Gamex / Comic-Con: Day Two.

Jag peppade mig själv rätt rejält inför dag två av Gamex / Comic-Con. Fler spel skulle spelas, nu skulle det bli mycket nya intryck.
Men blev det så?
Nja, det var bättre än på fredagen men det blev inte så mycket mer.

När jag kom till Friends Arena, visste jag direkt vart jag skulle. Star Wars: Battlefront hade den största kön på fredagen så jag tänkte att då var den största sannolikheten att jag skulle hinna spela det. Jag hade tur. Det fanns en plats kvar och jag tog den.
Slaget vid Hoth ifrån The Empire Strikes Back var det område som vi fick spela på och vi delades upp i två lag. Rebellerna mot Imperiet. Jag var med i Imperiet. Det kändes så jävla coolt att vara med den mörka sidan – även om jag förlorade slaget. Star Wars: Battlefront var riktigt mäktigt och jag ser fram emot att få spela det kompletta spelet.

Jag fick tipset om att Mighty No.9 skulle finnas på mässan i år och det var definitivt ett spel som jag bara måste testa. Spelmekamiken och tempot är definitivt ifrån dess ”spirituella föregångare” Mega Man och det var gott om nostalgiskt action. Det var lite laggigt dock och kontrollen var inte 100% slipad men jag tyckte att Mighty No.9 var kul.

Tales Of Zestiria var nästa spel jag testade men det var väldigt lite eftersom jag kände mig trängd av den enorma folkmässan. RPG’S ska spelas i lugn och ro. Dock fick jag ett vackert intryck av spelet och jag hoppas att få spela det igen.

Det blev ett återbesök hos Dark Souls III, men den här gången frågade jag Namco Bandai om vad som var nytt i jämförelse med föregångaren. De beskrev det som en kombination av de två första spelen när det gällde den grymma svårighetsgraden och hur slitna vapnen blir efter hårda strider. En ny Estus Flask finns och man kunde ladda upp nya attacker beroende på vilken typ av sköld man har. Riktigt fascinerande. Sen kändes Dark Souls III lika tempofyllt som Bloodborne. Det bådar gott.

Sista spelet jag hann att spela var ett indiespel som hette Adventures On Clover Island, och det var ett riktigt trevligt plattform/actionspel i stil med Jak & Dexter och faktiskt lite om Bionic Commando när man fick svinga sig över stup med hjälp av en grapple hook. Det var riktigt kul att spela och det känns skönt med ett fint spel som det faktiskt är. Bra jobbat, Right Nice Games.

Sen blev det för mycket folk att det inte gick att spela mer. Jag hälsade på fler härliga gamers på plats och på eftermiddagen fikade jag med Anna ifrån RPGaiden och hennes vänner. Det var ett väldigt fint avslut på den dagen. Anna och hennes vänner är riktigt vänliga och det var skönt med miljöombyte.

Så, det blev några spel till på lördagen även om det inte blev så många. Jag avslutar detta inlägg med några bilder från mässan ifrån lördagen.

image

image

image

image

image

image

image

image

image

image

image

image

image

image

Ps: Den sista bilden köpte jag av en kvinnlig konstnär som heter Matilda Gauffin. Jag gillar den för att prinsessan Peach ser så badass ut och verkar vara den dominanta och att Bowser är typ hennes husdjur. Riktigt snygg.

Jag och andra gamers rekommenderar spel som man kan spela under sommarlov/semester!

Vi känner alla igen den känslan, när man kommer in i ledigheten under sommaren. Man har då sommarlov eller en välförtjänt semester efter en hård tid under hösten till våren. Då kan man koppla av. Slänga sig i sjön och bada när det är varmt ute. Vila sig i hängmattan. Sola sig och få bonnbränna?. Grilla något gott när det passar. Åka någonstans med familj eller vänner. Läsa en god bok eller se en massa filmer och tv-serier man inte hunnit med på grund av en hård tenta eller en krävande arbetsuppgift som tagit en massa tid.

Till de som spelar – när ni har ledigt från skolan eller har semester: Nu har ni god tid på er att spendera er ledighet på något eller några spel ni inte hunnit spela. Självklart ska ni göra det ni tycker är kul. En del spel är verkligen jättestora och tar sin tid att klara av, och då är ju en sommarledighet ett gyllene tillfälle. Givetvis ska man njuta av sommaren också, utan tvekan. Men ändå, för gamers är det definitivt nu man kan hinna ta sig tid för att spela.

Jag och några gamers har slagit våra kloka huvuden ihop. Vi har utsett några spel som vi rekommenderar att du ska spendera din lediga sommar med, och vi skriver med våra egna ord om varför vi valt dessa spel.

Storfiskaren och flitige gamern Mats ”El_Kebabo” Holmkvist väljer: Chrono Trigger.

tumblr_lyw685hZHX1qzp5ffo1_1280Ahh, äntligen är den här. Sommaren.

Du kanske just nu har semester, ligger vid stranden och har det gött. Men det kan ju lätt bli lite drygt att bara ligga där och jäsa och vad passar som hand i handsken då om inte något att spela. Sommarspel för mig innebär bärbart, i år blir det Yoshis New Island och Kirby Triple Deluxe varvat med remaken av Final Fantasy IV på DS som kommer gå varm i min 3DS. Men jag vill också passa på att tipsa om ett underbart gammalt härligt spel, som ursprungligen släpptes på den gamla hederliga SNES men som även finns portat till DS.

Spelet jag talar om heter Chrono Trigger.

Du har säkert hört talas om det eller rent utav redan spelat det, detta spel där man som den tyste hjälten Chrono får resa runt i flera olika tidsåldrar för att rädda en prinsessa som råkar försvinna i ett tidshål. I sina tidsresor får Chrono reda på att det stora monstret Lavos, kommer att förstöra jorden i framtiden. Nu är det upp till Chrono och de vänner han får på färden att stoppa lavos. Spelet är ett JRPG (japanskt rollspel) där man levlar upp sina karaktärer och slåss i turordningsbaserade strider. Det som var nytt med detta för tiden var att det använde sig inte av random encounters, vilket ju kan vara nog så påfrestande när man ibland inte kan ta ett steg utan att behöva slåss mot fiender. Nu kan man istället undvika störande strider.

Detta var mitt tips på ett riktigt bra sommarspel och om ni provar på det så hoppas jag att ni njuter av det lika mycket som jag gjorde. Glad sommar önskar Mats ”El_Kebabo” Holmkvist.

 

Sarah ”Ninjabob” skrev tre korta men väldigt bra texter om tre olika spel – och jag ville inte välja bort något av spelen så jag valde alla tre. 

Sarah valde: South Park: The Stick Of Truth, The Walking Dead Season 2 och The Wolf Among Us.

stick-of-truth-4

Jag har velat ha The Stick of Truth sen jag såg det på E3 för något år sen. Det är ju South Park vi snackar om. En stad där allt händer. Du kan kasta bajs och fisa på dina fiender (det är kul med fisar). Bara det är själ nog att skaffa spelet. Garanterad humor utlovas. Det som också är så bra är att du inte behöver följa storyn. Utan du kan springa hur du vill och göra det du vill. Men huvud-questen är fantastiskt roliga.

The-Walking-Dead-Season-2-Episode-1-screenshot-4

Anledningen till att jag inte har börjat på detta än är simpel. Alla episoder har inte kommit ut än. Jag tror att fyra stycken har kommit ut och att vi väntar på den sista. Jag älskade första spelet/en och spelade dem i sträck (då jag väntade med att ladda ner det tills alla episoder fanns ute). Jag har även kört 400 days (Så. Jävla. Bra). Jag längtar så otroligt mycket tills jag får fortsätta och mysa (och antagligen gråta, som jag gjorde i förra) med historien om Clementine. Har ni inte kört fösta spelet än så kör det först. Ni har en underbar (och hjärteskärande) resa framför er.

ss_cf263a545dbf1f3f60ca5fe19cbcbdff8a4bfcfc.1920x1080

Precis som med TWD2 så väntar jag med att spela The Wolf Among Us tills alla episoder finns ute. Jag testade demot och gillade det starkt. Telltale Games kan det där med att göra bra spel. I alla fall när det kommer till detta och The Walking Dead. Rekommenderas väldigt, väldigt starkt!

Emmy Zettergren Nordström, före detta skribent på spelsidan Feber, älskar väldigt mycket att fotografera – och hon är väldigt duktig på det dessutom! Men Emmy har en gamers hjärta och rekommenderar den fjärde delen i Ubisofts populära spelserie – Assassin’s Creed: Black Flag.

assassins_creed_iv_black_flag-wideOftast gillar jag att få avsluta spel. Det gör inget om de är korta, bara de har en bra story som känns meningsfull att uppleva. Anledningen är tidsbrist. Som heltidsarbetande tvåbarnsmamma hinner man inte fördjupa sig i spel längre. I alla fall inte jag. Men så finns det undantag. När semestern kommer och pressen försvinner – då försvinner även mina krav på snabba och avslutande spel. I stället gör jag tvärt om och slöspelar. Det är då jag plockar fram de där spelen som jag kan spendera timmar i men som ändå går att avsluta när som helst. En av mina favoritspelserier är Assassin’s Creed och just nu håller jag på att ta mig igenom Black Flag. Och Ubisoft är verkligen bra på att erbjuda slöspel i kombination med fokuserat berättande. Charmen är att jag kan välja om jag vill spela berättelsen fokuserat eller om jag vill utforska världen i lugn och ro; jaga valar, slåss på havet, leta skatter eller dyka i grottor. Därför är AC-serien och liknande spel perfekta semesterspel för min del. En annan favorit är GTA-serien som bygger på samma koncept. Glid omkring i all oändlighet eller fokusera på berättelsen. Ditt val.

Sveriges RPG-expert Anna ”Lania” från RPGaiden och Level 7 rekommenderar både ett nykommet JRPG och ett blivande klassiskt racingpartylir. Anna valde Child Of Light och Mario Kart 8.

homepage_slide_child_of_light_screenshot_temple_127570

För er som inte har spelat Child Of Light rekommenderar jag att ni gör det. Ett ganska kort spel som lämnar ett stort intryck. Kanske är det huvudpersonen Auroras förtrollande röda svall, kanske är det den förunderliga grafiken, kanske är det berättelsen som förtäljs helt på rim eller kanske är det den förföriska musiken som gör Child Of Light till en spelupplevelse du sent kommer att glömma.

Mario_kart_8_8

Är man inte intresserad av rollspel kan man ju spela ”rullspel” istället och då närmare bestämt Mario Kart 8. Med de galnaste banorna hittills i spelserien och ett pampigt soundtrack har det aldrig varit roligare att fyra av ett skal eller lobba bananer på sina vänner. Det perfekta sociala spelet för sena sommarkvällar!

Elin Arveteg är en elitgamer i världsklass. Hon är ena halvan av de briljanta Spelföräldrarna tillsammans med sin make Robert och har också tidigare skrivit för Svampriket. Elin rekommenderar ett storslaget RPG: Skyrim.

skyrimloudSommartider är semestertider och för de flesta innebär det sol och bad i mängder men många spelnördar ser fram emot semestern för att det då finns tid att spela ostört. Vad passar då att spela under semestern?

Mitt tips är att starta upp ett riktigt saftigt RPG och vad passar bättre en varm sommardag än att åka till Skyrim på sin spelsemester. Snö, berg, outforskade grottor och urgamla tempelruiner passar utmärkt när man inte vill annat än att sommaren ska ta slut så att man kan andas igen utan att bränna lungorna. Om man däremot vill ha lite mer action än äventyr på sin semester så har Skyrim forfarande allt man kan önska sig: Farliga drakar, skelett, jättar som kan kasta en 300 meter upp i luften och en och annan björn gör livet lite mer spänningsfyllt för den som önskar; och vill man bara dricka och partaja så vet jag inte vilka som passar bättre att göra det med än en stabil Nord. De vet verkligen hur man super till det. Har du tur kan du till och med hitta kärleken samtidigt som du får en stadig inkomst på köpet.

Så vad väntar du på? Införskaffa Elder Scrolls V: Skyrim och fixa semestern med stil.

Jag själv väljer: Bioshock Infinite.

8401d60ed7bbb177940e2e0497b5c788fa9bc36aDet tredje spelet i Bioshock-serien är en livstil. Jag fastnade direkt för spelets vackra 1910-tal/mekaniska stuk och dess coolhet. Dialogen, affischerna, klädstilen, värderingarna och rekvisitan är som ögon/örongodis för såna som älskar saker som är old fashioned som mig.

Vad som först verkar vara en tvättäkta shooter, omvandlas till ett av de bästa äventyrsspelen som gjorts. Det har också en otroligt välbetänkt story och gripande karaktärer. Columbia är verkligen ett himmelskt spel på olika sätt och vis. Bioshock Infinite är också väldigt stort och utmanande – och det tåls att spela flera gånger om du vill hitta alla Voxophones, Kinectscopes och få till alla kombinationer. När du höjer svårighetsgraden så märks det att det blir genast svårare än den ”lättare svårighetsgraden”. Klarar du av 1999 Mode?

Jag tycker att Bioshock Infinite  är ett perfekt sommarprojekt på grund av dess stora utmaning och upptäckarrikedom. Och så måste man ju bara älska Elisabeth – troligtvis en av de bästa medhjälparna som någonsin varit med i ett spel. En bonus är också att du spelar DLC-liren Burial At Sea 1 och 2 för att få mer av historien med Booker och Elisabeth. Sugen på mer action? Prova också DLC-liret Clash In The Clouds. Klarar du av alla Blue Ribbon-utmaningarna? Jag recenserade Bioshock Infinite för ett tag sen och gav det högsta betyg. Greppa tag i pumphagelgeväret och en flaska salt och bege dig ut i Columbia idag!

 

Med dessa värdefulla tips från alla fantastiska gamers (och mig själv) så tror jag absolut inte att spelsommaren kommer att bli tråkig! Jag vill tacka Mats, Sarah, Emmy, Anna och Elin som har bidragit med era härliga texter, ni är verkligen guld värda!

Har du något spel du skulle rekommendera som ett spelprojekt i sommar?

Jag önskar er alla en underbar semester eller ett underbart sommarlov!

När man spelar ett spel och inte fastnar för det.

Josef Fares Brothers: A Tale Of Two Sons är ett teknikst genialt spel vid första intrycket, men kändes rät tamt också. Det första intrycket är viktigt, och har jag tur så blir spelet bättre sen.

Josef Fares hyllade spel Brothers: A Tale Of Two Sons är ett tekniskt genialt spel vid första intrycket, men kändes rät tamt också. Det första intrycket är viktigt, och har jag tur så blir spelet bättre sen.

Har det hänt dig att du inte fastnar för ett spel på en gång när du spelat det för första gången? Jag gissar att det händer rätt ofta för många. Det har det definitivt för mig.

Innan jag spelar ett visst spel som jag hållit utkik på får jag en sån där adrenalinkick – att sätta tänderna i något nytt. Jag kan jämföra att spela ett spel för första gången med singla slant. Ena sidan så kan det vara ett magiskt ögonblick. Ögonen blir stora som tallrikar och jag blir varm inombords. Den andra sidan får jag ett visst obehag. En sorts besvikelse. Vad fan är det här spelet hyllat för egentligen? Att få något av dessa alternativ är 50/50.

Men varför känner jag en sån besvikelse för en del spel jag spelat för första gången? Det kan bero en del saker och också på vilket spel det är, men att förebygga upp en sorts överdriven förhoppning är definitivt ett av orsaken. Besvikelsen behöver inte komma på en gång, det kan ju komma långt in i spelet – som i fallet med Paper Mario: Sticker Star. Det kändes riktigt bra i början men ju längre i spelet jag kommer – desto tråkigare är det. En recension av spelet kommer inom en kort framtid. Men när jag märker att spelet inte alls som jag tänkt mig på en gång – är det då spelet eller mig som spelare det är fel på? Det är som att pröva kläder eller välja hårfärg. En del passar, en del passar inte. Sånt är livet.

Jag blev väldigt besviken på Demon's Souls. Inte på svårighetsgraden, utan att jag inte fattade vad jag skulle göra och vart jag skulle gå.

Jag blev väldigt besviken på Demon’s Souls. Inte på svårighetsgraden, utan att jag inte fattade vad jag skulle göra och vart jag skulle gå.

Ett av de hetaste spelen just nu är Dark Souls II, som många spelar för fullt. Nu spelar jag inte det – men jag fick för mig att testa Demon’s Souls som jag laddade ned gratis på PS Plus till min PS3:a. Det var coolt att skapa sin egen karaktär och ändra utseende, ungefär som i Mass Effect. Men sen fattade jag ingenting. Jag kutade i en groteskt ful omgivning, dräpa några fulingar och sedan bli spetsad av en typ med en jättelans. Började om på en punkt ett par kilometer ifrån där jag ”dog” och når samma punkt och blir spetsad igen. När det hände mig för femtielfte gången så sket jag i Demon’s Souls. Det passade mig verkligen inte. I alla fall inte än. Det värsta var inte svårighetsgraden, utan att jag inte fattade vad man skulle göra och var man skulle gå. Nej, jag tror jag väntar med Dark Souls II, för om det är ungefär likadant som i Demon’s Souls vägrar jag röra det.

Ett annat spel som jag var intresserad av var Brothers: A Tale Of Two Sons. Jag gillar den ljuvliga grafiken och framför allt den geniala idén att kontrollera två bröder med en var sin styrspak på kontrollen. Man får tänka en del. Jag spelade inte så länge första gången men jag märkte att det kändes rätt tamt. Det kanske händer mer längre fram men jag fick en sån där besvikelsekänsla efter första försöket av Brothers.

Det bästa exemplet av ett spel jag blev otroligt besviken på efter en del pepp från omvärlden är första Bioshock. Men i jämförelse med spelen jag nämnde innan, spelade jag Bioshock flera gånger innan jag sa för mig själv ”nej, nu ger jag fan i det här”. Jag gillade actionscenerna och det var rätt coolt med de magiska krafterna men det var något med Raptures miljö jag inte fastnade för. Det var för mörkt på något sätt. Jag gillar mörker i spel visserligen, men det ska vara estetiskt korrekt för min del. Jag vet inte hur långt jag tog mig i Bioshock men jag lät bli och tog bort spelet från min PS3:a. Fast nu laddar jag ner det igen för jag vill ge Bioshock en helt ny chans efter att ha spelat klart mästerverket Bioshock Infinite. Jag förstod magin med världen i Bioshock efter att klarat av det tredje spelet. Och går det bättre denna gång, så ska jag ge mig i kast med Bioshock 2 med. Det är rätt att man ska uppskatta en andra uppföljare av ett spel för att man ska gilla en serie. Eller ja, det är väl individuellt.

Jag fastnade inte för Bioshock och hur än jag försökte så orkade jag inte med mörka Rapture. Men jag tänker ge spelet en ny chans efter att ha spelat klart mästerverket Bioshock Infinite.

Jag fastnade inte för Bioshock och hur än jag försökte så orkade jag inte med mörka Rapture. Men jag tänker ge spelet en ny chans efter att ha spelat klart mästerverket Bioshock Infinite.

Jag brukar låta bli vissa spel efter några månader för att sen fortsätta med ”det spelet” när jag inte har något annat att spela. Final Fantasy XIII är ett spel jag haft i drygt tre år men inte spelat klart det. Det är inget bra Final Fantasy men det är ändå ett Final Fantasy. Jag fattar inte riktigt Square Enix hyllningar för det spelet. Min väninna Lania från RPGaiden tvekar inte att såga spelet ända ner till benet och jag förstår henne fullständigt. Rune Factory: Tides Of Destiny har jag inte rört på ett år snart och det är en ren och skär besvikelse i jämförelse med mästerverket Rune Factory Frontier.

Vad är det jag strävar efter egentligen när det gäller att spela ett spel för första gången? Vad vill jag ha? Vad vill du ha? Jag vill ha originalitet. Jag vill ha något som exploderar i ansiktet på mig. Något att minnas. Något att komma tillbaks till. Det finns många spel som ger mig det. Men det är minst lika många som inte gör det. Till och med fler. I en värld fylld med mjölkande uppföljare, överdrivet sexuellt smaklösa klädesplagg på kvinnliga spelkaraktärer eller Call Of Duty ”någotmedtöntigtochgäspandeuppföljartitelröv” så finns det pärlor där ute. Det gäller bara att hitta dom.

Sedan singlar jag slant igen.

När man spelat ett spel man spelat många gånger förut – en liten uppföljning på Lanias/RPGaidens inlägg.

I början av Final Fantasy IX får man bekanta sig med underbara Vivi. Jag har spelat klart spelet två gånger. Lania är inne på sin femte gång. Det är inte så svårt att förstå för Final Fantasy IX - och Vivi - är älskvärda.

I början av Final Fantasy IX får man bekanta sig med underbara Vivi. Jag har klarat av spelet två gånger. Lania är inne på sin femte gång. Det är inte så svårt att förstå för Final Fantasy IX – och Vivi – är älskvärda.

Jag brukar läsa en hel del inlägg från andra spelbloggar på nätet. Det är allt från en recension till en nyhet. Men oftast är det personliga inlägg som jag tycker är intressant, för jag kan relatera mig i några av de saker spelbloggare skriver om. Ett sådant inlägg läste jag nyligen. Min väninna Lania har skrivit en väldigt intressant text i hennes spelblogg RPGaiden. I det inlägget tar hon upp ett ämne som jag känner mig igen lätt i, nämligen att ta tag i ett klassiskt spel som man spelat några gånger förut. Hon tänker spela klart Final Fantasy IX för femte gången, och berättar varför hon gör det.

Läs gärna hennes inlägg för det är verkligen bra skrivet av henne. Jag lämnade en kommentar i bloggen men jag hade egna frågor i huvudet om det här ämnet. Att spela spel man klarat av flera gånger. Varför gör man det egentligen? Varför vill jag spela ett spel jag spelat klart för, till exempel tio år sen? Vad får jag egentligen ut av det? Det kan ju aldrig bli som det var första gången?

Nej, det spelar ingen roll om man spelat ett visst spel 20 gånger i livet – ingen gång är alls som första gången. Det behöver ju inte betyda att spelet blivit sämre, det är bara upplevelsen som kan vara annorlunda. På gott och ont.

Jag är en sån person som tycker om att besöka platser jag varit på tidigare kulturellt. Jag tror jag har tittat på Friday The 13th IV – The Final Chapter säkert över 20 gånger men jag gillar den bekväma, klassiska känslan av något man uppskattat när man var yngre. Jag kan lyssna på en valfri sång med Johnny Cash för det är avkopplande med något man känner igen. Så är det med tv-spel också. Får jag för mig att spela Legend Of Zelda: A Link To The Past, Mega Man II, Final Fantasy VI/IX, Super Mario Kart eller Super Metroid, då gör jag det. Jag tröttnar aldrig på den där trygga känslan. De ljuva tonerna. Den där helgjutna kontrollen och de kvicka instinkterna som man utvecklats efter att ha spelat ett visst spel många gånger. Ett spel kan vara vackert fast det är gammalt som gatan. Ja, till och med Duck Hunt har sin skönhet.

Trots man utvecklat sina reflexer och kunskaper, så är bana 8-3 i Super Mario Bros fortfarande rättvist utmanande. Det gör spelet värdigt att återvända till. Många gånger.

Trots man utvecklat sina reflexer och kunskaper, så är bana 8-3 i Super Mario Bros fortfarande rättvist utmanande. Det gör spelet värdigt att återvända till. Många gånger.

Utmaningen i vissa spel återstår. Jag tycker fortfarande att bana 8-3 i Super Mario Bros är rätt intensiv. För att inte nämna banan Awesome i Super Mario World… Men det finns vissa spel som jag klarat av en gång som jag troligtvis inte kommer att spela igen på grund av att de är så svåra. Battletoads till NES är det perfekta beviset för det. Jag gillar utmanande spel men när de blir riktigt svåra vill jag inte spela dom igen, även om jag tyckte de var bra förr. Jävla Turbotunnel.

Jag är garanterat säker på att jag kommer att spela Red Dead Redemption, The Last Of Us eller Bayonetta många gånger fler i framtiden. Precis som jag gärna tittar på The Burning eller en av de gamla Star Wars-filmerna för femtielfte gången. Att återupptäcka saker tror jag har ärvt efter far, som älskade att spela gamla EP-singlar med till exempel tidiga Beatles, Fats Domino eller Grandpa Jones.
Jag älskar det gamla, men jag tycker minst lika mycket om det nya. Det är bara det att jag känner mig tryggare med det gamla. Jag vet inte om det har med åldern att göra, men det är säkert bara jag som tycker det. Likt Lania, kan jag koppla av och trollbindas av Vivis, Garnets och Zidanes episka resa i det fyra CD-skivors stora spelepok Final Fantasy IX.

Självklart ska ett spel vara bra. Det är ju viktigt och en prioritet. Men för att ett spel ska vara tidlös måste det sticka ut från mängden. Det spelet ska ha något man ska minnas resten av livet. Det kan vara en viktig scen i spelet, som till exempel när Terra marscherar mot gruvstaden Narsche i Final Fantasy VI. När Link drar upp Master Sword i A Link To The Past. När man väcker Dracula till liv igen i Castlevania II: Simon’s Quest. Vad som händer med Joels dotter i The Last Of Us. Det kan vara en episk bossfight eller när man sätter en perfekt putt i Mario Golf: Toadstool Tour. Eller för all del när man skjuter bort Donkey Kong JR med ett rött skal innan mållinjen på Rainbow Road i Super Mario Kart. I Special Cup 150 cc! Den känslan är svår att överträffa.

Ett spel jag faktiskt spelade mycket innan jag till slut klarade av det var Battletoads till NES. Klart ett av de svåraste spel jag någonsin spelat. Turbotunneln blev en symbol för Battletoads groteska svårighetsgrad.  En sak är säker. Jag tror inte jag kommer att spela det igen och framför allt inte klara av det en gång till.

Ett spel jag faktiskt spelade mycket innan jag till slut klarade av det var Battletoads till NES. Klart ett av de svåraste spel jag någonsin spelat. Turbotunneln blev en symbol för Battletoads groteska svårighetsgrad. En sak är säker. Jag tror inte jag kommer att spela det igen och framför allt inte klara av det en gång till.

Jag har spelat tv-spel i snart 27 år. Om några år så har jag spelat i 30 år. Tre decennier. Det är en lång tid. Jag har upptäckt en hel del och det tänker jag inte sluta med. Den resan har varit fantastisk och jag tänker fortsätta resa vidare. Och jag besöker gärna platser som Mushroom Kingdom, Hyrule, Green Hill Zone, Zebes, Bubble Man Stage, Shadow Moses Island, Gaia, Figaro Castle, Fort Mercer och Raccoon City igen. Dessa fantastiska platser har gett mig minnen för livet.

Jag vet inte hur många gånger jag spelat vissa spel men jag kan visa er en lista på de 10 spel jag vet att jag har återvänt till flest gånger och utan inbördes ordning.

  • Super Mario Bros
  • Legend Of Zelda: A Link To The Past
  • Adventures Of Lolo 3
  • Final Fantasy VI
  • Goldeneye 007
  • Super Mario Kart
  • Wonder Boy III: The Dragon’s Trap
  • Tetris
  • Kid Icarus
  • Banjo-Kazooie
Adventures Of Lolo 3 är det tredje spelet i den kluriga pusselspelserien till NES. Det är det bästa i serien och jag har återvänt till det många gånger.

Adventures Of Lolo 3 är det tredje spelet i den kluriga pusselspelserien till NES. Det är det bästa i serien och jag har återvänt till det många gånger.

Teckning: ”Lania’s 30th Anniversary”. (En hyllning till Anna ”Lania”.)

Hej igen!

Jag tänkte denna gång presentera en hyllning till min twitterväninna Anna ”Lania”, som nyligen fyllde 30 år. Det är därför jag kallar denna bild för ”Lania’s 30 th Anniversary”.

Först gjorde ett porträtt av henne i svartvitt, undantag hennes ögon. När jag var klar med porträttet – som jag var nöjd med – så tyckte jag att hon förtjänade en liten fin bonus.

Anna är en fantastisk gamer och är en grym expert på RPG, hon skriver om sin favoritgenre på RPGaidenSå jag fortsatte med bilden, med karaktärer från olika rollspel.

Till vänster om Anna och hennes vinglas står Vivi från Final Fantasy IX, och på hennes högra sida gör Alicia från Valkyria Chronicles honör. Under Anna så promenerar Faris från Final Fantasy V. Längst upp till höger är Mercedes från Odin Sphere. Jag avslutade bilden med superskurken Sephiroth från Final Fantasy VII.

Men det är Anna som ska vara i fokus i denna bild, därför gjorde jag hennes linjer svarta medans alla andra fick ha mörkgrå linjer.

 

Teckningen är inte bara en hyllning till henne, det är också en födelsedagspresent – och nu finns teckningen i hennes ägo.

Jag hoppas att ni tycker om den!

Grattis på din födelsedag, Anna!

Yoshi’s Island – enda stora Mariospelet som inte kommit ut på Wiis Virtual Console.

 Touch Fuzzy, Get Dizzy. Banan där Yoshi går på LSD!

Super Mario World 2: Yoshi’s Island är ett blomstrande mästerverk. Ett av SNES snyggaste spel och helt klart ett av de spelen med störst utmaning. Låt inte den gulliga ytan lura dig.

I stort sett varje stora Mario-spel finns att ladda ned till Nintendo Wii’s nedladdningskanal Wii Shop Channel. Till och med ovanliga pärlan Super Mario RPG och pusslet Mario’s Super Picross.

Men inte Yoshi’s Island.

Det är det enda stora Mario-spel som inte dykt upp där än. Jag är inte så värst säker på att det kommer heller.

Varför då?

Jo, för jag har läst här att Nintendo planerar på att släppa ut det till Nintendo 3DS Virtual Console-tjänst. Dvs GBA-versionen.

Nog för att Wiis Virtual Console varit rena öknen med tumbleweeds flygande på sistone – men för fan Nintendo. Hur kan ni glömma bort eller skita i Wiis tjänst när det gäller Yoshi’s Island?

Varför ska jag behöva köpa ett 3DS för att spela det? Nej, då lånar jag systers SNES med spelet (om hon har det) istället.

Det är bättre att Nintendo går ut med att Wiis VC-tjänst är dött istället för att låta oss gå i väntans tider.

Men innan dess – kan ni inte släppa ut det sista stora Mario-spelet till SNES?Wiis Virtual Console?

Snälla?

 

Ett annat – men väldigt fascinerande samtalsämne:

Ni måste läsa fantastiska Annas inlägg i RPGaiden om rollspel och Europa! Jag håller med henne till 100 procent i varje ord. Detta inlägg förtjänar att läsas!