Recension: Odin Sphere Leifthrasir.

Odin-Sphere-Leifdrasir

Det här spelet är en remastered-utgåva av Playstation 2-spelet Odin Sphere, men eftersom jag inte har spelat originalspelet när det begav sig så kan jag dessvärre inte jämföra utgåvorna. Dock, kan jag påbörja min recension av Odin Sphere Leifthrasir.

Odin Sphere Leifthrasir är ett action-RPG, skapat av Vanillaware och utgivet av Atlus. Det här färgsprakande äventyret är en stor saga, indelat i olika kapitel som berättar olika delar av sagans tidslinje. Varje kapitel representerar en huvudkaraktär med sin egen historia. När man har spelat klart ett kapitel öppnas ett nytt och äventyret börjar om, fast med en annan huvudkaraktärs berättelse. Det blir lite hoppigt fram och tillbaka, men man förstår hela grejen när man gått igenom en stor bit av spelet.

Läs mer

Recension: Dark Souls III.

DARKSOUL_facebook_mini

Tiden är kommen. Igen. Det är en tid med explosiv aggressivitet och brutal död som förekommer ofta. Lägg till ett stort ordförråd med svordomar.
Nej, jag pratar inte om Donald Trumps valvaka.
Jag pratar om From Softwares tredje del i deras spelserie, som är känt för sin extrema svårighetsgrad.

Det här är min recension av Dark Souls III.

Är man van med Souls-spelen och Bloodborne, så är det ganska lätt att förstå att det är en stenhård resa man står inför.
Fiender som är riktigt elaka och redan på en gång vill de slå skiten ur en.
Det är inte ofta spel sätter upp en tydlig linje med dess utmanande stil, men det gör Dark Souls III.

Jag märker att tempot är högre än i föregångaren Dark Souls II. From Software har lånat Bloodbornes kvicka fighting och det gör så att striderna blir intensivare än tidigare. Räkna med kontringar, kullerbyttor och vid många tillfällen där man blir spetsad likt en shishkebab.

Man styr en karaktär som ska kuta omkring i Lothric för att dänga skitsvåra bossar som väntar på att göra äggröra av dig. Och sen skita ut dig i fördärv.
Jag känner mig i alla fall utskitad efter att ha dött i en hård kamp.
Underbar Dark Souls-filosofi, det där.
Utskitad.

Bossarna är precis så skräckinjagande och skitsvåra som jag hade förväntat mig.

Bossarna är precis så skräckinjagande och skitsvåra som jag hade förväntat mig i den här hårda uppföljaren.

Precis som i föregångaren kan man välja vilken typ av karaktär man ska styra under det här brutalt svåra spelet. Vill man köra som en riddare med bra fysisk styrka, eller varför inte en magiker med stark magi? Mitt råd är att testa med ett par av de många klasser innan man bestämmer sig för den ”rätta” karaktären. I alla fall för dig som är nybörjare. Kommer du till Fire Shrine, som är spelets säkerhetszon, kan du prata med en kvinna som kan få dig att gå upp i nivå. Beroende på hur många själar du samlat på, så kan du välja vad du vill höja. Här är några exempel på de saker som du kan höja: Endurance höjer din stamina, vigor din livsenergi, intelligence och faith höjer dina magikunskaper. För att använda ett visst vapen eller magi måste du höja en viss kategori och det kostar mycket själar. Och ju mer du går upp i nivå, desto dyrare blir det att levla upp.

Själar får du när du dänger fiender som lurar i skuggorna i riket Lothric. Om du dör (vilket du med största säkerhet kommer att göra) förlorar du alla själar som du har samlat, men du kan hitta dom igen genom att nudda vid den gröna låga som var den plats som du dog på. Men hinner du att dö innan du når den gröna lågan, försvinner de för gott. Jag kan lova dig att jag har svurit en hel del när såna situationer uppstår i Dark Souls III. Precis som i Dark Souls II och i Bloodborne.

På den fronten är det inte mycket ändringar i Dark Souls III. Men finns det några ändringar? Jodå.
Man bär nu på två olika Estus Flasks. Den enda fyller på ens livsenergi, som vanligt. Men den andra fyller på magimätaren, och det är riktigt bra. Särskilt om man är magiker eller om man använder sig av eldkraft.

Dark Souls III har ett snabbt tempo, som jag nämnde tidigare. Men här stöter man på många fler fiender på en gång och jag kan lova att man får fullt upp. Det är fascinerande att spelet flyter på när man blir jagad av en trupp ilskna skelett i ett visst tillfälle.

De stunder som jag hinner med att stanna upp, fånga andan och ta en ordentlig titt på omgivningen så är det en enastående syn. Dark Souls III är förbannat vackert. När du kommer till Ihtyryll Of The Boreal Valley , då förstår du vad jag menar. Sagolikt vackert. Men bakom fasaden lurar ren ondska som är argare än Ilska I Insidan Ut. Eller Freddy Krueger. Välj själv.

image

Grafiken är snyggare och skarpare än tidigare. Miljöerna i riket Lothric är sagolikt vackra.

Kontrollen är som vanligt tajt och det är lätt att lära sig att slåss. Men det är en utmaning att läsa fiendernas och främst bossarnas rörelseschema. Parerar man fel eller om man kullerbyttar i fel riktning så blir situationen livsfarlig. Ibland, i stridens hetta, så händer det att man råkar trycka på fel knapp och man dör på kuppen. Om man ska använda skölden och råkar använda en Estus Flask istället, när en stor riddare kör upp en lans igenom magen på en får mig att säga ”helvete”. Det är den snälla versionen av sanningen.

Monstren i From Softwares spel ser ut som att ha kommit ut ifrån folks mörkaste mardrömmar. Dark Souls III är inget undantag. Många av monstren får mig att undra hur spelskaparna har kommit på dessa groteska figurer? Men jag är ändå glad att de har gjort det, för de har lyckats få spelet så att det ser farligt ut.

Dark Souls III är mycket bättre än Dark Souls II. Trean känns mer stabil och Lothric är en mer intressant plats än Drangelic. Jag tycker inte att vapnen slits lika hårt i trean och det är faktiskt bra. Bossarna är jävligare och svårare än tidigare. Varje strid är en nagelbitare och minsta felsteg så är matchen redan färdig. Och det är inte till din fördel. Väldigt få spel har en så stark känsla av seger när man dängt en boss i Dark Souls III – eller i någon annan av From Softwares spel i överhuvudtaget. Den är euforisk. Sen märker man att spelet bara blir svårare. Men upptäckarglädjen är så stark att jag bara måste utforska mer, för det är så fantastiskt. Trots att jag ständigt dör hela tiden.
Men, det är det som är poängen med såna här spel. Och tjusningen.

Hur ska man annars beskriva ett spel där man använder sig av mer kullerbyttor än vad Link gjorde i Legend Of Zelda: Ocarina Of Time?

Det här är för mig det bästa spelet i Souls-serien för From Software har lyckats få ihop en tätare story och ett äkta äventyr. Kryddat med eld, aska och död. Men jag föredrar faktiskt Bloodborne för att jag tycker om dess gotiska, blodiga och mardrömslika stuk. Dark Souls III är inte långt efter. Om man älskar Bloodborne så rekommenderar jag absolut det här spelet, för det är riktigt fantastiskt.

Tre plus:
1. Snabbare tempo och intensivare strider än tidigare. Jag gillar det.
2. Dark Souls III känns tajtare och stabilare än dess föregångare. Det här är en rejäl förbättring.
3. Lothric är en av de allra vackraste platserna i tv-spelshistorien.

Tre minus:
1. De förbannade Dark Spirits som invaderar en vid fel tillfälle är bara irriterande. Fortfarande.
2. Vart tog Lifegems från tvåan vägen?
3. Kontrollen är faktiskt bra men ibland är reaktionsförmågan inte det bästa. Särskilt mitt i en strid om man ska ändra i snabbmenyn.

Jätten Yhorm reser sig från sin grav. Han är en av de fyra "Lords Of Cinder" som du måste besegra, men att ta sig dit är en lång resa. Och svår.

Jätten Yhorm reser sig från sin grav. Han är en av de fyra ”Lords Of Cinder” som du måste besegra, men att ta sig dit är en lång resa. Och svår.

Slutsats:
Dark Souls III är ett förbannat bra spel och det lever absolut till mina förhoppningar. Det här spelet är ett stort spel med mycket äventyr och brutal misshandel som leder till ens död – vilket förekommer ofta. Man borde tröttna efter att ens karaktär dött för tjugoelfte gången men magin i Dark Souls III ligger i upptäckarglädjen och en häftig kamp mot det onda. Bloodborne är ett bättre spel, men Dark Souls III är bättre än dess föregångare. Jag hyllar From Software för ytterligare ett mästerligt spel med skarp utmaning och en enastående fantasi. Ta ett par kullerbyttor och yttra ”Praise The Sun”!

Betyg: En stark fyra av fem.

Dark Souls III finns ute nu, till Playstation 4, Xbox One och PC. Jag recenserade Playstation 4-versionen.

Min gratistid med Final Fantasy XIV: A Realm Reborn.

Jag har aldrig spelat ett rollspel online tidigare, eller ett *MMORPG, som det egentligen heter. Om det beror på ointresse eller att det beror på ekonomiska orsaker låter jag vara osagt. Men titlar som World Of Warcraft, Star Wars: The Old Republic och Warhammer Online har aldrig tilltalat mig. De flesta MMORPG-spel finns på PC, men givetvis på konsol också. Att sitta i timtal med ett sorts evighetsspel har jag väldigt svårt för.

*MMORPG = Massively multiplayer online role-playing game – är en genre av datorrollspel där ett stort antal spelare interagerar med varandra i en virtuell värld (Wikipedia)

square-enix-verdedigt-abonnementsmodel-final-fanta_v8t6

Då och då har jag sett bilder ifrån Final Fantasy XIV: A Realm Reborn på vänners Instagramkonton och jag måste ju säga att jag tyckte att det såg vackert ut. Det är som att Square Enix hittat tillbaks till den mysiga och varma världen som jag senast såg i Final Fantasy IX, och det finns inget spår av Final Fantasy XIII någonstans. Men att jag skulle spela det, det hade jag ingen avsikt att göra. Varför skulle jag spela ett MMORPG?

Av en ren slump twittrade min väninna Anna ”Lania” om att hon letade efter vänner som ville spela Final Fantasy XIV: A Realm Reborn med, och jag retweetade det. Sen hade vi en diskussion om att jag borde prova det, och eftersom hon är Sveriges främsta rollspelsexpert så var det lätt att övertala mig att testa den 14 dagar långa(?) gratisversionen.

Efter en riktigt lång installation och uppdateringar så började jag att spela Final Fantasy XIV: A Realm Reborn. Jag skapade min karaktär, och jag valde en kvinnlig lancer vid namn Evangeline Bluemoon. Det fanns så många klasser att välja mellan men på något sätt så kändes en Lancer som ett utmärkt val för mig.

Hur kom jag på namnet Evangeline Bluemoon? Evangeline är ett vackert namn, dels heter fantastiska skådespelerskan Evangeline Lily, men så låter namnet väldigt cajun/New Orleans-aktigt och får mig att tänka på bluegrass. Det gör även Bluemoon. Blue Moon Of Kentucky, någon? Dessutom fick Evangeline blått hår, och det passar henne perfekt.

Jag börjar min resa i ett område som kallas Gridania. Det är en vacker skogsstad som ligger mitt i en stor skog och direkt kände jag mig varm inombords. Den vackra musiken och estetiken är precis som att återupptäcka Final Fantasy IX igen – eller ja, nästan. Men det är faktiskt gudomligt vackert och stämmingsfullt. Jag får också vibbar av Hobsala i Sagan Om Ringen när jag är i Gridania. Det första jag gjorde var att leta mig omkring i Gridania och jag upptäckte att det var fruktansvärt många som spelar samtidigt. Överallt fanns det olika karaktärer som sprang runt omkring för att bege sig ut på sina egna äventyr.

Final Fantasy XIV: A Realm Reborn är ett spel som man får delta i quests för att levla upp sin karaktär och avancera sig vidare i storyns gång. Eftersom jag spelade det i en 14 dagars-gratisperiod, så hann jag inte göra så värst mycket med själva äventyret. Jag sprang mest omkring och försökte lösa mina egna problem.

Vad för problem?

Dels hade jag svårt med kontrollen och att hitta överallt för det är faktiskt en enorm värld att kuta omkring i.

Men det är faktiskt väldigt charmigt att beskåda den vackra världen. Fast såklart, svårt att hitta för en simpel MMORPG-amatör som jag är, haha.

Som tur var, pratade jag och Anna med varann via Skype och vi begav oss på äventyr tillsammans. Hon har spelat Final Fantasy XIV: A Realm Reborn många gånger och hon visste exakt vart man skulle gå. Anna lärde mig jättemycket om spelet, som till exempel spelets kontroll – det som var intressant var att jag spelade på PS4 och hon på PC. Ändå kunde vi spela tillsammans på den gigantiska servern. Det är fascinerande. Anna lärde mig hur man skulle slåss med fiender, för jag hade inte blekaste aning om hur jag skulle göra innan. Sen satte det som ett frimärke på ett kuvert. Men jag var ganska ovan med kontrollen när det gällde att navigera mellan quests och kartan. Det var så lätt att trycka fel. Anna hade stor tålamod och det kändes tryggt och trevligt att spela tillsammans med henne.

För att byta samtalsämne lite grann; det är väldigt skönt att glömma bort Final Fantasy XIII som jag ironiskt nog sa tidigare i år att jag skulle klara av. Men så blev det inte, och jag ångrar inte att jag slutade spela det spelet.

Tillbaks till Final Fantasy XIV: A Realm Reborn. Jag och Anna spelade tillsammans online tre gånger under gratisperioden (tror jag) och många gånger försökte jag själv. Varje gång jag spelade själv efter att ha lärt mig ifrån Anna så kunde jag ta mig vidare och jag låste faktiskt upp ett par cutscenes. Evangeline gick upp i många nivåer och lärde sig fler stridsegenskaper under äventyrets gång. Sakta men säkert upptäckte jag nya platser i den enorma skogen och det var fascinerande att det fanns så mycket liv i en stor fantasivärld. Man var aldrig ensam. Men de bästa gångerna jag spelade Final Fantasy XIV: A Realm Reborn var självklart med Anna. Jag lärde mig så mycket och det var roligare att slåss mot monster tillsammans med en vän. Anna förklarade så bra om levequests, om belöningarna och att det fanns många praktiska saker man kunde göra för att underlätta i striderna. Sen att hon kunde hitta överallt. Det var liksom bara att hänga på, för jag litar fullständigt på henne.

Evangeline Bluemoon och Noctim Mrorot

Evangeline Bluemoon och Novarim Noctis på äventyr tillsammans. Novarim Noctis är Annas karaktär och hon lyser av starkt självförtroende. Sedan gillar jag namnet otroligt starkt.

Två veckor går fruktansvärt fort. Plötsligt är gratisperioden slut. Så synd, när det börjar bli riktigt roligt. Varför kan inte gratisperioden vara en månad istället? Det ironiska är att när jag skriver det här inlägget så har jag faktiskt en dag kvar att spela men Square Enix kör en maintenance eftersom den stora expansionen Heavensward (det stavas faktiskt så, tro mig) lanseras inom kort. Jag fick många positiva intryck på Final Fantasy XIV: A Realm Reborn och jag skulle vilja fortsätta med det läckra äventyret tillsammans med Evangeline Bluemoon. Men det här har med prioriteringar att göra. Det kostar drygt 100 kronor i månaden att spela Final Fantasy XIV: A Realm Reborn, och för tillfället vill jag faktiskt vänta med fortsättningen. Dels har jag Batman: Arkham Knight att se fram emot i slutet av juni, och senare i år kommer Super Mario Maker och Star Wars: Battlefront. Jag har en dotter som fyller sex år i juni, två syskon som båda fyller 40 år i augusti och eventuellt blir det en resa till Stockholm i oktober/november inför Gamex/Comic-Con. Renovering av garaget. Och så vidare.

Jag förstår att det kostar att spela Final Fantasy XIV: A Realm Reborn. Tänka sig att driva de gigantiska servers som är spelets hjärta, lungor och lever. Spelet har många fans och jag har inte hört något prata illa om det alls.

Men jag tror inte att det är det sista jag har sett ifrån Final Fantasy XIV: A Realm Reborn. Det krävdes en övertalning av en rollspelsdrottning och magin ifrån Final Fantasy för jag skulle uppskatta mitt första spelade MMORPG någonsin. När jag väl spelar spelet i framtiden kommer jag säkert att vara ringrostigare än en stötdämpare på en grusväg, men jag har ju Anna som mentor så jag får kontakta henne om råd och om hon vill spela med mig igen. Jag har faktiskt haft riktigt trevligt som sagt.

Tack Anna, för att jag fick äran att spela tillsammans med dig. Och tack för att jag fick öppna upp ögonen för det här spelet.

Final Fantasy XIV: A Realm Reborn är ett av mitt livs största spelöverraskningar. Det är gudomligt vackert, tar ifrån massor av tid men det är värt att vandra iväg i en vacker fantasivärld och bara må gott. Jag skrapade ytterst lite på spelets yta i gratisperioden och kan bara föreställa vilka magiska platser som Final Fantasy XIV: A Realm Reborn kan visa mig. Jag tror faktiskt att jag kommer att besöka dessa platser i framtiden fast inte ännu. Men än så länge får Evangeline Bluemoon leva fritt i Gridania.

Till sist vill jag visa upp ett filmklipp där de skapar karaktärerna, men det är faktiskt musiken som är bedårande. Det är en av de vackraste versionerna av The Prelude som jag har någonsin har hört. Den som inte tycker att det här är vackert är det något seriöst fel på.

 

Jerrys 100 favoritspel genom tiderna. Plats 4: Chrono Trigger.

sgp_chrono_trigger_screen_2

Ett av Squaresofts sista spel till SNES – och ett av deras sista spel till en Nintendo-konsol innan det stora uppehållet när de gick över till Sony och Playstation – är också ett av deras allra tyngsta rollspel. Chrono Trigger är för min del som en korsning mellan Secret Of Mana och Final Fantasy VI, men det står sig på sina egna ben tack vare att det är så tungt.

Chrono Trigger är ett av de allra snyggaste SNES-spelen. De härliga färgerna och ljusnivåerna är helt fantastiskt snygga. Squaresoft har verkligen ansträngt sig denna gång. Det liknar Secret Of Mana men har också det apokalyptiska stuket ifrån Final Fantasy VI.

Musiken är hyllat som ett av världens bästa spelsoundtracks och det är lätt att förstå. Lyssna på titelmusiken, eller världskartmusiken ifrån årstiden 600 AD; ”Yearning Of The Wind”, som är ett av mina favoritmusikspår. Det är fascinerande att ett ljudchipp i ett Super Nintendo kan spela så enastående musik. Musiken är gjort av de tunga musikanterna Yasunori Mitsuda och Nobuo Uematsu.

Temat i Chrono Trigger är tiden. Man kan resa i tiden, både i framtiden och i det förflutna. Till och med så långt till en sorts stenålder/dinosaurieperiod. Det är häftigt att se hur så olika de olika tidsåldrarna verkligen är. Framtiden i årstiden 2300AD, efter den stora parasiten Lavos attack på Jorden 1999 AD är verkligen mörk och ödeläggande. Människorna är nästan utrotade och de svälter. Byggnaderna är demolerade och det är helt dött. Dimman ligger tätt i de metalliska ruinerna. Det är en väldigt hemsk syn. I nutiden och 600 AD är det däremot en underbar syn att beskåda. Vackra skogar och stora slott. Det har en mer mörkblå ton än vad nutiden har och känns mer mystiskt.

Stridssytemet i Chrono Trigger är praktiskt och väldigt smidigt. När Crono och gänget vandrar omkring så kan man se fienderna, ungefär som i Secret Of Mana. Men när de kolliderar med fienden så är det dags för fight, som i Final Fantasy-spelen. Men här sätts fighten igång direkt. Inga bildskärmsbyten. Bara ren action. Man slåss med kommandon som i vilket klassiskt rollspel som helst. Men en intressant teknik är att ett par karaktärer i det parti som slåss kan slå sig samman och ge fienderna massiv skada med en dubbelattack. Eller en trippelattack. Man lär sig nya egenskaper varje gång man har besegrat fiender och naturligtvis får man erfarenhetspoäng.

chrono-trigger-0014

Många karaktärer i Chrono Trigger är riktigt balla. Frog är en riddare som har blivit förvandlad till en groda, och han heter egentligen Glenn. Frog har heder och är en stark svärdsman. Jag tycker att hans segerpose är awesome, när han spänner sina muskler. Lucca är spelets mekaniker och hon använder sig av skjutvapen och eldmagier när hon slåss. Robo är en robot med tungt försvar och är väldigt stark. Han är en nyfiken robot som är intresserad av människor. Robo är en snäll robot som olikt andra robotar vägrar att döda människor. Han använder sig av laserstrålar, helande strålar och fysiska attacker och han tål som sagt stryk tack vare sitt höga försvar. Alla spelbara karaktärer har sin egen personlighet och karsima, det är lätt att tycka om dom. Till och med Magus, som Frog hatar efter att Magus har förvandlat honom till en groda.

Chrono Trigger är ett massivt RPG och det finns så många starka scener i spelet. Rättegången mot Crono i spelets början är ett exempel, eller när man får se hur den plågsamma framtiden ser ut i 2300 AD. Det första intrycket jag hade när jag spelade Chrono Trigger för första gången var att det liknade Secret Of Mana när det gäller karaktärernas utseende och stil. Men jag märkte ganska omgående att det var lika känslostarkt som Final Fantasy VI är. De olika tidszonerna har såna starka kontraster i jämförelse med en annan tidszon. Jag hade velat spela Chrono Trigger länge efter att jag har hört så många säga att det är så fantastiskt. Men det dröjde länge. Det var inte förrän jag fick tag på Chrono Trigger till Nintendo DS som jag äntligen fick spela det. Och redan när pendeln och titelmusiken spelades så visste jag att det här skulle bli fantastiskt.

Kingdom of Zeal

Chrono Trigger är klart det tyngsta rollspelet i pixlar som jag har spelat. Det känns så mäktigt. Tidsresorna gör spelet så intressant att spela och det är kul att se hur en plats i en tidszon ser ut i framtiden eller i det förflutna. Ett felfritt stridssystem och älskvärda karaktärer gör inte saken sämre. Chrono Trigger är så djupt att det är svårt att bli oberörd. Chrono Trigger är definitivt ett spel som man måste ta en titt på och jag rekommenderar det varmt. Jag tror att du kommer att hålla med mig när du åker fram eller tillbaks i tiden med farkosten Epoch.

Jerrys 100 favoritspel genom tiderna:

4. Chrono Trigger.

5. Final Fantasy IX.

6. Rune Factory Frontier.

7. Bioshock Infinite.

8. Red Dead Redemption.

9. Mega Man 2.

10. Kid Icarus.

11. Super Mario World.

12. Metal Gear Solid.

13. Tetris.

14. Super Mario RPG.

15. Super Mario Bros 3.

16. Donkey Kong Country.

17. Boulder Dash-spelen.

18. Super Mario Kart.

19. Legend Of Zelda – Majora’s Mask.

20. Harvest Moon – Friends Of Mineral Town.

21. Super Mario World 2 – Yoshi’s Island.

22. Resident Evil 2.

23. Castlevania II – Simon’s Quest.

24. Paper Mario – The Thousand Year Door.

25. The Last Of Us.

26. Mega Man 3.

27. Bloodborne.

28. Legend Of Zelda – The Wind Waker.

29. Castlevania – Symphony Of The Night.

30. Super Mario Bros.

31. Dark Souls II.

32. Bubble Bobble.

33. Super Mario Galaxy.

34. Banjo-Kazooie.

35. Legend Of Zelda.

36. Street Fighter II Turbo – Hyper Fighting.

37. Mario Kart 8.

38. Xenoblade Chronicles.

39. Batman – Arkham City.

40. The Walking Dead Season 1 & 2.

41. Metroid Prime.

42. Legend Of Zelda – Ocarina Of Time.

43. Tomb Raider. (reboot)

44. Conker’s Bad Fur Day.

45. Batman – Arkham Asylum.

46. Resident Evil HD Remastered.

47. Harvest Moon.

48. Ni No Kuni – Wrath Of The White Witch.

49. Metroid.

50. Legend Of Zelda – A Link Between Worlds.

51. Bioshock.

52. Donkey Kong Country 2 – Diddy’s Kong Quest.

53. Secret Of Mana.

54. Castlevania III – Dracula’s Curse.

55. Zelda II – The Adventure Of Link.

56. Mike Tyson’s Punch Out!!

57. Mario’s Super Picross.

58. Mega Man.

59. Super Castlevania IV.

60. Legend Of Zelda – Link’s Awakening DX.

61. F-Zero X.

62. Wonder Boy III – The Dragon’s Trap.

63. Bayonetta.

64. Legend Of Zelda – Four Swords Adventures.

65. Mass Effect 2.

66. Dungeon Keeper.

67. Mario & Luigi – Partners In Time.

68. Grand Theft Auto V.

69. Punch Out!! (Wii)

70. Resident Evil 4.

71. Wonder Boy In Monster Land.

72. Castlevania.

73. Earthworm Jim.

74. New Super Mario Bros U.

75. Resident Evil 3 – Nemesis.

76. Donkey Kong Country Returns.

77. The Battle Of Olympus.

78. Super Smash Bros For Wii U.

79. Pac-Man Championship Edition DX+.

80. Super Mario Galaxy 2.

81. Castlevania: Rondo Of Blood.

82. Paper Mario.

83. Excitebike.

84. The Great Giana Sisters.

85. Teenage Mutant Ninja Turtles III – The Manhattan Project.

86. Super Mario 64.

87. Sim City. (SNES)

88. Legend Of Zelda – Twilight Princess.

89. Mario Kart 64.

90. Metal Gear Solid 3 – Snake Eater.

91. Adventures Of Lolo 3.

92. Mega Man X.

93. Mario Golf – Toadstool Tour.

94. Luigi’s Mansion 2.

95. Super Punch Out!!

96. Tales Of Xillia.

97. Mortal Kombat II.

98. Battletoads.

99. LA Noire.

100. Mario Kart – Double Dash!!

Jerrys 100 favoritspel genom tiderna. Plats 14: Super Mario RPG.

18vobkbl71hjhpng

Paper Mario-spelen är inte de enda rollspelen med Mario i huvudrollen. Faktiskt så var Mario med i ett rollspel där Nintendo och JRPG-mästarna Squaresoft (numera Square Enix) samarbetade med ett riktigt hett efterlängtat rollspel: Super Mario RPG. Men vid den tiden, under 1990-talets första hälft, så lyste Squaresofts JRPG-spel med sin frånvaro på europeisk mark. Med andra ord, Europa fick aldrig Super Mario RPG till SNES. Inte förrän Nintendo släppte ut Wii och dess Virtual Console-tjänst. 12 år efteråt. Jag brukade alltid kika in på Virtual Console varje fredag ifall Nintendo har släppt nån kul klassiker. Då plötsligt, under en sån där ”Hanabi Festival”, så fanna det där. Super Mario RPG. Jag laddade ner det omedelbart. 12 års väntan var över. Super Mario RPG är ett underbart Mario-spel och det märks att det är ett asgrymt JRPG av Squaresoft. Utrustningar, magiska accessoarer och vapen fast i Mario-stil. Ett parti med totalt tre karaktärer – Mario dock var obytbar. Precis som ett valfritt Final Fantasy-spel så kan man fightas med hjälp av kommandon. Fysiska attacker och magiska krafter – det känns väldigt välbekant om man har spelat ett Final Fantasy-spel tidigare. Men Super Mario RPG är lite mer lättsamt än de världskända rollspelen. Det är ett utmärkt JRPG för nybörjare. Kanske lite tuffare än Paper Mario men tro mig, det går fort att lära sig. Jag älskar spelets början där Mario slåss mot Bowser i en klassisk ”slutduell” och när Mario räddar prinsessan Peach så kommer plötsligt ett stort svärd ner från himlen. Svärdet hugger sig fast i Bowsers slott och får bron till slottet att rasa. Mario, Peach och Bowser flyger åt var sitt håll. Vem ligger bakom detta och varför? Det är en lång men väldigt rolig resa med mycket härligt rollspelande. Mario ska samla ihop sju magiska stjärnor och de är vaktade av tuffa bossar. Bossfighterna är verkligen helt i Squaresoft-klass. Mest episk är utan tvekan Axem Rangers-fighten. De färgglada Power Rangers-kopiorna har olika egenskaper och bjuder på en stentuff strid. Super Mario RPG har en härlig Mario-humor och är ett välgjort Squaresoft-rollspel med många timmars underhållning. Grafiken är skitsnygg och Mushroom Kingdom var redan då en underbar plats att ha med i ett äkta JRPG. För det är precis vad Super Mario RPG är. Ett mästerligt JRPG. Soundtracket av Yoko Shimomura är helt enastående och tillhör mina personliga favoriter. Mario-världens trallvänliga musik möter storslagen Final Fantasy-musik. Det bästa av två världar. Jag gillar också de karaktärer som man kunde ha med sig i sitt äventyr. Molnpojken Mallow som tror att han är ett grodyngel har kraftiga åskmagier och gummilikande armar. Mystiska dockan Geno använder sig av stjärnmagier. Prinsessan Peach gav härliga örfilar och Bowser slår hårt. Ja, till och med Bowser var med i ens trupp. Bara det var häpnadsväckande. De flesta Mario-figurer är med i det här spelet utom Luigi. Men han har en egen önskan om man kollar noga i Star Road. Super Mario RPG var verkligen värt 12 års väntan. Faktiskt så är det här spelet ett av de allra bästa JRPG-spelen någonsin. Ett sånt perfekt samarbete mellan två älskade spelföretag lär vi inte se igen. Kanske.

Jerrys 100 favoritspel genom tiderna:

14. Super Mario RPG.

15. Super Mario Bros 3.

16. Donkey Kong Country.

17. Boulder Dash-spelen.

18. Super Mario Kart.

19. Legend Of Zelda – Majora’s Mask.

20. Harvest Moon – Friends Of Mineral Town.

21. Super Mario World 2 – Yoshi’s Island.

22. Resident Evil 2.

23. Castlevania II – Simon’s Quest.

24. Paper Mario – The Thousand Year Door.

25. The Last Of Us.

26. Mega Man 3.

27. Bloodborne.

28. Legend Of Zelda – The Wind Waker.

29. Castlevania – Symphony Of The Night.

30. Super Mario Bros.

31. Dark Souls II.

32. Bubble Bobble.

33. Super Mario Galaxy.

34. Banjo-Kazooie.

35. Legend Of Zelda.

36. Street Fighter II Turbo – Hyper Fighting.

37. Mario Kart 8.

38. Xenoblade Chronicles.

39. Batman – Arkham City.

40. The Walking Dead Season 1 & 2.

41. Metroid Prime.

42. Legend Of Zelda – Ocarina Of Time.

43. Tomb Raider. (reboot)

44. Conker’s Bad Fur Day.

45. Batman – Arkham Asylum.

46. Resident Evil HD Remastered.

47. Harvest Moon.

48. Ni No Kuni – Wrath Of The White Witch.

49. Metroid.

50. Legend Of Zelda – A Link Between Worlds.

51. Bioshock.

52. Donkey Kong Country 2 – Diddy’s Kong Quest.

53. Secret Of Mana.

54. Castlevania III – Dracula’s Curse.

55. Zelda II – The Adventure Of Link.

56. Mike Tyson’s Punch Out!!

57. Mario’s Super Picross.

58. Mega Man.

59. Super Castlevania IV.

60. Legend Of Zelda – Link’s Awakening DX.

61. F-Zero X.

62. Wonder Boy III – The Dragon’s Trap.

63. Bayonetta.

64. Legend Of Zelda – Four Swords Adventures.

65. Mass Effect 2.

66. Dungeon Keeper.

67. Mario & Luigi – Partners In Time.

68. Grand Theft Auto V.

69. Punch Out!! (Wii)

70. Resident Evil 4.

71. Wonder Boy In Monster Land.

72. Castlevania.

73. Earthworm Jim.

74. New Super Mario Bros U.

75. Resident Evil 3 – Nemesis.

76. Donkey Kong Country Returns.

77. The Battle Of Olympus.

78. Super Smash Bros For Wii U.

79. Pac-Man Championship Edition DX+.

80. Super Mario Galaxy 2.

81. Castlevania: Rondo Of Blood.

82. Paper Mario.

83. Excitebike.

84. The Great Giana Sisters.

85. Teenage Mutant Ninja Turtles III – The Manhattan Project.

86. Super Mario 64.

87. Sim City. (SNES)

88. Legend Of Zelda – Twilight Princess.

89. Mario Kart 64.

90. Metal Gear Solid 3 – Snake Eater.

91. Adventures Of Lolo 3.

92. Mega Man X.

93. Mario Golf – Toadstool Tour.

94. Luigi’s Mansion 2.

95. Super Punch Out!!

96. Tales Of Xillia.

97. Mortal Kombat II.

98. Battletoads.

99. LA Noire.

100. Mario Kart – Double Dash!!

Jerrys 100 favoritspel genom tiderna. Plats 24: Paper Mario – The Thousand Year Door.

2436635-sezhy

Vilken underbar uppföljare det här är. Paper Mario – The Thousand Year Door är ett bättre spel än Paper Mario på alla sätt och vis. Upplägget är ganska likadant, där alla karaktärer och miljöerna verkar vara gjort av papper. Men Paper Mario – The Thousand Year Door tar de hela med papper ett steg längre.  Med magiska krafter – eller är det förbannelser? – så kan Mario till exempel förvandla sig till ett pappersflygplan för att hängglida över långa avfarter, och rulla ihop sig till en tidning för att ta sig igenom låga platser. Animationerna är ännu bättre i detta spel än dess mysiga föregångare. Det är som en tecknad film. Paper Mario-spelen är kända för dess mysiga humor och The Thousand Year Door är inget undantag. Allra roligast är när man får följa med Bowser på sina egna ”äventyr” på jakt efter prinsessan Peach. Varje gång han är med så blir det bara helt fel för Koopa-kungen och det blir så roligt. Som när han pratar med Peach som står i ett fönster i byn Petalburg, och sedan visar sig att Peach är bara en affisch. Bowsers ansiktsuttryck är priceless. Detta är spelhumor i högsta nivå. Man kan också styra Bowser i Super Mario Bros-liknande banor och då är det bara på hans egna villkor. Det är egentligen tre karaktärer som spelet fokuserar på: Mario, Peach och Bowser. Alla tre får egna scenarion under spelets gång. Mario har ju det underbara äventyret, Peach försöker att lista ut hur hon ska ta sig ifrån sin fångenskap och hitta en vän i en dator, och så Bowsers klumpiga äventyr. Mario möter en del kompisar under äventyrets gång och många påminner om hans kompanjoner ifrån förra spelet. Goombella kan ge Mario information oavsett vart han är, och han kan läsa om fiendernas egenskaper och eventuella svagheter. Mini Yoshi är en tuffing, han kan svälja till och med taggiga fiender och spotta ut dom för att ge massiv skada. Koops är en charmig Koopa Troopa som kan tackla fiender på marken med sitt skal. Han ser så lustig ut med plåstret på sin näsa/näbb. Striderna är rätt lika som i föregångaren men med ett par nyheter. Crystal Stars är enorma magiska krafter som kan antingen göra massiv skada på fienderna eller så kan stjärnorna ge energi tillbaks till Mario och vänner. Publiken som tittar på påverkar också dina strider. Ju mer stilpoäng du ger, desto mer publik och SP får du. SP = special points som fyller på Crystal Stars krafter eftersom det kostar att använda dom. Ibland kan fienderna kasta grejer på dig. Kolla noga på vad det är, för man kan slå till den som ska kasta. Se bara till så att det inte är en god person som ska ge dig en Mushroom. Paper Mario – The Thousand Year Door är ett underbart RPG som jag absolut rekommenderar till nybörjare. Det är lätt att komma igång med och till och med för den mest inbitne RPG-fantasten så är detta en stor nöt att knäcka. Många otroliga platser är att upptäcka och beundras, men det är charmen som lyfter upp hela spelet. Klarar du av Pit Of The 100 Trials? Orkar man lyssna på Luigis pladdrande om hans egna äventyr? Och vad är grejen med Marios mustasch egentligen?

Jerrys 100 favoritspel genom tiderna:

24. Paper Mario – The Thousand Year Door.

25. The Last Of Us.

26. Mega Man 3.

27. Bloodborne.

28. Legend Of Zelda – The Wind Waker.

29. Castlevania – Symphony Of The Night.

30. Super Mario Bros.

31. Dark Souls II.

32. Bubble Bobble.

33. Super Mario Galaxy.

34. Banjo-Kazooie.

35. Legend Of Zelda.

36. Street Fighter II Turbo – Hyper Fighting.

37. Mario Kart 8.

38. Xenoblade Chronicles.

39. Batman – Arkham City.

40. The Walking Dead Season 1 & 2.

41. Metroid Prime.

42. Legend Of Zelda – Ocarina Of Time.

43. Tomb Raider. (reboot)

44. Conker’s Bad Fur Day.

45. Batman – Arkham Asylum.

46. Resident Evil HD Remastered.

47. Harvest Moon.

48. Ni No Kuni – Wrath Of The White Witch.

49. Metroid.

50. Legend Of Zelda – A Link Between Worlds.

51. Bioshock.

52. Donkey Kong Country 2 – Diddy’s Kong Quest.

53. Secret Of Mana.

54. Castlevania III – Dracula’s Curse.

55. Zelda II – The Adventure Of Link.

56. Mike Tyson’s Punch Out!!

57. Mario’s Super Picross.

58. Mega Man.

59. Super Castlevania IV.

60. Legend Of Zelda – Link’s Awakening DX.

61. F-Zero X.

62. Wonder Boy III – The Dragon’s Trap.

63. Bayonetta.

64. Legend Of Zelda – Four Swords Adventures.

65. Mass Effect 2.

66. Dungeon Keeper.

67. Mario & Luigi – Partners In Time.

68. Grand Theft Auto V.

69. Punch Out!! (Wii)

70. Resident Evil 4.

71. Wonder Boy In Monster Land.

72. Castlevania.

73. Earthworm Jim.

74. New Super Mario Bros U.

75. Resident Evil 3 – Nemesis.

76. Donkey Kong Country Returns.

77. The Battle Of Olympus.

78. Super Smash Bros For Wii U.

79. Pac-Man Championship Edition DX+.

80. Super Mario Galaxy 2.

81. Castlevania: Rondo Of Blood.

82. Paper Mario.

83. Excitebike.

84. The Great Giana Sisters.

85. Teenage Mutant Ninja Turtles III – The Manhattan Project.

86. Super Mario 64.

87. Sim City. (SNES)

88. Legend Of Zelda – Twilight Princess.

89. Mario Kart 64.

90. Metal Gear Solid 3 – Snake Eater.

91. Adventures Of Lolo 3.

92. Mega Man X.

93. Mario Golf – Toadstool Tour.

94. Luigi’s Mansion 2.

95. Super Punch Out!!

96. Tales Of Xillia.

97. Mortal Kombat II.

98. Battletoads.

99. LA Noire.

100. Mario Kart – Double Dash!!

Jerrys 100 favoritspel genom tiderna. Plats 67: Mario & Luigi – Partners In Time.

Mario_&_Luigi_-_Partners_in_Time_screenshot

I det andra spelet i Marios och Luigis charmiga rollspelsserie får man styra båda de vuxna och de små förmågorna av rörmokarna. Med Nintendo DS så öppnades en ny dörr i RPG-sammanhang. De dubbla bildskärmarna gjorde så att man kunde antingen se en karta på ovansidan eller så kunde man se fiender ifrån ovan när man slogs. Mario & Luigi – Partners Of Time handlar om tidsresor och om att ställa till ordning och reda men det är inte så lätt. Särskilt inte för Luigi, som är väldigt klumpig och smått feg. Det blir ännu tuffare eftersom man inte ska bara hålla Bowser i schack, utan att se upp för farliga rymdvampar: Shroobs. Mario & Luigi-serien har en helt annan visuell stil än de andra RPG-spelen med Mario i, och den stilen är så underbar att se på. Mushroom Kingdom ser så fantastiskt ut med den varma 2D-grafiken och de fina färgerna. Jag älskar också ljudet och musiken (bossmusiken är outstanding) I varje Mario & Luigi-spel så pladdrar Mario och Luigi med varann med någon form av italienska och det låter så otroligt charmigt. Tricket med det här spelet (och de andra spelen visserligen) är att man ska trycka på rätt knapp om man ska använda en av bröderna. I Partners Of Time så kan man också styra de små förmågorna när de inte sitter på de äldres axlar. Det kan bli krångligt till en början men fungerar det som en dans. Ett smart inlägg i Mario & Luigi-spelen är att när någon av bröderna går upp i nivå så kan man välja en del av statusen för att höja upp lite till – till exempel mustasch-statusen.  Med en stor portion charm, fyra rörmokare, härliga RPG-inslag och en intressant berättelse, så fångar Mario & Luigi – Partners In Time mitt hjärta.

Jerrys 100 favoritspel genom tiderna:

67. Mario & Luigi – Partners In Time.

68. Grand Theft Auto V.

69. Punch Out!! (Wii)

70. Resident Evil 4.

71. Wonder Boy In Monster Land.

72. Castlevania.

73. Earthworm Jim.

74. New Super Mario Bros U.

75. Resident Evil 3 – Nemesis.

76. Donkey Kong Country Returns.

77. The Battle Of Olympus.

78. Super Smash Bros For Wii U.

79. Pac-Man Championship Edition DX+.

80. Super Mario Galaxy 2.

81. Castlevania: Rondo Of Blood.

82. Paper Mario.

83. Excitebike.

84. The Great Giana Sisters.

85. Teenage Mutant Ninja Turtles III – The Manhattan Project.

86. Super Mario 64.

87. Sim City. (SNES)

88. Legend Of Zelda – Twilight Princess.

89. Mario Kart 64.

90. Metal Gear Solid 3 – Snake Eater.

91. Adventures Of Lolo 3.

92. Mega Man X.

93. Mario Golf – Toadstool Tour.

94. Luigi’s Mansion 2.

95. Super Punch Out!!

96. Tales Of Xillia.

97. Mortal Kombat II.

98. Battletoads.

99. LA Noire.

100. Mario Kart – Double Dash!!

Recension: Tales Of Xillia.

Hjältarna i Tales Of Xillia från vänster till höger: Rowen, Alvin, Jude, Milla, Leia, Elize och dockan Teepo.

Hjältarna i Tales Of Xillia från vänster till höger: Rowen, Alvin, Jude, Milla, Leia, Elize och dockan Teepo.

Tales Of Xillia tillhör rollspelen Tales Of-serien, och är ett renodlat RPG med inslag av lite beat em up.

Spelet handlar om den mystiska Milla, en ”beskyddare av människor och andar”, som här tagit form av en 20-årig ung kvinna och hennes uppdrag att förstöra ett farligt vapen som absorberar folks mana. Vem ligger bakom och varför tas folks mana ifrån dom? Milla får oväntat med sig den unge skoleleven Jude med sig på sitt uppdrag, och han har lovat att hjälpa Milla för att världen behöver andar. Det är ett uppdrag fyllt av faror, vänskap, tillit, svek och grymhet. Men framför allt är Tales Of Xillia riktigt stort. Man kan i början välja mellan Jude och Milla, för att uppleva äventyret från den enes ögon och sedan den andre om man vill spela om spelet.

Från början märks det att Tales Of Xillia inte är ett RPG jag är van med. Jag får trycka en massa på knappar för att slå med svärd eller att skydda mig, likt ett fightingspel. Det gör striderna lite unika. En annan intressant sak med striderna är att den person man styr kan länka ihop med en annan av sitt partis medlemmar och samarbeta. Man kan till och med använda specialattacker, ”artes”, och ibland slå ihop till en gemensam och starkare attack. Det ger striderna lite extra krydda. Jag gillar det mycket. Men ibland blir själva striderna lite väl enformiga, i synnerligt när man ska hålla på att träna och gå upp i nivå.

Ännu mer intressant är spelets olika uppgraderingssystem. Varför skrev jag olika system? Jo, för det finns två olika uppgraderingar.

När man går upp i nivå, så får man Lillium Orbs. Med dessa så kan man uppgradera sin karaktär ytterligare. Systemet är som ett spindelnät som man ska fylla i linjerna med de olika färgkloten som finns på hela nätet. Man får mer HP, TP, styrka, försvar, magikraft och så vidare. Får man ihop som en kvadrat så får man en ny skill. Det kan vara allt från en ny arte till att höja något inom sig procentuellt. Det är ett väldigt lätt system när man väl spelar spelet – så ursäkta om min förklaring låter underlig. Ni kommer nog att förstå när ni spelar spelet.

Man kan handla nya vapen, kläder, accessoarer, items och mat under spelets gång. Från början finns det inte så mycket att välja mellan, men här kommer det som gör nästa uppgraderingssystem genialt. Under Tales Of Xillias gång kan man samla på smågrejer, till exempel trä, skalbaggsben, ägg, odjursbajs(?!) och plantor. Med dessa kan man uppgradera butikerna. Vad innebär detta? Jo, när en butik går upp i nivå, presenteras nya objekt i butiken. Nya vapen, utrustning och så vidare. Dessutom kan man få extrapris på befintliga saker i butiken. Praktiskt? Ja, det är det. Och roligt.

Elize är en underskattad karaktär som bär på en enorm styrka, och det är inte medveten om. Jag beundrar denna underbara tjej.

Elize är en underskattad karaktär som bär på en enorm styrka, och det är hon inte medveten om. Jag beundrar denna underbara tjej.

Spelet börjar riktigt bra och jag tycker att huvudkaraktärerna är riktigt fascinerande. Röstskådespeleriet och personligheterna, och gemenskapen är något av det bästa jag sett på länge. Det är totalt sju huvudpersoner som alla har sin egen historia att berätta under spelets gång. Förutom Milla och Jude, får man träffa följande hjältar: Alvin – en legosoldat som har en räv bakom örat men också egna motiv. Leia – Judes vän och en riktig hetpanna. Med sin stav är hon en farlig slagskämpe. Rowen – en äldre betjänt som också är en legendarisk stridsstrateg. Elize och dockan Teepo – den tolvåriga unga flickan är väldigt blyg och har bara den uppkäftiga dockan Teepo som enda vän. Men hon har också enormt starka magikrafter. Jag tycker om alla huvudkaraktärerna och det är ett gott tecken – för man har med sig dom under det långa äventyret.

Under spelets gång kan man trycka på select för att starta små dialoger – skits (uttalas som det stavas, inte som i ordet avföring) – och de är fyllda med mycket intressant information. Man kan även följa ett sidouppdrag med vissa skits. Många av dessa skits får mig att skratta – det är allt från hackande på Teepo, till Millas oerfarenhet som människa. Om man har glömt bort något man tittat på kan man alltid kolla på skits igen i menyn.

Tales Of Xillia är otroligt vackert. Storslagna vyer, mysiga städer som påminner mig Studio Ghibli-byar. Det är slående att spelet är så rent och inte så skitigt. På ytan. Som jag nämnde tidigare, så börjar spelet riktigt starkt och håller i sig rätt länge. Storyn är intressant och man vill följa dessa karaktärer under äventyrets gång. Men storyn blir svagare ju närmare man kommer till slutet. Det blir lite repetitivt och jag blir lite osäker på vem som är spelets riktiga bad guy. (nej, jag tänker inte spoila något) Eftersom det tog mig runt 40 speltimmar att klara av spelet så hade jag önskat att storyn kunde hållit i sig hela vägen, tillsammans med mer varierande strider. Men spelet avslutas vackert. Det kan jag säga, fast inte mer än så.

Stridssystemet är väldigt bra planerat. Många fightingkombinationer gör striderna roliga - men skurkarna blir långtråkiga i längden.

Stridssystemet är väldigt bra planerat. Många fightingkombinationer gör striderna roliga – men skurkarna blir långtråkiga i längden.

Soundtracket är väldigt fint att lyssna på och det bidrar mycket tillsammans med den vackra grafiken. Ett extra plus till introduktionfilmens sång för den visar vad som är med Tales Of Xillia. Det räcker faktiskt för att få mig fängslad och intresserad.

Tre plus:

  • Sju underbara huvudkaraktärer som man lätt kan älska. Alla är så starka individer och det är en ära att få följa med dom under äventyrets gång.
  • Uppgraderingssystemen är briljanta. Att utveckla butikerna och sina egna personliga styrkor är riktigt roligt.
  • Värmande grafik som nästan är i bästa Studio Ghibli-stil.

Tre minus:

  • Tales Of Xillia börjar starkt men dess story avtar ju närmare slutet man kommer och känns som en lightdryck.
  • Fienderna i striderna blir tjatiga i längden, särskilt om man ska öva och gå upp i nivå.
  • Soundtracket är vackert, men ibland blir jag trött på stridsmusiken.

Slutsats:

Tales Of Xillia är ett underbart RPG med en intressant story och så är det mycket kul. Det är tack vare den stora styrka som de sju huvudkaraktärerna har som gör så att spelet verkligen känns riktigt bra. Det spelet tappar i storys gång vinner det på dess hjärta. Jag kan lätt rekommendera detta till er som gillar RPG och som vill kolla in ett charmigt äventyr. Det är vackert och kärleksfullt. Inte helt perfekt, men det är definitivt värt resan.

Betyg: En svag fyra av fem.

Tales Of Xillia finns till Playstation 3.

Relationen mellan Milla och Jude är en sak som gör Tales Of Xillia värd spelandet eftersom det är en av de mest intressanta historierna under spelets gång.

Relationen mellan Milla och Jude är en sak som gör Tales Of Xillia värd spelandet eftersom det är en av de mest intressanta historierna under spelets gång.

Upptäckarglädjen när man spelar Rune Factory efter att ha spelat Rune Factory Frontier.

Raguna och Mist. Två minst sagt speciella karaktärer som är med i både originalspelet och Wii-spelet Rune Factory Frontier.

Raguna och Mist. Två minst sagt speciella karaktärer som är med i både originalspelet och Wii-spelet Rune Factory Frontier.

Ni vet nog vid det här laget att jag är ett äkta Rune Factory-fan. Dessa Harvest Moon-hybrider har fångat mitt hjärta tack vare dess charm och dess avslappning. Just Rune Factory Frontier har jag och Malin spenderat över 100 speltimmar på. Vardera. Men det är det värt, för så himla bra är det spelet. Jag upptäckte Rune Factory Frontier av en ren slump och vips fann jag en en ny spelserie att älska.

Rune Factory Oceans är svagare och har sämre karaktärer (förutom Lily) men det är ändå ett underbart spel med massor av värme och charm. Jag har inte kommit så värst långt på det än, ”bara” till det tredje palatset. Men jag inser att det har mycket kvar att upptäcka. På tal om att upptäcka saker, så finner jag det riktigt svårt att hitta föregångarna till Nintendo DS. Det finns tre delar och de verkar lika mysiga som Harvest Moon: Friends Of Mineral Town – också ett underbart spel som man kan spendera tid med. Jag funderade på att testa eBay fast jag var tveksam eftersom man blivit lurad på Tradera tidigare. På eBay lyckades jag hitta det allra första Rune Factory till Nintendo DS för strax under 200 kr. Det var för bra att vara sant så jag klippte till. Ungefär en dryg vecka senare fick jag hem spelet, fast det saknade fodral och bok. Men det gör inget, för det var själva spelet jag var ute efter. Dessutom kostade det drygt 500 kr på Tradera(!) Ett riktigt klipp måste jag säga att jag gjorde.

Estetiken är underbar och jag har inte njutit av sån charm av (ironiskt nog) dess uppföljare till Wii.

Estetiken är underbar och jag har inte njutit av sån charm av (ironiskt nog) sedan dess uppföljare till Wii.

Jag har nu spelat förbi första våren i Rune Factory och jag har upptäckt en hel del likheter med dess uppföljare till Wii. (Frontier) För det första så är det Raguna som har huvudrollen här också och givetvis har han minnesförlust. Precis som i Frontier. Det intressanta är att jag som spelat mycket Frontier lätt kunde känna igen vissa personer och deras intressen.

Här är några saker som jag upptäckte att Frontier faktiskt har lånat från det här originalspelet:

  • Raguna och hans minnesförlust.
  • De unga kvinnorna Mist, Rosetta, Lara, Bianca, Tabatha och Melody är med här och jag kände lätt igen deras personligheter och deras intressen från uppföljaren. Till exempel Laras överbeskyddlighet när det gäller grottutforskning, Biancas snobbighet och Melodys kärlek till varma bad.
  • Mist och Rosettas rivalitet. Det märks väldigt starkt här. Intressant också eftersom de är bådas motsatser. (Mist är sprallig och smått knasig medan Rosetta är pojkflicka och hårt medveten när det gäller arbete)
  • Musiken från första grottan är också med i Grass Ruins till Frontier.
Lara är precis lika överbeskyddande som jag minns henne i Rune Factory Frontier. Intressant att det första spelet så är hon precis likadan.

Lara är precis lika överbeskyddande som jag minns henne i Rune Factory Frontier. Intressant att det första spelet så är hon precis likadan.

Där slutar de stora likheterna för det finns till exempel andra karaktärer som man lätt tycker om. Jag kan redan här och nu säga att första Rune Factory har mer spännande karaktärer än vad Oceans har. En annan sak jag märkt att de framtida karaktärerna lånar delar av originalfigurernas personligheter och intressen.

Första Rune Factory påminner mer om Harvest Moon än i uppföljarna. Den hårda vägen. Tappar man en sak i Frontier så kan alltid ta upp den igen. Men det kan man inte göra i det här originalspelet. Så se upp var du lägger grejerna. Det är väldigt många grottor att utforska men det kan du inte göra förrän du fått ett pass från borgmästaren.

Det mest kända "monstret" är tveklöst det fårliknande Woolly. Självklart är Woolly med i originalspelet.

Det mest kända ”monstret” är tveklöst det fårliknande Woolly. Självklart är Woolly med i originalspelet.

Annars är det precis som vanligt. Plantera och odla grönsaker, tämja djur för att sedan skaffa till exempel ägg och mjölk. Hugga fram ädelmetaller och smida egna vapen och rustningar. Flörta med byns unga damer. Allt börjar här. Fast det mesta började egentligen i Harvest Moon men Rune Factory tar steget längre i utvecklingen.

Detta är ingen recension utan bara en liten jämförelse mellan det här spelet och dess Wii-uppföljare. Men det kommer, jag lovar. Jag tycker det är fascinerande att upptäcka något man känner igen från en uppföljare i en första del av en älskad spelserie. Ända till jag får tag på Rune Factory 4 till Nintendo 3DS nästa år eller någon annan av de övriga Nintendo DS-delarna av Rune Factory (eller Legend Of Zelda: A Link Between Worlds som jag verkligen vill ha), så har jag många timmar av underbar spelnjutning av en äkta bortglömd klassiker.