Vad har jag för mål egentligen?

Jag dricker en kopp halvljummet kaffe. Tungan känner en lätt bitter, bränd smak som inte är så trevlig. I hörlurarna lyssnar jag på en spellista via Spotify. Bee Gees sjunger sin klassiska Stayin’ Alive.
Ena näsborren börjar att bli tät igen. Typiskt försommaren för det är då gråbon härjar för fullt. Nysattacker sker stup i kvarten.
Jag har varit allergisk mot gråbo sedan högstadiet men jag tror att det har blivit värre på senaste tiden.

För några år sedan, på min första semesterdag, skulle jag köpa en ny TV. Jag vaknade med kraftig huvudvärk och ett tryck i ögonen. Det lugnade sig när jag kom till elektronikbutiken. Men så började jag bli yr. Ett steg framåt och jag faller rakt ner på parkettgolvet. Jag slog huvudet i golvet och glasögonen flög av. Jag orkade inte stå upp och huvudvärken blev värre än tidigare. Personalen ringde på ambulans och jag låg utomhus och spydde så inihelvete. När jag kom till akuten så visade det sig att jag hade akut bihåleinflammation. Jag hade inte haft det tidigare. Inte konstigt att mitt huvud höll på att implodera. Jag låg kvar över natten och kom hem dagen efter. Om jag förresten köpte en ny TV? Jadå. Den höll sedan dryga 8 år.

Åter till nutid. Värmen är tryckande och jag andas in en lukt av bananskal och gammalt kaffe vid lunchbordet. Men min hjärna är hyperaktiv. Jag tänker på många saker. Särskilt om framtiden. Vad jag ska göra när jag har semester om drygt fyra veckor.
Brädfodra klart garaget? Det är i alla ett mål.

Att sätta upp mål är inte svårt. Däremot att kunna nå målet är en utmaning, för det händer så mycket omkring en. Jag andas ett djupt andetag via den friska näsborren och funderar.
Har jag några mål i livet? Ja, det har jag.

Jag närmar mig 40-årsstrecket och jag börjar bli lite orolig. Inte för åldrandet eller rynkorna, det hör till mitt åldrande. Likaså de grå hårstrån på huvudet och framförallt mitt skägg.

Det jag är orolig för är att jag kanske inte kan uppnå de mål som jag vill uppnå.
För några dagar sedan var det världens största spelmässa, E3. Många sociala medier-kompisar åkte till Los Angeles för att följa spelskaparnas uppvisning av de nya spelen. Att få känna Kaliforniens varma sol i mitten av juni.
Jag drömmer om att få komma till E3 för också ta del av framtiden. Att få beskåda dess storhet.
Självklart blev jag ganska avundsjuk på de som åkte iväg. Men jag tänker också att de har åstadkommit mycket för att nå dit. Har jag det? Nej.
Jag är en simpel knegare.

Jag vill resa mer i överhuvudtaget. Den längsta resan jag hade var till Fredrikshamn, Danmark. Och då gick jag i nionde klass. Jag har åkt till Norge några gånger, men det var åratal sedan.

Men tänka sig att få uppleva det glada Tokyo. Jag menar, folket där ser så glada ut. Jag vill upptäcka Tokyos magnifika affärer, sevärdheter och dess atmosfär. På något sätt har Tokyo och Japan varit fascinerande för mig.
Även en resa till USA vore underbart. Jag vill se New York. Äta god mat i den amerikanska södern. Promenera på Los Angeles gator. Grand Canyon. Route 66.

Route 66 är den mest legendariska vägen i världen. Att få åka hela sträckan vore riktigt häftigt, att få känna den amerikanska drömmen. Kanske inte på trehjuling dock som på bilden.

Route 66 är den mest legendariska vägen i världen. Att få åka hela sträckan vore riktigt häftigt, att få känna den amerikanska drömmen. Kanske inte på trehjuling dock som på bilden.

Jag kliar mig i skägget och tittar ut genom fönstret. Jag ser en massa gräs och skog bredvid 45:an. Svensk natur är som finast när det är sommar. Men bekymret är att jag har sett den många gånger. Jag vill göra mer än att vara i Sverige, eller pyttelilla Torsby. Här finns det inte mycket att upptäcka för min del.

Jag hoppas att få uppleva Tokyo eller USA innan jag blir fyrtio år gammal. Men det är bara en dröm. Det känns inte som att det kommer att bli så. Även om jag sparar pengar så blir det kostnader. Sen ser jag många andra som flyger till soliga stränder lika ofta som man byter kalsonger.

Kaffet är slut. Den bruna ringen i botten av pappersmuggen har torkat. Nu hör jag The Shadows med låten Shadoogie. Den är härlig att höra på.

Nu är jag säker på att många kommer att säga ”jamen, du som köper spel kan väl lägga undan dom till en resa istället”? Det kan jag väl göra. Det är bara det att det är ett intresse för mig, en hobby. Precis som fotboll, rallycross eller golf är för andra. Ändå är det märkligt att många ändå lyckas med resor och privata nöjen. Väldigt märkligt. Jag festar nästan aldrig och jag brukar inte tobak så där drar jag redan in ett par kostnader.

Nu är klockan 20.22. På en lördag. Ja, jag har inte hunnit följa upp det här inlägget förrän nu. Provar ett väldigt överjäst rödvin som smakar skosulor. Jag har testat några sorters rödvin och en del är ganska goda. Men inte det här. Blärgh.

Torsby är en händelselös by som inte erbjuder mycket – om man inte är intresserad av längdskidor förstås. Det är väldigt svårt att hitta arbete här, ändå är det stor förfrågan om tjänster. Jag hade väldigt tur som fick det jobb som jag fortfarande har efter 13 år. Annars finns det bara två möjligheter att få arbete i bygden. Den ena möjligheten är att starta eget företag, som byggarbetare. Det är en väldigt het bransch här. Den andra möjligheten är att ha rätt kontakter. Annars är det enda som finns är att flytta.

Järnvägsgatan i Torsby

Järnvägsgatan i Torsby. Numera är det en enkelriktad gata, men förr i tiden var det en attraktion för raggare som åkte fram och tillbaks på fredags/lördagskvällarna.

Ska jag vara ärlig är jag faktiskt trött på Torsby innerst inne. Jag är trött på att höra på vargdebatten varje dag, om längdskidåkningen och den bisarra fascinationen som folk har för Lasse Stefanz. Sommaren i Torsby är okej, men vintern är en astråkig period.
Jag vill gärna flytta men jag har hus och arbete här. Jag kan inte bara säga upp mig och sälja huset utan att hamna på säker mark i en annan stad.
Men det som är mest tröttsamt med Torsby är att jag inte ser något spännande här. Visst, det är skönt med lugnet – men jag vill upptäcka mer. Jag blir inte yngre. Missförstå mig inte, Torsby är inte ett dåligt ställe. Det är en lugn och harmonisk plats utan bekymmer. Jag kan förstå de som återvänder till Torsby för att slappna av efter storstadsstressen. Men spänningen för kulturälskare som mig är väldigt liten. Det är bara biografen som erbjuder spänning med nya filmer. Jag kikar på fotografier på andra platser för att känna någon form av spänning.

Det är därför jag tycker om kulturen inom film och tv-spel. De tar mig till magiska platser fyllda av spänning som tyvärr inte Torsby ger mig.

Jag vet inte om jag är på väg att hamna i en depression igen, men att inte komma någonstans får mig att ”feeling the blues”. Det känns inte så värst kul för tillfället. Mitt urusla självförtroende får sig ytterligare en törn i sidan.

Det där vinet var fan inte gott. Det blir inget mer för min del.

Folk hoppar fallskärm. Dyker i Karibien. Vandrar på Londons gator. Bestiger Mount Everest. Alla uppnår olika mål och drömmar.
Jag vill inte hoppa fallskärm eller klättra uppför ett berg eftersom jag är höjdrädd. Jag är inte heller en bra simmare så att dyka är inget jag vill prova heller. Men att ligga och lapa i mig sol i Karibien kan jag tänka mig. Och dricka något godare än överjäst rödvin.
Det som är fascinerande är att folket uppnår sina drömmar och mer därtill.

Men jag är kvar här. Jag har inte direkt tagit mig någonstans. Jag gör mitt arbetspass, umgås med familjen, (tack gudskelov att jag har familjen) spelar något spel om jag hinner och sedan sover. Sen börjar det igen. Ungefär som en repris av The Big Bang Theory på femman.
Alltså, jag är lyckligt lottad som har ett jobb, sambo, barn och ett brinnande intresse för kultur. Kultur som i tv-spel, film och musik.
Men jag har inget mer än så. Jag vill ut från Torsby och upptäcka städer. Det känns som en lättnad när jag besöker Stockholm varje oktober, och även till Karlstad för att få se civilisation. Men vad finns bakom horisonten?

Åh, Tokyo.

Åh, Tokyo. Vilka sagolika byggnader du har. Precis som i de vackra animé-filmerna så ser det så vackert ut. Mitt allra största mål nu är att få uppleva denna stora stad och upptäcka dess magi.

Jag blir inte yngre, men det finns så mycket som jag vill göra och uppleva. Inget idrottande, för det intresserar mig inte ett dugg. Jag vill upptäcka nya ställen – bara det inte är snö, is och kyla. Jag vill se Tokyo innan jag hamnar i graven. Jag vill se USA innan jag hamnar på ålderdomshem. Jag behöver komma ut i världen.
Men hur ska jag göra det?

Men jag har ett par drömmar i alla fall. Det är att få uppleva Tokyo och USA. Att få uppleva kulturer som jag är intresserade av. Kanske kommer jag att göra det. Kanske kommer jag inte göra det. Nu är det söndag morgon, mitten av juni. Det regnar och är grått ute. Jag känner mer av gråbon. När luftfuktigheten är högre, så känner jag mer av allergin. Det är bara ett av skälen till att jag vill ifrån en liten, händelselös kommun med massor av gråbo.

Nu tar jag mig en kopp kaffe till, i en fin porslinskopp. Och drömmer vidare.

Sätrapôjk goes Stockholm. Part 1 of 2. (Måndag och tisdag)

Nu har jag kommit hem från Stockholm.

Jag och Malin har varit där i fyra dagar och spenderat tid ihop, med massor av upptäckter, värme, sol och såklart shopping. Jag har tänkt mig att göra två inlägg om resan så det inte blir för mycket att läsa på en gång.

Måndag.

På morgonen åkte vi till svärmor med Carrie och Alison, eftersom de är för små denna gång. Det var väldigt jobbigt att lämna dom, särskilt när Carrie blev jätteledsen. Det var hjärtskärande, men vi visste att de skulle ha det bra hos svärmor. Det var rätt soligt på morgonen men när vi närmade oss Våxnäs i Karlstad – vi fick låna svågerns parkeringsplats där – så blev det mulet och började att regna. Tåget åkte vid lunchtid och vi var i Stockholm strax innan fyra på eftermiddagen. Vår väninna Verah mötte oss och tog med oss till sitt hem i Danderyd. Området låg fint och var väldigt lungt. Fastdet här var mitt första besök i Stockholm på 20 år, så det var första gången jag åkte tunnelbana. Oj vad vingligt. Stanken av avgaser vid hållplatserna var inte att hurra över heller.

Vi lämnade av vårt bagage hos vår väninna men vi skulle på tur igen. Hon var tvungen att skaffa en ny sängram för den gamla gick sönder. Det blev en tur till IKEA i Barkaby. Till sist blev det en lugn kväll i Verahs hem och vi kunde förbereda oss för tisdagens äventyr.

Tisdag.

Då var det dags för en spännande dag. Solen var så strålande varm och härlig. Vädret var perfekt. Med en fin frukost i magen så begav jag och Malin oss till Gamla Stan. Jag gillar de härliga och vackra gamla byggnaderna som skrek historia. Vi letade efter den där kanonkulan som satt fast i ett hörn men eftersom det var mycket folk på gatorna var det rätt lönlöst. Jag letade efter Science Fiction-Bokhandeln och efter ett tag fann jag den. Där var med mycket underbar litteratur, film, rollspel och annat gottigt nördigt i min smak. Jag twittrade och ställde ett litet möte med Spelkrigets mycket glada och positiva Frances Blaxell. Att hon var glad och positiv på Twitter är en sak, men att hon fullständigt gav ett glädjande sken på riktigt var underbart att se. Hon är så glädjespridande! Mötet var kort men tillräckligt för att få mig att le. Jag köpte lite saker naturligtvis i denna ljuvliga butik. Bilder kommer nedan.

Efter Gamla Stan åkte vi till centrum. Verah skulle möta oss på Sergels torg, för hon var i Täby på förmiddagen och förlängde sina ögonfransar. Vi tre tog en tur till Gallerian i centrum, tog en fika och sedan shoppade vi. Malin köpte en vacker vit klänning med svarta prickar som skulle få min syster Lana grön av avund. Vi passade även på att köpa lite presenter till Carrie som fyller tre år snart och även något till Alison.

Efter en fin tur på Gallerian så åkte vi tillbaka till Danderyd med sakerna och började laga mat. Sedan stack vi till närmaste Systembolag för att köpa något gott att dricka inför kvällen. Passade på att fylla på vattenflaskorna för värmen var tuff. Vi drog tillbaka till Sergels torg, och där fick jag träffa en annan Twittergamer, nämligen Anna ”Lania”. Jag och Anna pratade en liten stund och det var riktigt trevligt att få möta denna fantastiska kvinna och väninna. Hon är precis som jag tycker att hon är på Twitter, RPGaiden och sin blogg, så passionerad för RPG! Härligt! Men framför allt var hon trevlig och var mycket lätt att prata med.

Efter en kram så sa jag, Malin och Verah hejdå till Anna som i sin tur var på väg hem från arbetet. Vi tre fortsatte mot Djurgården. Vid den tiden var hon runt sju på kvällen. Skansen hade en stor kö, inte att undra på om de vill se en skäggig Måns Zemmerlöv. Men vi sket i det och promenerade till och förbi Gröna Lund. Sedan gick vi längs den vackra hamnen och jag såg faktiskt Anders Timell vid ett tillfälle. Coolt. Då har jag sett både Martin och Anders Timell med 20 års mellanrum. (Martin såg jag vid en skolresa till Stockholm 1992)

I närheten av Dramaten så köpte vi glass. Jag köpte en med italiensk vanilj och mango/limesorbet. Läskande gott! Sedan tog vi en tripp tillbaka till Danderyd för en trevlig hemmakväll med Scrabble, cider och ett gott skratt. Tisdagen var riktigt lyckad och jag hade riktigt roligt. Jag avslutar denna del med lite bilder från måndagen och tisdagen.

Utsikt över Danderyd, där Verah bor.

Verah i städartagen.

Malin på Sergels torg.

Solen dominerar på Sergels torg!

Tuff trappa i Danderyd.

Spelkrigets charmiga Frances Blaxell och jag på Sci-Fi Bokhandeln i Stockholm.

Investerade saker från Sci-Fi Bokhandeln! Pins med härliga 8-bitsmotiv från Castlevania och Mega Man, Supersvampsnyckelring och en riktig raritet: Final Fantasy IX originalsoundtrack.

Jag och den mycket trevliga RPG-experten Anna ”Lania”.

Jag och Malin.

Fiskmåsungar.

Dramaten.

Hemmakväll på tisdagen. Här är även Verahs kille Benny med.

Måndagen och framför allt tisdagen var underbara dagar!

Jag ska göra ett inlägg om onsdagen och torsdagen senare, kommer nog senare idag eller i morgon.