När man spelar ett spel och inte fastnar för det.

Josef Fares Brothers: A Tale Of Two Sons är ett teknikst genialt spel vid första intrycket, men kändes rät tamt också. Det första intrycket är viktigt, och har jag tur så blir spelet bättre sen.

Josef Fares hyllade spel Brothers: A Tale Of Two Sons är ett tekniskt genialt spel vid första intrycket, men kändes rät tamt också. Det första intrycket är viktigt, och har jag tur så blir spelet bättre sen.

Har det hänt dig att du inte fastnar för ett spel på en gång när du spelat det för första gången? Jag gissar att det händer rätt ofta för många. Det har det definitivt för mig.

Innan jag spelar ett visst spel som jag hållit utkik på får jag en sån där adrenalinkick – att sätta tänderna i något nytt. Jag kan jämföra att spela ett spel för första gången med singla slant. Ena sidan så kan det vara ett magiskt ögonblick. Ögonen blir stora som tallrikar och jag blir varm inombords. Den andra sidan får jag ett visst obehag. En sorts besvikelse. Vad fan är det här spelet hyllat för egentligen? Att få något av dessa alternativ är 50/50.

Men varför känner jag en sån besvikelse för en del spel jag spelat för första gången? Det kan bero en del saker och också på vilket spel det är, men att förebygga upp en sorts överdriven förhoppning är definitivt ett av orsaken. Besvikelsen behöver inte komma på en gång, det kan ju komma långt in i spelet – som i fallet med Paper Mario: Sticker Star. Det kändes riktigt bra i början men ju längre i spelet jag kommer – desto tråkigare är det. En recension av spelet kommer inom en kort framtid. Men när jag märker att spelet inte alls som jag tänkt mig på en gång – är det då spelet eller mig som spelare det är fel på? Det är som att pröva kläder eller välja hårfärg. En del passar, en del passar inte. Sånt är livet.

Jag blev väldigt besviken på Demon's Souls. Inte på svårighetsgraden, utan att jag inte fattade vad jag skulle göra och vart jag skulle gå.

Jag blev väldigt besviken på Demon’s Souls. Inte på svårighetsgraden, utan att jag inte fattade vad jag skulle göra och vart jag skulle gå.

Ett av de hetaste spelen just nu är Dark Souls II, som många spelar för fullt. Nu spelar jag inte det – men jag fick för mig att testa Demon’s Souls som jag laddade ned gratis på PS Plus till min PS3:a. Det var coolt att skapa sin egen karaktär och ändra utseende, ungefär som i Mass Effect. Men sen fattade jag ingenting. Jag kutade i en groteskt ful omgivning, dräpa några fulingar och sedan bli spetsad av en typ med en jättelans. Började om på en punkt ett par kilometer ifrån där jag ”dog” och når samma punkt och blir spetsad igen. När det hände mig för femtielfte gången så sket jag i Demon’s Souls. Det passade mig verkligen inte. I alla fall inte än. Det värsta var inte svårighetsgraden, utan att jag inte fattade vad man skulle göra och var man skulle gå. Nej, jag tror jag väntar med Dark Souls II, för om det är ungefär likadant som i Demon’s Souls vägrar jag röra det.

Ett annat spel som jag var intresserad av var Brothers: A Tale Of Two Sons. Jag gillar den ljuvliga grafiken och framför allt den geniala idén att kontrollera två bröder med en var sin styrspak på kontrollen. Man får tänka en del. Jag spelade inte så länge första gången men jag märkte att det kändes rätt tamt. Det kanske händer mer längre fram men jag fick en sån där besvikelsekänsla efter första försöket av Brothers.

Det bästa exemplet av ett spel jag blev otroligt besviken på efter en del pepp från omvärlden är första Bioshock. Men i jämförelse med spelen jag nämnde innan, spelade jag Bioshock flera gånger innan jag sa för mig själv ”nej, nu ger jag fan i det här”. Jag gillade actionscenerna och det var rätt coolt med de magiska krafterna men det var något med Raptures miljö jag inte fastnade för. Det var för mörkt på något sätt. Jag gillar mörker i spel visserligen, men det ska vara estetiskt korrekt för min del. Jag vet inte hur långt jag tog mig i Bioshock men jag lät bli och tog bort spelet från min PS3:a. Fast nu laddar jag ner det igen för jag vill ge Bioshock en helt ny chans efter att ha spelat klart mästerverket Bioshock Infinite. Jag förstod magin med världen i Bioshock efter att klarat av det tredje spelet. Och går det bättre denna gång, så ska jag ge mig i kast med Bioshock 2 med. Det är rätt att man ska uppskatta en andra uppföljare av ett spel för att man ska gilla en serie. Eller ja, det är väl individuellt.

Jag fastnade inte för Bioshock och hur än jag försökte så orkade jag inte med mörka Rapture. Men jag tänker ge spelet en ny chans efter att ha spelat klart mästerverket Bioshock Infinite.

Jag fastnade inte för Bioshock och hur än jag försökte så orkade jag inte med mörka Rapture. Men jag tänker ge spelet en ny chans efter att ha spelat klart mästerverket Bioshock Infinite.

Jag brukar låta bli vissa spel efter några månader för att sen fortsätta med ”det spelet” när jag inte har något annat att spela. Final Fantasy XIII är ett spel jag haft i drygt tre år men inte spelat klart det. Det är inget bra Final Fantasy men det är ändå ett Final Fantasy. Jag fattar inte riktigt Square Enix hyllningar för det spelet. Min väninna Lania från RPGaiden tvekar inte att såga spelet ända ner till benet och jag förstår henne fullständigt. Rune Factory: Tides Of Destiny har jag inte rört på ett år snart och det är en ren och skär besvikelse i jämförelse med mästerverket Rune Factory Frontier.

Vad är det jag strävar efter egentligen när det gäller att spela ett spel för första gången? Vad vill jag ha? Vad vill du ha? Jag vill ha originalitet. Jag vill ha något som exploderar i ansiktet på mig. Något att minnas. Något att komma tillbaks till. Det finns många spel som ger mig det. Men det är minst lika många som inte gör det. Till och med fler. I en värld fylld med mjölkande uppföljare, överdrivet sexuellt smaklösa klädesplagg på kvinnliga spelkaraktärer eller Call Of Duty ”någotmedtöntigtochgäspandeuppföljartitelröv” så finns det pärlor där ute. Det gäller bara att hitta dom.

Sedan singlar jag slant igen.

Rune Factory 4: Peppen har börjat.

Jag är en rejäl sucker när det gäller Rune Factory-spelen. Ända sedan jag spelat Rune Factory Frontier till Wii, har jag sedan dess längtat efter en ny del i den här episka spelserien.

Hervest Moon till SNES öppnade vägen och Rune Factory är en vidareutveckling.

Harvest Moon till SNES öppnade vägen och Rune Factory är en vidareutveckling.

Vad är Rune Factory? Jo, föreställ dig ett spel som är ungefär likadant som bondsimulatorn Harvest Moon. Harvest Moon lät spelarna sköta sin egen trädgård, stifta bekantskap med byns invånare och flörta med de unga kvinnorna. (i de senare spelen spelar man också som kvinna som kan flörta med unga män.) Harvest Moon är väldigt avslappnande och låter en som spelare spendera en massa speltimmar enbart med jordbruk eller flörtande. Jag kan egentligen inte begripa varför det är så charmigt men det är det.

Rune Factory-spelen är ungefär som Harvest Moon, men här kan man också gå ut på äventyr och slåss i klassisk action-RPGanda. Jordbruk, flörtande och äventyr. Det låter nästan för bra att vara sant. Som tur är Rune Factory riktigt avkopplande. Jag tror att jag och min sambo Malin har spenderat över 100 speltimmar med Rune Factory Frontier. Var.

Jag kan lätt säga att Rune Factory Frontier är ett av de bästa spelen som gjorts. Det var verkligen en positiv överraskning och om du lyckas få tag på det så hoppas jag du får lika stor spelglädje av det som jag fick.

Rune Factory: Tides Of Destiny (eller Rune Factory Oceans som det heter här) kom ut till både Wii och PS3, och det är också riktigt charmigt som Frontier är. Däremot är inte invånarna på ön lika intressanta och karismatiska som de i byn Trampoli. (Frontier) Undantaget är Lily. Tides Of Destiny känns dessutom något svagare i manus och det känns lite slarvigare gjort – främst striderna. Ändå lockas jag av spelets varma charm och jag har spenderat många speltimmar på ön. Att utforska det stora havet med en jättelik golem är nästan lika kul som seglandet i Legend Of Zelda: The Wind Waker.

Det finns tre Rune Factory-spel till Nintendo DS, och det första spelet har karaktärer som återvänder i Frontier. Men dessa är svåra att få tag på och jag har inte haft chansen att spela dom. Jag tror faktiskt att Rune Factory skulle passa bäst med bärbara konsoler. Och på tal om bärbara konsoler, så lanserades det nya spelet; Rune Factory 4, till Nintendo 3DS i både Japan och USA nyligen.

Rune_Factory_4Som det ser ut, tycker jag att det här spelet verka ha kvar Frontiers värme. Dessutom tycker jag att spelet påminner en del av Harvest Moon: Friends Of Mineral Town, Secret Of Mana och SaGa Frontier 2. Det verkar ha ett förnyat stridssystem, där man kan bjuda med byns invånare på äventyr. Det låter som ett steg framåt. Rune Factory 4 ser verkligen jättevackert ut och låter underbart. Jag får fjärilar i magen när jag ser trailern, och att spelet dessutom kommer till Europa i början av 2014 så stiger peppen rejält. Det är tveklöst ett av de spel jag ser mest fram emot just nu, tillsammans med Legend Of Zelda: A Link Between Worlds.

Recension: Rune Factory Oceans. (Tides Of Destiny)

Rune Factory Oceans.Rune Factory Oceans (Tides Of Destiny i USA) är det andra spelet till stationära konsoler i Rune Factory-serien.

I det här spelet får man följa två vänner, Aden och Sonja, och deras äventyr på Fenith Island. Efter en incident så drabbas Sonja av en förbannelse och hennes själ hamnar i Adens kropp. Det är upp till de två vännerna att lösa mysteriet om hur de ska bli två igen – och försöka vara sams.

De ska också vara vänner med den mystiska öns invånare och utforska det stora blå havets mysterier. Vännerna får också en viktig allierad, den jättelike golemen Ymir. Ymir kan promenera i havet och lyfta upp gömda öar som Aden ska utforska. Dessutom fungerar jätten som en lada till husdjur man samlar på sig under resans gång.

Lily är den karaktär jag faktiskt tycker bäst om i Fenrith Island. Hon må vara klumpig och en urusel kock, men hennes värme och glädje är något jag uppskattar. Man blir glad att se henne.

Lily är den karaktär jag faktiskt tycker bäst om i Fenrith Island. Hon må vara klumpig och en urusel kock, men hennes värme och glädje är något jag uppskattar. Man blir glad att se henne.

Precis som bondsimulatorspelen Harvest Moon, kan man plantera grönsaker och ta hand om djur. Är du dessutom bekant med föregångaren, Rune Factory Frontier, så lär du komma igång rätt fort. Men direkt märker man skillnader.
Som i Frontier, måste du borsta djuren för att tämja dom och sedan sköter du om dom varje dag. Men där slutar likheterna. Här finns det inga frön att köpa i butiker och du har ingen vattenkanna. Hur får du då till odlingen? Jo, med magi. Med en trollstav kan du skapa plantage på olika öar du finner. Djuren/monstren du väljer att tämja omvandlar sedan det du trollat fram till olika grönsaker eller blommor, beroende på vilket djur du har. Du kan också plantera träd och sten. Du läste rätt, sten. Du får olika mineraler av stenar du trollar fram, beroende på vilka djur du har. Prova dig fram.
En stor fördel är att du slipper vattna skörden. Men det var ändå charmen med Harvest Moon och Rune Factory Frontier, att göra grovjobbet.
Dessutom ploppar skörden upp jättefort så pengar tjänar man lätt.

Skillnaden mellan Harvest Moon och Rune Factory är att det sistnämnda är också ett action-RPGserie. Oceans är inget undantag. Fienderna känns lätt igen från Frontier men här är de fler i mängden och är mycket svårare.

Som i Frontier kan man smida egna vapen och utrustning. Ju mer man gör det så går man upp i nivå och kan göra mer avancerade saker.
Det gäller även matlagningen och medicinskapandet. Det är lite roligare att göra det i Oceans än i Frontier.

Att fiska är roligt och rätt avkopplande. Det är också bra om man vill slå ihjäl tid.

Att fiska är roligt och rätt avkopplande. Det är också bra om man vill slå ihjäl tid.

En riktigt stor fördel i Oceans är kartan. Här kan man se vid det ögonblicket på dygnet vart alla invånare är, och om de går eller sover. Riktigt praktiskt och en klar förbättring.

Spelet är jättevackert och det beror på det vackra havet och öarnas härliga färger. Musiken är okej men inte spektakulär som i Frontier. Som tur är finns Frontiers musik med, prata med Lily på kvällarna så spelar hon något för dig.

Invånarna i Fenrith Island är olika individer, precis som i Trampoli. (Frontier) Att försöka bli vän med alla är ett av spelets utmaningar, eftersom alla tycker så olika. Du kan skynda på processen genom att ge dom saker de gillar eller att hjälpa dom med olika tjänster som står på värdshusets anslagstavla.
Tjänsterna är nya för det här spelet och är ett välkommet inslag.
Man kan även inledda romantiska förhållanden med öns kvinnor och män (liten spoiler) men då måste man klara spelet och få Sonjas själ tillbaks i hennes kropp.
Lite dumt tycker jag eftersom det krävs en massa speltimmar för att klara spelet. Jag tycker dessutom att man borde välja mellan Aden och Sonja redan från början. Du kan göra det senare visserligen.

På Dragon Shrine kan du lägga pengar i en liten fond eller be Odette sjunga en sång till öns skyddsdrake så att hon kan berätta om invånarna eller om havets öar.

På Dragon Shrine kan du lägga pengar i en liten fond eller be Odette sjunga en sång till öns skyddsdrake så att hon kan berätta om invånarna eller om havets öar.

Hur är då själva invånarna? I Frontier så var det många man tyckte mycket om och de hade riktiga personligheter. Här är det inte många som är så färgstarka. De flesta är rätt tråkiga och jag tycker det är synd att de tredimensionella karaktärerna som visas under samtalen är så livlösa och stela. Det hade inte gjort något om Oceans hade mangabaserade bilder av karaktärerna som i Frontier. Designen är det inget fel på men upplägget är så tråkigt.
Men alla är inte tråkiga.
Lily, Mikoto, Odette, Jocelyn och Violet är riktigt charmiga.
Det finns gästkaraktärer från Frontier med men de får du upptäcka själv.

Aden har åtta kvinnor (nio med Sonja) att välja mellan medan Sonja har tre killar (fyra med Aden) när det gäller romantiska förhållanden. Synd att Sonja har få killar att välja mellan och att killarna faktiskt är stereotypa tråkmånsar. Det fattas en Erik eller för all del en Kross från Frontier här.
Förhållandedelen känns dessutom lite tillgjord här och saknar Frontiers humor och djup. Jag tror det beror på att jag inte bryr mig så mycket om Fenrith Islands invånare som jag gör med Trampolis invånare.

Tre plus:
1. Det är faktiskt ett vackert spel, tack vare det vackra blå havet och Fenrith Islands läckra färger.
2. Kartan är smidig. Det är lätt att hitta folk du vill prata med.
3. Det finns en massa saker att göra och ett helt hav att undersöka.

Tre minus:
1. Med vissa undantag, är invånarna rätt tråkiga. Jag stör mig mig rejält på att mangateckningarna från Frontier inte är med. De hade gett Oceans mer djup.
2. Varför kan man inte välja kön på spelaren direkt?
3. Det saknas mer intriger och intressanta scener i det här spelet.

Slutsats:
Rune Factory Oceans är tveklöst ett sämre spel än Rune Factory Frontier och det känns lite livlöst på grund av tråkiga karaktärer och för lite djup.
Men jag har trevligt med spelet ändå för det är ett bra spel. Jag gillar Oceans upplägg när det gäller balans mellan bondeliv och äventyrare. Många speltimmar är att komma och gillar du Harvest Moon ska du ge Oceans en chans. Det är ett bra spel som bjuder på avkoppling i en spelvärld fylld av slafsande kötthuggning eller skjut skjut pang pang.

Betyg: En stark trea av fem.

Golemen Ymir hjälper dig att hitta gömda öar eller skepp under havets yta.

Golemen Ymir hjälper dig att hitta gömda öar eller skepp under havets yta.

GOTY’11: Årets 5:e bästa spel.

Jag har skaffat en hel del Playstation 3-spel men inte så värst många nya.

Men några blev det.

Det här inlägget handlar om Rune Factory: Tides Of Destiny, uppföljaren till (för mig förra årets bästa spel) Rune Frontier: Frontier.

 

Mycket är sig likt jämfört med föregångaren, med vackra färger, fin musik och klassisk Harvest Moon-anda. Fast här får man utforska havet, precis som i Legend Of Zelda: The Wind Waker.

Man kan göra tjänster åt folk och få belöningar, och kanske lägga in en stöt på en av de trevliga damerna på ön.

Trots det finns några nyheter så känns ändå det här spelet något svagare än Frontier. Det kanske beror på karaktärerna? Jag älskade Frontiers karaktärer och brydde mig om dom.

Men det känns inte riktigt lika glasklart här.

Trots detta, är Rune Factory: Tides Of Destiny ett väldigt fint spel som rekommenderas varmt, om man gillar Harvest Moon.

Rune Factory: Tides Of Destiny är årets 5:e bästa spel.

Finns till Playstation 3 och Wii. (import).

 

Första intrycken av ”paradisspelen” Dead Island och Rune Factory: Tides Of Destiny.

Året närmar sig sitt slut, hösten är ruggig och mörk. Vintern drar snart hit sin resväska full av kall snö.

Då passar det bra med att se paradiset. Sand, havsvatten och tropisk värme.

Det här mina första intryck av två helt olika spel, men har faktiskt  temat paradis i sig.

Spelen? Jo, de är Dead Island och Rune Factory: Tides Of Destiny.

 Dead Islands bisarra logotyp.

Dead Island är ett first person/survival-horrorspel. Ett tropiskt paradis blev plöstligt invaderat av människoköttslafsande zombies. Man kan välja mellan fyra olika männiksor som ska försöka överleva och ta sig ut ur den zombiekryllande ön.

Det är ett intressant koncept, och den fungerar. Jag gillar idén att man i förstapersonsperspektiv utforskar en farlig ö med alla dessa zombies som ständigt väntar på att få käka upp en.

Precis som i FPS-spel så kan man gå upp i nivåer med sin karaktär och ge dom uppgraderingar för att göra det lite lättare att överleva. Det är smidigt och praktiskt.

Vapen kan man hitta i stort sett överallt men man bör vara försiktig. De är slit-och-slängvaror eftersom de blir rätt slitna. Man kan laga vapnen eller uppgradera dom men det kostar pengar. Lyckligtvis finns det pengar överallt – zombies har faktiskt plånböcker.

Man får mycket uppdrag av många överlevare, och i gengäld belönas man med erfarenhetspoäng, vapen, pengar och andra intressanta saker. Det ger spelet en hel del utforskarglädje.

 Paradiset. Det är så vackert, men fan så typiskt att det ska vara dödligt.

Dead Island har vacker grafik, det är verkligen som att vara på tropisk ö. Det är nästan som att man befinner sig i en spelversion av Lucio Fulcis gamla skräckis Zombie Flesh Eaters, som också utspelar sig på en tropisk plats. Ibland bromsas bildhastigheten när det kommer mycket zombies, så det är ett litet minus.

Det finns en hel del olika zombies, men alla är farliga. Även en långsam zombie kan vara farlig i rätt tidpunkt. (eller ska jag skriva fel?)

Det kan bli lite enformigt att dänga zombies, men eftersom det är en hel del att utforska och mycket att göra så det gör egentligen inget.

Trailern för Dead Island var verkligen hjärtskärande.

Rune Factory: Tides Of Destiny är det senaste spelet i Rune Factory-serien.

I detta spel utspelar sig spelet på en jättefin ö mitt i det stora havet. En ung kille och en väninna hamnar i en annan tidsålder på samma ö, och väninnans själ är fast i killens kropp. Hur blev det så? Hur blir de två igen? Och framför allt, hur kommer de tillbaka till sin tid?

Likt det grymma Rune Factory: Frontier, så ska man bekanta sig med byns invånare, plantera grönsaker, sköta om djur (monster i detta fall) och utforska. Jag kände igen mig ganska snabbt, eftersom de är rätt lika. Men det finns mycket saker som är nya – och några praktiska förbättringar.

Kartan visar vart folk befinner sig. Praktiskt när man ska leta efter denne. Det var ett problem för Frontier, man var tvungen att lära sig folks scheman. Här behöver man inte det. En annan sak som förbättrats är väderleken. I Harvest Moon kunde man veta vad det blev för väder dagen efter, och även i detta spel. Jättebra, för det var pest och pina i Frontier.

Man kan även styra en stor jordgolem, som man letar efter nya öar i havet med. Jag får lite vibbar av Legend Of Zelda: The Wind Waker här, eftersom det är väldigt mycket hav i spelet.

Grafiken är förbättrad mot Frontier, det är mer färgstarkt. Jag gillar denna vackra tropiska grafik med sin värme. Men det är en sak jag saknar jämfört med föregångaren. När man pratar med en person så kan man se animerade personer istället för den underbart charmiga mangastilen som Frontier hade. Det är lite synd.

Sen är det då invånarna. Jag har inte fäst vid någon särskild ännu, men det kommer nog. Frontier hade så många färgstarka personligheter. Så här långt är det Lily med sin klumpighet och Elena med sitt temperament som är färgstarka.

Man kan förstärka folks förtroende för en genom att göra uppdrag åt en. Man får belöningar som pengar och saker. (hm, det låter väldigt likt Dead Island.)

Jag älskar spelets inledning, lika charmig som Frontiers.

Både Dead Island och Rune Factory: Tides Of Destiny kommer jag nog spendera en hel del tid med, och så har jag  ju Xenoblade kvar. Plus Legend Of Zelda: Skyward Sword när det kommer.

9 spel jag är sugen på att spela just nu.

Denna korta lista jag har nedan är nio spel jag är mest sugen på att spela just nu.

Det är spel som kommit ut 2011, spel som ska komma ut 2011 och spel som kommer 2012.

Nio olika spel med ger mig starka intryck och ger en del förhoppningar. De spel som har kommit ut, har fått mycket goda omdömen av folk som spelat dem. De spel som ska komma verkar bli blivande klassiker.

Så här blev min lista.

 9. L.A. Noire (Playstation 3, XBOX 360)

Rockstars maffiaspel i stil med deras hits Grand Theft Auto och mästerverket Red Dead Redemption ser så snyggt ut. Har fått mycket blandad kritik, men verkar ändå rätt intressant. Det är något med spelet som doftar härlig 1940-tal i stil med ”Vem Satte Dit Roger Rabbit?”.

Sen kommer det två samlingar i rad:

 8. Silent Hill HD Collection (Playstation 3, XBOX 360)

En intressant HD-samling med den mardrömsfallkallande skräckserien Silent Hill. Hade fått en högre placering om del ett och del fyra vore med i samlingen. Men visst är det grymt intressant. Pyramid Head i HD ger mig rysningar.

 7. Metal Gear Solid HD Collection (Playstation 3, XBOX 360)

Konamis fina samling med Solid Snake, Big Boss och smygande action saknar originalet, men här får jag äntligen chansen att prova Snake Eater och Peace Walker.

 6. Batman – Arkham City (Playstation 3, XBOX 360)

Fruktansvärt snygg artwork. Det här kan bli det bästa superhjältespelet någonsin! Kan Rocksteady göra det igen?

 5. The Last Story (Wii)

Japanska rollspel kommer till oss! Det är som en dröm som går i uppfyllelse! Att Hironobu Sakaguchi ligger bakom detta gör det här spelet riktigt intressant. 2012 kommer detta ut i Europa!

4. Tomb Raider (XBOX 360, Playstation 3)

Lara Crofts återkomst kan bli riktigt storslaget – eller? Den där trailern från E3 var otroligt magisk.

3. Legend Of Zelda: Skyward Sword (Wii)

Wiis sista storspel från Nintendo blir som det var för Gamecube – ett Legend Of Zelda. Skyward Sword ser mer och mer intressant ut ju närmare releasen kommer.  Blir det en triumf och en värdig avslutning för denna Avatar-inspirerande (fågelflygandet) Wii-spel, eller blir det en kraschlandning?

2. Catherine (Playstation 3, XBOX360)

Detta spel har ett mörker och något som liksom tar tag i ens intresse. Catherine kan vara ett sånt spel som överraskar mig rejält, med dess innehåll av sex, pussel och en vriden story.

1. Rune Factory: Tides Of Destiny (Wii, Playstation 3)

Den stora överraskningen till Wii var utan tvekan för mig Rune Factory: Frontier. Tides Of Destiny är det andra stationära spelet i serien, och det första som kommer till Playstation 3. Inget europeiskt datum är släppt, men det kommer till USA. Det verkar ha föregångarens vackra visuella stil och vackra musik. Här verkar det finnas en fördel, att få välja kön på spelaren. Få se om det blir massvis med timmar för Tides Of Destiny.

Det skulle ha varit tio spel i listan, men eftersom jag redan skaffat spelet som egentligen vara nummer två på listan – Xenoblade – så var det onödigt att ta med den.