Recension: Unravel.

comment_LXxcF8iClZCqzzFVNKw2vW0wKLrRkmXP

En liten röd gubbe av garn som vandrar runt i det norrländska landskapet, kan det vara något att hänga i julgranen?
Jag tar en noggrann titt på Unravel.

Unravel är producerat av Coldwood och allt handlar om minnen från det förflutna. På sätt och vis.
Den lille garngubben Yarny är en kreation av en äldre gumma, och han försöker att hitta minnen i de många fotografier som finns i den härligt svenska stugan.

Det första jag lägger märke till är det svenska visdomsbudskapet som står på en kudde. Yarny svingar sig med sin egna röda tråd likt en piska och använder olika delar av miljön som grappling hooks. Han tittar på gamla fotografier och de representerar en värld och ett minne från det förflutna. Likt Super Mario 64, är tavlorna portaler och äventyret kan börja.

Mysfaktorn är på topp och man blir lätt påverkad, rent kärleksmässigt, av det vackra landskapet. Unravel är som en egen tidsresa bak i tiden när man bodde på landet. Man kan se gamla traktorer, någon älg eller skyltar som står på svenska. Unravel är sjukt vackert. Bland det vackraste jag har sett i spelväg.
Det är riktigt bedårande när Yarny lämnar en röd tråd efter sig när han vandrar längs det nordsvenska landskapet. Utmaningen är att försöka ha kvar så mycket tråd som möjligt, för det är trots allt begränsat. Yarny blir trådsmal (ursäkta ordvalet) när tråden håller på att ta slut. Han måste hitta mer tråd som är inlindat i rostiga spikar överallt. Då kan han gå ännu längre, några viktiga meter till.

Unravel är ett plattformsspel som också är ett pusselspel, och den tydligaste inspirationskällan är tveklöst Limbo. Yarny kan precis som pojken i Limbo flytta grejer och dra i saker för att lösa pussel. Men Unravel är ett mycket trevligare spel att spela än det kolsvarta (men briljanta) Limbo. Det är inte lika läskigt, eftersom det är inget blod i spelet. Vad ska man förvänta sig? Yarny är ju gjord av garn.

Unravel har vacker, härlig svensk folkmusik. Det är nästan som om Astrid Lindgren hade gjort det här spelet, för visst påminner det lite om hennes stil? Kärleken till den svenska glesbygden märks tydligt i Unravel. Det kan man inte ta ifrån Coldwood.

Detaljrikedomen är enormt bra i Unravel.

Detaljrikedomen är enormt bra i Unravel. Titta på vattnet! Varje våg är helt perfekt.

Det är mycket lovande och underbart att spela, men det finns en del att klaga på hos Unravel. Tyvärr. Det största problemet är kontrollen. Jag tycker att det är svårt att hoppa medans man svingar i sin tråd som är inlindat i en krok. Ibland går det inte att hoppa och man ramlar ner i typ vatten eller stup. Och så får man börja på en checkpoint som är för långt bakåt. Checkpointen var mer givmilda i det svårare Limbo, för man började precis vid det pussel man misslyckades med.
Det är inte lika självklart i Unravel. Ibland börjar man typ tre pussel bakåt och då har man just löst ett frustrerande pussel. När man misslyckats så måste man göra det pusslet igen. Aargh.

Måste man verkligen hålla i en knapp för att hänga kvar innan man hoppar? Det är som sagt riktigt krångligt. Här borde Coldwood ha gjort så att det räcker att trycka på svingknappen en gång så att Yarny håller i sig automatiskt innan man hoppar. Det skulle hålla igen en del frustration.

Den vackra miljön kan på ett vis vara ett hinder för pusslen. Pusslen är egentligen inte så värst svåra men ibland begriper jag inte hur man ska göra för att ta sig vidare. Det gäller att kolla riktigt noga. Grafiken är så snygg att man inte ser skogen för alla träd – eller lösningen bland alla fina saker i detta fall.

Trots småfelen och den krångliga kontrollen så är Unravel ett spel som är helt värt att spelas. Det är riktigt vackert och man fylls av känslor spelet igenom. Man kan se på Yarnys ledsna ansiktsuttryck när han blir rädd för åskan. Eller hur han huttrar och håller om sig när han vandrar omkring i den iskalla vinterkylan.
Unravel kostar ett par hundringar och det är verkligen ett bra pris för ett klurigt plattformsspel som Unravel är. Hade det kostat lika mycket som ett valfritt spel i 500-600kronorsgränsen hade jag rekommenderat att vänta tills det har prissänkts.

Tre plus:
1. Den utsökta grafiken och omgivningen får en att känna sig hemma. Det är det mest svenska spelet jag har sett.
2. Man blir väldigt berörd av Unravels känslomässiga story.
3. Yarny är verkligen supersöt. Man kan inte undvika att bry sig om den lille röda gubben av garn.

Tre minus:
1. Kontrollen är Unravels största bekymmer. Särskilt hoppandet när Yarny ska svinga och ta tag i en ny krok under hoppet.
2. Många pussel kan vara frustrerande eftersom man ibland inte begriper hur man ska göra.
3. Unravel borde ha en checkpoint vid varje pussel. Särskilt när man startar om spelet vid ett senare tillfälle.

De fyra årstiderna är viktiga delar av Unravel. Den svenska naturen har aldrig tidigare beskådats så mycket som i Unravel. Alla årstider har sin personliga charm, till och med vintern.

De fyra årstiderna är viktiga delar av Unravel. Den svenska naturen har aldrig tidigare beskådats så mycket som i Unravel. Alla årstider har sin personliga charm, till och med vintern.

Slutsats:
Unravel är spelet som Astrid Lindgren borde ha gjort om hon hade levat. Coldwood har lyckats fånga in den nordsvenska naturen och man känner sig hemma. Yarny är en charmig hjälte med ett hjärta av guld. Men en bristande kontroll, för lite checkpoints och en del krångliga pussel sänker betyget. Trots det är Unravel ett spel som är helt klart värdig din speltid. Unravel har mycket hjärta och jag kan rekommendera föräldrar att spela tillsammans med era barn för man kan lära dom mycket om svensk natur.

Betyg: En stark trea av fem.

Unravel finns ute nu, till Playstation 4, Xbox One och PC. Jag recenserade Playstation 4-versionen.

Recension: A Haunted House 2.

A-Haunted-House-2-Poster

Det var inte frågan om det skulle komma en parodi på Paranormal Activity, utan när.
Nu har jag inte sett den första A Haunted House, så jag kan inte jämföra den med denna.

Jag fick för mig att se den här filmen när jag låg hemma och var sjuk. Bläddrade igenom Netflix och såg att A Haunted House 2 fanns där, och jag tyckte faktiskt att de två första Scary Movie-filmerna hade en viss charm.
Det var mest tack vare Wayans-brödernas barnslighet.
Skulle den här filmen vara annorlunda? Hm. Jag återkommer till det.

I den här uppföljaren till Marlon Wayans parodi så har hans karaktär Malcom flyttat ihop med sin nya flickvän och hennes två barn från ett tidigare förhållande. Givetvis är huset hemsökt som i Paranormal Activity, och man får följa den här filmen med vanliga filmkameror för hemmabruk.
Paranormal Activity är inte den enda filmen som drabbas av Wayans helvridna humor. Även The Conjuring och Insidious får sig en syrlig dos av sex, kiss och bajs.

En parodi brukar driva med kända filmer som ganska nyligen gjort storverk.

En parodi brukar driva med kända filmer som ganska nyligen gjort storverk. Men A Haunted House 2 misslyckas helt och hållet med sin parodi, istället tar den löjliga genvägar utan att tänka till ordentligt. Seriöst, att ha sex med en ondskefull porslinsdocka? Varför ta till det billiga skämtet om och om igen?

Scary Movie 1 och 2 hade en del löjlig humor och det var mycket kukskämt sammanslaget med hemska fördomar. A Haunted House 2 är inte annorlunda. Eller jo, på ett sätt. Scary Movie hade poänger bland de sura skämten. Det finns inte en enda poäng här som känns rätt. Att ord som ”hoe” och ”bitch” används mot till exempel den unga tonårsdottern är fan pinsamt.

Det finns ingen riktig röd tråd att följa i A Haunted House 2. Storyn känns spretig och det känns som att Wayans vill bara komma till delar där han knullar Annabelle-kopian till docka eller ologiska samtal med sin mentor som bara håller på med meth.
Sen undrar jag vad de gömda filmklippen har med den här filmen att göra?

Scary Movie-filmerna var riktigt sura men de kunde jag skratta åt. Jag skrattade åt A Haunted House 2 också, men det var för att den var så sjukt dålig. Men så var jag sjuk också när jag såg filmen, fast samtidigt är det ingen ursäkt.
Att skådespeleriet skulle vara dåligt hade jag förväntat mig, men det här är verkligen horribelt. Till och med Marlon Wayans är jobbig att titta på i den här filmen, vilket är lite synd för jag gillade hans Shorty i de två första Scary Movie-filmerna. Men här kärvar det ihop sig totalt, och det är så pinsamt. Sen fick jag mer huvudvärk av den fruktansvärt urusla Cedric The Entertainer i rollen som jobbig, svärande präst.

Något säger mig att jag borde se första A Haunted House för att ”förstå” denna bättre men det tror jag inte är nödvändigt. A Haunted House 2 är ren skräp. Att den är ologisk är en sak men utan nån form av sammanhang gör det ett en ännu värre röra än spyorna i Exorcisten.

Parodier som denna gör mig orolig för denna en gång i tiden helfestliga subgenres framtid. Geniala filmer som Titta Vi Flyger och Den Nakna Pistolen hade en solid ryggrad trots dess helgalna stilar, men A Haunted House 2 saknar den där ryggraden. Den påminner om en skitfull bläckfisk som inte vet vad den gör. Alltså, vad fan är det här för film?

Tre plus:
1. Det är fin skärpa i hemmavideonas kameror.
2. Det finns faktiskt ett slut på filmen, fast det är plågsamt att ta sig dit.
3. A Haunted House 2 är bara 86 minuter lång….

Tre minus:
1. …men det är 86 minuter av pinsamheter och barnslig sex/kiss/bajsskämt.
2. Det finns inget sammanhang och manuset hade skrivit bättre om det var en känguru som hade skrivit det.
3. Skådespeleriet. Herrejösses, så riktigt dåligt. Särskilt Cedric The Entertainer.

Marlon Wayans var en gång riktigt rolig i Scary Movie. Men han lyckas inte göra om bedriften igen, istället blir allt i denna film rent sagt skit.

Marlon Wayans var en gång riktigt rolig i Scary Movie. Men han lyckas inte göra om bedriften igen, istället blir allt i denna film rent sagt skit.

Slutsats:
A Haunted House 2 är rent sagt skit. Jag ångrar mig rejält över att ha sett skräpet på Netflix. Den försöker vara Scary Movie-filmerna men misslyckades totalt. Inte för att Scary Movie-filmerna är mästerverk eller så, men de är i alla fall lite roliga. Men här faller det pladask och jag skrattade åt filmen för att den var jävla dålig. Mitt starkaste tips är att undvika A Haunted House 2 så länge du kan. Slösa inte bort 86 minuter av ditt liv för det här. Nej.

Betyg: En etta av fem.

Recension: Alien Isolation.

alien_Isolatation

En av tidernas farligaste monster är utan tvekan Xenomorph – eller Alienmonstret som många garanterat känner till. Ridley Scotts legendariska rymdskräckis Alien är fortfarande effektiv sedan 1979, tack vare det ursnygga fotot och miljön. Självklart, tack vare Sigourney Weavers starka hjältinna Ellen Ripley också.

Det har kommit många spel som baserats på Aliens filmlicens men ingen har någonsin gjort den första filmen rättvisa. Ingen har fångat den där klaustrofobiska, mörka och skrämmande känsla som Ridley Scott gjort för nästan 40 år tidigare.

Tills nu. Eller ja, 2014, om man ska vara petig.

Alien Isolation utspelar sig femton år efter händelserna i första Alien-filmen. Ellen Ripley har försvunnit, och i det här spelet så får man spela som hennes dotter Amanda Ripley. Hon får ett spår att sändaren som var ombord skeppet Nostromo (det som hennes mamma var ombord på under händelserna i första filmen) har hittats, och att den är ombord ett annat skepp vid namn Sevastopol. Men när Amanda och några av hennes kollegor försöker ta sig ombord skeppet, sker en olycka och hon separeras från de andra innan hon tar sig ombord själv på Sevastopol. Ombord upptäcker Amanda att skeppet är en farlig plats. Någonting lurar i skuggorna. Någonting fasansfullt. Något som vi som har sett filmerna har sett förut. Det finns ett läskigt Alienmonster ombord.

Alien Isolation är ett utsökt skräckspel som är en sorts katt och råtta-lek där man som spelare är råttan.

Skeppet Sevastopol är en riktigt läskig plats. Jag får direkt känslan av obehag och rädsla så fort jag tar mina första steg ombord. De vitgrå korridorerna med automatiska rymddörrar är sjukt vackra, helt estetiskt. När ljuset tränger sig igenom de smala springorna i de kolsvarta partierna så blir det riktigt snyggt. Men skräckinjagande.

Det märks att Creative Assembly försöker efterlikna Ridley Scotts klassiker och det funkar. Både när det gäller miljö och skräck.
Helvete.
Det är så spännande att skinnet försöker slita sig ur kroppen.

Alla som har sett en Alien-film, vet att monstret, Xenomorph, är en varelse som man inte vill bråka med.
Om den får tag i dig, blir du dess rymdkebab.
Skjuta den är helt lönlöst. Dess skinn är som pansar. Och prova inte ens att springa ifrån den. Det är självmord.

Har du någon gång drömt om att få uppleva skräcken ifrån klassiska Alien? I Alien Isolation kan du det. Miljöerna är härligt science fiction-aktiga med uns av 1970-talstouch.

Har du någon gång drömt om att få uppleva skräcken ifrån klassiska Alien? I Alien Isolation kan du det. Miljöerna är härligt science fiction-aktiga med uns av 1970-talstouch.

Amanda Ridley ska försöka smyga sig genom de faror som lurar ombord Sevastopol, utan ens att föra det minsta oväsen. Till och med en liten sur fis kan fånga Alienmonstrets uppmärksamhet.
Monstret har otroligt överlägsna sinnen, och är riktigt intelligent. Nyckeln till framgång är att vara smartare än den. Men det är en äkta utmaning, för att jag som spelare har en så stor respekt för det livsfarliga monstret. Minsta snedsteg och det kan stå en dyrt.
Xenomorph är inte det enda hotet ombord dock. Det finns människor därinne som vill försvara sig mot inkräktare. Gärna med skjutvapen.
Och så de förbannade androiderna. De är väldigt sega att ta död på och de är livsfarliga, särskilt när de är flera.

Men helt försvarslös är inte Amanda Ripley. Hon kan samla på sig olika reservdelar för att tillverka till exempel bomber, blinkgranater och medkits för att hela sig själv. Eftersom Alien Isolation är ett spel i förstapersonsperspektiv, så kan Amanda använda sig av skjutvapen men ha i åtanke att det för oväsen. Du vill inte ha ett ursinnigt monster efter dig.
Längre fram så kan man använda en eldkastare för att skrämma bort Alienmonstret men man slukar bränsle vid användning. Det är svårt att hitta mer bränsle åt eldkastaren så använd den klokt.
Att skapa nya grejer är kul men det kan bli jobbigt när man inte har rätt tillbehör för att skapa den grej man vill ha.

Kontrollen är bra och tajt, dock kan det bli krångligt när man ska tillverka grejer. Men den största missen (?) tycker jag är att Creative Assembly ignorerat att ge Amanda Ripley förmågan att hoppa. Alltså, vad fan?
Varför kan man inte hoppa?

Äventyret är rätt stort, det tog mig runt 15-20 speltimmar att klara av det. Men då dog jag rätt så ofta. Men det var värt hela resan, för storyn och själva skräckresan är riktigt tajt. Alien Isolation är bevis nog att genren survival horror fortfarande är hett. Det finns också utmaningar att testa om man vill göra något i tävlingsväg.
Vågar du testa Nightmare-svårighetsgraden, förresten?

Tre plus:
1. Det här spelet är skrämmande. Det är så effektivt att man kippar efter andan när Alienmonstret är i närheten.
2. Atmosfären och miljön är helt klart något som Ridley Scott skulle vara stolt över. Alien Isolation är den perfekta hyllningen till första Alien.
3. Amanda Ripley är minst lika badass som sin legendariska mamma Ellen.

Tre minus:
1. Varför går det inte att hoppa med Amanda Ripley?
2. Ammunition tar slut fortare än vad man tror. Det kan bli väldigt knivigt ifall man råkar ut för de fall man verkligen behöver skjuta.
3. Androiderna är rena plågor. Särskilt när det är flera på en gång som vill ta död på dig.

06_1402071176

Det här vill man inte uppleva när man spelar Alien Isolation. Tro mig. I denna situation så är man mer än körd. Skräcken är total.

Slutsats:

Det här är ett av de bästa filmlicensspelen genom tiderna. Det är till och med det allra bästa Alien-baserade spelet någonsin. Creative Assembly har lyckats ta med den fasanfulla skräcken och den täta atmosfären ifrån Ridley Scotts legendariska film och få ihop ett av de mest genomtänkta smygspelen jag någonsin har spelat. Hjärtat slog i typ 120 km/h när de mest skräckinjagande situationerna inträffade. Den stora respekt jag har för det mardrömslika Alienmonstret bestod fortfarande efter att ha spelat Alien Isolation, för det är ett livsfarligt och intelligent monster utan dess like. Man kan aldrig vara för säker i Sevastopols korridorer. Minsta snedsteg och man är död. Ändå älskar jag detta. Jag älskar att bli trollbunden av den magi vars låga tändes av Ridley Scott. Ett par skavanker dock får mig att inte sätta högsta betyg, men det är fan nära. För det här är ett spel som man inte får bara missa. Det är inte förvånande att svenska spelsidan Svampriket utnämnde Alien Isolation till årets bästa spel 2014 – för det är ett spel med GOTY-klass. Fruktansvärt spännande!

Betyg: En stark fyra av fem.

Alien Isolation finns ute till Playstation 3, Playstation 4, XBOX 360, XBOX One och PC. Jag recenserade Playstation 4-versionen.

Recension: The Hateful Eight.

THEHATEFUL8-TEASER-POSTER.0

Quentin Tarantino är tillbaks, med sin åttonde film och sin andra raka western:
The Hateful Eight.

En svinkall tid väntar någonstans på ett snörikt berg i Wyoming. Det är en tid efter det amerikanska inbördeskriget.

I denna film får man följa en skara personer som söker skydd i en stuga eftersom en hemsk snöstorm är på gång. Bland dessa personer är det en prisjägare (Kurt Russell) som ska ta sig till Red Rock med sin fånge, spelad av Jennifer Jason Leigh, för att hon ska hängas för sina brott.
Dessa åtta personer – nej, det är faktiskt nio om man räknar med diligensens kusk – hamnar i en tajt plats och det blir riktigt spänt. Vem ljuger? Vad kommer att hända i stugan?
Spänningen stiger. Hatet likaså.

Hatet är filmens nyckeltema. Det hyses mycket agg mot alla personer i stugan. Förolämpningar haglar ofta. Som till exempel används ”n-ordet” ganska flitigt. Inte lika ofta som i Tarantinos förra western Django Unchained, men tillräckligt mycket ändå.
Ett praktexempel på hatet i filmen är att man placerat en svart prisjägare (Samuel L. Jackson) och en gammal sydstatsgeneral i samma stuga. Det är ju liksom bäddat för bråk innan man ens har sett filmen. Precis som i Kill Bill-filmerna, så är The Hateful Eight indelat i kapitel och varje kapitel skruvar upp filmens tempo.

The Hateful Eight är en grym film. Grym som i att vara en riktigt bra film men den är också grym som i att vara fruktansvärd. Om man är bekant med Tarantinos filmer så kan man faktiskt räkna med övervåld och blod. Faktiskt så tycker jag att The Hateful Eight är den näst blodiga westernfilm som någonsin har gjorts. Groteskt i viss mån, men ändå så är det inte så värst oväntat.

Det finns några scener som man kommer att komma ihåg länge. Quentin Tarantino är duktig på att skapa såna scener, och likt hans föregående filmer så är The Hateful Eight en stark berättad film. Ändå känns den här filmen något lättare och mindre komplex än till exempel Django Unchained.

Dialog har alltid varit en styrka i Tarantinos filmer. Precis som i Django Unchained, så har The Hateful Eight en ganska grov och rispig amerikansk stil i dess dialog. Det är faktiskt något som jag tycker bra om. Det är något med den typ av dialekt som fascinerar mig.
Bara Quentin Tarantino kan skriva repliker likt Kurt Russells karaktär John Ruth när han säger ”I’m takin’ this woman to hang”. Barbariskt men ändå en träffsäker replik som jag kommer att komma ihåg.

Vilken jävla snygg mustasch Kurt Russell har i The Hateful Eight, förresten.

Kurt Russell

Kurt Russell spelar prisjägaren John Ruth som ska ta med sig sin fånge Daisy Domergue (Jennifer Jason Leigh) till staden Red Rock för att hon ska hängas för sina brott, men det är inte bara snöstormen som ställer till problem. I stugan finns det luriga personer som man inte kan lita på. Det blir riktigt spännande.

Karaktärsgalleriet är väldigt bra. Jag gillar de olika karaktärerna i filmen, särskilt Walton Goggins roll som den blivande sheriffen. Goggins var bra redan i Django Unchained men frågan är inte om han är bättre här? Jennifer Jason Leighs starka prestation som uppkäftiga fången Daisy Domergue visar att den saknade skådespelerskan fortfarande har krut i sig.

Välbekanta skådespelare från tidigare filmer ifrån Quentin Tarantino återkommer här. Samuel L. Jackson spelar en annan prisjägare med ett intressant förflutet. Jackson är ett givet val som Major Marquis Warren. Tim Roths karaktär påminner lite grann om Christoph Waltz prestation som Dr. King Schultz i Django Unchained. I alla fall när det gäller talets gåva och charmighet. Michael Madsen spelar en tystlåten snubbe som också är en kofösare. Intressant nog så tycker jag att hans karaktär inte har fått så mycket utrymme som de flesta andra i filmen. Han är nästan som en doldis på ett sätt.

The Hateful Eight är inte alls lik Django Unchained. Även om det är samma genre och det är samma regissör, så är den nyaste filmen en helt annan typ av western. Ovanligt nog, så tycker jag att The Hateful Eight inte är alls så komplicerad som hans föregående filmer. Det betyder inte att det kan vara dåligt, men samtidigt så önskade jag lite mer av det komplicerade. Däremot så är The Hateful Eight en riktigt klurig film. Minst ett par riktigt oväntade grejer händer i filmen som vänder upp och ner på alltihop. Det blir en gåta som man får klura ut.

The Hateful Eight är tre timmar lång men det känns konstigt nog inte alls länge för filmen är väldigt välgjord och intressant. Filmen har ett utsökt foto och det är riktigt läckert i filmens inledning där man får se ett insnöat kors med Jesus på samtidigt som Ennio Morricones gudomliga musik spelas. Snöovädret som visas när Samuel L. Jackson och Kurt Russell pratar med varandra i början är troligtvis det vackraste snöoväder jag har sett i filmväg. Rekvisitan och omgivningen är riktigt snyggt detaljerade. Smink och kostym är inte heller helt dumt. Det är mer stilrent än i Django Unchained på ett sätt.

Ennio Morricone gör här musiken i en westernfilm för första gången på 40 år, och den mannen vet hur man gör filmmusik. Musiken är väldigt mörk, och den påminner en del om den musik som han gjorde för The Thing. (som enligt rykten ska vara en stor inspirationskälla för The Hateful Eight) Intressant nog finns det pyttelite vibbar av just The Thing i The Hateful Eight. De är lika hårdkokta, och så har man ju Kurt Russell ombord dessutom. Sämre referenser kan man ju ha.

Tre plus:

  1. The Hateful Eights klurighet gör filmen spännande. Tre timmar går faktiskt fort.
  2. Ennio Morricones mästerliga musik visar att han kan fortfarande göra enastående filmsoundtracks.
  3. Fantastisk skådespeleri. Walton Goggins förtjänar guldstjärna för sin prestation.

Tre minus:

  1. Det känns som man inte riktigt får grepp på några av filmens karaktärer, som till exempel Michael Madsens karaktär. Såna som honom hamnar lite grann i skuggorna från Jackson, Russell och Leigh.
  2. Det överdrivna våldet kan vara obehagligt för vissa, men samtidigt är detta en bagatell.
  3. Slutet är inte lika skarpt som filmens första halva och mestadels av den andra halvan.
Samuel L. Jackson

Samuel L. Jackson som Major Marquis Warren, ute i snöovädret. Den autentiska stilen i väderleken och det asgrymma klädstilen är fina kontraster till The Hateful Eight.

Slutsats:
The Hateful Eight är en välgjord och en skitbra western av Quentin Tarantino. Men det är inte i klass med mästerverket Django Unchained. Den här filmen är något lättare. Dessutom är inte detta det bästa som Quentin Tarantino har gjort men det är helklart en spännande film med asgrymma karaktärer och fantastisk dialog. Snyggt filmad och med mästerlig musik av Ennio Morricone så blir The Hateful Eight ett konstverk inom film. Det är skönt att westerngenren får sig en renässans för den har varit bortglömd länge. Tre timmar känns faktiskt inte alls länge eftersom den här filmen är så spännande. Fantastiska skådespelare som Samuel L. Jackson, Kurt Russell, Jennifer Jason Leigh och Walton Goggins gör grymma rollprestationer. Är man ett fan av westernfilmer och/eller Tarantino-filmer så ska man inte missa denna. Jag rekommenderar denna till andra som inte är bekanta med de nämnda faktorerna för det här är en krutdurk som väntar på att få explodera.

Betyg: En fyra av fem.

Recension: Snobben – The Peanuts Movie.

peanuts-top-138670

Det var evigheter sedan jag kikade på gamla Snobben-filmer på tv. Men när jag kikar på Snobben – The Peanuts Movie så väcks en hel del minnen ifrån den legendariska serien. Charles M. Schulz historier om hunden Snobben, Karl, Gullan, Linus och alla de andra i det samhälle som Schulz skapade redan 1950(!) är fortfarande riktigt fascinerande.

Trots att serien heter Snobben på svenska så heter det egentligen Peanuts, och huvudrollen är alltid den otursförföljde Karl. (Charlie Brown på engelska, förresten.) Den här filmen är inte ett undantag.

Karl kämpar verkligen hårt för att vara en accepterad pojke, men ju hårdare han anstränger sig, desto mer ställer han till det för sig. Hur många drakar han har fått fastna i träden vet man inte. Varför han endast har den gula t-shirten med svart sicksack-mönster är också en gåta.

I den här filmen så kommer det en ny elev i klassen och det är en rödhårig flicka, som Karl blir snabbt förälskad i. Om man kan sin Snobben-historia rätt, så finns det alltid en rödhårig flicka som har ett särskilt ställe i hans hjärta. Men här får man faktiskt se hur hon ser ut. Precis, som beräknat, blir det bara ett kaos och helt fel för stackars Karl. Han vill inte ha det hemska självförtroende som plågat honom hur länge som helst, och Karl försöker tappert vinna den rödhåriga flickans hjärta.

Snobben – The Peanuts Movie är en mysig klassiker som kryddats med modern, kvick slapstickhumor. Man känner så lätt igen sig ifrån den tid man kikade på gamla Snobben-filmer, som jag tidigare skrev i denna recension. När Snobben sover på taket på sin röda hundkoja. Den gula fågeln Woodstock. Leonards ständiga passion för Beethoven. Lortis dammoln som följer honom överallt likt en skugga. Linus besatthet av sin snuttefilt, och när Snobben försöker sno den ifrån honom. Alltså, Snobben – The Peanuts Movie är en ljuvlig nostalgikick som fortfarande fungerar, tack vare den fina uppfräschning.

Karl och Peppiga Pia

Karl och Peppiga Pia. Peppiga Pia är lika pojkflickaktig som vanligt. (men har faktiskt en viss förälskelse i Karl) Karaktärsgalleriet i den här filmen är verkligen välbekant och fortfarande riktigt charmigt.

Dataanimationerna ger Snobben nytt liv men ändå känns det hela så välbekant.

Men om man inte har sett Snobben-filmer tidigare, hur skulle The Peanuts Movie stå sig mot andra animerade filmer idag? Det är rätt mycket mobbningsfasoner i den här filmen, särskilt hur Karl behandlas av omgivningen. Jag tycker synd om den pojken, för han har så mycket otur. Det är tur att han har sin vita beagle Snobben, som är Karls raka motsats. Hunden är modig, rak på sak, har starkt självförtroende och tvekar inte att ställa till det för mobbaren Gullan (till exempel). Så jag skulle tro att Snobben – The Peanuts Movie kan rekommenderas till barn. Jag såg den på bio med mina döttrar och de tyckte mycket om den. Det är ett gott tecken.

Men en sak tyckte jag att filmskaparna Blue Sky Studios kunde ha gjort. Dragit ned typ tio minuter, för i vissa perioder kändes den här filmen lite seg. Särskilt i slutändan. Annars har filmen ett fint tempo och mycket skratt bjuds det på. Jag tror inte att Snobben har varit så här roligt tidigare.

Det är en stor fördel om man känner till Snobben innan man ser den här filmen, men det är ganska lätt att bekanta sig med de mysiga karaktärerna. Så det behöver man inte oroa sig för.

Tre plus:

  1. Den moderna slapstickhumorn i dagens dataanimerade filmer passar Snobben – The Peanuts Movie galant.
  2. Lättbegripliga karaktärer som är lätt att älska. Om man råkar ha glömt bort hur de var förr, så lär man bli påmind när man ser filmen. Om man inte har sett Snobben tidigare, lär man tycka om karaktärerna rätt snabbt.
  3. En bra handling, och dessutom får man en kul sidoberättelse när Snobben drar sin historia om Röde Baronen.

Tre minus:

  1. Filmen är något för lång.
  2. Om man inte har sett Snobben tidigare kanske man inte förstår sig på vissa saker, som till exempel varför Maja kallar Peppiga Pia för ”Herrn”.
  3. Filmen är förutsägbar på många håll.
Snobbens fantasirika eldstrid mot Röda Baronen är riktigt underhållande.

Snobbens fantasirika eldstrid mot Röda Baronen är riktigt underhållande.

Slutsats:

En skön nostalgikick för de som följde Snobben som barn, och Blue Sky Studios har lyckats skapa en nystart ifrån Schulz klassiska värld. Filmen är väldigt charmig och lätt att tycka om. De som inte har sett Snobben tidigare kan få lära känna dessa legendariska figurer i en riktigt välgjord – om lite för lång – animerad film med mycket hjärta. Snobben – The Peanuts Movie är en comeback som inte bara respekterar skaparens egen vision. Den vågar ta ett steg framåt och vidareutveckla Karl, Snobben och alla de andra.

Betyg: En fyra av fem.

Recension: Castlevania – Aria Of Sorrow.

samplejn

Det tredje Castlevania-spelet till Game Boy Advance är ett speciellt spel. För det första så är Castlevania – Aria Of Sorrow det första Castlevania-spelet som utspelar sig i framtiden.
Bara det ändrar det visuella i det gotiska som det legendariska slottet erbjuder.
Eller gör det det?

Nja, Castlevania är fortfarande lika spöklikt och vackert som vanligt. Man känner igen alla fladdermöss, skelett som kastar ben på en, minotaurer med värsta huvudkapar-yxor och självklart de sabla medusaskallarna.
Seriöst, jag avskyr medusaskallarna. De flyger i en båge som går upp och ner, i en pendelliknande rörelse. Värst är de gula som förvandlar en till sten när man råkar snudda vid dom.
Fanskap.

Castlevania – Aria Of Sorrow följer likt dess föregångare till den bärbara konsolen de fotspår som tillhör mästerverket Castlevania – Symphony Of The Night. Det är alltså med ett upplägg som påminner om Nintendos klassiska Super Metroid , som uppgav subgenren ”Metroidvania”.

Som sagt, Aria Of Sorrow utspelar sig i framtiden. År 2035, till och med. Inte så värst långt fram ändå.

Soma Cruz hamnar hos det legendariska slottet och får ett uppdrag att hitta vägen hem igen efter att ha teleporterat till Castlevania. Vad han snabbt upptäcker är att han har en unik gåva.
Soma Cruz kan samla in en besegrad fiendes själ och använda dess egenskaper. Det kan till exempel vara en särskild attack eller så kan man göra saker man inte kan göra annars. Som att kuta under vatten. Vissa själar kan också ändra Somas status, så det gäller att välja klokt.

Att samla själar är kul, det påminner lite grann som att samla på Pokémon eller monster i Ni No Kuni. Därför är Castlevania – Aria Of Sorrow ett unikt spel i spelserien. Det behövs verkligen något nytt efter att ha använt samma Metroidvania-koncept sedan Symphony Of The Night.

Soma Cruz träffar en del olika personer i Castlevania: Aria Of Sorrow.

Soma Cruz träffar en del olika personer i Castlevania – Aria Of Sorrow. Men det är något som är bekant med Genya Arikado.

Aria Of Sorrow är jättevackert. De levande miljöerna och färgstarka färgerna lyfter upp spelet avsevärt. Men å andra sidan så finns det knappt något Castlevania-spel som ser hemskt ut. Det beror på hur man ser på saken.
Designen på fienderna, särskilt bossarna är riktigt läckra. Pixelperfektion som Konami gjorde allra bäst. Dock märker jag inte så mycket av futuristisk stuk eftersom Aria Of Sorrow utspelar sig i framtiden. Synd, här hade Konami ett gyllene tillfälle.
De kanske ville ha kvar det klassiska.
Ljudet är också bra, särskilt musiken. Där har aldrig Konami misslyckas på. ”Clock Tower” och ”Castle Corridor” är mina personliga favoritmelodier ifrån Aria Of Sorrow.
Kontroll fungerar också bra. Är man van med de äldre spelen så vet man hur man svingar ett svärd. De nya inställningarna, där man använder de dödade monstrens andar, bidrar till något unikt. Drar man uppåt samtidigt som man trycker på actionknappen så använder man en särskild förmåga. Givetvis kostar det magikraft, men magikraften fylls på automatiskt eller om man dricker magidrycker.

Stora skelett med stora ben.

Stora skelett med stora ben. Castlevania är sig likt.

Precis som i Symphony Of The Night och de andra två spelen till Game Boy Advance så har Aria Of Sorrow tydliga RPG-influenser. Man kan skaffa erfarenhetspoäng, och med olika kläder och vapen kan man höja sin status avsevärt. Det är ett vinnande koncept, så varför ändra på något som fungerar?

Något som jag är lite tveksam på är spelets svårighetsgrad. Visst är Castlevania fortfarande en utmanande plats men jag tycker att det är lite mer innehållslöst än till exempel Symphony Of The Night. Bossarna till exempel är inte så värst svåra. Är man van med föregångarna så kan man läsa fiendernas rörelsescheman och besegra dom relativt enkelt. Välbekanta bossar som Death dyker givetvis upp, men det finns unika bossar som är väl värda att nämna. När Soma kommer till en korridor så möter han en stor fladdermusboss, som man bekant ser i första Castlevania till NES. Men plötsligt kommer det en stor hand och klämmer sönder fladdermusen som den vore en tomat. Skvalp, blodet sprutar. I bakgrunden får man se ansiktet hos en jätte med stor mustasch. Balore heter bossen och bjuder faktiskt på en bra strid. Men det är hans entré som är mest minnesvärd.

Men som jag nämnde innan, de jädra medusaskallarna blir jag fortfarande irriterad på. Särskilt när man ska klättra uppför ett smalt klocktorn med taggar runtomkring sig.

Balore är en av spelets svåraste bossar (inte för att spelets bossar är särskilt svåra) och hans entré tillhör något av det mest unika i Castlevanias historia.

Balore är en av spelets svåraste bossar (inte för att spelets bossar är särskilt svåra) och hans entré tillhör något av det mest unika i Castlevanias historia.

Tre plus:

  1. Att samla själar från fallna fiender ger Soma Cruz unika förmågor. Det är kul att samla.
  2. Pixelperfektion och musikalisk skönhet är något som Konami aldrig misslyckats med, när det gäller Castlevania-spelen. Aria Of Sorrow är inte ett undantag. Snarare tvärtom.
  3. ”Metroidvania”-konceptet är vinnande sådant. Det är spännande och roligt att leta efter hemligheter i Draculas slott.

Tre minus:

  1. Castlevania – Aria Of Sorrow är inte så särskilt svårt. Fighterna mot bossarna är spelets största brist, på grund av att de inte är så svåra. Med vissa undantag förstås.
  2. Konami borde ha använt sig av mer framtidsgrejer eftersom Aria Of Sorrow utspelas långt fram i tiden.
  3. Storyn är lite tunn.
Hafs och slafs.

Hafs och slafs. Blodet sprutar mycket i Castlevania – Aria Of Sorrow.

Slutsats:

Än en gång har Konami lyckats med ett vinnande ”Metroidvania”-spel, men Castlevania: Aria Of Sorrow är inte utan brister. Det är lite för lätt men det vägs upp av den underbara grafiken och ännu viktigare: Att leta omkring i det vackra slottet. Upptäckarglädjen är enorm. Soma Cruz är en värdig hjälte och det är faktiskt kul att Castlevania-spel utspelar sig i framtiden även om det inte direkt syns. Soma Cruz unika egenskap att använda sig av besegrade fienders andar lyfter spelet. Detta är klart ett måste för de som älskar ett gott äventyr och Castlevania-spel i synnerhet.

Betyg: En stark trea av fem.

Castlevania – Aria Of Sorrow kom ut till Game Boy Advance 2003, utgivet och utvecklat av Konami. Det finns att ladda ned via Virtual Console, till Wii U.

Recension: The Binding Of Isaac – Rebirth.

c9F7zk0

Förord: Jag har inte tidigare spelat originalspelet The Binding Of Isaac så jag kan inte i den här recensionen jämföra det spelet med spelet jag ska recensera. Tydligen finns det skillnader, men The Binding Of Isaac – Rebirth är mitt första möte med stackars Isaac och det helvete han utsätts för i det här mardrömslika spelet.

The Binding Of Isaac – Rebirth handlar om en pojke vid namn Isaac som försöker fly ifrån sin galna mamma. Hon har fått för sig att Gud har gett henne en order; att döda hennes egen son. Isaac upptäcker detta och flyr ner i källaren. Äventyret kan börja.

Isaac får vandra runt i en labyrint som består av olika rum. I varje rum finns det fasansfulla monster och andra fällor som väntar på att få döda den sorgsna pojken. Det kan vara allt från zombiebarn, bajskorvar eller spindlar. Upplägget verkar riktigt välbekant, för visst påminner det om Legend Of Zelda-spelen? Självklart gör det det. Precis som i Zelda-spelen, är det ett 2D-spel där man ser karaktärerna och rummen från ovan.  I spelet så ska Isaac leta sig igenom de farliga rummen för att hitta skatter och banornas bossar. Kärnan i The Binding Of Isaac – Rebirth påminner mycket om Zelda-spelen men utseendet och utförandet är helt något annat.

Det är en mardröm för många-

Vad finns det i källaren? Vad finns det under den? Mörker, ondska och äckel. Ändå vill man bara fortsätta vidare. Såpass stark upptäckarglädje har The Binding Of Isaac – Rebirth.

The Binding Of Isaac – Rebirth är melankoliskt, skitigt, äckligt och blodigt. Tarmar, blod och inälvor skvätter omkring när Isaac skjuter ihjäl en binnikemask med sina tårar. Ja, du läste rätt.

Tårar!

Isaacs främsta vapen är hans sorg. I alla fall tårarna. Man kan skjuta i fyra riktningar och det är rätt svårt att träffa fienderna i spelets början.

The Binding Of Isaac – Rebirth har många banor, som går längre ner än källaren. Ju djupare han vandrar ner, desto närmare mörkret kommer han. Räkna med tuffare motstånd dessutom. Fienderna har ingen barmhärtighet och de är minst sagt förjävliga. Grottor, nekropolis, katakomber och andra absurda platser är att vänta. Det här spelet är otroligt mörkt, men ändå finns det en viss skönhet i det äckliga som visas i detta tragiska spel. Jag tycker att The Binding Of Isaac – Rebirth har en perfekt visuell stil för det hemska som händer. Ungefär som att Clive Barker skulle ha gjort en Disney-film. Typ. Med andra ord, spelet är riktigt snyggt gjort och det flyter på bra.

Det låter lite äckligt när en hoppande likmask dör.

Monstren i rummen vill Isaac illa. Riktigt illa.

Monstren i rummen vill Isaac illa. Riktigt illa. Räkna med en blodig massaker.

Sen är ju The Binding Of Isaac – Rebirth sjukt svårt. Jag tror att spelet har fått en dos av Dark Souls injekterat i sig, för det är lätt att dö i det här spelet. Börjar man om spelet så märker man en sak omedelbart: Rummen är helt olika jämfört med gången innan man spelat. Så man kan säga att det är helt nya utmaningar varje gång. Andra bossar i de rum man besökt tidigare. Ibland kan man ha den otur att möta dubbla bossar i samma rum. The Binding Of Isaac – Rebirth är oförutsägbart. Därför är det ett av skälen till att det har en otrolig återspelbarhet. (Heter det så?)

Ja, The Binding Of Isaac – Rebirth är väldigt beroendeframkallande. Inte sedan NES/SNES-tiden har jag återkommit och spelat ett så spel som är så simpelt upplagt men bjuder på en så fantastisk utmaning, att jag det känns lika fantastiskt att spela som jag spelade det för första gången. Jag fastnade direkt.

Legend Of Zelda möter Dark Souls, Hellraiser och Rogue Legacy.

Isaac kan uppgradera sig med de gömda skatter som finns i de olika banorna. Han kan till exempel öka sin hastighet och mängd tårar som han skjuter. Han kan ha med sig kompisar som hjälper honom att ta död på de monster som väntar på honom. Ibland kan Isaac ta ett färgglatt piller som påverka honom. Både positivt och negativt. Var väldigt försiktig med pillren. Sen kan Isaac begå en pakt med djävulen om han vill. Att offra sina hjärtan i energinivån för starka egenskaper kan vara riskfullt men ibland kan det vara bra. Tänk klokt innan du väljer.

The Binding Of Isaac - Rebirth är groteskt, skitigt och blodigt. Avföring och blodfläckar är överallt. Men det är faktiskt en vacker stil för spelet, trots allt.

The Binding Of Isaac – Rebirth är groteskt, skitigt och blodigt. Avföring och blodfläckar är överallt. Men det är faktiskt en vacker stil för spelet, trots allt.

Vad jag har upptäckt är att The Binding Of Isaac – Rebirth har otroligt många hemligheter, och att klara av det en gång räcker inte. Nej, för att kunna klara av allt kräver en gnutta mod och en portion envishet. Man kan låsa upp nya karaktärer att styra, nya bossar och andra mystiska saker. Det här är mer än en Legend Of Zelda-kopia. Det finns ett djup i The Binding Of Isaac – Rebirth som man upptäcker ju mer man spelar det här svåra spelet.

Religion har en stark nyckelpunkt i The Binding Of Isaac – Rebirth. Både himmel och helvete har starka influenser i spelet, och det komplicerade förhållandet mellan Isaac och hans galna mamma är riktigt sorgligt.

Tre plus:

  1. The Binding Of Isaac – Rebirth har en otrolig utmaning och ett kanonbra upplägg som gör det värt att spela om och om igen. Att banorna blir olika varje gång man spelar är genialt.
  2. Det är lättbegripligt att spela, ännu svårare att bemästra. Inlärningsprocessen är dyrbar.
  3. Jag älskar den äckliga visuella stilen.

Tre minus:

  1. The Binding Of Isaac – Rebirth kan bli jävligt orättvist ibland. Att ha fel power-up i en strid mot fel boss kan vara ödesdigert.
  2. Dingle. Jag hatar den bossen. Hans tacklingar är svåra att undvika.
  3. Kontrollen kan vara svår i början, särskilt när man skjuter tårar eller använder sig av magikrafter.
Bossarnra

Bossarna är en av spelets största höjdpunkter. Det är aldrig samma boss när man spelar en ny spelomgång, och varje boss är riktigt utmanande. Mega Fatty spyr stora kaskader av spyor och lägger på stora fjärtar. Ibland kommer det stora kaskader av avföring också. Riktigt äckligt!

Slutsats:

The Binding Of Isaac – Rebirth är klart en överraskning. Den äckliga stilen och den sorgliga berättelsen ger spelet stark grund, men det är utmaningen som är spelets starkaste skäl av att spela det. Man vill bara spela typ ”bara en gång till”, trots att man dör gång på gång. Man svär som bara den. Ger en viss boss (typ Dingle, han kan dra åt helvete) ett långfinger. Ändå greppar man tag i kontrollen för att vandra runt i källaren och nivåerna under. Varför? För det är helt fantastiskt att spela och så beroendeframkallande. Det finns många hemligheter att hitta, och timmarna flyger iväg när man spelar The Binding Of Isaac – Rebirth. Tuffa bosstrider, många faror och att det är aldrig samma rum igen när man kör en ny spelomgång lyfter spelet rejält. Jag begriper inte att jag har missat originalspelet. Men jag är glad att jag har spelat The Binding Of Isaac – Rebirth. Och jag vill fortsätta spela det lång tid framöver. Så bra är det – trots att det är svårt.

Betyg: En stark fyra av fem.

The Binding Of Isaac – Rebirth är gjort av Nicalis. Det finns ute till Playstation 4, XBOX One, Wii U, Playstation Vita, PC, Nintendo 3DS. Jag recenserade Playstation 4-versionen.

Recension – Star Wars Episode VII: The Force Awakens.

Star_Wars_Episode_VII_The_Force_Awakens

Star Wars Episode VII: The Force Awakens, eller Star Wars: The Force Awakens, vilket som. Jag säger Episode VII före för det här är den sjunde filmen i den mäktiga Star Wars-sagan.

Det är väldigt svårt att skriva en recension utan att nämna något av storyn för jag vill inte avslöja för mycket om filmens handling, utan jag går direkt på känslor, intryck och vad som gör så att jag tycker filmen är som den är. Det jag kan säga att The Force Awakens utspelar sig 30 år efter Return Of The Jedi, och efter Imperiets fall. Men ondskan har inte gett sig. Nej, den har tagit en ny form, och det är en ny Imperie-liknande organisation vid namn First Order som vill krossa Republiken. Ungefär som Imperiet försökte göra med Rebellerna i de gamla filmerna.  Så långt kan jag sträcka mig när det gäller handling.

Med en ny filmtrilogi på gång, och The Force Awakens är den första av de tre kommande nya filmerna, så måste det ju finnas något och några att vilja följa med under den här långa resan. Precis som man gjorde tillsammans med Luke Skywalker, Han Solo, Darth Vader och prinsessan Leia i den gamla trilogin. The Force Awakens har några nya namn att bekanta sig med, bland annat skräpsamlaren/smugglaren Rey och den f.d. Stormtroopern vid namn Finn. En ny droid, som är ett rullande klot med huvud, vid namn BB-8, är också en viktig karaktär. First Order är rena ondingar och man får bekanta sig med den mörke och ondsinte Kylo Ren, som är den nya trilogins svar på Darth Vader. Givetvis får man återbekanta sig med Han Solo, Chewbacca, (numera) general Leia och radarparet C3P0 och R2D2.

John Boyega spelar f.d. stormtroopern Finn.

John Boyega spelar f.d. stormtroopern Finn. Han kommer att bli en person som många barn kommer att se upp till.

Nu kommer den viktigaste frågan av alla: Har regissören J.J. Abrams lyckats göra en bra film som är värdig Star Wars-sagan? Svaret är ja!

Ja, ja och ja! I kubik.

Redan vid start så The Force Awakens trollbundit mig med sin läckra filmstil och den där särskilda magin som fick mig att känna mig som jag vore tio år gammal igen – alltså det går inte att beskriva den glädje och kärlek jag vill ge The Force Awakens. Jag var för ung när Episode IV-VI gick på bio när de var nya. (jag var inte ens född när den första filmen kom) Jag skulle gissa på att det var precis så här många kände när de gamla filmerna var färska. Nostalgifaktorn var riktigt hög. Bara att se Tie Fighters eller Millenium Falcon i en helt ny film fick mig att gråta av lycka.

J.J. Abrams valde att göra filmen med mycket praktiska effekter och med så lite CGI som möjligt. Visst, det är en del CGI med men den är inte så märkbar för det här är så vansinnigt bra gjort. Det var klokt av Abrams att satsa på den teknik som gjorde de gamla filmerna så magiska. Där kom det ordet igen. Magiskt.

Att komma på nya karaktärer som ska bära facklan vidare var en nödvändighet. Lyckligtvis har J.J. Abrams lyckats pricka helt rätt när det gäller karaktärer och skådespelare. John Boyega är magnifik som Finn, med en stor portion humor och en stark karisma gör honom till en utmärkt manlig protagonist. Adam Driver i rollen som onde Kylo Ren är helgrym. Den där rösten får min rygg att frysa till is och han ser så jävla farlig ut. Särskilt med sin specialgjorda ljussabel. Min favoritkaraktär i hela filmen är Rey. Hon är en modig tjej med skinn på näsan och är otroligt stark. Daisy Ridley lyser verkligen som Rey, och hon gör allt rätt, precis som Carrie Fisher gjorde med prinsessan Leia 30 år tidigare. Harrison Ford, Carrie Fisher och Peter Mayhew övertygar fortfarande som de gamla karaktärerna och jag gillar Han Solos snabba käft. Fortfarande. Jag tror och hoppas verkligen att folk kommer att omfamna de nya generationens Star Wars-karaktärer för det här har J.J. Abrams lyckats med perfekt när han valde dessa fantastiska skådespelare.

Sen måste jag ju säga att BB-8 är ett äkta charmtroll som får mångas hjärtan att smälta.

Skräpplockaren Rey är filmens allra bästa karaktär. Denna tuffa och modiga kvinna lyser så starkt i sin närvaro i varje bildruta. Daisy Ridley är perfekt i rollen!

Skräpplockaren Rey är filmens allra bästa karaktär. Denna tuffa och modiga kvinna lyser så starkt i sin närvaro i varje bildruta. Daisy Ridley är perfekt i rollen!

The Force Awakens gör allt rätt där George Lucas prequel-trilogi gjorde fel. Missförstå mig inte, jag gillar prequel-trilogin. Men den här filmen känns som att hela filmserien har hittat hem. Det krävs ett utomstående gäng för att det ska bli ordning i Kraften. Precis som Irvin Kershner och Lawrence Kasdan gjorde med The Empire Strikes Back. Kasdan har dessutom varit med och skrivit manus till den här filmen. Det märks, för The Force Awakens har samma tyngd och mörker som The Empire Strikes Back hade.

Det är mycket action av den gamla skolan men det känns faktiskt mer intensivt än tidigare. Jag gillar det faktiskt och jag tror inte att till exempel flygstriderna har varit såpass explosiva som i den här filmen. Humorn är också riktigt väl tajmad, precis som förr. Inte så krystad som i prequel-filmerna. Jag kan avslöja att Jar-Jar Binks inte är med i filmen, så var inte orolig.

Tre plus:

  1. Karaktärerna är lätta att älska. Här finns gamla favoriter likaså ny bekantskaper som man kommer att älska i all evighet. Kylo Ren, Finn, Han Solo, BB-8, Chewbacca, general Leia, Captain Phasma och totalt asgrymma Rey!

  2. De praktiska effekterna är så välgjorda och till med överglänser de gamla filmerna. Det visuella är äkta Star Wars av det gamla virket. Skitigt, robust, slitet men alldeles underbart. Filmskapandet av J.J. Abrams är perfekt!

  3. Storyn är så välskriven och det gör så att det går att se The Force Awakens om och om igen.

Tre minus: (ja, jag måste ju ta upp det)

  1. Jag ville inte att filmen skulle ta slut! Nu måste man ju vänta i två år till nästa del i trilogin.

  2. Musiken var inte riktigt vad jag har tänkt mig. Visst, det är vacker musik gjord av John Williams. Men jag saknar ett riktigt slagkraftigt musikstycke i stil med ”The Asteroid Field” eller ”Duel Of The Fates”.

  3. I ett par sekvenser kändes det som att det rusade fram i handlingen lite, men om man ser filmen igen så lär man nog hänga med.

Det är inte mycket som är bättre än en klassisk eldstrid mellan en X-Wing och en Tie Fighter. Det är som år 1983 igen, fast i en 2015 års touch!

Det är inte mycket som är bättre än en klassisk eldstrid mellan en X-Wing och en Tie Fighter. Det är som år 1983 igen, fast i en 2015 års touch!

Slutsats:

Star Wars Episode VII: The Force Awakens är precis som jag hade hade hoppats på. Plus mycket mer därtill. Vad jag inte kunde tro innan var att J.J. Abrams lyckades att få ihop en film genom att gå sin egen väg samtidigt som att han respekterade Geogre Lucas originaltrilogi. Nostalgifaktorn är skyhög och det är lätt att bli berörd. Men tipset är att inte ha för höga förväntningar. Gå in till biografen med ett blankt papper i huvudet och sug in allt du kommer att se. Jag njöt. Jag skrattade. Jag grät. Jag blev chockad. Jag blev överraskad. Mitt hjärta slog frivolter. Jag blev barn på nytt. Om detta händer dig också så blir jag inte förvånad. The Force Awakens är den bästa Star Wars-filmen sedan Return Of The Jedi och gör allt rätt. I alla fall till 95-97%! Ingen film är perfekt, och det är inte The Force Awakens heller. Men den superbra storyn, karaktärer som man kan älska lätt (än en gång, Rey – hon är framtiden för Star Wars) och en nostalgifaktor med en fräsch touch lyfter upp The Force Awakens skyhögt bland alla galaxer. Det här är en av 2000-talets allra bästa filmer. Det här är den bästa filmen jag har sett på väldigt länge. Tack J.J. Abrams och Disney för att ni har hittat Star Wars-magin igen! Tack så hjärtligt mycket.

Betyg: En skinande femma av fem.

Recension – Star Wars: Battlefront.

battlefront1

Star Wars magiska värld är fantastisk.

Jag har spelat många roliga Star Wars-spel under mina 35 år och länge har jag suktat efter något maffigt, tungt och episkt att spela. Något som påminner om de fantastiska slagen vid Hoth och Endor. Något med action och substans.

Det är här EA och Dice kommer in.

Svenska spelskaparna Dice fick det hedersamma uppdraget att göra ett nytt spel i Star Wars: Battlefront-serien och resultatet blev ett enormt multiplayerspel som kommer att vara spelbart riktigt länge. Spelmekaniken påminner väldigt starkt om Battlefield-spelen, som kommer från EA. Tempot, skjutandet och explosionerna doftar verkligen Battlefield men det finns en riktig stor skillnad. Ammunitionen i lasergevären och pistolerna tar aldrig slut. Dock kan vapnen bli överhettade så tänk noga innan du ska trycka på avtryckaren.

Vad som är fascinerande med Star Wars: Battlefront är att det är så skitenkelt att begripa vad man ska göra. Det finns många olika typer av spel i multiplayerläget (nio, faktiskt) och alla har sina egna regler. Här är några exempel (på mina favoriter):

  • Walker Assault – Ett blivande klassiskt spelläge där två 20 spelar-lag gör upp i storslagna strider och det går ut på att rebellerna ska aktivera satelliter för att kalla in bombflygplanen Y-Wings för att bomba Imperiets fyrbenta stridskolosser AT-ATs. Imperiet ska i sin tur skydda sina AT-AT och stänga av satelliterna. Om AT-AT:erna förstörs vinner rebellerna.
  • Supremacy – Precis som i Walker Assault är det två 20 spelar-lag. Men här ska man skynda på att ta motståndarnas bon och samtidigt skydda sina egna. Totalt är det fem bon. Det lag som har mest bon tagna innan tiden tar slut eller har alla fem bon vinner.
  • Blast – Två lag med 10 personer i varje lag, i ett klassiskt Team Deathmatch. Den som först når 100 poäng vinner.
  • Droid Run – Tre GNK Power Droids traskar omkring på banan och varje lag ska försöka lägga beslag på robotarna. Det lag som lyckas ta tre droider och dessutom hålla kvar dom i tjugo sekunder vinner. Man kan också vinna om man har två droider när tiden tar slut. Det här är ett hektiskt och svinkul läge.

Man kan inte välja lag, utan man kastas in i antingen Imperiet eller Rebellerna och det är bara tacka och ta emot. Som tur är så känns lagen rätt balanserade. Dock kan ju vara en fördel att vara med i ”rätt sida” på rätt plats. Snow Troopers syns relativt lite på Hoth medans Rebellernas kamouflage gör dom svåra att se på skogsmånen Endor. Det kan vara lite frustrerande ibland för det ska ju vara rättvist. Så tycker jag när jag spelar flygspelarläget Fighter Squadron. Imperiets flygfarkoster har sämre försvar och kan inte använda sköldar som X-Wings kan. Det är en bagatell men ganska märkbart för min del.

B

Full fart framåt! Slaget vid Hoth är kanske den mest klassiska striden i Star Wars. I Star Wars: Battlefront får man känna på hur det känns att ta del i den legendariska striden. Jag kan säga så här: Det är magiskt.

I många spellägen kan vara omvandla sig till en legendarisk karaktär ifrån Star Wars-världen, som till exempel Darth Vader, Luke Skywalker och Boba Fett. Dessa hjältar och skurkar har högt försvar och har en imponerande vapenarsenal. Lite skrämmande är det när man råkar stöta på Darth Vader och han slänger sin röda ljussabel i fejset på en. Man kan endast spela som dessa ikoniska figurer i tredjepersonsperspektiv. Annars kan antingen välja att spela i första person eller i tredje personsläge när man är en vanlig soldat. Själv föredrar jag att köra en klassisk FPS-stil. Eftersom hjältarna och skurkarna är såpass överväldiga så känns de egentligen rätt malplacerade i en storslagen eldstrid. Men det är nog bara jag som tycker det.

Star Wars: Battlefront är ett av de allra snyggaste spelen jag har sett. Det vackra snötäckets yta på Hoth är sagolikt vacker och Endors skog är som en dröm. Helvete, vad Dice har tagit på sig god tid för att göra allt så detaljerat. Och så smidigt! Ljudeffekterna är krispigt goda och musiken är som vanligt mästerlig. Inga fel här inte. Dock är det inte så värst många miljöer – än. Det kommer garanterat att komma in fler miljöer – när jag skriver detta så kommer det faktiskt att komma en bana som är baserad på Jakku. som kommer att vara en viktig plats i kommande filmen Star Wars Episod VII: The Force Awakens. Kraften är med Star Wars och oss. Indeed.

Förresten, jag tycker att det känns skitkul att lira i Imperiets lag. Att få äran att besegra rebellavskummen känns ganska sweet.

,,

Det finns många lägen som går ut på att skynda sig och ta en viss plats och beskydda den innan motståndarna gör det. Droid Run har en intressant vidareutveckling på detta; GNK Power Droids förflyttar sig hela tiden och det gör detta spelläge riktigt hektiskt. Men tro mig, det är vansinnigt roligt.

Star Wars: Battlefront är som en dröm och är fruktansvärt kul att lira. Man kan spendera massvis med timmar i striderna på Tatooine, Sullust, Hoth och Endor, och ändå återkomma. Som mutliplayerspelare. Men hur är det som single player? Väldigt fattigt, om jag får säga det själv. Det finns ett träningsläge, ett battle mode likt Blast och så Survival Mode. De är visserligen ganska utmanande, men jag är lite besviken att Dice inte kunde få ihop de tunga multiplayerlägena likt Walker Assault i ett offlineläge där man kan köra mot botar. För tänk om spelets server inte fungerar?

Dock tror jag att Star Wars: Battlefront är ett spel som kommer att vara med oss väldigt länge. Det är så lätt att lära sig och svårt att lägga ifrån sig kontrollen. Det är skitroligt, actionrikt och för äkta Star Wars-fans är detta ett rent nöje. Räkna med att Dice kommer att lägga till mycket mer DLC framöver. Jag skulle inte förvåna mig att vi kommer att se innehåll ifrån The Force Awakens. Miljöer (Jakku kommer ju, som sagt), karaktärer och vapen. Star Wars är med oss igen.

Tre plus:

  1. Grafiken och ljudet är i världsklass. Det ser verkligen ut som att man har blivit placerad i Star Wars magiska universum. Hoth och Endor är himmelskt vackra.
  2. Otroligt lättsam shooter som är lätt att förstå och ännu viktigare: Det är roligt att spela. Bara ta tag i kontrollen och kör igång.
  3. Det finns många olika spellägen som är lätta att älska. Extra plus för Walker Assault, Blast, Droid Run och Supremacy.

Tre minus:

  1. Det största problemet med Star Wars: Battlefront är att single player har inte så mycket att säga till om. Eller jo, det finns uppdrag visserligen. Men det saknas ett läge där man kan köra typ Walker Assault mot botar.
  2. I många spellägen och banor är det en större fördel för det ena laget än för det andra. Särskilt i Fighter Squadron där rebellerna har ett övertag i och med X-Wings försvar och attackkraft.
  3. Ibland känns de legendariska hjältarna och skurkarna malplacerade i de hårdkokta striderna.
.

Grafiken är superb. Endor har aldrig varit vackrare än i Star Wars: Battlefront. Varje löv, bäck som rinner och den tjocka atmosfären i skogen känns så levande. Även om stora AT-ST’s kommer klampandes.

Slutsats:

Star Wars: Battlefront är det bästa Star Wars-actionspelet sedan Star Wars: Rogue Squadron II. Det känns verkligen som att vara med i en episk strid ifrån några av de bästa filmerna som har gjorts. Dice har tagit väl vara på Star Wars-varumärket och behandlat det med respekt och kärlek. Fans till både Star Wars och Battlefield lär tycka bra om detta, men jag skulle absolut rekommendera detta till vilken typ av gamer som helst. Varför? Jo, för det är så himla lätt att förstå och enkelt att spela. Största nackdelen är att dess offline single player mode är rätt innehållslös i jämförelse med multiplayerläget. Men de enormt roliga spellägena i multiplayerläget väger ändå tyngre. Det märker man när man får vara med 39 andra spelare i en hårdkokt strid i Walker Assault. Få spel bjuder på den enorma tillfredsställelse som Star Wars. Battlefront gör. Helt klart värd dina timmar med episk skjutande med laserpistoler. Må Kraften vara med dig!

Betyg: En stark fyra av fem.

Star Wars: Battlefront finns ute nu, till PC, Playstation 4 och Xbox One. Jag recenserade Playstation 4-versionen.

Recension: Spectre.

Christoph Waltz som skurkorganisationen Spectres ledare - han övertygar som vanligt.

Christoph Waltz som skurkorganisationen Spectres ledare – han övertygar som vanligt.

Då var det dags igen för James Bond att dra på sig sin smoking och bege sig ut på uppdrag.
Jag vill inte gå in så värst mycket in på storyn för den är väldigt viktig, men jag kan nämna ett par saker.

Spectre börjar i Mexico City, där Bond letar efter en speciell person. Det är De Dödas Dag-festivalen och alla är utklädda i snygga mexikanska skelettdräkter. När han har gjort det som han ska göra – i en helvetes snygg och kraftfull actionscen med en helikopter – öppnas en ny väg för Bond i jakt på sanningen.

James Bond vill leta efter källan till allt ont som grubblat honom i de tre föregående filmerna. De tre föregående filmerna Casino Royale, Quantum Of Solace och Skyfall har alla olika riktningar som James Bond har tagit. Det är inte nödvändigt att se dom innan man har sett Spectre. Men – det är en rejäl fördel. För min del var det som att spika upp en tavla och varje spik representerar en James Bond med Daniel Craig. Den sista spiken är Spectre.

Sam Mendes som regisserade mästerliga Skyfall har också regisserat Spectre. Det börjar fantastiskt bra. Den första halvan av Spectre håller samma höga klass som föregående film. Kameratagningarna är riktigt snygga och fotot är utsökt. Begravningsscenen är gudomligt perfekt filmat, Mexico City i filmens början är det också.
So far, so good.

Mystiken tätnar och James Bond får reda på en hemlig organisation vid namn Spectre har en ondskefull plan. Men det är deras ledare som fångar Bonds intresse – och vice versa. Jag väljer i recensionen inte att nämna hans namn, men jag kan berätta att han spelas av professionella Christoph Waltz. Tvåfaldigt Oscarsbelönade Waltz visar än en gång att han är en fantastisk skådespelare med talets gåva.

Scenografin och fotot är i världsklass. Håll ett öga på den imponerande öppningsscenen i Mexico City.

Scenografin och fotot är i världsklass. Håll ett öga på den imponerande öppningsscenen i Mexico City.

För nostalgiska Bond-älskare är Spectre äkta ögongodis. Ni vet väl att den klassiska skurkorganisationen ifrån Sean Connerys tid hette just Spectre? Så det är en härlig återkomst.
Jag har uppfattat Daniel Craigs filmer som helt självständiga och följer inte den klassiska Bond-mallen. Men det gör Spectre. Särskilt ifrån mittenpartiet och andra halvan av filmen. På gott och ont.
Det är som vanligt att Bond sliter av sig sin smoking och sina kalsonger för att begå älskog. Jahopp.

När Bond möter Madeleine Swann, (Leá Seydoux) en nyckelkaraktär och filmens Bond-brud, så är det då Spectre börjar sakta glida ifrån det starka Skyfall-fästet och komma tillbaks till det mer ytliga stuket.
Det är inte dåligt för det är fortfarande välgjort. Men det känns som filmen får en annan karaktär och det bekymrar mig lite. Slutscenen är riktigt utdraget. Jag tänkte om när filmen skulle ta slut för ärligt talat blev det väldigt segt. Trots det klarar sig Spectre bra. Det är en bra Bond-film och Craig levererar igen som agent 007.

En guldstjärna till Ben Whishaw som har vuxit i rollen som Q. Jag gillar scenerna med honom och Craig för de är full av humor. De lyckas dessutom att driva med äldre Bond-filmer och jag tycker att det är briljant. Q har en lite större roll i Spectre än tidigare och det är bara bra.

Jag nämnde att filmen tappar fästet efter mötet med Madeleine Swann. Det är lite orättvist, för hon är en bra karaktär och man får uppleva intressanta scener. Biljakter och slagsmål på tåg bjuds det på och koreografin är bra. Men – sista halvan känns som att det har förhastats i handlingen och jag hänger inte riktigt med.

Det finns en scen i filmen som jag hade hoppats på att få se mer av. Jag vill inte gå in mer på detaljer, men Bond hittar en VHS-kassett och lägger undan den. Det är synd att han inte tittade på den.

Tre plus:
1. Första halvan av Spectre är mästerlig. Tyngden ifrån Skyfall består.
2. Skådespeleriet är fantastiskt. Craig är bra som Bond, Seydoux är en klassisk Bond-brud men det är Christoph Waltz som äger filmen som Spectres ledare. Hatten av för Ben Whishaw som Q.
3. Fotot, scenografin och ljussättning är riktigt läckra.

Tre minus:
1. Den andra halvan av Spectre håller inte höga klass som den första. Det rusas fram i handlingen då.
2. Spectre är lite för lång. Vissa scener kunde ha skärpts till lite, kanske till och med klippts bort.
3. Slutet av Spectre är väldigt svagt i jämförelse med resten av filmen.

Ralph Fiennes har tagit över rollen som agent 007's chef M. Jag gillar Fiennes i denna roll. Han var bra i föregående filmer och han är här en övertygande M.

Ralph Fiennes har tagit över rollen som agent 007’s chef M. Jag gillar Fiennes i denna roll. Han var bra i föregående filmer och han är här en övertygande M.

Slutsats:
Spectre är en mycket bra Bond-film, särskilt första halvan. En mer ofokuserad andra halva och ett svagt slut drar tyvärr ner betyget. Dock så vågar jag säga att Spectre är sevärd, den knyter ihop säcken med Craigs tre föregående filmer. Den är fruktansvärt snyggt gjord, det är massvis med action och det är definitivt en äkta upplevelse för Bond-älskare. Christoph Waltz är precis så bra som jag hade hoppats på. Något som jag har tänkt på förresten: Hans skurkkaraktär är riktigt vass men hade tyvärr den otur att våga ta över skurkmanteln efter Silva från Skyfall. Silva spelades av otroliga Javier Bardem och även om Waltz är helt enastående så var Bardem något vassare.
Spectre levererar trots dess brister. Den hamnar inte i det ologiska fack som Quantum Of Solace är i. Man kan säga att Daniel Craig har gjort 75% bra Bond-filmer!
Betyget är svårast. Om hela filmen hade varit i klass som första halvan så skulle jag lätt sätta en stark fyra av fem. Kanske en femma. Men det kommer inte att bli så. Någonstans mellan  tre och fyra får det bli. Gränsen är hårfin men jag beslutade mig för att ge den en stark trea.

Tips: Se Casino Royale, Quantum Of Solace (ja, tyvärr) och Skyfall innan,  om du vill få ut den maximala upplevelsen från Spectre.

Betyg: En stark trea av fem.

Ben Whishaw som Q är ett genialt val. Han var bra redan i Skyfall men här är han till och med bättre. Hans scener med James Bond är riktigt underhållande.

Ben Whishaw som Q är ett genialt val. Han var bra redan i Skyfall men här är han till och med bättre. Hans scener med James Bond är riktigt underhållande.