jag blev lite besviken så hade jag ändå riktigt roligt med detta roliga äventyr.

Betyg: En stark trea av fem.

Grim Fandango Remastered finns ute nu, till Playstation 4, Playstation Vita, PC. Jag recenserade Playstation 4-versionen.

Recension: Mario Kart 8 DLC Pack 1.

VROOM! Mario gasar på i Blue Falcon på banan Mute City.

VROOM! Mario gasar på i Blue Falcon på banan Mute City.

Ända sedan Nintendo utannonserade de två kommande DLC-paketen* till Mario Kart 8 i augusti, så har jag varit riktigt spänd inför vad som komma skall. I varje paket så erbjuder Nintendo oss spelare tre nya karaktärer, fyra nya fordon och två nya turneringar. (med fyra banor vardera) Det vill säga totalt sex nya karaktärer, åtta fordon och fyra turneringar! Det första paketet har äntligen anlänt och jag har tagit pulsen på detta.

* DLC = Downloadable Content, nedladdningsbart extramaterial.

Det här paketet kallas för Legend Of Zelda DLC och som det betyder, är det anpassat efter Legend Of Zeldas värld. Det är väldigt unikt för Mario Kart-serien eftersom för första gången har en annan spelfranchise klivit in på gokartbanorna.

Det är inget fel på Tanooki Mario för han är charmig. Men fyra Marios i ett Mario Kart-spel är för många.

Det är inget fel på Tanooki Mario, för han är charmig. Men fyra Marios i ett Mario Kart-spel är för många.

Jag vill först gå in på de tre nya karaktärerna. Tanooki Mario och Cat Peach är för min del utfyllnadsfigurer och ärligt talat så känns de väldigt onödiga. Dessutom finns de ju tre olika Mario och tre olika Peach innan. Så varför peta in totalt fyra av varje? Alltså, det är ju inget fel på figurerna i sig, de är ju bedårande. Och jag gillar Tanooki Marios tuta, som påminner om svingandet med svansen i Super Mario Bros 3. Men det finns massor av figurer i Marios värld som Nintendo kunde ha valt istället. Till exempel Diddy Kong eller Dry Bones.

Tredje karaktären däremot. Nu snackar vi. Link från Legend Of Zelda är ett tokigt val men ändå ett genialt sådant. Jag fnissar när han sitter i en gokart och hör hans ”hi-ya”-ljud när han fräser omkring på banorna. Härligt att se när han viftar med Master Sword eller med Triforce när han gör akrobatiska konster.

Härnäst går jag in på de fyra nya fordonen som erbjuds här. Först ut är ett klassiskt sådant. B-Dasher från Mario Kart DS är ett av de bästa fordonen i hela Mario Kart-serien. Jag tycker att bilen är snabb, har bra kontroll och är väldigt balanserad. Tanooki Kart är också ett lättstyrt fordon. Blue Falcon, som är Captain Falcons kärra ifrån F-Zero, gör ett gästspel här och är klart jättesnabb. Däremot tycker jag att den är lite klumpig. Å andra sidan är den skinande snygg. Men det mest intressanta fordonet är Links motorcykel: Master Cycle. Den påminner om en blå hingst med Hylian Shield på sidorna. Den är som gjort för Link och kommer att bli en egen personlig favorit.

Rainbow road ifrån Super Mario Kart är med för fjärde gången. Men vad gör det? Den är en av mina personliga favoritbanor någonsin.

Rainbow Road ifrån Super Mario Kart är med för fjärde gången. Men vad gör det? Den är en av mina personliga favoritbanor någonsin.

 

Men nu går jag in på det viktigaste med hela paketet: De två turneringarna och de åtta banorna.

Turneringarna heter Egg Cup och Triforce Cup, och båda erbjuder nya banor och retrobanor. Jag är riktigt stormförtjust i banorna. De är precis som de vanliga banorna i Mario Kart 8 riktigt väl ihopsnickrade och bjuder på massor av skoj. Undantaget är Yoshi Circuit från Mario Kart: Double Dash, som är med i ett Mario Kart-spel för tredje gången. Jag har alltid haft svårt med den banans krångliga svängar. Visst, en bana ska vara utmanande. Men på rätt sätt. Yoshi Circuit är svår på fel sätt.

Andra återkommande banor är Wario’s Gold Mine från Mario Kart Wii och Rainbow Road från Super Mario Kart (som är med för fjärde gången i ett Mario-Kartspel) och de är mycket mer underhållande. Jag uppfattar dessutom att Warios guldgruva är något enklare än på Wii.

I Dragon Driftway så åker man in i en drakes gap och slingrar sig igenom en väldigt kurvig bana. Det är som att ta ett kliv in i kinesisk kultur. Otroligt snygg bana och underhållande. Ice Ice Outpost utspelar sig på ishavet, man ser också att Toads arbetar på riggar. I den banan så är det två olika vägar man får välja mellan, och de slingar sig in i varann. Den påminner både om Mount Wario och Rainbow Road på samma gång.

De tre andra banorna är tagit ifrån tre olika andra Nintendospel.

Hyrule Circuit är bedårande. Hyrule Castle och dess landskap är precis som gjord för ett Mario Kart-spel. Mynten är här utbytta till Rupees och istället för Piranha Plants så ser man Deku Babas. Det finns till och med ett litet pussel på sträckan.

Excitebike Arena är bana med en massa hopp och guppar, precis som i NES-klassikern. Man kör i en loop, precis som i Baby Park men Excitebike Arena är givetvis mycket större. Här kan man bli en lätt måltavla för röda Koopa-skal, men vad gör det? Excitebike Arena är sjukt underhållande och kan bli en äkta klassiker. Extra plus i kanten är att den är olik varje gång du kör den.

Mute City är från F-Zero, och här handlar det endast om en sak. Fart! Det finns massor av turbopilar överallt. Mute Citys bana är som en korkskruv med många kurvor. En otroligt actionfylld bana. De där rosa fälten som man fyller på sin energi med i F-Zero används här för att fylla på maxgränsen av sina mynt. Briljant. Jag älskar den omgjorda remixen av banans melodi.

Hyrule Circuit är pricken över i:et i Triforce Cup. Den är läcker, rolig att köra på och man kan lyssna på det vackra temat från Legend Of Zelda.

Hyrule Circuit är pricken över i:et i Triforce Cup. Den är läcker, rolig att köra på och man kan lyssna på det vackra temat från Legend Of Zelda.

Får man ut mycket ifrån det här paketet? Svaret är ja. Jag är så glad att Nintendo tagit sig i kragen och erbjuder folk extramaterial. Då blir man inte trött på spelet. Det finns många bra saker men också några små brister.

Tre plus:

  1. Link är mycket välkommen som gokartförare. Han kan bli mångas favoritförare.
  2. Majoriteten av banorna är sjukt roliga, och banor som Excitebike Arena kan bli minnesvärda sådana.
  3. De nya fordonen är riktigt bra.

Tre minus:

  1. En ny Mario och en ny Peach till? Seriöst, Nintendo? I Marios värld så finns det massor av andra karaktärer som kunde ha fått en plats.
  2. Yoshi Circuit. Förlåt, men jag avskyr den banan. Den är krånglig och jag förstår inte varför den är så omtyckt.
  3. Det här är en bagatell egentligen, men jag hade föredragit den remixade musiken till Rainbow Road ifrån Mario Kart 7.

Frågetecken: Varför erbjuds det inte nya vapen i det här nya paketet?

Link och hans Master Cycle. Absolut minnesvärda!

Link och hans Master Cycle. Absolut minnesvärda!

Slutsats:

Jag välkomnar det här första köpbara DLC-paketet till Mario Kart 8 med öppna armar, trots några brister. Nintendo har injicerat i en stark dos adrenalin i Mario Kart 8 och det lyfter upp spelets värde rejält. Om ni tykcer om Mario Kart 8, så rekommenderar jag absolut det här! Det är inte dyrt heller.

Betyg: En fyra av fem.

Det andra DLC-paketet kommer ut i maj 2015. Det innehåller precis som det här paketet tre nya förare, fyra fordon och två turneringar. Det heter Animal Crossing DLC och har två karaktärer ifrån Animal Crossing som förare, tillsammans med återkommande Dry Bowser. Mer info lär avslöjas inom några månader.